Utanför ön Eysturoys nordvästra spets står två sällsamma klippformationer. Det är Jätten och Jättekäringen från Island. De försökte dra Färöarna till sitt eget land. Men det var inte så lätt som de tänkt sig. De la ett tjockt rep kring öns spets, men berget sprack och än i dag kan man se klyftan i bergets topp. Nu la de repet längre in kring berget, men det tog så lång tid, så att solen gick upp och jätteparet förstenades.
Students at Wangaratta District Specialist School in Victoria, Australia, got to hear about the work Sagomuseet does and some stories from sagobygden today. The school has been host to two nursing students from Härnösand, Amanda and Josefine, who as part of their practical work experience, came to Australia in february to work for three weeks as teachers aides.
Amanda read two stories from Sagomuseets book ”Det var en gång – Utflykt i Sagobygden”, Bolmens alla öar and Jättekastet, translating into english as she read. She then read Bolmens alla öar in swedish and taught the kids some swedish greetings.
Despite the hot weather, Amanda and Josefine have enjoyed their working holiday in Australia and have even got a taste for a salty, black aussie sandwich spread called Vegemite which Amanda likened to Kalles Kaviar.
The girls will return home to Sweden on sunday.
[gigya src=”http://www.flickr.com/apps/slideshow/show.swf?v=71649″ width=”500″ flashvars=”offsite=true&lang=en-us&page_show_url=/photos/movitz/sets/72157632992874066/show/&page_show_back_url=/photos/movitz/sets/72157632992874066/&set_id=72157632992874066&jump_to=” allowFullScreen=”true” ]
Under Att berätta, Utflyktstips
Det berättas att en gång, för länge sedan, omvandlades solen till en vacker flicka och steg ner på jorden. En ond drake såg den fagra varelsen och rövade bort henne. Från den dagen upphörde alla fåglarna i skogen att sjunga, barnen glömde sina lekar, ungdomarna sina glädjeämnen och hela världen sjönk i djup sorg. Utan sol på himlen fanns ingen glädje på jorden.
En ung och orädd man såg allt detta, men han nöjde sig inte med att betrakta denna bedrövelse, utan han bestämde sig för att ingripa och ställa sakerna till rätta. Den unge mannen sökte upp drakens boning och, när han kom dit, utmanade han besten till tvekamp. Vår hjälte vann över draken och befriade flickan. I nästa stund for hon snabbt till himlen och omvandlades tillbaka till sol. Hon började skänka ljus och värme till jorden igen på det sättet blev det vår.
Människorna fick sin glädje tillbaka, men den tappre unge mannen blev kvar i drakens palats. Han skadades svårt under kampen och till slut gav han upp sin sista suck. Hans blod droppade på det vita snötäcket. På de ställena smälte snön och ur jorden dök det upp små vita blommor – de som vi idag kallar för snödroppar.
Folken på Balkan helgar än idag den tapre mannens bedrift genom en speciell handling. De binder ihop två blommor: en röd och en vit. Den röda står för blodets färg, medan den vita symboliserar snödropparna som växte ur jorden där hjältens bloddroppar föll.
De korta reflexförsedda käpparna vid vägkanterna på Färöarna kallas i folkmun för präster. De högre käpparna, som du ser på bilden, står längre upp på fjällen. De kallas följdriktligen för biskopar.
Varför?
Jo, de visar den rätta vägen, men går den inte själva.
Jag har inte hört det här om de svenska vägkäpparna. Finns det något namn på dem?
Christina Strömwall berättar:
Festival var för mig förknippat med stora ytor, musik på hög volym och trängsel.
Så stod jag där i korsningen utanför Sagomuseet en junidag och undrade var den där berättarfestivalen egentligen var någonstans.
Ganska snart förstod jag att det här var något annat. Jag fängslades av Vigga Bros och Erik Moseholms fina samspel. Jag skrattade åt hisnande skepparhistorier, möttes av grotesk maskdans, lyssnade till vacker folkmusik och drogs med in i berättelser om kärlek. Under de dagar jag vistades i Ljungby mötte jag många intressanta människor men nog bara två som jag kände sen tidigare.
Att åka till berättarfestivalen har sedan dess varit ett absolut måste för mig. Något att längta till och se fram emot. Två berättarkurser på högskolenivå och många festivaler senare känns det lite som att återvända till en sorts hembygd. Varje år lika förväntansfull, nästan av samma sort som barnets inför födelsedagen. Inte enbart för berättelsernas skull utan även för att återse alla fina berättarvänner.
När så dagarna är över känns det alltid lite snopet, redan över. Men fylld till brädden åker jag hemåt. Fylld av berättelser, livsmod och ett jävlar anamma.
Christina Strömwall
Jóhanna av Steinums stickade sagolandskap efter Jakob Jakobsens insamling av färöiska æventyr.
Bild ur Sámal Blaks lekfulla triptyk om trollen och solen.
Detalj ur Kjell Sundbergs skulptur Pinkel och trollkäringens dyrgripar. Pinkel ror med guldbocken över sjön.
