Brynjumannabord

På medeltiden var Kirkjubøur söder om Torshavn religiöst, kulturellt och politiskt centrum på Färöarna. Biskopen Mus pinade bönder och la stora skatter på dem för att kunna bygga stenkatedralen i Kirkjubøur. I dag minner ruinen om de storslagna planerna. Folket på sydöarna protesterade och reste sig mot biskopen, som däremot fick med sig nordmännen på sin sida.

Biskopen sökte samla en stor här med bara de starkaste männen. Endast de män som kunde lyfta den stora stenen som låg på Brynjumannabord fick vara med i hären. Men endast en orkade lyfta stenen, så biskopen fick gott acceptera svagare krigare. Det blev ett stort slag vid det som sedan kom att kallas Mannafelsdalur, eftersom många föll där. Gräset färgades rött av blodet och gräset är än i dag rödaktigt. Sydmännen förlorade, men belägrade senare biskopen i Kirkjuböur och dödade honom.

Historiker identifierar biskopen Mus med den välkände biskopen Erlend som blev biskop 1268 och dog 1308.

Den stora stenen Brynjumannabordet ligger idag intill vägen från Torshavn över fjället till Kollfjardardalur. När jag passerade försökte jag givetvis lyfta på stenen som ligger på bordet. Hur det gick är det bäst att tiga med.

DSC00680

1 kommentar

Under Att berätta

Själabotsån

DSC00723

En gång var det en fåraherde som stal en vacker klänning från en huldrekvinna. När hon upptäckte att klänningen var försvunnen satte hon av efter fåraherden med väldiga kliv. Hon kom närmare och närmare fåraherden, som red det fortaste han bara kunde på sin häst. Hästen blev trött och vid Vatnsbranten var den helt uttröttad. Fåraherden stannade hästen vid en bäck som rann nerför fjället. Hästen drack och fick nya krafter och fåraherden undkom huldrekvinnan.

Den bäcken kallas sedan dess för Sálarbótsá och rinner fram vid vägen som går från flygplatsen på Färöarna och till  Midvágur. Namnet kan översättas till Själabot. Vattnet var alltså bot för själen, räddade livet på fåraherden. Ett annat förslag till översättning är Hjälpinödenån.

Det sägs att det är bra att dricka av vattnet, så jag passade på att göra det.

DSC00725

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Trælanipa

DSC00716Långt tillbaka i tiden förde färingarna trälar, som inte orkade arbeta längre och var sjuka och gamla, ut på den sydligaste setsen på ön Vágar. Där störtade man dem utför den branta klippan som än i dag kallas för Trælanipa.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Den gamla vaggan i Gasadalur

DSC00744

För 200 år sedan levde i denna isolerade bygd ett ung par som fick flera barn som alla hade en utvecklingsstörning. Föräldrarna förstod att de var alltför nära släkt med varandra.

En dag kom ett franskt fartyg till ön Vagar och det ankrade i närheten av Gasadalur. Makarna var överens om vad som måste göras. Mannen gick över fjället och tog sig ombord på fartyg och bad om att få träffa kaptenen. Han var angelägen om att det just skulle vara den franske kaptenen som skulle hjälpa dem. Denne var inte motvillig. Någon dag senare gick kvinnan ombord på skeppet.

När hon återvände till Gasadalur hade hon med sig en tunna med tre liter fin likör. Nio månader sedan födde hon ett välskapt barn. Mannen delade tunnan i två halvor och gjorde en vagga. Den här vaggan finns fortfarande kvar i ett av de gamla husen i Gasadalur.

DSC00750

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Örnen som rövade ett barn

DSC00730

Utanför ön Vágar ligger den lilla ön Tindholmúr. Där levde för länge sedan ett ung par. En dag när de var ute och arbetade på kornfältet, la de sitt lilla barn på marken. I ett obevakat ögonblick kom örnen som häckade på en av öns spetsiga toppar flygande och tog barnet.

Föräldrarna blev förtvivlade. De tog sig upp för den mycket branta fjällsidan och kvinnan lyckades nå högst upp på den spets där örnen hade sitt bo. Men hon kom försent. Örnen hade hackat ut båda ögonen på det lilla barnet.

Den unge mannen och kvinnan flyttade från ön och sedan dess har ingen bott där.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Också en berättelse från Färöarna

DSC00699

Lämna en kommentar

by | 18 mars 2013 · 13:49

A Nordradalsskardi hann vildi ligid

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Andrias Reinert var bonde  i Nordradalur på Färöarna, knappt en mil väster om Torshavn. Han önskade få sin sista vila i hägn av sina vänner, fjälltopparna. Han ville bli begravd på fjället Nordradalsskardi nära sin gård. Han grävde själv sin grav på fjället. Myndigheterna i Torshavn förbjöd fjället som begravningsplats och det blev en långvarig strid. Till slut fick Andrias rätt, men beslutet var förenad med så många villkor att Andrias gav upp sin önskan.

Nu ligger han begravd på kyrkogården i Kaldbak och där står hans gravsten med inskriften: ”På Nordradalsskardi hade han velat ligga, men det förhindrade byråkratin”.

På fjället ligger den öppna grävda graven kvar, kantad av en liten stenmur, och minner för evigt om bonden som älskade sin bygd.

1 kommentar

Under Att berätta

Risin och Kellingin

DSC00594

Utanför ön Eysturoys nordvästra spets står två sällsamma klippformationer. Det är Jätten och Jättekäringen från Island. De försökte dra Färöarna till sitt eget land. Men det var inte så lätt som de tänkt sig. De la ett tjockt rep kring öns spets, men berget sprack och än i dag kan man se klyftan i bergets topp. Nu la de repet längre in kring berget, men det tog så lång tid, så att solen gick upp och jätteparet förstenades.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Aussie kids hear Småland stories

Students at Wangaratta District Specialist School in Victoria, Australia, got to hear about the work Sagomuseet does and some stories from sagobygden today. The school has been host to two nursing students from Härnösand, Amanda and Josefine, who as part of their practical work experience, came to Australia in february to work for three weeks as teachers aides.
Amanda read two stories from Sagomuseets book ”Det var en gång – Utflykt i Sagobygden”, Bolmens alla öar and Jättekastet,  translating into english as she read. She then read Bolmens alla öar in swedish and taught the kids some swedish greetings.
Despite the hot weather, Amanda and Josefine have enjoyed their working holiday in Australia and have even got a taste for a salty, black aussie sandwich spread called Vegemite which Amanda likened to Kalles Kaviar.
The girls will return home to Sweden on sunday.

3 kommentarer

Under Att berätta, Utflyktstips

Solen och draken

Sol och drake

Det berättas att en gång, för länge sedan, omvandlades solen till en vacker flicka och steg ner på jorden. En ond drake såg den fagra varelsen och rövade bort henne. Från den dagen upphörde alla fåglarna i skogen att sjunga, barnen glömde sina lekar, ungdomarna sina glädjeämnen och hela världen sjönk i djup sorg. Utan sol på himlen fanns ingen glädje på jorden.

En ung och orädd man såg allt detta, men han nöjde sig inte med att betrakta denna bedrövelse, utan han bestämde sig för att ingripa och ställa sakerna till rätta. Den unge mannen sökte upp drakens boning och, när han kom dit, utmanade han besten till tvekamp. Vår hjälte vann över draken och befriade  flickan. I nästa stund for hon snabbt till himlen och omvandlades tillbaka till sol. Hon började skänka ljus och värme till jorden igen på det sättet blev det vår.

Människorna fick sin glädje tillbaka, men den tappre unge mannen blev kvar i drakens palats. Han skadades svårt under kampen och till slut gav han upp sin sista suck. Hans blod droppade på det vita snötäcket. På de ställena smälte snön och ur jorden dök det upp små vita blommor – de som vi idag kallar för snödroppar.

Folken på Balkan helgar än idag den tapre mannens bedrift genom en speciell handling. De binder ihop två blommor: en röd och en vit. Den röda står för blodets färg, medan den vita symboliserar  snödropparna som växte ur jorden där hjältens bloddroppar föll.

Lämna en kommentar

Under Att berätta