by | 19 december 2012 · 12:42

Om konsten att framgångsrikt prata strunt

I sin Nobelföreläsning berättar Mo Yan hur han som liten smet iväg till marknaden för att lyssna på en berättare. Han glömde helt bort att utföra de uppgifter som modern gett honom. På kvällen brukade han återberätta historierna för sin mor. Till en början blev hon irriterad, men hon kunde inte låta bli att fascineras av berättelserna, så när marknadsdagen inföll i fortsättningen fick sonen inga arbetsuppgifter den dagen. Så här berättar Mo Yan:

Mycket snart tillfredsställde det mig inte bara att återge berättarens historier. Medan jag återberättade dem lade jag till och broderade ut innehållet. För att göra mor nöjd brukade jag hitta på egna stycken och ibland ändrade jag historiernas slut. Min publik var inte längre bara mor utan också min storasyster, min faster och min farmor. När mor hade lyssnat färdigt såg hon ibland oroligt på mig och sade, som om hon hade talat till sig själv: ”Min son, vilken sorts man ska du bli när du växer upp? Inte har du väl tänkt försörja dig på att prata strunt?”

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 18 december 2012 · 9:40

Julläsning om ”spöken, medier och astrala resor”

För 10 år sedan efterlyste etnologen Per-Anders Östling berättelser om övernaturliga upplevelser och erfarenheter av healing, schamanism, magi och andra alternativa världsåskådningar. I år har Institutet för språk och folkminnen, SOFI, givit ut hans bok Spöken, medier och astrala resor. Trots att det är ett antal år sedan berättelserna samlades in, tror jag att de ger en bra bild av människors föreställningsvärld i dagens Sverige. Här i norra Skåne där jag bor arrangeras det med jämna mellanrum mässor där det är möjlighet att att knyta kontakter både med spökutdrivare och healers.

spökenDet längsta kapitlet handlar om modern spöktro. Östling jämför med tidigare insamling av spökberättelser och konstaterar att den avgörande förändringen är att många idag upplever mötet med spöken som positivt eftersom det innebär en kontakt med avlidna anhöriga och vänner. Spökberättelserna förr i tiden betonade ofta vad som hände om människan förde ett orättfärdigt liv. Idag har den försonande och förlåtande hållningen blivit starkare än den straffande och ett livstecken från ”andra sidan” betonar att allt är bra. De flesta berättelserna är väldigt likartade, vilket Östling menar är ett tecken på att spöktron är fast etablerad i dagens föreställningsvärld.

100 sidor av boken ägnas åt alternativa världsåskådning. En mycket bra och givande genomgång av allt från anden i glaset, vandring på kol, asatro till satanistisk magi. Boken inleds med en översiktlig genomgång av tidigare forskning och hur människors föreställningsvärld idag påverkats av Swedenborg, fantasy och New Age-litteraturen.

Boken kan beställas från SOFI.

Per Gustavsson

Östling, Per-Anders: Spöken, medier och astrala resor. Övernaturliga upplevelser, folktro och alterbativa världsåskådningar i våra dagars Sverige. Skrifter utgivna av Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och ortnamnsarkivet i Uppsala, B:24. Uppsala, 2012. ISBN 978-91-86959-02-9

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Bild

Vildhjärta

86RÄDD

Lämna en kommentar

by | 15 december 2012 · 18:26
by | 14 december 2012 · 9:32

Vitsar

Vi funderar på att ha en kväll med vitsar under 2013 års berättarfestival i Ljungby.  Ingen av männen här kan tyvärr medverka:

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 09 december 2012 · 13:13

Julläsning: De forsvundne. Hedens sidste fortællere

Tang

Pottemager Erik Larsen som bl.a. berättade om Rejsen till Troms kirke, en trollkunnig kärings möte med djävulen.

Som berättare har jag under årens lopp haft stor glädje av eventyr och sagn som Evald Tang  Kristensen tecknade upp under sin 50-åriga gärning som folkminnesinsamlare. Tang Kristensen är inte bara Nordens flitigaste upptecknare utan säkert också världens främste insamlare av folkdikt. Han föddes 1843 och dog 1929.

8712046205Nu har etnologen Palle Ove Christiansen skrivit en mycket vacker och fängslande bok om Tang Kristensen insamlingsarbete 1873. Han reser i Tang Kristensens spår och skildrar hans vedermödor och framförallt mötet med folkliga berättare som levde på den jylländska heden belägen mellan Ringkøping och Silkeborg. Boken är rikt illustrerad med samtida målningar och fotografier samt nytagna fotografier avHenrik Saxgren, som visar landskapets förändring.

Ibland sägs det att sagor och sägner berättades av alla och inte diktades av någon särskild person. Det är en sanning med modifikation och i den här boken träder berättare fram som har ett personligt förhållningssätt till folkdikten och vi får lära känna både deras diktande och liv.

Boken är ett fynd för alla som vill ha en lättillgänglig introduktion till folkligt berättande i allmänhet och Tang Kristensens storartade gärning i synnerhet.

Per Gustavsson

Christansen, Palle Ove: De forsvundne. Hedens sidste fortællere. Gads forlag, 2011. ISBN 978-87-12-04620-2

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , ,

by | 06 december 2012 · 21:35

När minnen väller fram

Varje år gör jag en almanacka som säljs till förmån för Tingsås hembygdsförening. Bilderna ska var från Tingsryd och jag letar hela året efter foton.  Då och då får jag titta i någons album och det är för mig otroligt spännande.  Till augusti 2013 fick jag  ta till mitt eget album och upptäckte att också där finns historier som bör berättas.

Augusti

Jag tog många foton på mina elever. När jag plötsligt upptäckte att jag inte hade bilder så det räckte till årets almanacka, så tittade jag bland mina ”skolfoton”. Det tog tid, för mängder av minnen vällde fram. Alla foton var ordentligt inklistrade och det var bara det här som gick att pilla bort utan att förstöra något.ATT2

Det är länge sedan, Helene och Kristina har egna familjer numera liksom många av deras klasskamrater. Vi höll till i ”Gula paviljongen” en barack som byggdes på 1960-talet för att inrymma en matsal. Senare blev det gymnastiksal, fritidsgård, hemkunskapssalar och till slut lektionssalar för lågstadieelever.

Där snöade in och var kallt, särskilt på golvet, men fördelar fanns och en av dem var att jag kunde klippa av ringledningen så vi fick rast när vi ville. Samma ledning gick till högtalaren så vi behövde aldrig höra rektorns, för oss, meningslösa kommandon.

På bilden har vi utedag, det hade vi varje vecka. Den här gången var det så kallt att vi fick vända och ha utedagen inne. Vi tände en brasa på skolgården, så att de som hade korv med sig kunde grilla.

Du kan se två mindre lådor på bilden, det är barnens akvarier som de skötte själva och studerade. Vi hade också ett större och det var inte alltid fiskar i det. En gång hade vi kräftor och när vi kom tillbaka på måndagen hade kräftorna dött. Stanken var outhärdlig. Vi samlades till råd och en kille (8 år) anmälde sig frivilligt att hjälpa mig att tömma akvariet. De andra gick ut på förlängd rast. Den lille killen letade raskt upp en spann och en slang, släppte ner slangen i det illaluktande vattnet satte spannen under och så hejdade han sig. Han tittade på vattnet, slangen, spannen och så på mig. ”Sug du”, sa han o räckte mig slangen.

Jo, jag lärde mig mycket av barnen i ”Gula paviljongen”. Hoppas de lärde sig något av mig. Men en sak fick jag alldeles utan ansträngning, en stor kärlek till dem alla.

/Monika Eriksson

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

by | 06 december 2012 · 17:43

Om bilder i sagoböcker – en röst från 1800-talet

grimmDen första fullständiga utgåvan av Grimms sagor utkom 1883 (Ernst Lundquists översättning) och riktade sig till vuxna. Samma år utgav pedagogen Julius Humble första delen av sin Grimmutgåva som riktade sig till barn.1884 kom en andra del. Samlingen innehåller total 44 sagor.

Julius Humble var då rektor vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm och var djupt engagerad i ungdomars läsning. I en kortfattad inledning till sagosamlingen skriver han om de gamla folksagorna att ”ingenting motsvarar bättre de ungas andliga behof och utgör en sundare näring för barnafantasien och det vaknanade känslolifvet”.

Men här vill jag framförallt lyfta fram ett litet passage om bilder i sagosamlingar.

Det hörer till vår tids lyx att förse snart sagdt alla slags böcker med illustrationer, och en sagobok utan teckningar torde väl numera knappast blifva vederbörligen uppmärksammad. Utgifvaren är emellertid för sin del öfvertygad, att illustrationer till sagoböcker för barn egentligen ära obehöfliga, eller åtminstone att flertalet af de senare skulle hafva vunnit på att undvara dem, som der förekomma. Frestelsen ligger här nära till hands att till föremål för teckningarna välja sådana varelser (troll, feer m.m.) hvilka icke böra i bild framställas, eller hvilkas betydelse åtminstone förlorar i värde genom att framträda i yttre tydlighet och bestämdhet, enär en viss hemlighetsfull obestämdhet hörer till deras egentliga väsen.

