Christina Strömwall berättar:
Festival var för mig förknippat med stora ytor, musik på hög volym och trängsel.
Så stod jag där i korsningen utanför Sagomuseet en junidag och undrade var den där berättarfestivalen egentligen var någonstans.
Ganska snart förstod jag att det här var något annat. Jag fängslades av Vigga Bros och Erik Moseholms fina samspel. Jag skrattade åt hisnande skepparhistorier, möttes av grotesk maskdans, lyssnade till vacker folkmusik och drogs med in i berättelser om kärlek. Under de dagar jag vistades i Ljungby mötte jag många intressanta människor men nog bara två som jag kände sen tidigare.
Att åka till berättarfestivalen har sedan dess varit ett absolut måste för mig. Något att längta till och se fram emot. Två berättarkurser på högskolenivå och många festivaler senare känns det lite som att återvända till en sorts hembygd. Varje år lika förväntansfull, nästan av samma sort som barnets inför födelsedagen. Inte enbart för berättelsernas skull utan även för att återse alla fina berättarvänner.
När så dagarna är över känns det alltid lite snopet, redan över. Men fylld till brädden åker jag hemåt. Fylld av berättelser, livsmod och ett jävlar anamma.
Christina Strömwall
Sagobygdens Blogg 