Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Ur bokhyllan: Magia naturalis

De som vill göra något ont skaffa sig en svartkonstbok å den heter Magia naturalia, å den för de på hemlia bokhandla.

Så berättar en sagesperson från Småland. Boken som avses är Magia naturalis. Den var mycket spridd och kom ut i 8 upplagor 1786 till 1874.

Det är snarare en hushållsbok än en svartkonstbok eftersom den framförallt handlar om naturliga hjälpmedel, om ibland än så fantasifulla. På 528 sidor är den fylld med råd om djurs skötsel och sjukdomar, hur en trädgård bör skötas och hur bär och frukter tas tillvara, bakning och spånadsarbete.

Här är några exempel ur innehållet:

Brännsår. Medan de ännu äro färska, sönderkrossas morötter och lägges på. Det botar snart.

Att utröna om en ko är med kalf. När hon nyss är mjölkad, så släpp en droppe mjölk i kallt vatten. Sprider mjölkdroppan sig ut, så är kon i kalf; men håller droppan sig tillsammans, så är hon det icke.

Andtäppa hos hornboskap. Botas med en i tjära doppad sill och derpå ingifwes spad af kokta potater.

Att göra såppa på kokade äpplen. Först skalas äpplen och kokas mjuka sedan  göres såppan af det som följer: tag litet af det watten som äpplen kokat i, jämte win, corinter, smör, rifwet bröd, muskotblomma och såcker; sedan slå soppan öfwer äpplena och strö canel och såcker derpå.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Ur bokhyllan: En svartkonstbok

Jag har en gammal sliten svart bok med en knapp läsbar text i guld på omslaget. Den långa titeln är Den afslöjade Naturen, dess Sympathi och Magnetism. En blick  bakom förlåten i templet.

På titelbladet anges att skriften innehåller ”mer än 700 gyllene regler för hem, som på egen hand wilja bota sjukdomar och sårnader, jemte råd för lantbrukare, boskapsskötare, fiskare och jägare.”

Den här boken av Henrik von Gerstenbergk utkom i Sverige 1850 och måste ha rönt en stor efterfrågan, för min upplaga är den fjärde från 1855.

Under 1700- och 1800-talet utkom en rad hushållsböcker som riktade sig till allmogen med råd om sjukdomars botande, skötsel av djur, bekämpning av ohyra och användbara örter. En del, såsom Den afslöjade naturen, är fyllda med magiska råd.

En klok i Lönsbodtrakten i nordöstra Skåne hade just den här boken i sin ägo och han kallade den för sin ”svartkonstbok”.

Förutom sjukdomsbot innehåller den t. ex. råd om hur man prövar sin hustrus trohet, väcker kärlek och alltid träffar med sin bössa. Så här återställer man förlorad manbarhet.

N:o 1. Detta hjelpes medelst att pinka genom vigselringen eller genom en af björkqwistar gjord krans.
N:o 2. Köp en gädda, men pruta ej på betalningen; bär den till en å och pinka i gapet på gäddan och låt urinen löpa ned i strupen; kasta den sedan i ån.
N:o 3.  Tag ett nyvärpt om möjligt ännu varmt ägg; lägg det i en liten gryta och låt din urin deröfwer; koka urinen så länge till hälften är inkokt och slå den återstående hälften uti rinnande watten, men med strömfåran och ej emot den; gör sedan en öppning på ägget och lägg den uti en myrstack, som utgöres af röda myror. Så snart ägget är uppätet af myrorna, blir du frisk.
N:o 4. Tag af den, som är oförmögen att göra sin äktenskapspligt, hår från alla kroppens delar och afklipp äfwen naglarna på händer och fötter; lägg detta allt uti en linnelapp och inlägg den uti ett i en fläder borradt hål; tillplugga hålet med en plugg af hagtorn. Obs. att det bör ske trenne dagar innan nymånen ingår. Elöler drick en kopp qwinnomjölk, så winns samma ändamål.
N:o 5. Eller rök könsdelarne med tanden af en död; eller bär en sådan tand städse på dig, så skola dina krafter snart tilltaga.

Jag säger bara: Lycka till!

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Murgrönans legend

 

En gång, för länge sedan, levde en mäktig kung på jorden. Han var så rik att han inte kunde hålla räkning på alla sina slott, palats och gods. Kungen var mycket klok och hans fru var rund, glad och godhjärtad. Kungaparet hade en son också. De gladde sig mycket över honom för att det visade sig att pojken ägde en massa talanger. Han kunde fäkta och rida, han kunde sjunga och dansa, han kunde simma och han kunde vissla på sina fingrar på flera olika sätt. Att härma fåglarnas läte kunde han också. Alla flickorna vid hovet var förälskade i honom, men Traian – så hette pojken – gick hellre på jakt med sina hundar, än vänslades med kvinnofolk. Den kungliga skogen var stor och rik på vilt av alla slag, stort som smått.

