Numera kan man lyssna till muntliga berättelser på Spotify. Jag har gjort en spellista med berättelser i olika stilar. Klicka på rubriken
12 januari 2013 · 15:41
FARFAR OCH PUSTANDET
En dag kom farfar hem och sa att han skulle dö.
Jag hade sett att han gått dåligt och hört honom pusta och stånka, men det trodde jag alla gamla gjorde.
Jag och pappa bodde i ett hus på landet, alldeles bredvid – i lillstugan – bodde farfar. Varje morgon hjälpte jag honom att mjölka korna och sedan följde han med mig till skolbussen, där han gav mig en stor kram. På kvällen spelade alla karlarna – som farfar sa – ”finns i sjön”, jag vann alltid. På lördagar åt vi middag i farfars stora kök och jag fick farfars hemmagjorda saft.
Men den här lördagen hade han och pappa åkt in till doktorn för att fråga om det där pustandet och stånkandet. Och nu stod farfar där i köket och sa att han skulle dö.
Jag kände hur det sved till i magen och jag tänkte på den där döda gråsparven jag sett här om dagen. Den hade inga ögon kvar och flugorna surrade runt den. Skulle det surra flugor runt farfar också. Pappa tittade på mig med ledsna ögon och sa att han kunde berätta min favoritsaga, den om soldaten, men jag sprang ut.
Tobias, Johan och jag spelade fotboll, men hela tiden tänkte jag på farfar.
– Tänk om han hinner dö innan matchen är slut.
När jag kom hem så levde farfar fortfarande. Han dog inte nästa dag och inte nästa heller. I jättemånga dagar levde han och allt var nästan som vanligt. Kanske skulle han leva till jul, så han kunde ge mig dom där puttekulorna han lovat.
Men när sommaren var slut var inte farfar som vanligt. Han sa att det nog var bäst att jag fick kulorna redan nu och han log inte som förut när jag lekte indian och cowboys i huset. Istället blev hans panna alldeles skrynklig och han skrek:
– Sluta!
Pappa kom springande och tog mig hårt i armen.
– Du måste lämna farfar ifred. Jag säger det nu lugnt och sansat, sa han och lät arg.
Den kvällen grät jag i min säng. Ingenting var som vanligt.
Pappa kom och tog mig i knät och sa att vi alla var rädda och när man är rädd blir man lätt arg. Sedan berättade han min favoritsaga- den där om soldlaten – men jag somnade innan den var slut.
På natten – mitt i en rolig dröm- vaknade jag av sirener. Jag gick ner för trappan . Pappa grät.
-Du får vara hos tant Karin, sa han Jag måste åka med farfar till sjukhuset.
Tant Karin hade långt grått hår och luktade bullar. Hela dagen åt vi bullar, spelade fia och pratade om farfar. Det var precis när jag vunnit över Karin för tredje gången som pappa ringde.
– Farfar är död, sa han. Sedan blev det tyst.
-Jag vill se honom, skrek jag in i luren.
Sjukhuset var stort och vitt och luktade nystädat. Pappa kramade mig hårt och det gjorde ont i magen igen.
Farfar låg ensam i ett rum med levande ljus. Han hade vit skjorta och slätkammat hår och inte en enda fluga flög runt honom. Han såg nästan glad ut.
När vi åkte hem så tänkte jag på min favoritsaga . Den om soldaten som skulle gå till dödsriket.
Han fick välja mellan den breda vägen och den smala krokiga. Farfar valde nog den krokiga, Kanske var det därför han pustade och stånkade så.
Under Att berätta
Farängladagen
Dagen efter trettondagen kallades förr i tiden i Småland för farängladagen. Vilket underbart ord. Då förstår ju var och en att änglarna, de döda som osynligt besökt hemmen under julhelgen, just den här dagen tackar för sig och flyger tillbaka upp i himlen.
Under julen hade de fått sova i människornas mjuka sängar. Det var därför som folk strödde tjockt med halmen på golvet i stugan. För där fick de själva vila.
