Sagobygdens Blogg

Det är torsdag kväll och Nordanåteatern i Skellefteå är fullsatt. Men jag glömmer mycket snart att vi är 300 lyssnare i den stora teatersalongen. Berättaren och spelmannen Thomas Andersson tar oss till bondkök i Västerbottniska småbyar, till stranden av Bygdträsk, till Burträsk kyrka och bröllopsstugor. Det är magiskt, intensivt närvarande och mycket mycket roligt. Men mitt i skrattet finns allvaret. Jag kommer aldrig att glömma vad Gud ville säga, enligt Thomas uppfattning, med änglasången i Burträsk kyrka en dag 1850, eller om det var 1851. Inte heller när Lapp-pojken, den mästerlige spelmannen, blev ihjälsparkad på ett bröllop Illgärningsmannen är sedan länge död, men Lapp-pojken lever vidare, för hans musik spelas än i dag av spelmän i Västerbotten.

Och det är just det som Thomas Andersson gör, traderar vidare musik och folkliga berättelser.

Och han gör det på ett så personligt sätt att vi var och en i salongen upplever att han särskilt berättar för just mig. Och samtidigt har vi känslan att tillhöra en stor gemenskap. Vi har varit med om något stort i kväll.

I kväll var berättandet som bäst. En berättare som har något att berätta och inte är rädd att ta ställning för grundläggande mänskliga värden och förmår att förmedla allt detta även till sista bänkraden. Enkelheten är stor konst.

Ni som inte hört Thomas Andersson får möjlighet att göra det under Ljungby berättarfestival 11-14 juni. Då framför han bland annat just denna föreställning. Kulturarvet slår tillbaka.

Per Gustavsson

Det är berättarfestival i Skellefteå.. Torsdag eftermiddag berättar jag på Skelleftehamns vårdcentral. Rubriken är :

”Konsten att bli frisk. Doktor Gustavsson berättar skrönor”.

 Väntrummet är mer än fullsatt, säkert 70 uppmärksammade lyssnare. Personalen har bjudit på kaffe och fikabröd. Stämningen är god, skratten många, ingen tänker på sina krämpor. De tror att det är sin egen doktor Mats Gustavsson de lyssnar till. Det var också han som började och hälsade alla välkomna och småpratade. Men så ringer hans telefon, det är en patient, han ber om ursäkt och säger att han snart är tillbaka. När han strax är tillbaka är det jag, hans tvillingbror, som kommer, identiskt klädd och med nycklarna hängande i bältet. Ingen anar något.

 Jag har förberett mig genom att lära mig några av personalens namn. Så när jag berättat om den skicklige läkaren som kan säga vad det är för fel på den sjuke genom att bara titta på urinen, upplyser jag alla om att efter föreställningen kan de lämna in urinprov till Berit som har hand om provtagningen. Jag berättar om patienten som kom till Ulrika på vårdcentralen och sa att det var tur att det var Mats som skulle berätta, för hade det varit den andre doktorn Niklas hade det inte blivit så många berättelser. Niklas kommer ju från Sorsele i Västerbottens inland och där är de fåordiga. Jag hinner också läsa ur min svartkonstbok om konsten att återställa förlorad manbarhet innan timmen är slut.

 Då kommer plötsligt Mats tillbaka, förvåningen är stor och en del tror att de ser dubbelt och ber om tid för att få remiss till ögonspecialisten.

 Jag tror aldrig jag haft det så roligt som berättare. Och lyssnarna har haft roligt, och ännu roligare efteråt när det går upp för dem att de blivit grundlurade. Och den insatta personalen på vårdcentralen har haft roligt. Om berättandet i sig var bra är ointressant. För mötet var bra, stämningen god och lyssnarna har fått något att berätta om när de möter vänner.

Men jag sörjer att det här aldrig går att upprepa. Varje berättarsituation är unik, men den här var unikare än alla andra jag varit med om.

Per Gustavsson

Sagomuseet och Berättarfestivalen samarbetar sedan en tid med Ljungbys Lajvförening. Det är killar och tjejer som samlats under namnet DIS. DIS står för Dom I Skogen. Här berättar Mimmi Melkersson om deras verksamhet och  samarbetet.

