I ett ett torp långt ute på landet

Min mormor var en stor kvinna. Och bred. Och mjuk. Hon var som en vetedeg, med en tunn hinna på huden. Några veckor varje sommarlov spenderade jag hos henne och morfar, i deras lilla torp långt ute på landet, fjärran från liv och rörelse i stan. Inte ens en TV fanns det i det lilla huset nära skogen. Morfar tyckte att det var onödigt med en TV.

Jag satt därför ofta och dinglade med benen i pinnsoffan i köket och det enda som hördes var köksklockans tickande. Oj, så sakta visarna gick. Men det var då som mormor började berätta från sin plats vid köksbordet. Kaffet var slut och som vanligt hade hon druckit det på fat.

Hon berättade om storebror Oscar som förargade gårdstomten och blev kastad rakt över åkern, tvillingarna som hungriga och frusna kröp upp i den redan trånga sängen, äventyren på vägen till byskolan under de tre år det var aktuellt, silltunnan som snart var tom igen, lillasyster som slukades av eldens lågor i ett obevakat ögonblick. Oändligt antal berättelser ramlade ur mormors mun, rakt in i mina öron och bilderna spelades upp för mitt inre. När mormor sjöng någon av visorna, ”I en sal på Lasarettet” eller ”Lilla Vackra Anna,” då visste jag att det var slut för den här gången. Och jag längtade redan till nästa gång jag skulle få höra mer om mormor och de 18 syskonen.

Morfar hade rätt, någon TV behövdes inte. De bilder som mormor berättelser gav mig finns fortfarande kvar i mitt minne väldigt tydligt och jag är övertygad om att det var där, i mormors pinnsoffa, det första fröet till mitt eget berättande såddes.

Monika Westin