Per Gustavsson
Atlas över avlägsna öar
Med berättelsen kan vi resa i tid och rum. I sina föräldrars vardagsrum i DDR erövrade Judith Schalansky okända världar med hjälp av atlasen. Nu har hon skrivit boken Atlas över avlägsna öar med undertiteln Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka. Det är nog det gångna årets vackraste bok med känsligt tecknade kartor och utsökt formgivning av författaren själv.
Schalansky berättar korta historier om varje ö. Små precisa ofta udda utsnitt ur verkligheten som ibland har en så glidande karaktär, att jag som läsare frågar vad som är sant. Just den typ av berättelser, som skulle fungera som muntliga historier.
Det är en bok om människans längtan att finna en paradisisk tillvaro långt borta på en öde ö. Något ursprungligt och naturligt. Men också en skildring av människors och länders behov av att härska och kontroller. Vilken rätt har egentligen länder som Norge, Storbritannien och Frankrike att lägga beslag på öar 100-tals mil från deras egna territorier?
Och är egentligen öarna avlägsna? Vad säger lokalbefolkningen? Sådana frågor ställer de här berättelserna. Lågmält, men envist.
Per Gustavsson
Judith Scalansky: Atlas över avlägsna öar. Pequod Press, Malmö 2012. ISBN978-9-18661-717-2
Under Litteratur
Stallo
Samtidigt som det muntliga berättandet de senaste decennierna lyft fram folkliga berättargenrer som sagor och sägner, har folktrons väsen även intagit den skrivna diktningen. Vi har mött spiritusar och basilisker, vampyrer och älvor samt döda som firat nattliga gudstjänster.
Nu har Stefan Spjut skrivit en spänningsroman med namnet Stallo. I samisk folktro är stallo trollfolket. De var stora som jättar och talade samma språk som samerna, var klädda som dem och hade renar. De var både onda och goda, men inte särskilt kloka, så ofta blev de lurade av samerna. Stallo kunde, precis som de sydsvenska trollen, röva bort små barn.
I Stefan Spjuts roman kan stallona ta djurgestalt, en parallell till alla berättelser om hamnbjörnen, en människa i björnens skepnad. Det är romanens förklaring till att stallon och små vättar ha existerat i hundratals år utan att människor i dagens samhälle har varit medvetna om deras reella existens.
Stefan Spjut tar ut svängarna ordentligt men har svårt att hålla ihop historien. När boken slutar efter 600 ibland alltför pratiga sidor, hänger fortfarande många trådar lösa. Som läsare förstår jag aldrig riktigt varför en grupp människor håller sig med stallon och vättar i sina hus och inte ens drar sig för mord för att bevara sin hemlighet.
Spännande? Ja, bitvis.
Läsvärd? Ja, om man som jag är intresserad av folktron. Och jag gillar skrönartade inslag som förbindelsen mellan stallo och trolltecknaren John Bauer.
Per Gustavsson
Stefan Spjut: Stallo. Stockholm, 2012. ISBN 978-91-0-012119-7
Vill du läsa läsa sägner om Stallo rekommenderar jag Daga Nybergs bok Solskatten som kom ut 1986.
Sällskapsspel och lekar som utvecklar språket
Julhelgen är sällskapsspelens och lekarnas förlovade tid. Så är det i vår familj och jag tror många känner igen sig. Plötsligt får man en massa ledig tid som man kan ägna åt umgänge. Vad är väl bättre då än att umgås med hjälp av sällskapsspel? Här kommer några favoritspel hos familjen Thomasson. Att alla är språkspel säger väl en del om vår familj.
Hel och halvspöke
En lek som går till på följande sätt:
Person 1 säger en bokstav. Person 2 skall säga en ny bokstav som skall kunna bilda ett ord tillsammans med första bokstaven. Han får dock inte avsluta ett ord. Leken går sedan vidare och varje ny person skall lägga på en bokstav utan att avsluta ordet. Den som avslutar ett ord förlorar.
Rappakalja
Är ett spel som går ut på att komma på trovärdiga förklaringar till svåra ord. Orden är sådana som gemene man vanligtvis inte känner till. Det är meningen att man på ett övertygande vis ska ljuga ihop en förklaring, snarare än att svara rätt. Rappakalja kan köpas som sällskapskapspel, men vi började spela det med hjälp av lexikon. Man tog helt enkelt var sin del av lexikonet och letade upp ord som man gissade att ingen visste betydelsen av.