Under en av sina jaktrundor, fick pojken syn på en ung flicka. Hon var ensam och bar på en näverkorg. Då och då böjde hon sig ner pr att plocka något från marken. Flickan samlade kantareller. Hon skrämdes väldigt när kungasonens hundar störtade fram mot henne, men pojken skyndade sig att hejda dem. Sedan närmade han sig flickan och frågade henne, vem hon var och vad hon hette.

– Jag är skogvaktarens dotter, svarade flickan, och jag heter Murgröna.

De två fattade tycke för varandra. De träffades flera gånger där ute i skogen. En vacker dag tyckte de att det var bättre att gifta sig med varandra. Traian gick raka vägen till flickans far och bad om Murgrönans hand. Mannen lyssnade på honom, men visade inte stor entusiasm för hans plan:

– Ärade prins, sade han, detta är omöjligt. Vi är kungens undersåtar och din far, kungen, skulle aldrig ge sitt medgivande till ett sådant giftermål.

Traian svarade inte. Han gick hem grubblande över skogmannens ord. Fram på kvällen avslöjade han sina tankar för sin far. Den gamle kungen svarade att pojken fick genomgå en test först:

– Kan du avstå helt från att träffa Murgröna under ett helt år, kan du, när tiden är inne, gifta dig med din käresta.

Traian accepterade detta. Trots sin brinnande önskan, gick han inte längre i skogen för att träffa sin flickvän. Han övergav till och med sin favorit sysselsättning, jakten, för att inte råka se Murgrönan. Flickan var mycket ledsen förstås när hon såg att Traian inte längre dök upp. Hon visste ju ingenting om kungens och sonens överenskommelse.

Under tiden kom en massa adelsfamiljer till palatsen på besök. De svarade på kungens inbjudan och det hände att de stannade flera dagar, ibland en hel vecka, och njöt av kungafamiljens frikostighet. Under ett av dessa gästabud fick Traian syn på en adelsflicka. Han blev förförd av hennes behag och glömde helt att han lovat sitt hjärta åt Murgröna. Följden blev att kungasonen och den vackra adelsflickan blev ihop och deras föräldrar ställde till en överdådig bröllopsfest.

När dagen för festen var inne samlades en massa släktingar i kungaparets palats. På kvällen lystes det upp av tusentals facklor och levande ljus. Murgröna, som nåddes av rykten om kungasonens bröllop, ville se, hon också, vem som tog hennes plats vid Traians sida. Hon gick till palatset, men släpptes inte in. Hon var inte bjuden dit och en sådan fest var inte något för fattigt folk.

Med sårat hjärta sprang skogsmannens dotter till ett fönster för att titta in. Hon ville se sin älskade en sista gång, även om det var bara en glimt hur liten den än var. Men Traian fanns inte där. Då sprang hon till ett annat fönster, sedan till nästa och till nästa. Brudgummen syntes inte till! Då ville hon titta genom fönstren på övervåningen och bad Gud om hjälp. Hon bad innerligt, med tårarna rinnande nedanför kinderna. Plötsligt kände Murgröna att hon kunde höja sig av sin egen kraft ända upp till palatsets övriga våningar. Genom ett av fönstren däruppe såg hon Traian till sist. Men hon såg inte vad som hände med sig själv. Och när hon såg det, förstod hon inte längre vad som har hänt.

Det sägs att på det sättet uppstod murgrönan i växtriket. Även dess förmåga att sträcka sig längs husens murar har sitt ursprung i denna gamla händelse. Murgrönan strävar fortfarande att nå alla byggnadernas fönster för att titta in genom dem. Fast den glömde för länge sedan, vad var det den ville se därinne.

Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

En till fotbollshistoria från Norge

När jag skriver det här ligger Tromsø på andra plats i den norska elitserien i fotboll. Under decennier har laget tillhört toppen i norsk fotboll. Men 2001 hände något sällsamt.

Tromsö byggde om sin fotbollsarena, precis som många andra elitlag gjorde vid den här tiden. En orsak var att skapa bättre utrymme såsom VIP-rum för de största sponsorerna. Sittplatsläktaren ändrades med följd att många trogna supportrar förlorade de sittplatser de haft i många år.

Men det började gå dåligt för laget. Match efter match förlorades. Det kom ut ett rykte om att en same som förlorat sin sittplats hade gandet, förbannat, laget. I början skrattade spelarna åt historien, men när det gick sämre och sämre visste de till slut inte vad de skulle tro. Efter en del tidningsskriveriet framkom det att förbannelsen kunde brytas om en get offrades på fotbollsplanen. En getbonde erbjöd sig att skänka en get. Han var också en supporter till laget.

Efter många om och men bestämde lagledningen att en get skulle offras före en viktig hemmamatch. Men en djurskyddsförening protesterade och Tromsø IL beslöt i sista stund att ställa in offrandet. Laget förlorade matchen.

Säsongen slutade i nedlyttning och flera stjärnspelare fick skulden och fick lämna laget. Trond Johansen, en tidigare storspelare, fick ansvaret för att för alaget tillbaka till högsta divisionen. Han var överbevisad om att allt skulle bli bra bara geten offrades. Några vänner till honom körde till getbonden och det sägs att geten offrades.

