by | 22 maj 2010 · 18:57

Sägenresa genom Sverige 2

Det här är Skatelövs kyrka. Kyrkan byggdes på 1820-talet. Då revs också den gamla kyrkan, som låg vid stranden av sjön Åsnen, några hundra meter öster om den nuvarande kyrkan. Skatelöv ligger i nuvarande Alvesta kommun och är en av de sägenomspunna kyrkorna i Sagobygden. På den gamla kyrkogården har folk i socknen rest en minnessten över sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Det är också han som tecknat upp sägnen om Skatelövs kyrkklockor.

Den gamla klockstapeln hade fyra klockor och storklockan var så stark att hon hördes ända till Danmark. Så kom danskarna och ville ta klockorna. Men då började de gå av sig själva och flög till slut ut ur klockstapeln. Den stora sänkte sig i Åsne Kofva, där Helige å faller ut i sjön. Den andra for till Kvarnö, den tredje till Käringö och lillklockan till Norregårdsbacke.

Lillklockan hittades eftersom en ko stod och slickade på klockbredden så att det rungade. Den sattes upp i klockstapeln tillsammans med de två som fallit ner på öarna. Men när man nu ringde med klockorna gick de så sorgligt och lät: – Bong, Bong! Min make ligger i Åsne kofva!

Då började folk dyka efter storklockan och hittade den till slut. Men när man skulle ta upp den satt det en höna i klockan och hur man än försökte ville den inte gå dän. Då var det inget annat att göra är att söka upp en klok och fråga om råd. Han sa att de skulle dra upp klockan med två tvillingoxar, som de sedan skulle ge sjörået.

Folk följde rådet och lovade sjörået oxarna. Så sänkte de ner rep och krokar i sjön, fick tag i klockan och oxarna började dra upp den. När de fick upp klockan över vattenytan var det en som inte kunde hålla tyst utan gapade: – Se, Gud i lov, nu behöver vi inte ge bort våra oxar!

Men då flaxade hönan till och klockan föll tillbaka ner i sjön. Där ligger hon än i denna dag. På den tiden när Huseby bruk fraktade varor med pråmar över sjön var det många karlar som kände klockan med sina stänger.

————————————–

Nästa vecka ska jag berätta i Jämtland. Dit går också färden i nästa veckas sägenresa och då handlar det om en alldeles särskild jämtländsk sägenföreteelse.

Per Gustavsson

bild: Steve Andersson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 19 maj 2010 · 7:39

Djävulen och tisteln

 
  
När Gud hade skapat färdigt jorden samt alla växter och djur som frodas och lever på dess yta blev han nöjd. Allting såg så välordnat ut för tillfället. Fast nästa dag samlades alla varelser framför honom och bad om mat. Då började Gud med milt hjärta dela ut mat till var och en som stod där. Några fick leva på vete, andra fick majs, somliga fick havre som daglig föda, en del fick råg, några fick potatis, andra rovor och så vidare. Även djävulen kom och ville få en slags växt att leva av. Gud kunde inte vägra honom det för även den Onde var hans skapelse, som han hade ansvar för. Så blev det att fan fick havre.
Djävulen tackade för det, vände på klacken och styrde kosan hem. Men eftersom han inte hade så gott minne gick han och upprepade sädesslagets namn hela tiden för att inte glömma: ”havre, havre, havre”.
Under tiden gick Sankte Per till Gud och klagade:
– Det var mig en god föda du tilldelade en oduglig varelse. Det skulle ha varit bättre att spara havren till de stackars dragdjuren som sliter så hårt på åkrarna.
– Det har du rätt i, svarade Gud, men gjort är gjort, nu är det för sent för att ändra på det. Det som hamnar i vargens gap kan man inte rädda.
Sankte Per gav sig inte:
– Herre, låt mig försöka ta havren ifrån honom.
Knappt hade han fått tillåtelse från Gud att göra det, förrän han stack iväg följandes djävulens spår. Han sprang ikapp honom och, när han var precis bakom honom gav han till ett ramaskri: ”Bu”, hördes det ända upp till skyarna.
– Oj, vad du skrämde mig, sade djävulen, när han såg vem som skrek åt honom. Vad är det med dig, gamle tok? Nu glömde jag namnet på födan som Gud gav mig.
– Nämen! Det var synd. Vad fick du av honom?
– Det är det jag inte vet. Jag kommer inte ihåg längre. Har jag inte sagt det till dig nyss?
– Vad kunde det ha varit, låtsades Sankte Per ovetande. Var det dunkavel?
– Nej.
– Kardborre?
– Nej.
– malört, nässla, belladonna?    
– Nej, nej…
– Vänta lite! Nu vet jag vad det var som Gud sparade till dig: tistel!
– Just det, svarade hind Onde. Precis!
Så blev det att Sankte Per lyckades ta havren från djävulen för att tilldela den åt dragdjuren istället. Medan fan gick sin väg mumlande ”tistel, tistel, tistel” hela tiden.
På det sättet blev tisteln djävulens växtslag. Den växer och kväver det goda vetet. Hur mycket människan än försöker få bukt med den plantan, kan hon inte utrota den helt. Och man kan inte ta i den heller för att den är så taggig. Böndernas handflator är ofta fulla av tistelns taggar medan boskapen undviker den.
Och precis så som detta ogräs beblandar sig med nyttoväxter, strosar satan bland de goda människorna på jorden för att förleda och förgöra dem.
 
Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 16 maj 2010 · 16:55

Gökens sång

 På rumänska heter göken ”cuc”, vilket uttalas ”kok” på rumänska.
 Detta är viktig att veta för att förstå följande historia som är hämtat ur den balkanska folkloren.

 En vacker vårdag träffades göken och sångtrasten uppe på en tallgren.

–      Trevligt att råkas, hälsade göken. Säg mig, broder, vet du  vad människorna tycker om fåglarnas sånger?

–      Bara bra, svarade trasten.

–      Vad säger de om näktergalen, till exempel?

–      Alla människor lovprisar den.

–      Alla? Och vad säger de om lärkans läte då?

–      De lovordar den också, fast bara till hälften så mycket.

–      Till hälften alltså !? Och dig, vad säger de om din sång?

–      De pratar väl om mig med, svarade sångtrasten, fast inte så ofta. Bara ibland.

–      Hur är de möjligt? Du som sjunger så vackert! Men, nu vill jag veta, vad säger människorna om min sång.

–      Om jag ska vara ärlig…

–      Det vill jag verkligen att du är, avbröt göken. Jag vill att du berättar för mig precis hur det är.

–      Jag har lite svårt att säga det.

–      Varför det, frågade göken.

–      För att jag har aldrig hört någon prata om din sång.

–      Aldrig någon, ingen någonsin?

–      Nej, svarade sångtrasten bestämd.

–      Är det sant? I så fall, ska jag visa dem vem jag är.

I nästa stund började göken ropa sitt eget namn: ko-ko, ko-ko, ko-ko. Och den gör det fortfarande, varje vår.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 16 maj 2010 · 14:51

Daniel Onaca är ny gästbloggare

 

Jag är född år 1954 i Rumänien (Banat). År 1986 kom jag till Sverige som politisk flykting efter att jag hade flytt illegalt från landet. Några år arbetade jag på en plastfabrik i Smålandsstenar sedan började jag läsa på Komvux och högskola. Förutom litteraturhistoria (där jag har en filkand) läste jag historia, konst- och musikhistoria och franska. Jag avslutade (tillfälligt) mina studier med en två års bibliotekarie utbildning i Borås.

Efteråt fick jag jobb inom Gislaved kommun, där jag är anställd som bibliotekarie på en skolintegrerat bibliotek i (Smålands) Burseryd. Vid sidan av mina ordinarie arbetsuppgifter brukar jag hålla sagostunder för lågstadieelever och förskolebarn där jag erbjuder mina små lyssnare bearbetade historier hämtade ur den rumänska folkloren (som är oerhört rik och varierad).