En klar klang från en klocka av järn ljuder över området, och genom min kropp går en förväntansfull nervös våg av magpirr. Nu är det igång! Det som vi ägnat månader åt att förbereda har äntligen tagit sin början.

Jag står i en liten by, som fram tills just för bara en liten stund sen låg utanför Skillingaryd i de småländska skogarna, men nu, efter att klockan har ringt, är allting annorlunda. Vi som hör klockklangen flyttas med ens till sagolandet Aldoras, och här råder oroliga tider. Pesten håller på att spridas över landet, och dessutom är kyrkan ute och jagar häxor och trollkarlar. Ja, nu befinner jag mig i sagans värld, och här är jag värdshusvärdinnan Undis. Mina kläder är slitna och smutsiga av matrester och sot från kittlar och grytor, och på huvudet bär jag en blå hätta, eftersom jag, precis som alla andra i Aldoras, aldrig för mitt liv skulle få för mig att gå utomhus barhuvad. Jag står kvar ett par sekunder och super in den svala kvällsluften i byn, och bestämmer mig sedan för att det är bäst att genast sätta igång att laga kvällsmat; det har ju kommit så mycket nytt folk till byn på senaste tiden…

Och så drar sagan igång. Vi är 22 personer, och under hela helgen befinner vi oss i sagans värld, långt bort från våra vardagliga liv och bekymmer. Alla har vi en varsin roll i berättelsen, och ingen vet riktigt vad som kommer hända, inte ens vi arrangörer, faktiskt. Kommer kyrkans utsända få fatt i de trollkarlar som håller på att på magisk väg sprida pest i landet, eller kommer kanske byborna få för sig att slänga ut den snokande kyrkliga inkvisitionen ur byn? Inga händelser är förutbestämda, och ingen har den blekaste aning om hur det kommer sluta. Händelseutvecklingen beror helt på hur deltagarna väljer att agera med sina roller.

Men så plötsligt, när kvällen håller på att övergå i natt, hörs ett skrik genom byn. Den muntra stämningen i värdshuset bryts som genom ett trollslag och folk reser sig hastigt för att se vad det är som står på. Någon har brutit sig in i kyrkans hus för att stjäla deras saker! Mannen grips omedelbart och efter några dramatiska försök att förhäxa kyrkans män, döms han till döden för kätteri och trolldom, släpas in i inkvisitionens hus och avrättas. Känslan av obehaglig oro stiger i byn, och jag börjar nästan darra av rädsla. Vi har lyckats! Sagan har blivit verklighet! Nu återstår bara att se vad som händer under resten av helgen; Vad nästan ingen vet om är att det döljer sig fler magiker i byn…

Lajv heter det, och kan enkelt förklaras som konsten att helt kliva in i en sagovärld för att vara med om en fantastisk historia. Jag kallar det en konst. – Inte för att det är svårt, utan för att det är så vackert. Och spännande.

Vill du prova på lajv? Vi i DIS rollspelsförening både arrangerar egna och åker på andra föreningars lajv runt om i södra Sverige. Vi kommer dessutom att arrangera ett gästabudslajv för vuxna under Berättarfestivalen i Ljungby, ”Hertig Liljas Gästabud”. Anmäl dig gärna till gästabudslajvet! Om du är nyfiken är du också  välkommen att kika in på Sagomuseet på måndagar mellan 17:30-20:30, då vi har föreningsträffar för att umgås, sy lite eller bara prata och diskutera lajvrelaterade saker.

Föreningens forum: http://www.dis.forum24.se

Lajvsverige: http://www.lajvsverige.se

En bra text om lajv: http://www.lajvsverige.se/index.php?categoryid=72

Berättarfestivalens program för söndagen: http://www.ljungbyberattarfestival.se/program/sondag-136/

Mimmi Melkersson

Låt mig ge er en kort berättelse:

En dag kom en buddistisk munk på besök hos en klok gammal kvinna. Han frågade; ”Hur vet du vilken historia du skall berätta för dem som kommer och ber om råd?”

