Häromveckan åkte jag Hurtigruten längs Norges västkust, från Kirkenäs i norr till Bergen i söder. Under de korta uppehållen i hamnarna besökte jag, min vana trogen, boklådor för att leta efter dokumentation av lokala sägner. Jag blev inte lottlös.
På båten läser jag om Johan Kaaven, den största nåjden i Finnmarken. Edith Flåten har skrivit en liten bok om honom med titeln Johan Kaaven, fortellinger (Nordnorsk forlag, 2009). Hon utgår i sin tur från andra forskares uppteckningar av folktraditionen.
Johan Kaaven levde 1835-1918. De sista 50 åren av sitt liv bodde han med sin familj i Indre Billefjord i Porsanger, ungefär 6 mil från Hammerfest.
På båten läser jag om när Kaaven åkte Hurtigruten.
Kaaven satt i salongen. Renskinnsjackan han hade på sig var gammal och sliten och själv var han ovårdad och skitig. Då och då spottade han på golvet och de andra passagerar na såg med vämjelse på honom. Till slut kom kaptenen och sa till Kaaven att han fick hålla sig på däck tills de var framme. Kaaven lämnade rummet utan ett ord.
Efter en stund stannade skeppet, trots att motorerna gick för fullt. Det var besynnerligt, vädret var ju dessutom fint. Besättningen fann inget fel på motorerna. Då kom kaptenen att tänka på att speciella krafter kunde vara i görningen. Han hade ju hört mycket om Kaaven och hans trollkraft. Han bad en av matroserna hämta gubben. Men Kaaven stod bara vid relingen och spottade i havet och brydde sig inte om matrosen. Då skickade kaptenen styrmannen, men Kaaven vägrade komma.
– Dessutom är jag inte maskinkunnig, sa han kort.
Till slut fick kaptenen gå till Kaaven. Nu var det bråttom, för pålandsvinden drev fartyget stadigt närmare land. Kaptenen bönföll Kaaven att förhindra förlisning och förlust av människoliv.
– Ja, nu går båten, sa Kaaven.
Och det gjorde den. Då bjöd kaptenen in Kaaven på en sup i kaptenshytten. Nu var inte Kaaven den som drack, men en liten sup kunde han ta.
Men kaptenen fick inte upp korken på flaskan. Han slet och drog, men korken satt som fastlimmad. Då frågade Kaaven om han skulle hjälpa till och han drog lätt ut korken. När kaptenen skulle skänka i glasen kom inte en droppe ur flaskan.
– Ska jag hälla upp? frågade Kaaven.
Det fick han. Och har ni sett., han fyllde glasen hur lätt som helst.
– Det var trevligt att få bjuda kaptenen på en sup, sa Kaaven. Skål!
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 