The Museum of Legends legally protected relic, Per Gustavsson, at Galgbacken, Hamneda.
Kolla in Sagomuseets Flickr
Lagskyddat fornminne
Berättandets framtid
Lördagen den 12/6, 20.00, bjuder festivalen på UNG SCEN
De senaste åren har det hänt något mycket spännande inom svensk berättarrörelse. Det har växt fram en ung generation med berättare. Flera har haft stora framgångar i den rikstäckande tävlingen; Berättarslam. Denna kväll framträder några av dem på Ljunggårdens scen
Medverkande är från vänster Sibon Kabir, Ida Niklasson, Ida Johansson,Daniel Nygren, Agnes Mercedes Einerstam Karis, Emmy Axelsson, Wiqtor Ådal, Milica Gardasevic och JesperRogestam .
Allt inleds av Agnes Mercedes Einerstam Karis. Agnes gör sin alldeles egna grej. Projektet Melodiska sagor framförs på sprak språket. Ett uttryck Agnes skapat för att ge utrymme åt alla mellanrads meningar och mellanrums taktarter i tillvaron. Där melodierna blir till nya dialekter och strösselljud skapar en scenografi till dessa historier.
Utöver berättarna, kommer även Patrik Sundins Band att underhålla. Patrik är en lokal singer/songwriter som gör musik väl i klass med såväl Lars Winnerbäck som Melissa Horn.
Sägenresa genom Sverige 4
På fredag startar Ljungby berättarfestival. Vad är naturligare än att veckans sägenresa går just till Ljungby.
En ljuvlig sommardag lovade en ung pojke, som bodde i trakten av Ljungby, en flicka evig trohet. Sommaren gick, det blev höst och året gick mot sitt slut. På julnatten bestämde sig ynglingen för att vaka in julnatten, för att verkligen se att det skulle bli de två. För det är just på julnatten man kan skåda in i framtiden.
Han gjorde som gammalt folk sa att man skulle göra, Han satt alldeles tyst vid ett bord. På bordet hade han ställt tre bägare. Det ena med brännvin, det andra med öl och det tredje med vatten. På natten skulle sedan den blivande makan visa sig i en syn och bjuda honom att dricka. Tog hon brännvinet skulle han bli en drinkare. Tog hon vattnet skulle de bli fattiga. Tog hon bägaren med öl skulle de leva gott och rikt tillsammans.
På natten uppenbarade sig flickan. Men hon lyfte ingen bägare. Hon såg på honom med sorgsen blick. På kläderna hade hon stora blodfläckar. Vålnaden försvann lika hastigt och ljudlöst, som den kommit.
Vad skulle det här betyda? Snart glömde pojken synen och han glömde även bort flicka han lovat sin trohet. Han blev kär i annan. Vad skulle han göra? Han var ju bunden vid löftet. En sen kväll gömde han sig i skogen och när flickan kom förbi rusade han fram och stack kniven i henne och gömde kroppen. Det var denna händelse som julnatten varslade om.
Men mordet upptäcktes och pojken dömdes till döden. Han halshöggs på galgbacken i Ljungby.
Galgbacken i Ljungby lära ha legat nära rondellen på Märta Ljungbergsvägen vid Sunnberbohov, precis väster om rondellen där Norrleden skär åsen.
Per Gustavsson
Gå på Berättarfestivalens levande rollspel
Året är 1337 . Kung Magnus och drottning Blanka har just blivit krönta. Träldomen är nyligen avskaffad och Blekinge och Skåne har blivt svenskt. Hertig Lilja har bjudit in till gästabud i Sunnerbo härad. Det kommer att bli en kväll med god mat och festligheter. Under ytan ligger dock en mängd olösta konflikter och motsättningar. Låter det spännande? Var då med, klä dig så medeltida du kan och stig en som aktör i denna värld för en kväll.
Vad är då detta? Jo, det är Ljungbys rollspelsförening som tillsammans med Berättarfestivalen arrangerar ett levande rollspel- även kallat Lajv. Under kvällen har du möjlighet att delta i handlingen så mycket du vill. På många sätt liknar detta sagoberättande. Det är vi deltagare som tillsammans gör sagan, ingen vet riktigt hur det skall sluta. Låter det som att ge sig ut på djupt vatten? Var inte orolig, allt leds av vana lajvare som som lovar föra oss i hamn. Rollspelet är uppbygt för att särskilt passa alla som inte har någon tidigare erfarenhet av Lajv, men självklart är även mer rutinerade lajvare välkomna. Anmäl dig och möt upp söndagen den 13/6. Vi samlas på Sagomuseet 16.45 och tar oss sedan gemensamt till Lajvet.
Vill du har mer info? Gå in på:
http://www.ljungbyberattarfestival.se/program/sondag-136/
På bilden syns Mimmi och Alma. På Lajvet kommer de dock att heta något helt annat.
Sägenresa genom Sverige 3 PS
Vad finns det för bakgrund till föreställningen om puken?
Mjölken som gav smör och ost var en mycket värdefull tillgång i självhushållningens dagar och bidrog till att ge nödvändiga kontantinkomster. När korna gav sämre med mjölk än tidigare var det lätt att tillgripa en magisk förklaring: illvilliga häxor hade varit i farten.
I själva verket berodde sinande kor ofta på dåligt foder, små mörka och trånga ladugårdar och sjukdomar. Tjuvmjölkningen förekom också. Det var tydligen också så vanligt förekommande att Kongl. Maj:t fann det nödvändigt att skärpa straffet för denna handling. Så här låter det i en förordning från 21 januari 1773:
Göre witterligit, at ehuru Lagen uti 43 Cap. 4§ Missgärnings Balken stadgar, at then, som miölkar annor mans ko, får eller get, skal stå wid tingsdör eller rådstufwudör en tima med miölkekäril i handen; Så hafve Wi likwäl måst förnimma, at thetta straff icke warit tilräckeligt, at förekomma en slik odygd, hwilken nu, mera än förr utöfwas. Och hafwe Wi förthenskuld Oss föranlåtne, härigenom i nåder förordna, at then, som miölkar annor mans ko, får eller get, bör, föruthan det, som Lagen i förberörde måtto therom innehåller, therjemte straffas, man med sex par spö, och qwinna med fem par ris, och ärsätta wärdet af thet, som således blifwit borttagit, hwilket straff, när något thermed oftare beträdes, skal hwarje gång ökas, för then förre med try par spö och för then senare med tu par ris. Föröfrigt, och på thet en hwar må hafwa så mycket wissare warning, at ackta sig för thenna wanart och then thera följande olägenhet, wele Wi, at thenna Wår Rådiga Förordning skal årligen Walborgsmässo tiden af predikostolarne allmänneligen upläsas, samt i städerne anslås på tullportarne. Til yttermera wisso hafwe Wi thetta med Egen hand underskrifwit, och med Wårt Kongl. Sigill bekräftat låtit. Stockholms Slott then 21 januarii 1773. GUSTAF.
Per Gustavsson
Sägenresa genom Sverige 3
I den lilla byn Ösa i Ås socken en mil norr om Östersund fanns det en gång en trollkäring som kallades Mångsmarja. Folk sa att hon hade en puke. En puke såg ut som ett grått garnnystan, men det var ett förtrollat nystan. Den rullade iväg till främmande ladugårdar och sög på kornas juver. Så rullade den hem igen och spydde upp mjölken i en träbytta som käringen satte fram. Den som hade en puke hade alltid mjölk och grädde.
En karl som hette Stefanus hade hört talas om hur man skulle ta reda på vem som ägde en puke. En torsdagsnatt när månen stod i nedan skulle man bränna nio olika sorters ved i en korsväg. Då var ägaren tvungen att visa sig.
Nära Ås kyrka möts landsvägen från Östersund och Ösavägen. Dit gick Stefanus och gjorde upp en eld av nio sorters ved. Plötsligt kilade en liten mus mot elden. Stefanus slog med en käpp efter den och träffade den på nosen. Musen försvann i mörkret.
