Bröderna Grimm, Reuterdahl och Julläsning för barn

I januari skrev jag om att det i år är 200 år sedan Bröderna Grimm publicerade första delen av sin sagosamling Kinder- und Hausmärchen. Jag tycker att jubileumsåret har gått ganska spårlöst förbi, åtminstone i Sverige. Beror det på att folksagor har blivit läsning för barn. Som bekant värderas barnböcker lägre rent litterärt sätt än vuxnas. Det räcker att se på den bristfälliga bevakningen av nyutkommen barnlitteratur i tidningarna.

I Sverige utkom många Grimmsagorna som små billiga folkböcker, riktade till vuxna. Den som först bearbetade en del av sagorna för svenska barn var Henrik Reuterdahl, som senare blev  ecklesiastikminister och ärkebiskop. 1837 och 1838 gav han ut de två böckerna Julläsning för barn. I förordet till första årgången skriver han att ”det äventyrliga giver… barnet något att undra på, något att glädja sig över…”.  Glädje, spänning blev här lika viktig som moral och fostran.

I den första samlingen hittar vi bland annat Hans och Greta, Fru Holle och Stadsmusikanterna från Bremen. I andra samlingen Den tappre skräddaren, Kung Trastnäbb, Törnrosa, De sju korparna och ytterligare åtta sagor.

I sina memoarer skriver Reuterdahl att hans Julläsning köptes och lästes mest av alla hans skrifter. Det säger något om barns längtan efter rolig läsning. Det behovet uppfyllde Bröderna Grimms sagor med råge. Jag är övertygad om att de också gör det idag. De flesta är fortfarande okända för både barn och vuxna.

Jag inspirerades till det här inlägget av Lena Kårelands artikel om Bröderna Grimm i Svenska Dagbladet 2 december. Det är en bra sammanfattning av deras liv och gärning och den tidigaste sagoutgivningen i Sverige, men också med tankar om hur synen på folksagor har skiftat under århundradena.

Per Gustavsson