Den gamla kvinnan svarade; ”Jag föreställer mig att jag har en pil och en båge. När en person kommer till mig sträcker jag bak min hand i pil väskan, som jag bär på min rygg, vilken pil, vet jag inte. Sedan spänner jag min båge och skyter iväg pilen. Där pilen träffar målar vi gemensamt en måltavla”.

Föreställ dig att det sitter två människor nära varandra. En av dem berättar en historia, den andra lyssnar. I rummet mellan berättare och lyssnare kommer bilder att visa sig. Karaktärer kommer att skapa strider, möta andra varelser och övervinna svårigheter. Både personer kommer att ”se” historien och ändå kommer de var för sig att se sin ”egen” berättelse. Den delade berättelsen är varken mer eller mindre än en privat ägodel.

Jag tror aldrig vi är ensamma, ensamhet är i min värld en illusion 

Tine Winther

Nu ramlar de in, flyttfåglarna. Varje morgon hör vi nya låtar. Det visslas och tjirpas i trädtopparna så det står härliga till. Små varelser man inte sett på länge hoppar omkring på marken och plockar bland fjolårslöven. Först var det enstaka starar och bofinkar. De såg så eländiga och ruggiga ut i snön att jag skyndade mig att lägga ut mat. Så försvann snötäcket och då blev de fler. Häromdagen såg jag årets första rödhake.

En sommar hade vi en rödhake som var tam. Den tycktes rent av ha adopterat oss. Vad vi än sysslade med, vart vi gick så fanns den med. Hängde vi tvätt eller rensade i landen så satt den där alldeles intill och tittade, följde varje rörelse vi gjorde. Till hösten reste den iväg med de andra flyttfåglarna och vi såg den inte mera.

Den rödhaken var speciell. Jag minns att jag tänkte att den måste ha blivit felprogrammerad, Men när jag läser Tillhagens ”Fåglarna i folktron” (1978) får jag veta att rödhaken alltid varit en välsignad fågel. Orädd är den, och håller sig gärna nära oss människor.

Det fanns en utbredd tro att rödhaken förde lycka med sig I Skottlands sägs den ha en droppe av Guds blod i sina ådror. I sägner världen över talas om att det var rödhaken som en gång förde elden till människorna. Hos Kar-nai-folket i Australlien hade elden en gång stulits av onda andar. Då var det lilla rödhaken som råkade hitta några små glödande kol i gräset. Genom att bära dit strå och mossa lyckades hon hålla liv i elden tills människorna hann dit. Men hennes bröstfjädrar sveddes och färgades för all framtid röda.

I Tyskland sägs att den som dödar en rödhake kommer att få kor som mjölkar blod.
I England, enligt en uppteckning från 1500-talet, trodde man att om en rödhake hittade en död människa ute i markerna så täckte den hans ansikte med mossa, i vissa fall klädde den in hela kroppen.

Det betyder tur att möta en rödhake – tänk på det nästa gång! Själv ser jag den med
förnyad undran och respekt.

Studenter från Blekinge tekniska högskola besökte Sagomuseet i april.
Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Emmy Axelsson blev igår Kronobergsmästare i berättarslam. Emmy jobbar sedan en tid på Sagomuseet och vi är förstås väldigt stolta över att ha en mästare som arbetskamrat.

Emmy kommer att delta i SM finalen på Ljungby Berättarfestival.

Under helgen 27-28 mars samlades 250 personer på Pedagogen i Göteborg för att samtala om ”Modet att skapa” Jag hade där en workshop kring ämnet Coachning och Berättande. Jag bad deltagarna att på notislappar skriva ord som associerade till dessa två termer. Det kom många notislappar på båda ord, coachning är idag ett laddat ord, i många fall negativt, vi har alla en bild av vad en coach gör, vilken utbildning denna har och vilka sammanhang ”sådana” finns. Berättande är mindre laddat, det handlar mera om att bli medryckt, att lära sig, att tänka utöver det vi ser. I mitt arbete som coach eller vägledare hjälper jag människor att få en bättre självkänsla, ett bättre självförtroende och därigenom blir bärare av sin egen process. I det arbetet använder jag berättande som en metod för att organiserar och ge mönster för erfarenheter. Vi lever våra liv genom historier och vi skapas genom de berättelser andra berättar om oss. Levnadsberättelser, myter, legender och sagor, alla är de en del av den stora historien som vi speglar oss i. Nästa gång du hör ifrån mig, skall jag berätta den sagan som jag grundar mitt arbetssätt på.

Tine Winther

I Idemåla by, Södra Sandsjö socken, öster om Tingsryd, i södra Småland har byföreningen rustat upp ett gammalt soldattorp. Varje skärtorsdagskväll sedan några år tillbaka anordnar socknens LRF-föreningen en berättarkväll i torpet. Det ryms bara 25 personer i stugan så det gäller att anmäla sig fort till kvällen för att komma med. I år var det min tur att få berätta. Nu var det inte bara skärtorsdag utan också första april, en bättre dag för både lögnaktiga och sanna historier kan väl knappast tänkas.

Många i publiken kände förstås varandra, men det fanns även plats för nya besökare. Mellan mina historier åt vi landgång, drack lite gott ur en och annan medhavd butelj, språkade med bordsgrannarna och lärde känna varandra, drack kaffe med kaka, köpte lotter och blev glada vinnare, lyssnare blev till berättare och allt var mycket trivsamt. Gösta, en nittioårig man, som jag satt bredvid berättade att än i dag kallas en liten göl där i skogen för Petter-Eriks göl. Dit ledde Petter-Erik kon för att dricka. Petter-Erik var min frus morfar, vilken dog innan hon föddes. Så steg en gestalt fram ur historien.

Glada och berikade körde vi hem i den sena kvällen, medan övriga besökare dröjde sig kvar ännu ett tag i glatt samspråk.

Svaret på rubriken blir: I Idemåla soldattorp en skärtorsdagskväll.

Men kanske är frågan fel ställd. En berättarkväll ska nog inte graderas i bra och dålig. Så här ska jag nog uttrycka mig: Jag själv trivs bäst med att berätta, när berättare och lyssnare blir till en enhet som harmonierar i en givande anspråkslöshet.

Per Gustavsson

På Blåvingarnas julfest 1948 eller 49 fick jag ett litet paket med två små löv klippta ur tunn mässing För mig var det en underbar present. Så nära skulle jag aldrig mer komma ”de sjungande löven”. Jag visste också vilken flicka som haft paketet med sig. Hon hade lockigt ljust hår, var alltid snäll och ganska blyg, i mitt tycke så lik en prinsessa en blåvinge i Växjö bara kan vara. Så jag förstod varför just hon haft ”de sjungande löven” med sig.

När jag nu tänker tillbaka på den här händelsen, så ser jag mig som en liten flicka som redan läst Sven Sederströms ”Prins Hatt under jorden” ett flertal gånger. Jag hade läst om prinsessan som gifte med en man hon inte får se, föder honom tre barn och luras till att svika honom. Då försvinner de vackra salarna och hon står ensam med sina barn och en blind make i mörker och kyla. Hon flyr inte hem till sina föräldrar, nej, hon placerar sina barn på trygga ställen. Då hon lämnar det sista barnet ifrån sig, gör sorgen henne ouppmärksam och än en gång sviker hon sin make. Vid det sveket försvinner prins Hatt, ensam får hon nu kämpa vidare ”över berg och dal och skog och fält, över stock och sten och upp på fjället”. Hon möter troll och fula käringar, men med artighet och vänlighet får hon goda råd och kostbara gåvor. Släpande på dessa gåvor når hon till slut sitt mål, häxans boning. Med lugn och tålamod och god marknadsföring lyckas hon köpa tid med sin älskade prins. Den tiden utnyttjar hon genom att tala så vackert om sin kärlek att den förtrollade prinsen till slut förstår vem hon är. Med planlagd list befriar hon så sin make och dödar häxan. Sedan levde hon lycklig med sin nu seende prins och sina barn i all sin tid.

Detta får mig att fundera över hur sagorna danar oss. Är det så, att bara vi som växte upp med folksagor har goda chanser att fira guldbröllop?

Monika Eriksson