Ett memento till vår egen tid med alla sönderillustrerade utgåvor av folksagor.

2 kommentarer

Under Litteratur

Taggat som , ,

Bild

Vildhjärta

1171lilith

Lämna en kommentar

by | 05 december 2012 · 8:46
by | 03 december 2012 · 17:18

Bröderna Grimm, Reuterdahl och Julläsning för barn

I januari skrev jag om att det i år är 200 år sedan Bröderna Grimm publicerade första delen av sin sagosamling Kinder- und Hausmärchen. Jag tycker att jubileumsåret har gått ganska spårlöst förbi, åtminstone i Sverige. Beror det på att folksagor har blivit läsning för barn. Som bekant värderas barnböcker lägre rent litterärt sätt än vuxnas. Det räcker att se på den bristfälliga bevakningen av nyutkommen barnlitteratur i tidningarna.

JulläsningI Sverige utkom många Grimmsagorna som små billiga folkböcker, riktade till vuxna. Den som först bearbetade en del av sagorna för svenska barn var Henrik Reuterdahl, som senare blev  ecklesiastikminister och ärkebiskop. 1837 och 1838 gav han ut de två böckerna Julläsning för barn. I förordet till första årgången skriver han att ”det äventyrliga giver… barnet något att undra på, något att glädja sig över…”.  Glädje, spänning blev här lika viktig som moral och fostran.

I den första samlingen hittar vi bland annat Hans och Greta, Fru Holle och Stadsmusikanterna från Bremen. I andra samlingen Den tappre skräddaren, Kung Trastnäbb, Törnrosa, De sju korparna och ytterligare åtta sagor.

I sina memoarer skriver Reuterdahl att hans Julläsning köptes och lästes mest av alla hans skrifter. Det säger något om barns längtan efter rolig läsning. Det behovet uppfyllde Bröderna Grimms sagor med råge. Jag är övertygad om att de också gör det idag. De flesta är fortfarande okända för både barn och vuxna.

Jag inspirerades till det här inlägget av Lena Kårelands artikel om Bröderna Grimm i Svenska Dagbladet 2 december. Det är en bra sammanfattning av deras liv och gärning och den tidigaste sagoutgivningen i Sverige, men också med tankar om hur synen på folksagor har skiftat under århundradena.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Litteratur

Taggat som , ,

by | 30 november 2012 · 14:39

Bergtagning i juletid

6115724662_23f1f3c0bd_b

Här kommer en gammal sägen från Hålta socken, i nuvarande Kungälv. Den är ursprungligen berättat av August Hansson, född år 1844 i Hålta/ Mikael

För längesedan var det en flicka som skulle mjölka i skogen. Bäst hon satt där kom det ut en gubbe ut i Pickelhätta och drog henne in i  närmsta berg. Där fick hon va ett helt år  med trollgubben och hans kärring.  Men på julafton släpptes flickan ut för att hon skulle gå efter brännvin till bergsfolket.
Hon fick lova att inte berätta för någon levande människa om var hon varit.
Väl hemma tog hennes fästman emot henne med massor av frågor, men hon svarade  inte, upprepade bara samma ord:
– Ge mig brännvin
Men när gårdens katt  kom fram och strök sig utmed benen, fick flickan  en idé. Hon tog upp  katten i famnen och berättade för honom allt vad hon varit med om. Då hade hon ändå inte berättat för någon levande människa. Folket på gården hörde förstås varenda ord och det bestämdes att tösen skulle stanna inne och inte gå med något brännvin till trollen.

Efter en tid tyckte dock flickan  synd om bergsfolket och gick därför  dit med brännvinet en mörk natt.
– Jag lägger buteljen utanför berget och går hem igen, tänkte hon
Plötsligt kom gubben med pickelhätta ut , fick tag i hennes hand och drog flickan in mot berget. Flickans  fästman hade följt efter och fattade nu tag i hennes andra arm. Det blev det en dragkamp som höll på att klyva tösen på mitten.
Då hördes trollkärringens röst innifrån berget:
– Släpp na!
Gubben med pickelhättan lossade sitt grepp och det unga paret kunde rusa hem.

Flickans hand blev sig dock aldrig lik. Hela livet såg den liksom vissen ut.

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner