Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Den muntliga traditionen inom grekisk-ortodoxa kyrkan förtäljer en gammal historia om en sjöman som en gång i tiden dog på ett skepp i Marmarasjön. Om han var på väg ut till den stora världen eller hemåt, preciserar inte historien. En sak är säkert: den arme seglaren aldrig nådde sitt mål, ty han fick avbryta sin jordiska resa (om man kan säga så, med tanke på att han inte alls befann sig på marken vi det ödesdigra tillfället) på ett ganska överraskande sätt, som ni kan förstå. Hans lik blev bortslängt i havet. Allt enligt den sunda seden gällande bland sjöfarare över hela världen. Nuförtiden tillämpas mänskligare metoder vid liknande fall förstås, men denna sorgliga episod ägde rum för länge länge sedan, i ett av de århundraden då Marmarasjön inte var något annat än ett utflyktsmål i det mäktiga Östromimperiet, som av dess egen befolkning hellre kallades Bysans.

I det ögonblick då matrosens kropp hamnade i vågorna var det slut med den s.k. begravnings-ceremonin och därmed skulle även vår historia ta slut. Det nyckfulla ödet som råder inte bara över vårt liv, men över vår döda kropp också, ville dock annorlunda. I stället för att bli mat åt havets rovfiskar, blev mannens lik buret av vågor mot fastlandet och kastat på en öde strand. Likt många andra av våra begrepp är ”öde” en relativ benämning, speciellt vid detta tillfälle, eftersom kadavret snart upptäcktes av en livs levande människa. Det var en eremit som bodde där i närheten. Enslingen var inte sen med att göra i ordning ett lämpligt ställe där bråtet (eller fyndet, om ni så vill) skulle läggas i. Vid nedläggningen märkte eremiten att där fanns redan ett par gamla människoben och han tänkte att i så fall var den iordningställda platsen inte mer än rätt vald.

Allt verkade vara utfört enligt kristna seder och bruk, men på natten hade asketen en märklig dröm. Han såg nämligen en imposant kejsarinna sittande på en gyllene tron, omringad av en änglaskara. En av dessa himmelska varelser tittade strängt åt hans håll och skällde på honom för att han försummade de benstycken som han stötte på dagen innan. Mannen befalldes att gräva upp hela skelettet och lägga det någonstans på en värdigare plats eftersom det tillhörde inte mindre än den vördiga Paraschiva, en helig kvinna som levde ett antal decennier tidigare.

Eremiten kände mycket väl till historien om denna underbara varelse: flickan som föddes inte långt därifrån, i en by som heter Epivat (idag, Boiados) nära Konstantinopel. Hon växte upp i en rättrogen familj och när hon var tio år gammal fick hon i en kyrka höra Frälsarens ord så som de står skrivna i Markusevangeliet: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Denna uppmaning gjorde ett så starkt intryck på den lilla flickan att hon gick ut ur kyrkan och delade ut alla sina kläder till de arma människorna som brukade hålla sig intill stentrapporna utanför. Det var inte enda gången när hon gjorde detta, trots att hennes föräldrar ogillade hennes överdrivna tillgivenhet.

Efter några år, lämnade den unga flickan sitt föräldrarhus och styrde kosan mot Konstantinopel där hon levde i olika kloster tills hon fick budet att gå till det heliga Landet för att tillbringa sitt liv på det stället där självaste Jesus verkade en gång i tiden. Väl kommen till Jerusalem anslöt sig Paraschiva till ett kloster i Jordanöknen, där hon levde ett fromt liv helt enligt Johan Döparens föredöme.

Det som eremiten inte visste, var att när Parascheva blev 25 år gammal, fick hon en dröm där en ängel rådde henne att återvända till sin hemtrakt för att där överge sin jordiska kropp, innan hennes själ skulle stiga upp till Gud, som hon älskade så mycket. Fylld av glädje följde hon rådet och återvände inkognito till Epivat, där hon dog kort tid därefter. Byborna begravde den främmande kvinnan utan att veta vem hon var. Först efter några årtionden fick de kännedom om vem som låg begravd på ett sådant oansenligt ställe. Det var den plikttrogne eremiten som upplyste dem. Rättroende kristna som de var byggde byns invånare en vacker kyrka precis på den plats där Paraschiva sett solens ljus för första gången och en fin utsmyckad kista med hennes benrester lades där inuti.

Sedan spred sig ryktet snabbt. Mängder av nyfikna kristna kom till den lilla byn för att tillbedja vördiga Paraschevas reliker. Många tecken och mirakler skedde i dess närhet och folk från både Balkanhalvön och Mindre Asien unnade sig besväret att göra en resa till Epivat för att beskåda underverket och bli botade sina sjukdomar. Dock, efter ett tag gjorde sig ödet (eller historiens blåst, om ni vill) åter påmint. Under det fjärde korståget, när Konstantinopel ockuperades av västvärldens korsfarare, förflyttades kistan med Paraschevas reliker från Epivat till Târnovo, huvudstaden i det rumänsk-bulgariska riket, söder om Donau. Där fick den vara under mer än ett och et halvt sekel ända tills turkarna började tränga allt djupare in på Balkanska halvön. För att skydda kistan från skändlighet forslades den till Belgrad, men när turkarna erövrade även denna stad och Serbien omvandlades till pasalîc, skickades de heliga relikerna tillbaka till Konstantinopel där de bevarades i en grekisk-ortodox katedral.

Efter ytterligare 120 år var det dags för Paraschevas benrester (eller de som man tror fortfarande är hennes) att förflyttas på nytt: denna gång från det Osmanska riket till den delen av Rumänien som kallas Moldavien; mer exakt, till Jashi, provinsens huvudstad. Här kan man se den makabra lådan även idag i Tre Hierarker-kyrkan, stadens heligaste byggnad och dess stolthet. Rumänerna kallar den vördiga Parascheva även för heliga eller stora Fredag. Under de sista årtiondenas lopp har hon stigit i grad och blivit Moldaviens skyddshelgon. Så kan det gå för snälla flickor.

Guds försynte tjänare, Daniel Onaca i Burseryd