Läs mer på www.nlh.fo och http://www.sagobygden.se/sagomuseet-reser-till-faroarna
I den rumänska folkloren är årstiderna fyra älvor som bor i himlen. De är oerhört vackra allihop, men mycket olika till sinnet. Den yngsta av dem, Våren, är ganska förvirrad och rastlös. När hon stiger ner på jorden, väcker hon alla djur ur sin dvala, ruskar upp träden och skänker nytt liv åt blommorna på ängen. Överallt där Våren drar förbi kommer hon med ljus och värme. Trädknopparna brister ut på grenarna och småfåglarna börjar kvittra. Men det händer ofta att hon ändrar sitt sinnelag och då samlas moln på himlen och vädret blir dåligt. Ingen vet var Våren bor, när hon vistas på jorden. En del tror att hon övernattar i ett glaspalats som vaktas av tre pager – Mars, April och Maj – i tur och ordning.
Enligt legenderna levde en gång en man som hade åtta barn. En vacker dag dog hans maka och han gifte om sig. Den nya husmodern tyckte inte om sin mans avkomlingar. Hon betedde sig illa mot dem och skällde ofta på dem. Som följd av detta lämnade barnen föräldrahemmet och gick sin väg. De spred sig i alla fyra vädersträck, Efter ett tag blev barnens pappa ångerfull och gick för att leta upp dem. Han letade och letade, men hittade dem aldrig för de hade förvändlats till blommor. Av all sorg som pappan har samlat på sig, brast hans hjärta och även han förvandlades till en liten blomma. Vi kallar den för snödroppe.
Av sol- och vårälskaren, Daniel Onaca
Under Att berätta
Apropå Mikaels berättelse om vad festivalen betytt för honom:
Under festivalens första år, för omkring 20 år sedan, förlades festivalens centrum till olika platser utanför Ljungby, bl a hölls den i Torpa som då var min hemby. I vår nya fina bystuga inbjöds det en kväll till berättande med orientaliska förtecken. Det skulle bli besök av Ulf Ärnström och en magdansös. Vi var en handfull gäster den kvällen och vi visste inte riktigt vad som skulle ske. Belysningen släcktes ner, vi satt tätt tillsammans i en liten cirkel i brasans sken. Ulf berättade sagor som kunde vara hämtade ur Tusen och en natt. Sedan steg dansösen upp och iförd bara ett fåtal små plagg och slöjor, började hon sin vackra dans, vars make förvisso aldrig skådats i byn tidigare. Publiken var alldeles knäpptyst, blygsel gjorde att det nästan var svårt att titta på hennes rörelser. Men efter en stund hade vi dragits in i berättelsernas magi och i vår fantasi befann vi oss i fjärran varma länder, i larmande hopar med dofter av rökelse och myrra. När föreställningen var över och vi återvände till verkligheten såg vi yrvaket på varandra med ögon som delade en hemlighet. Ingen som var med den kvällen kan någonsin glömma den!
Saga Alexandersson
I staden Bolgatanga i norra Ghana firas den internationella berättardagen World Storytelling Day även i år. Datum är 20 mars 2013. Berättarnätet stöttade förra året arrangemanget ekonomiskt. Det tänker vi göra i år också. Pengarna används till att bekosta resor för berättare från landsbygden, fika under arrangemanget, reklam och inbjudningar till stadens skolor.
Här kan du läsa mer om arrangemanget: http://www.sagobygden.se/berattarnatet-kronoberg-stodjer-berattarverksamhet-i-ghana och http://www.sagobygden.se/world-story-telling-day-i-bolgatanga
Hjälp oss bidra till ett levande berättande i Bolgatanga. Sätt in ett bidrag på Berättarnätet Kronobergs bankgiro 5033-2303. Märk inbetalningen med Bolgatanga. Vi förmedlar det insamlade beloppet vidare till arrangörerna i Bolgatanga.
Ett av de mest avgörande ögonblicken i mitt liv var när jag satt i Målaskogs gamla skola och lyssnade på berättelser.
Låt oss ta historien från början. Året var 1990. Jag var nybakad fritidspedagog och brukade roa mig med att hitta på fantasihistorier för mina fritidsbarn. En dag läste jag i min facktidning att Nordens första berättarfestival skulle hållas i småländska Ljungby. Jag bestämde mig för att åka dit.
Jag minns att jag häpnade över det stora antalet berättare som samlats. Fanns det så många som älskade att berätta, jag som trott att jag var ensam om den passionen. Några hade till och med slutat sitt gamla jobb och arbetade numera som sagoberättare
– Va, tänkte jag. Kan man arbeta som sagoberättare.
Så kom natten då vi satt utmed skolsalens väggar och tittade på varandra. Först var det lite avvaktande, men Göran Palm tog ledningen med van hand och sa:
– Föreställ er nu att det går en ängel runt i rummet, snart lägger den sin hand på någons axel och känner man den handen är det bara att börja berätta. Det dröjde nu inte länge förrän den första historien kom, därefter strömmade de fram likt en vårflod.
Flera av historierna minns jag än idag. Margareta Larson berättade om den hoppande musen, Carina Fast bjöd på ”Flickan och björnen”, Anders Granström sa att han lyssnat fram sin saga. Göran Hemberg ordmålade en vacker Karen Blixen novell och Mats Rehnman berättade om Kejsaren som sökte lyckan,
Själv var jag tyst hela natten. Likt en svamp sög jag i mig varje ord. Jag hade aldrig hört någont liknande. För mig var det helt revolutionerande att man kunde levnadsgöra och måla med ord på det viset. Väl hemma igen berättade jag för min barngrupp. Det blev mina enkla varianter på de mästerverk jag hört. Någonstans inom mig hade det vuxit fram ett beslut; en dag skall jag arbeta som sagoberättare. Nu gör jag det
Under Att berätta
Målaskogs skola