Eftersom jag brinner för att förmedla folkliga historier mellan olika kulturer gick jag en hel del kurser i sagoberättande, storytelling, dramatiserad berättande o.s.v. Ett viktigt steg på denna väg har inneburit för mig kursen i Muntlig berättande i Ljungby som jag gick för några år sedan.

Daniel Onaca

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , , , , , ,

by | 15 maj 2010 · 15:45

Sägenresa genom Sverige 1

Kungsängsliljan är Upplands landskapsblomma. Den växer rikligt på Kungsängen strax söder om Uppsala stad. Varför växer den just där?

I slutet av 900-talet stod här ett blodigt slag. Den svenske kungen Erik Segersäll kämpade mot systersonen Styrbjörn.

Styrbjörn var fullvuxen redan när han var 12 år gammal. Han var starkare än de flesta män och  kallades därför Styrbjörn Starke. Styrbjörn krävde halva riket i arv efter sin fader. Erik Segersäll skickade då bort brorsonen på vikingafärder till främmande länder. Styrbjörn gifte sig med den danske kungens dotter. Med en stor flotta seglade han sedan till Uppsala. Kung Erik mötte Styrbjörn Starke och hans danska män på Fyrisvall. Erik offrade i Uppsala tempel åt Oden, Styrbjörn i sitt läger åt Tor. På tredje dagen dödades Styrbjörn och de flesta av hans män, som inte dessförinnan hade varit kloka nog att fly.

Efter  den fruktansvärda striden växte det ur de dödas blod upp liljor på slagfältet, de som man idag kallar kungsängsliljor. För varje dansk som dog kom det en röd lilja och för varje svensk en vit lilja. Eftersom betydligt färre svenskar dog finns det inte så många vita liljor.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

by | 14 maj 2010 · 20:07

En sägenresa genom Sverige

Det finns många skäl att berätta sägner för barn och ungdomar. Det främsta är naturligtvis att sägnerna är spännande, häftiga, fräcka, roliga, allvarliga och gripande, med andra ord storartad underhållning. Hade de inte varit roliga att lyssna till, hade de inte traderats från mun till mun.

Men dessutom kan sägner berättas för att skapa ett intresse för hur människor levde förr i tiden och den egna hembygdens historia. Fram ur historien kliver fattigt folk och tiggare, rika herrgårdsfruar och stränga präster. Sjukdomar härjar och många hungrar. Torparen slår gräset och kvinnor skär säden. Smör kärnas, ost säljs för att få reda pengar och bröd bakas. Ja, det är vardagslivet som målas upp. Och framförallt har muntliga berättelserna förmågan att göra historien levande, plötsligt blir det här och nu.

Sägnerna berättar om alla faror i livet och visar hur övernaturliga väsen används för att förklara allt som händer. Ett barn som inte lär sig gå och prata är säkert en trollunge, en bortbyting. Om kon sinar har säkert en trollkunnig kvinna tjuvmjölkat den med hjälp av en trollhare. Försvinner folk i de framväxande städerna har frimurarna rövat bort dem. Sover man dåligt, beror det på maran som är i farten nattetid.

Sägnerna är knutna till människor som levt och till bestämda platser.

De kommande månaderna inbjuder vi dig att följa med på en resa genom Sverige till sägenomspunna platser. Vi reser till en ny plats varje vecka. Riktigt hur resan kommer att gestalta sig vet jag inte. Ibland anknyter den kanske till årstidens växtlighet, ibland till en aktuell plats men framförallt kommer den nog att styras av min lust att berätta.

Vi börjar i morgon med att berätta om den här blomman.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 12 maj 2010 · 12:41

När träden valde kung

Precis som människorna alltid har gjort, försökte också träden överträffa varandra och skryta. Aspen var från början det största trädet på jorden. Då hon märkte att hon var högre än alla andra träd i skogen blev hon mycket stolt och tyckte att hon var förmer än andra träd. När Gud såg hennes högmod, gjorde han henne mindre och lät eken bli det största trädet. Från den dagen står aspen och darrar av förskräckelse.