Nästa dag såg Stefanus att Mångsmarja hade ett stort sår i ansiktet. Det läkte aldrig och hon hade det resten av sitt liv. I kyrkan satt hon alltid och torkade det öppna såret.
Alla förstod att det var Mångsmarja som hade varit förvandlad till en mus och ägde puken. Nu hade man bevis på att hon verkligen var en trollkäring. Puken miste också sin kraft.
Om du nu råkar ut för en puke är det bara att leta upp det här vägskälet vid Ås kyrka så blir du kvitt den. Med gps är det lätt att hitta dit: N 63°14.854´, E 014°34.194´.
Per Gustavsson
PS I Småland kallas mjölktjuven för mjölkhare och i Åmgermanland för bjära. Så här ser mjölkharen på Sagomuseet ut:
foto: Steve Anderson
Svalans kluvna stjärt
På den tiden då Noas ark flöt på syndaflodens vatten blev de ihopsamlade djuren osams med varandra. Skeppet började skaka av det ständiga kivet. Alla grälade med alla. Var och en gjorde bara som det föll dem i. En mus som blev tokig av kalabaliken började gnaga på en träplanka. Det var inte vilken bräda som helst, utan en av dem som utgjorde självaste botten på farkosten. Det blev ett stort hål där så småningom. Det förelåg risk att skeppet skulle gå under för att vattnet började tränga in i nedersta rummet. Noa blev desperat. När han just var på väg att ge upp hoppet kom ormen slingrandes mellan hans fötter. Den såg upp på Noa och sade.
– Jag ser att du är orolig för din ark. Jag kan rädda den, om du lovar att du uppfyller min önskan, när vi kommer till fastlandet.
– Det skall jag göra, svarade Noa, utan att tänka för mycket på följderna av sina ord.
Då rullade ormen ihop sig och täppte till hålet i arkens botten med sin egen kropp. På det sättet hindrade han vattnet att tränga in. Havsvattnet som redan runnit in samlades i hinkar och baljor och slängdes överbord. Faran avstyrdes. Efter några månader stannade regnet och arken nådde ett högt berg. Då kom ormen fram till Noa och frågade:
– Nå, tiden har kommit för att du ska hålla ditt löfte.
– Vad är det du vill ha, frågade mannen ?
– Jag vill ha det godaste blodet på hela jorden.
– Hur kan jag veta en sådan sak ?
– Skicka ut en mygga för att leta efter det. Den kommer att suga blod från alla varelser och sedan berättar den för dig.
Noa skickade ut myggan på uppdrag. Men eftersom han anade ugglor i mossen, efter ett tag, skickade han svalan efter för att spionera på den. Svalan flög och letade efter den lilla insekten. När hon träffade honom frågade hon [på rumänska språket är svalan alltid en hona, medan myggan alltid är en hanne]:
– Nå, fick du reda på vems blod som smakar bäst ?
– Människans, svarade myggan korthugget.
– Kan jag också få smaka på det, frågade svalan?
Myggan räckte ut sin tunga för att ge svalan en droppe människoblod. Då passade hon på och kapade av myggans tunga med sitt näbb. Utan tunga, kunde myggan inte prata längre. Det hördes bara: ”bzzz – bzzz”. Så hördes även då, när myggan skulle berätta för Noa, vilken varelse som hade det godaste blodet. Ormen som var i närheten frågade också. Myggan svarade bara: ”bzzz – bzzz”. Noa log i smyg, men även ormen anade, vad som hade hänt. Den ville kasta sig över svalan för att hämnas, men fågeln flög iväg så att ormen inte kunde nå henne. Den fick bara tag i några fjädrar i hennes långa stjärt. Sedan dess ser stjärten ut som idag: som en tvåspetsig gaffel, medan myggan saknar sin tunga.
