Långt tillbaka i tiden förde färingarna trälar, som inte orkade arbeta längre och var sjuka och gamla, ut på den sydligaste setsen på ön Vágar. Där störtade man dem utför den branta klippan som än i dag kallas för Trælanipa.
Trælanipa
Den gamla vaggan i Gasadalur
För 200 år sedan levde i denna isolerade bygd ett ung par som fick flera barn som alla hade en utvecklingsstörning. Föräldrarna förstod att de var alltför nära släkt med varandra.
En dag kom ett franskt fartyg till ön Vagar och det ankrade i närheten av Gasadalur. Makarna var överens om vad som måste göras. Mannen gick över fjället och tog sig ombord på fartyg och bad om att få träffa kaptenen. Han var angelägen om att det just skulle vara den franske kaptenen som skulle hjälpa dem. Denne var inte motvillig. Någon dag senare gick kvinnan ombord på skeppet.
När hon återvände till Gasadalur hade hon med sig en tunna med tre liter fin likör. Nio månader sedan födde hon ett välskapt barn. Mannen delade tunnan i två halvor och gjorde en vagga. Den här vaggan finns fortfarande kvar i ett av de gamla husen i Gasadalur.
Örnen som rövade ett barn
Utanför ön Vágar ligger den lilla ön Tindholmúr. Där levde för länge sedan ett ung par. En dag när de var ute och arbetade på kornfältet, la de sitt lilla barn på marken. I ett obevakat ögonblick kom örnen som häckade på en av öns spetsiga toppar flygande och tog barnet.
Föräldrarna blev förtvivlade. De tog sig upp för den mycket branta fjällsidan och kvinnan lyckades nå högst upp på den spets där örnen hade sitt bo. Men hon kom försent. Örnen hade hackat ut båda ögonen på det lilla barnet.
Den unge mannen och kvinnan flyttade från ön och sedan dess har ingen bott där.
A Nordradalsskardi hann vildi ligid
Andrias Reinert var bonde i Nordradalur på Färöarna, knappt en mil väster om Torshavn. Han önskade få sin sista vila i hägn av sina vänner, fjälltopparna. Han ville bli begravd på fjället Nordradalsskardi nära sin gård. Han grävde själv sin grav på fjället. Myndigheterna i Torshavn förbjöd fjället som begravningsplats och det blev en långvarig strid. Till slut fick Andrias rätt, men beslutet var förenad med så många villkor att Andrias gav upp sin önskan.
Nu ligger han begravd på kyrkogården i Kaldbak och där står hans gravsten med inskriften: ”På Nordradalsskardi hade han velat ligga, men det förhindrade byråkratin”.
På fjället ligger den öppna grävda graven kvar, kantad av en liten stenmur, och minner för evigt om bonden som älskade sin bygd.
Under Att berätta
Risin och Kellingin
Utanför ön Eysturoys nordvästra spets står två sällsamma klippformationer. Det är Jätten och Jättekäringen från Island. De försökte dra Färöarna till sitt eget land. Men det var inte så lätt som de tänkt sig. De la ett tjockt rep kring öns spets, men berget sprack och än i dag kan man se klyftan i bergets topp. Nu la de repet längre in kring berget, men det tog så lång tid, så att solen gick upp och jätteparet förstenades.
Aussie kids hear Småland stories
Students at Wangaratta District Specialist School in Victoria, Australia, got to hear about the work Sagomuseet does and some stories from sagobygden today. The school has been host to two nursing students from Härnösand, Amanda and Josefine, who as part of their practical work experience, came to Australia in february to work for three weeks as teachers aides.
Amanda read two stories from Sagomuseets book ”Det var en gång – Utflykt i Sagobygden”, Bolmens alla öar and Jättekastet, translating into english as she read. She then read Bolmens alla öar in swedish and taught the kids some swedish greetings.
Despite the hot weather, Amanda and Josefine have enjoyed their working holiday in Australia and have even got a taste for a salty, black aussie sandwich spread called Vegemite which Amanda likened to Kalles Kaviar.
The girls will return home to Sweden on sunday.
Under Att berätta, Utflyktstips
Solen och draken
Det berättas att en gång, för länge sedan, omvandlades solen till en vacker flicka och steg ner på jorden. En ond drake såg den fagra varelsen och rövade bort henne. Från den dagen upphörde alla fåglarna i skogen att sjunga, barnen glömde sina lekar, ungdomarna sina glädjeämnen och hela världen sjönk i djup sorg. Utan sol på himlen fanns ingen glädje på jorden.
En ung och orädd man såg allt detta, men han nöjde sig inte med att betrakta denna bedrövelse, utan han bestämde sig för att ingripa och ställa sakerna till rätta. Den unge mannen sökte upp drakens boning och, när han kom dit, utmanade han besten till tvekamp. Vår hjälte vann över draken och befriade flickan. I nästa stund for hon snabbt till himlen och omvandlades tillbaka till sol. Hon började skänka ljus och värme till jorden igen på det sättet blev det vår.
Människorna fick sin glädje tillbaka, men den tappre unge mannen blev kvar i drakens palats. Han skadades svårt under kampen och till slut gav han upp sin sista suck. Hans blod droppade på det vita snötäcket. På de ställena smälte snön och ur jorden dök det upp små vita blommor – de som vi idag kallar för snödroppar.
Folken på Balkan helgar än idag den tapre mannens bedrift genom en speciell handling. De binder ihop två blommor: en röd och en vit. Den röda står för blodets färg, medan den vita symboliserar snödropparna som växte ur jorden där hjältens bloddroppar föll.
Präster och biskopar på Färöarna
De korta reflexförsedda käpparna vid vägkanterna på Färöarna kallas i folkmun för präster. De högre käpparna, som du ser på bilden, står längre upp på fjällen. De kallas följdriktligen för biskopar.
Varför?
Jo, de visar den rätta vägen, men går den inte själva.
Jag har inte hört det här om de svenska vägkäpparna. Finns det något namn på dem?
Berättarfestivalen och jag
Christina Strömwall berättar:
Festival var för mig förknippat med stora ytor, musik på hög volym och trängsel.
Så stod jag där i korsningen utanför Sagomuseet en junidag och undrade var den där berättarfestivalen egentligen var någonstans.
Ganska snart förstod jag att det här var något annat. Jag fängslades av Vigga Bros och Erik Moseholms fina samspel. Jag skrattade åt hisnande skepparhistorier, möttes av grotesk maskdans, lyssnade till vacker folkmusik och drogs med in i berättelser om kärlek. Under de dagar jag vistades i Ljungby mötte jag många intressanta människor men nog bara två som jag kände sen tidigare.
Att åka till berättarfestivalen har sedan dess varit ett absolut måste för mig. Något att längta till och se fram emot. Två berättarkurser på högskolenivå och många festivaler senare känns det lite som att återvända till en sorts hembygd. Varje år lika förväntansfull, nästan av samma sort som barnets inför födelsedagen. Inte enbart för berättelsernas skull utan även för att återse alla fina berättarvänner.
När så dagarna är över känns det alltid lite snopet, redan över. Men fylld till brädden åker jag hemåt. Fylld av berättelser, livsmod och ett jävlar anamma.
Christina Strömwall
Sagobygdens Blogg 