Sagobygdens Blogg

Nu ramlar de in, flyttfåglarna. Varje morgon hör vi nya låtar. Det visslas och tjirpas i trädtopparna så det står härliga till. Små varelser man inte sett på länge hoppar omkring på marken och plockar bland fjolårslöven. Först var det enstaka starar och bofinkar. De såg så eländiga och ruggiga ut i snön att jag skyndade mig att lägga ut mat. Så försvann snötäcket och då blev de fler. Häromdagen såg jag årets första rödhake.

En sommar hade vi en rödhake som var tam. Den tycktes rent av ha adopterat oss. Vad vi än sysslade med, vart vi gick så fanns den med. Hängde vi tvätt eller rensade i landen så satt den där alldeles intill och tittade, följde varje rörelse vi gjorde. Till hösten reste den iväg med de andra flyttfåglarna och vi såg den inte mera.

Den rödhaken var speciell. Jag minns att jag tänkte att den måste ha blivit felprogrammerad, Men när jag läser Tillhagens ”Fåglarna i folktron” (1978) får jag veta att rödhaken alltid varit en välsignad fågel. Orädd är den, och håller sig gärna nära oss människor.

Det fanns en utbredd tro att rödhaken förde lycka med sig I Skottlands sägs den ha en droppe av Guds blod i sina ådror. I sägner världen över talas om att det var rödhaken som en gång förde elden till människorna. Hos Kar-nai-folket i Australlien hade elden en gång stulits av onda andar. Då var det lilla rödhaken som råkade hitta några små glödande kol i gräset. Genom att bära dit strå och mossa lyckades hon hålla liv i elden tills människorna hann dit. Men hennes bröstfjädrar sveddes och färgades för all framtid röda.

I Tyskland sägs att den som dödar en rödhake kommer att få kor som mjölkar blod.
I England, enligt en uppteckning från 1500-talet, trodde man att om en rödhake hittade en död människa ute i markerna så täckte den hans ansikte med mossa, i vissa fall klädde den in hela kroppen.

Det betyder tur att möta en rödhake – tänk på det nästa gång! Själv ser jag den med
förnyad undran och respekt.

Studenter från Blekinge tekniska högskola besökte Sagomuseet i april.
Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Emmy Axelsson blev igår Kronobergsmästare i berättarslam. Emmy jobbar sedan en tid på Sagomuseet och vi är förstås väldigt stolta över att ha en mästare som arbetskamrat.

Emmy kommer att delta i SM finalen på Ljungby Berättarfestival.

Under helgen 27-28 mars samlades 250 personer på Pedagogen i Göteborg för att samtala om ”Modet att skapa” Jag hade där en workshop kring ämnet Coachning och Berättande. Jag bad deltagarna att på notislappar skriva ord som associerade till dessa två termer. Det kom många notislappar på båda ord, coachning är idag ett laddat ord, i många fall negativt, vi har alla en bild av vad en coach gör, vilken utbildning denna har och vilka sammanhang ”sådana” finns. Berättande är mindre laddat, det handlar mera om att bli medryckt, att lära sig, att tänka utöver det vi ser. I mitt arbete som coach eller vägledare hjälper jag människor att få en bättre självkänsla, ett bättre självförtroende och därigenom blir bärare av sin egen process. I det arbetet använder jag berättande som en metod för att organiserar och ge mönster för erfarenheter. Vi lever våra liv genom historier och vi skapas genom de berättelser andra berättar om oss. Levnadsberättelser, myter, legender och sagor, alla är de en del av den stora historien som vi speglar oss i. Nästa gång du hör ifrån mig, skall jag berätta den sagan som jag grundar mitt arbetssätt på.

Tine Winther

I Idemåla by, Södra Sandsjö socken, öster om Tingsryd, i södra Småland har byföreningen rustat upp ett gammalt soldattorp. Varje skärtorsdagskväll sedan några år tillbaka anordnar socknens LRF-föreningen en berättarkväll i torpet. Det ryms bara 25 personer i stugan så det gäller att anmäla sig fort till kvällen för att komma med. I år var det min tur att få berätta. Nu var det inte bara skärtorsdag utan också första april, en bättre dag för både lögnaktiga och sanna historier kan väl knappast tänkas.