Daniel Onaca
Apropå Sägner i skolan
Jag läste Per Gustavssons fina text om vikten av att jobba med sägner i skolan. Den fick mig att tänka på mina egna erfarenheter i ämnet. Jag har framförallt arbetat med sägner för att utveckla elevers fantasi, språk och skaparlust. På köpet lär de sig också om sin hembygd och hur man bygger en historia.
Sägner är ofta korta, ibland fragmentariska. När de berättades som mest så behövde de inte vara särskilt långa eller välbygda rent dramaturgiskt. Man kände ju ofta till platsen som händelsen utspelades på och ibland visste man t o m vem huvudpersonen var. Någon välbygd intrig behövdes då inte för att fängsla publiken. Dagens lyssnare saknar ofta denna tydliga koppling till historien. Man kan då reagera på två sätt; antingen tycker man berättelsen är ointressant eller så blir man nyfiken på vad som egentligen döljer sig bakom de få orden. Jag försöker uppmuntra unga till att just använda sig av sin nyfikenhet och fantasi för utveckla dessa gamla berättelser.
Upplägget är följande
– Jag berättar tre korta, fragmentariska sägner för dem.
– Tillsammans ställer vi sedan vem, vad, var, hur och varför frågor om sägnernas handling.
– Därefter får varje barn välja en historia att utveckla. Till sin hjälp har han/hon sina egna svar på frågorna vi ställt, samt de tre P:na. Tre P står för Person, Plats, Problem. Har sägnen tre P? Om inte, bör den få det.
– Efter en stunds fundering ritar var och en sin utvecklade sägen som serie
– Med serien som hjälp för minnet berättar vi för varandra i denna lilla grupp.
– Vi tränar ögonkontakt, kroppsspråk och röst
– Avslutningsvis berättar man sin historia för yngre barn
Ett annat sätt att arbeta med fragmenariska sägner är att göra ”Utveckla sägen-kort” som man har i klassrummet. Man arbetar då enskilt och kan antingen göras skriftligt eller avslutas med en muntlig berättelse . På kortet kan det se ut så här:
Utveckla sägnen
MÄRKEN EFTER JÄTTAR
berättat av Ola Petterson, född år 1841 i Lökeberg, Hålta
De är ett märke i Skåra skog efter en Jätte. Ja hela näven står tydligt i berget, å de ska vara en jättenäve.
STÄLL FRÅGOR FÖR ATT UTVECKLA BERÄTTELSEN:
Här är några förslag på frågor:
Vem var Jätten? Var bodde han? Träffade han någon? Varför slog han näven i berget? Var han arg? I så fall; på vad?
Hur slutade det?
Bilden högst upp föreställer en hustomte från Kungälv. Vanligt förekommande i lokala sägner
Under Att berätta, Pedagogik
Sägenresa genom Sverige 2
Det här är Skatelövs kyrka. Kyrkan byggdes på 1820-talet. Då revs också den gamla kyrkan, som låg vid stranden av sjön Åsnen, några hundra meter öster om den nuvarande kyrkan. Skatelöv ligger i nuvarande Alvesta kommun och är en av de sägenomspunna kyrkorna i Sagobygden. På den gamla kyrkogården har folk i socknen rest en minnessten över sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Det är också han som tecknat upp sägnen om Skatelövs kyrkklockor.
Den gamla klockstapeln hade fyra klockor och storklockan var så stark att hon hördes ända till Danmark. Så kom danskarna och ville ta klockorna. Men då började de gå av sig själva och flög till slut ut ur klockstapeln. Den stora sänkte sig i Åsne Kofva, där Helige å faller ut i sjön. Den andra for till Kvarnö, den tredje till Käringö och lillklockan till Norregårdsbacke.
Lillklockan hittades eftersom en ko stod och slickade på klockbredden så att det rungade. Den sattes upp i klockstapeln tillsammans med de två som fallit ner på öarna. Men när man nu ringde med klockorna gick de så sorgligt och lät: – Bong, Bong! Min make ligger i Åsne kofva!