Almen förhävde sig på sommaren över granen och tyckte han var grannast. Men när vintern kom var det granen som fick yvas, eftersom den stod evigt grön.

En gång kom träden överens om att de skulle välja sig en kung. Alla tänkte först på eken, som inte bara är det största utan också det starkaste av alla träd i skogen. Men även om eken är ståtlig så faller den ändå till slut för yxan. Till slut blev de överens om att välja törnebusken till kung. Den har så vassa taggar och kan bättre än något annat träd och någon annan buske försvara sig mot människan.

(Ur boken När träden valde kung. Små sagor, sägner och ramsor om buskar och träd. Utges av Sagomuseet hösten 2010)

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

by | 11 maj 2010 · 16:14

Vårens första gök

I morse vaknade jag kl 4 av att göken ropade. Vårens första gök! Nu är det tid att berätta om fåglar och andra djur som ger sig tillkänna om våren. Här är ett prov ur den rika folkdiktningen om göken. Den är hämtad ur Sagomuseets bok När svanrna flög ikapp och i den hittar du också fler exempel på hur folk tytt gökens ku-ku.

Göken tog livet av sin hustru

En gång kom Vår Herre och Sankte Per till en gård. De hälsade på bonden och frågade var han hade sin hustru. Bonden svarade tvärt att hon inte var hemma, utan att hon hade gått ut. Men det var allt osanning, för bonden hade själv tagit livet av henne och gömt henne under en höstack. När Vår Herre såg bondens onda sinne förvandlade han honom till en gök.

Var än göken far omkring ropar han ideligen

– Gick ut, gick ut, gick ut!

Men när han får se den första höstacken tystnar han. Han är rädd att det ska röjas att han tog livet av sin egen hustru.

Då förvandlar han sig till en sparvhök och behåller sitt mordiska sinne. Det är därför man inte ser någon gök efter höslåttern. Som sparvhök jagar han småfåglar och den första fågel han tar efter sin förvandling är ärlan, som var hans fostermor och födde upp honom.

Göken blir arg om någon härmar hans galande. Ja, han blir så vred att han spyr ut själva hjärteblodet. Det är därför det ibland är röda fläckar på blommor och blad.

Per Gustavsson / Bild från Sagomuseet: Steve Anderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 04 maj 2010 · 16:53

Fortsatt samarbete med BTH – studenter

BTH students visit the museum

Studenterna har nu börjat jobba med att genom digital teknik levandegöra museet och sagobygden.

Här visar Mikael hur en sagoberättare kan spreta med fingrarna

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 30 april 2010 · 14:37

Att undervisa med muntliga berättelser

 

Att undervisa med berättelser är egentligen hur lätt som helst, det är bara att berätta en historia man tycker om.

En god historia innehåller nämligen alltid kunskap och väcker alltid funderingar, frågor m m. Om man däremot vill förmedla kunskap i linje med skolans styrdokument så krävs det att man går lite mer metodiskt tillväga

Min erfarenhet är att man i grundskolan är duktiga på att arbeta enligt läroplaner och kursplaner.

Man arbetar på en mängd olika sätt i grupp och individuellt. När ett ämne skall introduceras gör man ofta det med föreläsningsliknande faktagenomgångar. Detta görs från lågstadiet och uppåt.

Det kan handla om t ex människokroppen, närområdets växter eller vattnets betydelse för allt liv.

Ibland tror jag man skulle vinna mycket på att ta den fakta man samlat på sig som lärare och lägga in den i en berättelse.

Med berättelse menar jag en historia med huvudperson, problem och lösningar på problemen. Gör man sådana berättelser så är jag övertygad om att eleverna minns bättre och framförallt så väcks det fler frågor och funderingar hos dem . En berättelse med en huvudperson och med problem väcker nämligen känslor , intresse och engagemang och det som känns det minns man. Dessutom är det så att vårt minne fungerar bäst ihop med bilder och berättelser väcker bilder.

 

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik