12 februari är det fettisdag. För i tiden var det en festdag, eftersom fastan började på onsdagen, askonsdagen. Det gällde att äta sig riktigt mätt på fettisdagen. Då åt man semlor, fastlagsbullar eller fettisdagsbullar. Kärt barn har många namn. På bloggen idag bjuder vi på en saga med semlor. Observera att det inte handlar om dagens semlor med vispgrädde. Semlan förr var en bulle på finsiktat vetemjöl. Man gröpte ur inkråmet och blandade det med grädde, smör och mandel, som sedan stoppades tillbaka igen.
Sagan innehåller två välkända motiv. Dels ett djur som låtsas vara död för att komma över något åtråvärt. Dels fiskafänge med svansen, som fryser fast i isen. Utifrån de här ingredienserna har bagaren knådat och gräddat sagan på sitt eget vis. Sagan har jag hittat i ett litet enkelt slitet häfte på 16 sidor. Det är tryckt i Linköping hos Fridolf Wallin 1865. Något mer om sagans ursprung vet jag inte. I häftet finns också sagan om Hans och Greta, som ganska så väl följer bröderna Grimms version.
Räven och haren
En hare och en räv befann sig en gång i ressällskap. Det var en kall vinterdag, i skogen fanns varken löv eller liv, endast rimfrost.
– Vet du, man kan bli hungrig i denna kölden, sa räven till haren, åtminstone känner jag mig ganska sugande.
– Jag också, instämde haren.
Under det de så samspråkade, fick de syn på en liten bondflicka, bärande en korg, ur vilken den angenäma ångan av färska semlor insmög sig genom de båda reskamraternas näsborrar.
– Skönt, utbrast räven, och drog välluften till sig i långa drag. Den där läckerheten kommer alldeles, som beställd åt os. Hör på, bror Jöns, lägg dig du här på vägen och sträck ut dig, som vore du död! Flickan ska då sätta korgen ifrån sig, för att ta dig, ty även om hon inte anser dig ätbar, emedan du självdött, blir dock ditt skinn alltid eftersökt av henne till vantar. Men naturligtvis aktar du skinnet. I samma stund flickan sätter korgen ifrån sig och griper efter dig, erövrar jag korgen för vår räkning och du skumpar åt skogen, där vi träffas och delar semlorna. Har du förstått mig?
– Fullkomligt, svarade haren och klippte med öronen. Ja, minsann var han ej en inte mindre klippare än kamraten.
Allt gick som räven sagt. Han tillägnade sig semlorna och haren undslapp med både hull och hår. Han viftade med svansen och tittade åt sidorna, liksom ville han säga: ”Semlorna ämnar jag äta upp själv.” Haren följde efter i hack och häl. Slutligen bar det av över ett träsk. Här hade nyss en fiskare varit och huggit hål i isen och gått sin väg, innan vattnet hunnit tillfrysa.
– Mickel, ropade haren till sin brådskande reskamrat, hör du hur fisken plaskar därborta i hålet i isen?
– Nej, mumlade räven med korgen i munnen.
– Vi har visst bröd, återtog haren, men kunde vi bara få sovel därtill, så skulle vi riktigt smörja oss.
Räven, som var en stor vän av sovel, tvärstannade hastigt, sträckande nosspetsen åt det av haren utpekade hålet i isen.
– Sovel, sa du? utbrast han och släppte sin börda. Fisk, menar du väl? Men det lättar i alla fall tuggandet av torra brödet. Så snart vi kommer på andra sidan sjön, ska jag duka upp åt oss bakom en kulle.
– Förstod nog det, föll honom haren i talet. Du sökte också få försprång, för att ha bordet serverat, tills jag kom efter. Bror Mickel, du är en mästare att få vem du vill att nappa på kroken. Stick nu ner din svans i hålet, så får vi snart fisk, men den varan tycker jag inte så mycket om. Skynda dig bara, innan öppningen tillfryser.
Mickel räv måste ha tappat huvudet på samma gång han släppte semlekorgen, ty han gick och trädde svansen djupt ner i den lilla vaken. Haren underhöll honom nu med fagert tal så länge, att vattnet hann att tillfrysa, och han satt nu fast. Han ryckte och ryckte för att slippa lös, men förgäves.
– Du har fått duktiga napp, ser jag, hånade haren. Medan du drar upp fisken, ska jag smaka på semlorna.
Därpå tog han den gemensamma matsäcken, samt lämnade reskamraten åt sitt sorgliga öde.
Siw Svensson
