Gökens sång

 På rumänska heter göken ”cuc”, vilket uttalas ”kok” på rumänska.
 Detta är viktig att veta för att förstå följande historia som är hämtat ur den balkanska folkloren.

 En vacker vårdag träffades göken och sångtrasten uppe på en tallgren.

–      Trevligt att råkas, hälsade göken. Säg mig, broder, vet du  vad människorna tycker om fåglarnas sånger?

–      Bara bra, svarade trasten.

–      Vad säger de om näktergalen, till exempel?

–      Alla människor lovprisar den.

–      Alla? Och vad säger de om lärkans läte då?

–      De lovordar den också, fast bara till hälften så mycket.

–      Till hälften alltså !? Och dig, vad säger de om din sång?

–      De pratar väl om mig med, svarade sångtrasten, fast inte så ofta. Bara ibland.

–      Hur är de möjligt? Du som sjunger så vackert! Men, nu vill jag veta, vad säger människorna om min sång.

–      Om jag ska vara ärlig…

–      Det vill jag verkligen att du är, avbröt göken. Jag vill att du berättar för mig precis hur det är.

–      Jag har lite svårt att säga det.

–      Varför det, frågade göken.

–      För att jag har aldrig hört någon prata om din sång.

–      Aldrig någon, ingen någonsin?

–      Nej, svarade sångtrasten bestämd.

–      Är det sant? I så fall, ska jag visa dem vem jag är.

I nästa stund började göken ropa sitt eget namn: ko-ko, ko-ko, ko-ko. Och den gör det fortfarande, varje vår.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Daniel Onaca är ny gästbloggare

 

Jag är född år 1954 i Rumänien (Banat). År 1986 kom jag till Sverige som politisk flykting efter att jag hade flytt illegalt från landet. Några år arbetade jag på en plastfabrik i Smålandsstenar sedan började jag läsa på Komvux och högskola. Förutom litteraturhistoria (där jag har en filkand) läste jag historia, konst- och musikhistoria och franska. Jag avslutade (tillfälligt) mina studier med en två års bibliotekarie utbildning i Borås.

Efteråt fick jag jobb inom Gislaved kommun, där jag är anställd som bibliotekarie på en skolintegrerat bibliotek i (Smålands) Burseryd. Vid sidan av mina ordinarie arbetsuppgifter brukar jag hålla sagostunder för lågstadieelever och förskolebarn där jag erbjuder mina små lyssnare bearbetade historier hämtade ur den rumänska folkloren (som är oerhört rik och varierad).

Eftersom jag brinner för att förmedla folkliga historier mellan olika kulturer gick jag en hel del kurser i sagoberättande, storytelling, dramatiserad berättande o.s.v. Ett viktigt steg på denna väg har inneburit för mig kursen i Muntlig berättande i Ljungby som jag gick för några år sedan.

Daniel Onaca

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Sägenresa genom Sverige 1

Kungsängsliljan är Upplands landskapsblomma. Den växer rikligt på Kungsängen strax söder om Uppsala stad. Varför växer den just där?

I slutet av 900-talet stod här ett blodigt slag. Den svenske kungen Erik Segersäll kämpade mot systersonen Styrbjörn.

Styrbjörn var fullvuxen redan när han var 12 år gammal. Han var starkare än de flesta män och  kallades därför Styrbjörn Starke. Styrbjörn krävde halva riket i arv efter sin fader. Erik Segersäll skickade då bort brorsonen på vikingafärder till främmande länder. Styrbjörn gifte sig med den danske kungens dotter. Med en stor flotta seglade han sedan till Uppsala. Kung Erik mötte Styrbjörn Starke och hans danska män på Fyrisvall. Erik offrade i Uppsala tempel åt Oden, Styrbjörn i sitt läger åt Tor. På tredje dagen dödades Styrbjörn och de flesta av hans män, som inte dessförinnan hade varit kloka nog att fly.

Efter  den fruktansvärda striden växte det ur de dödas blod upp liljor på slagfältet, de som man idag kallar kungsängsliljor. För varje dansk som dog kom det en röd lilja och för varje svensk en vit lilja. Eftersom betydligt färre svenskar dog finns det inte så många vita liljor.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

En sägenresa genom Sverige

Det finns många skäl att berätta sägner för barn och ungdomar. Det främsta är naturligtvis att sägnerna är spännande, häftiga, fräcka, roliga, allvarliga och gripande, med andra ord storartad underhållning. Hade de inte varit roliga att lyssna till, hade de inte traderats från mun till mun.