Många i publiken kände förstås varandra, men det fanns även plats för nya besökare. Mellan mina historier åt vi landgång, drack lite gott ur en och annan medhavd butelj, språkade med bordsgrannarna och lärde känna varandra, drack kaffe med kaka, köpte lotter och blev glada vinnare, lyssnare blev till berättare och allt var mycket trivsamt. Gösta, en nittioårig man, som jag satt bredvid berättade att än i dag kallas en liten göl där i skogen för Petter-Eriks göl. Dit ledde Petter-Erik kon för att dricka. Petter-Erik var min frus morfar, vilken dog innan hon föddes. Så steg en gestalt fram ur historien.

Glada och berikade körde vi hem i den sena kvällen, medan övriga besökare dröjde sig kvar ännu ett tag i glatt samspråk.

Svaret på rubriken blir: I Idemåla soldattorp en skärtorsdagskväll.

Men kanske är frågan fel ställd. En berättarkväll ska nog inte graderas i bra och dålig. Så här ska jag nog uttrycka mig: Jag själv trivs bäst med att berätta, när berättare och lyssnare blir till en enhet som harmonierar i en givande anspråkslöshet.

Per Gustavsson

På Blåvingarnas julfest 1948 eller 49 fick jag ett litet paket med två små löv klippta ur tunn mässing För mig var det en underbar present. Så nära skulle jag aldrig mer komma ”de sjungande löven”. Jag visste också vilken flicka som haft paketet med sig. Hon hade lockigt ljust hår, var alltid snäll och ganska blyg, i mitt tycke så lik en prinsessa en blåvinge i Växjö bara kan vara. Så jag förstod varför just hon haft ”de sjungande löven” med sig.

När jag nu tänker tillbaka på den här händelsen, så ser jag mig som en liten flicka som redan läst Sven Sederströms ”Prins Hatt under jorden” ett flertal gånger. Jag hade läst om prinsessan som gifte med en man hon inte får se, föder honom tre barn och luras till att svika honom. Då försvinner de vackra salarna och hon står ensam med sina barn och en blind make i mörker och kyla. Hon flyr inte hem till sina föräldrar, nej, hon placerar sina barn på trygga ställen. Då hon lämnar det sista barnet ifrån sig, gör sorgen henne ouppmärksam och än en gång sviker hon sin make. Vid det sveket försvinner prins Hatt, ensam får hon nu kämpa vidare ”över berg och dal och skog och fält, över stock och sten och upp på fjället”. Hon möter troll och fula käringar, men med artighet och vänlighet får hon goda råd och kostbara gåvor. Släpande på dessa gåvor når hon till slut sitt mål, häxans boning. Med lugn och tålamod och god marknadsföring lyckas hon köpa tid med sin älskade prins. Den tiden utnyttjar hon genom att tala så vackert om sin kärlek att den förtrollade prinsen till slut förstår vem hon är. Med planlagd list befriar hon så sin make och dödar häxan. Sedan levde hon lycklig med sin nu seende prins och sina barn i all sin tid.

Detta får mig att fundera över hur sagorna danar oss. Är det så, att bara vi som växte upp med folksagor har goda chanser att fira guldbröllop?

Monika Eriksson

Den älskade, ja nästan avgudade magistern var sjuk och den mindre omtyckte, för att inte skriva hatade, rektorn skulle vara hans vikarie. Med en korsning mellan militäriskt taktfasta steg och långa älgkliv gick han, utan ett leende och utan att ödsla en blick på oss prydligt uppställda 3-klassare,  rakt genom klassrummet, fram till den svarta tavlan och skrev: TALA ÄR SILVER, TIGA ÄR GULD. Han skrev med gigantiskt stora blockbokstäver, som om vi alla varit extremt synsvaga. Han hade fel. Jag förlåter honom aldrig.

Mia Einarsdotter

Kom till Sagomuseet torsdagen den 1 april. Ställ dig på ett ben och gal som en tupp. Gör du detta får du en bok gratis. Sagomuseet är öppet 8-16.