Då började folk dyka efter storklockan och hittade den till slut. Men när man skulle ta upp den satt det en höna i klockan och hur man än försökte ville den inte gå dän. Då var det inget annat att göra är att söka upp en klok och fråga om råd. Han sa att de skulle dra upp klockan med två tvillingoxar, som de sedan skulle ge sjörået.
Folk följde rådet och lovade sjörået oxarna. Så sänkte de ner rep och krokar i sjön, fick tag i klockan och oxarna började dra upp den. När de fick upp klockan över vattenytan var det en som inte kunde hålla tyst utan gapade: – Se, Gud i lov, nu behöver vi inte ge bort våra oxar!
Men då flaxade hönan till och klockan föll tillbaka ner i sjön. Där ligger hon än i denna dag. På den tiden när Huseby bruk fraktade varor med pråmar över sjön var det många karlar som kände klockan med sina stänger.
————————————–
Nästa vecka ska jag berätta i Jämtland. Dit går också färden i nästa veckas sägenresa och då handlar det om en alldeles särskild jämtländsk sägenföreteelse.
Per Gustavsson
bild: Steve Andersson
Djävulen och tisteln
När Gud hade skapat färdigt jorden samt alla växter och djur som frodas och lever på dess yta blev han nöjd. Allting såg så välordnat ut för tillfället. Fast nästa dag samlades alla varelser framför honom och bad om mat. Då började Gud med milt hjärta dela ut mat till var och en som stod där. Några fick leva på vete, andra fick majs, somliga fick havre som daglig föda, en del fick råg, några fick potatis, andra rovor och så vidare. Även djävulen kom och ville få en slags växt att leva av. Gud kunde inte vägra honom det för även den Onde var hans skapelse, som han hade ansvar för. Så blev det att fan fick havre.
Djävulen tackade för det, vände på klacken och styrde kosan hem. Men eftersom han inte hade så gott minne gick han och upprepade sädesslagets namn hela tiden för att inte glömma: ”havre, havre, havre”.
Under tiden gick Sankte Per till Gud och klagade:
– Det var mig en god föda du tilldelade en oduglig varelse. Det skulle ha varit bättre att spara havren till de stackars dragdjuren som sliter så hårt på åkrarna.
– Det har du rätt i, svarade Gud, men gjort är gjort, nu är det för sent för att ändra på det. Det som hamnar i vargens gap kan man inte rädda.
Sankte Per gav sig inte:
– Herre, låt mig försöka ta havren ifrån honom.
Knappt hade han fått tillåtelse från Gud att göra det, förrän han stack iväg följandes djävulens spår. Han sprang ikapp honom och, när han var precis bakom honom gav han till ett ramaskri: ”Bu”, hördes det ända upp till skyarna.
– Oj, vad du skrämde mig, sade djävulen, när han såg vem som skrek åt honom. Vad är det med dig, gamle tok? Nu glömde jag namnet på födan som Gud gav mig.
– Nämen! Det var synd. Vad fick du av honom?
– Det är det jag inte vet. Jag kommer inte ihåg längre. Har jag inte sagt det till dig nyss?
– Vad kunde det ha varit, låtsades Sankte Per ovetande. Var det dunkavel?
– Nej.
– Kardborre?
– Nej.
– malört, nässla, belladonna?
– Nej, nej…
– Vänta lite! Nu vet jag vad det var som Gud sparade till dig: tistel!
– Just det, svarade hind Onde. Precis!
Så blev det att Sankte Per lyckades ta havren från djävulen för att tilldela den åt dragdjuren istället. Medan fan gick sin väg mumlande ”tistel, tistel, tistel” hela tiden.
På det sättet blev tisteln djävulens växtslag. Den växer och kväver det goda vetet. Hur mycket människan än försöker få bukt med den plantan, kan hon inte utrota den helt. Och man kan inte ta i den heller för att den är så taggig. Böndernas handflator är ofta fulla av tistelns taggar medan boskapen undviker den.
Och precis så som detta ogräs beblandar sig med nyttoväxter, strosar satan bland de goda människorna på jorden för att förleda och förgöra dem.
Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 