Men dessutom kan sägner berättas för att skapa ett intresse för hur människor levde förr i tiden och den egna hembygdens historia. Fram ur historien kliver fattigt folk och tiggare, rika herrgårdsfruar och stränga präster. Sjukdomar härjar och många hungrar. Torparen slår gräset och kvinnor skär säden. Smör kärnas, ost säljs för att få reda pengar och bröd bakas. Ja, det är vardagslivet som målas upp. Och framförallt har muntliga berättelserna förmågan att göra historien levande, plötsligt blir det här och nu.

Sägnerna berättar om alla faror i livet och visar hur övernaturliga väsen används för att förklara allt som händer. Ett barn som inte lär sig gå och prata är säkert en trollunge, en bortbyting. Om kon sinar har säkert en trollkunnig kvinna tjuvmjölkat den med hjälp av en trollhare. Försvinner folk i de framväxande städerna har frimurarna rövat bort dem. Sover man dåligt, beror det på maran som är i farten nattetid.

Sägnerna är knutna till människor som levt och till bestämda platser.

De kommande månaderna inbjuder vi dig att följa med på en resa genom Sverige till sägenomspunna platser. Vi reser till en ny plats varje vecka. Riktigt hur resan kommer att gestalta sig vet jag inte. Ibland anknyter den kanske till årstidens växtlighet, ibland till en aktuell plats men framförallt kommer den nog att styras av min lust att berätta.

Vi börjar i morgon med att berätta om den här blomman.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

När träden valde kung

Precis som människorna alltid har gjort, försökte också träden överträffa varandra och skryta. Aspen var från början det största trädet på jorden. Då hon märkte att hon var högre än alla andra träd i skogen blev hon mycket stolt och tyckte att hon var förmer än andra träd. När Gud såg hennes högmod, gjorde han henne mindre och lät eken bli det största trädet. Från den dagen står aspen och darrar av förskräckelse.

Almen förhävde sig på sommaren över granen och tyckte han var grannast. Men när vintern kom var det granen som fick yvas, eftersom den stod evigt grön.

En gång kom träden överens om att de skulle välja sig en kung. Alla tänkte först på eken, som inte bara är det största utan också det starkaste av alla träd i skogen. Men även om eken är ståtlig så faller den ändå till slut för yxan. Till slut blev de överens om att välja törnebusken till kung. Den har så vassa taggar och kan bättre än något annat träd och någon annan buske försvara sig mot människan.

(Ur boken När träden valde kung. Små sagor, sägner och ramsor om buskar och träd. Utges av Sagomuseet hösten 2010)

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Vårens första gök

I morse vaknade jag kl 4 av att göken ropade. Vårens första gök! Nu är det tid att berätta om fåglar och andra djur som ger sig tillkänna om våren. Här är ett prov ur den rika folkdiktningen om göken. Den är hämtad ur Sagomuseets bok När svanrna flög ikapp och i den hittar du också fler exempel på hur folk tytt gökens ku-ku.

Göken tog livet av sin hustru

En gång kom Vår Herre och Sankte Per till en gård. De hälsade på bonden och frågade var han hade sin hustru. Bonden svarade tvärt att hon inte var hemma, utan att hon hade gått ut. Men det var allt osanning, för bonden hade själv tagit livet av henne och gömt henne under en höstack. När Vår Herre såg bondens onda sinne förvandlade han honom till en gök.

Var än göken far omkring ropar han ideligen

– Gick ut, gick ut, gick ut!

Men när han får se den första höstacken tystnar han. Han är rädd att det ska röjas att han tog livet av sin egen hustru.

Då förvandlar han sig till en sparvhök och behåller sitt mordiska sinne. Det är därför man inte ser någon gök efter höslåttern. Som sparvhök jagar han småfåglar och den första fågel han tar efter sin förvandling är ärlan, som var hans fostermor och födde upp honom.

Göken blir arg om någon härmar hans galande. Ja, han blir så vred att han spyr ut själva hjärteblodet. Det är därför det ibland är röda fläckar på blommor och blad.

Per Gustavsson / Bild från Sagomuseet: Steve Anderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Fortsatt samarbete med BTH – studenter

BTH students visit the museum

Studenterna har nu börjat jobba med att genom digital teknik levandegöra museet och sagobygden.

Här visar Mikael hur en sagoberättare kan spreta med fingrarna

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Att undervisa med muntliga berättelser

 

Att undervisa med berättelser är egentligen hur lätt som helst, det är bara att berätta en historia man tycker om.

En god historia innehåller nämligen alltid kunskap och väcker alltid funderingar, frågor m m. Om man däremot vill förmedla kunskap i linje med skolans styrdokument så krävs det att man går lite mer metodiskt tillväga

Min erfarenhet är att man i grundskolan är duktiga på att arbeta enligt läroplaner och kursplaner.