Story cubes
Ett spel med nio tärningar. Varje tärning innehåller sex bilder. Målet är att berätta en historia som väver in alla nio bilder som kuberna visar.
Köp Story cubes här
Om personen vore…
Ett spel med personnamn. Du väljer ett namn på en frånvarande vän, kändis, eller påhittad figur. Dina medspelare skall nu lista ut vilken person du valt, men inte genom att ställa de vanliga 20 frågorna. Istället ber de dig att likna din person vid något omänskligt.
Till exempel: Om din person vore en väska, vilken väska vore hen då? Den som först kan lista ut vem du tänker på vinner.
Nyord
Har drabbats av conversesjukan, så jag sitter här i köttrymden och lyssnar till en fysisk CD
Nä, allvarligt talat, så tränar jag in lite nyord till nästa berättarföreställning. Vill du också göra det? Kolla då in Språkrådets nyordslista 2012
Monika Eriksson berättar
Till jul i år köpte jag gåvobrev från IM. Varje brev var en get som skulle skänkas till en pojke i Malawi ett land i Afrika. Varför valde jag ett sådant brev? Jo, det berodde på ett möte.
Under hösten berättade jag på en skola med många invandrarbarn i Kristianstad. När jag berättar för människor där det svenska språket ibland kan vara oförståeligt använder jag handdockor. Bland annat har jag en get som är fantastiskt fin. Det är en hel get så jag får sticka in hela armen i den. Efter berättarstunden får lyssnarna gärna prova handdockorna. Barn älskar detta och de börjar genast leka. Geten är populär för han kan bita i vännernas näsor och fingrar. Så var det i klassen från Kristianstad och när barnen lekt färdigt och började samlas kring sin lärare igen kom en allvarlig mörkhyad pojke kladd i kostym fram. Under berättandet hade han suttit för lite utanför gruppen och lyssnat intensivt och allvarligt.
”Vill du också pröva geten?”
”I speak English, I´m från Africa.” Jag frågade då igen fast på engelska och han nickade. Så tog han sina båda händer och höll om bockens huvud strök med tummarna försiktigt över nosryggen och drog den lätt i öronen. Sedan fortsatte han sin inspektion över hela getens kropp, försiktigt men med ett fast grepp klämde han över min arm. När han konstaterat att geten var i god form bugade han lätt för mig. Innan han vände om hann jag säga: ”Du hade getter i Afrika.” Tyst mumlade han ett ja innan han försvann ut ur bibliotekets dörr. En 10–11-årig pojke med en enorm hemlängtan som satte djupa spår i mitt hjärta. Och inget kan jag göra mer än skänka getter till pojkar i Afrika och önska, önska att ”min lille vän i Kristianstad” och alla andra invandrade barn får ett bra liv i Sverige.
Under Att berätta
Storytelling i New York
Nu i juletid hinner jag läsa alla de där tidningarna som samlats på hög. En av många är ”Språk Tidningen”. Det är en fantastisk skrift som tar upp språket ur flera synvinklar. I deras februarinummer hittade jag en spännande artikel om muntligt berättande i New York. Där beskrivs bland annat hur de tävlar i livsberättande
Viktor, Selma, Elsa och jag
Inget dåligt sällskap jag hamnat i. Viktor har efternamnet Rydberg, Selma heter Lagerlöf och Elsa är förstås Beskow. Riktigt kul att var med i det gänget. Det är bara att låta fåfängan blomstra. (Snart kommer jag ner på jorden igen, när en kritiker sablar ner en av mina böcker.) Så det gäller att passa på.
Det är journalisten Erika Josefsson på TT Spektra som skriver en artikel om att den nygamla tomten, gårdstomten, åter är närvarande i barnböckerna. Och då passar hon på att lista tomteklassiker.
Och det bästa av allt. Trots att min bok har 12 år på nacken så går den att köpa från Sagomuseet. En liten upplaga finns kvar. Och priset är facila 50 kronor. Men passa på nu, snart höjer vi priset. En klassiker kan ju inte vara hur billig som helst.
Här beställer du boken.
God julläsning
Per Gustavsson
Under Att berätta