Man arbetar på en mängd olika sätt i grupp och individuellt. När ett ämne skall introduceras gör man ofta det med föreläsningsliknande faktagenomgångar. Detta görs från lågstadiet och uppåt.

Det kan handla om t ex människokroppen, närområdets växter eller vattnets betydelse för allt liv.

Ibland tror jag man skulle vinna mycket på att ta den fakta man samlat på sig som lärare och lägga in den i en berättelse.

Med berättelse menar jag en historia med huvudperson, problem och lösningar på problemen. Gör man sådana berättelser så är jag övertygad om att eleverna minns bättre och framförallt så väcks det fler frågor och funderingar hos dem . En berättelse med en huvudperson och med problem väcker nämligen känslor , intresse och engagemang och det som känns det minns man. Dessutom är det så att vårt minne fungerar bäst ihop med bilder och berättelser väcker bilder.

 

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Kvaser – Ett nätverk för berättande pedagoger.

Det har bildats ett nytt nätverk. Tanken är att samla oss som använder det muntliga berättande i vårt pedagogiska arbete. Det kan vara lärare i skolan, fritidspedagoger, förskolelärare eller andra som arbetar inom skola, förskola och museum. Det hela har startat i Göteborgsregionen. Via mig har också Sagomuseet kopplats in som samarbetspartner. Vi skyndar långsamt, sakta men säkert tror vi att nätverket kommer att växa. Hur vi väljer att organisera oss vet vi inte riktigt ännu. Det kan bli som en taditionell förening. Tills vidare är vi dock bara ett löst nätverk. Vi har haft några möten i Göteborg och i Kungälv och vi har blivit fler för varje möte. Först var det bara Ola Henricsson, Anna- Karin Ärnström och jag. Nu är vi ganska många och vi växer för varje möte. Vad gör vi då när vi träffas? Jo, vi utbyter idéer och erfarenheter, på sikt hoppas vi även kunna arrangera föreläsningar m m.
Vi tycker även att det behövs en rikstäckande rörelse, där man kan utbyta idéer och diskutera frågor som:
Hur använder vi berättandet som ett verktyg i det pedagogiska arbetet?
Vad är fördelarna?
Hur skall vi nå fler?
Diskussioner kommer att föras på nätet, en Facebook grupp har bildats, vi funderar också på att skapa ett forum och ev. en blogg. Detta måste dock komplitteras med verkliga möten. Kurser bör hållas, konferenser lika så. Bland annat hoppasvi kunna ha ett möte under Berättarfestivalen i Ljungby.
Skall planerna bli verklighet behöver vi bli många, över hela landet. Är du intresserad och beredd på att arbeta för idéernas förverkligande? Vill du ha mer info? Maila då Mikael Thomasson på:
mikaelberattar@comhem.se eller ring 0737– 826600
Gå även in på: http://www.facebook.com/#!/group.php?gid=10150133429475515&ref=ts

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Berättandets kraft

Sitter och skriver om att låta sig bada i historier som medicin, när det plingar i min mail-låda. Det är Per som skriver från Skellefteå, där han berättar historier på vårdcentralen.

Förre sommaren fick jag förmånen att möta Lewis Mehl-Madrona han är indian från gränsen mellan Kentucky och Tennessee i USA. Han berättade hur man vid psykiska tillstånd använder sig av berättande hos indianerna. De äldre i gruppen placerar sig runt personen som är i behov av hjälp, sedan hjälps de åt att berätta den ena berättelsen efter den andra tills personen anses frisk. Detta kunde ta veckor ibland.

Det är nog dags vara mera på vårdcentralerna runt om i landet. Om inte annat så kan väntetiden på akuten kännas lite kortare om en berättare tog emot i receptionen. Berättelsen är tidlös och känd i de flesta kulturer som avgörande för en persons hälsa. När man lyssnar till en berättelse sker en förändring i medvetandet, den som lyssnar, lever sig in i berättelsen och låter bilderna skölja hjärnan. Jag erbjuds en chans att mäta mina erfarenheter i ljuset av den odödliga berättelsen … odödlig eftersom folk ofta glömmer viktiga detaljer om deras liv, men kommer ihåg en historia som de hört som barn.

På Ljungbyfestivalen skall det i år vara maratonberättande, det börja fredag kväll kl 24.00 i Sagomuseets berättarrum. Det håller på i 24 timmar och avslutas således kl 23.00 på lördagskvällen. Jag är övertygad om, att utifrån Sagomuseets berättarrum kommer lördag kväll många hela och läkta människor som har badat i de odödliga berättelserna.

Varma hälsningar

Tine Winther

Lämna en kommentar

Under Att berätta