Säsongen 2002 blev succé för Tromsø IL.

Per Gustavsson

Vill du läsa en betydligt längre berättelser om Tromsø idrettslag och geita, hittar du den i Gandere och hjelperee i nordområdene, redigerad av Roald Larsen och Lev Levit, Arktisk Forlag 2011.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Maskrosens val

I tidernas begynnelse, när jorden skulle prydas med blommor, steg en ängel ner från himlens höjder och frågade varenda en, hur de ville se ut. Blommorna svarade i tur och ordning. Somliga kunde ge klart besked meddetsamma. Andra behövde mer tid på sig för att tänka. De tittade sig omkring och berättade sedan för ängeln att de ville ha den och den färgen eller formen.

Till sist fick alla blommorna det utseende som de önskade sig. Endast maskrosen blev kvar. Den kunde inte bestämma sig. Först, när den såg solens strålar, ville den likna solen. Sedan såg maskrosen den silvriga månen och ville se ut som han: vit och rund. Därefter såg blomman natthimlens stjärnor och tyckte om dem med. Den blev så förvirrad genom att titta på alla himlakropparna, att den inte kunde välja någon av dem. Den ville likna var och en av dem. Då uppfylldes även maskrosens önskemål.

Därför är den gul som solen till en början. Sedan blir den rund och vit som fullmånen. Och när vinden blåser, sprids maskrosfrön åt alla håll som mängder av små glidande stjärnor på jordens yta.

Daniel Onaca

11 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Finnmarks-derby med etterspill

I norska boklådor hittar jag två sägenvolymer redigerade av Roald Larsen, som är verksam vid Universitetet i Tromsø. De heter Hodeløse menn og ihjelfrosne haikere (tillsammans med Ann Sylvi Larsen, Eureka forlag,Tromsö,  3 oppl 2011) och Gandere og hjelpere i nordområdene (tillsammans med Lev Levit, Arktisk Forlag, Tromsø 2011).

Det som är spännande med de här samlingarna är att de lyfter fram en levande sägentradition i norra Norge. Böckerna innehåller både äldre sägner om olika väsen men också nutida märkliga händelser.

Hör här! 1999 spelades en fotbollsmatch i division 2 mellan Alta och Hammarfest. Alta vann med 2-1. Känslorna var heta, som det ofta blir när det är lokalderby. Efteråt skyllde Hammerfestlaget förlusten på en feldömd straff och kritiserade domaren hårt.

Domaren resten till Hammerfest för att få en ursäkt. Han klargjorde för klubbledningen att om han inte fick en ursäkt skulle han ”gande”, alltså sätta en förbannelse över laget. Men domaren fick ingen ursäkt och tog inte hotet på allvar.

Nu började Hammerfestlaget förlora match efter match. Laget dominerade ofta matcherna men stod ändå som förlorare när slutsignalen ljöd. Spelarna började tro att de själva inte hade kontroll över spelet. Till slut fiskade Hammerfesttränaren sill och offrade den vid en offersten som kallades ”Stalloen”. Det var en sjösame som givit tränaren rådet att göra det. Men det var försent. Laget som tidigare kämpat om seriesegern vann inte en enda match under resten av säsongen och flyttades ner i division 3.

Året efter tog Hammerfest klivet tillbaka till den högre division. Så skulle Hammerfest möta Alta på nytt. Lite före den matchen kontaktade Hammerfests tränare den kritiserade domaren och bad om ursäkt.

Hur det gick? Hammerfest vann matchen.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

På resa med Hurtigruten

Häromveckan åkte jag Hurtigruten längs Norges västkust, från Kirkenäs i norr till Bergen i söder. Under de korta uppehållen i hamnarna besökte jag, min vana trogen, boklådor för att leta efter dokumentation av lokala sägner. Jag blev inte lottlös.

På båten läser jag om Johan Kaaven, den största nåjden i Finnmarken. Edith Flåten har skrivit en liten bok om honom med titeln Johan Kaaven, fortellinger (Nordnorsk forlag, 2009). Hon utgår i sin tur från andra forskares uppteckningar av folktraditionen.

Johan Kaaven levde 1835-1918. De sista 50 åren av sitt liv bodde han med sin familj i Indre Billefjord i Porsanger, ungefär 6 mil från Hammerfest.

På båten läser jag om när Kaaven åkte Hurtigruten.

Kaaven satt i salongen. Renskinnsjackan han hade på sig var gammal och sliten och själv var han ovårdad och skitig. Då och då spottade han på golvet och de andra passagerar na såg med vämjelse på honom. Till slut kom kaptenen och sa till Kaaven att han fick hålla sig på däck tills de var framme. Kaaven lämnade rummet utan ett ord.

Efter en stund stannade skeppet, trots att motorerna gick för fullt. Det var besynnerligt, vädret var ju dessutom fint. Besättningen fann inget fel på motorerna. Då kom kaptenen att tänka på att speciella krafter kunde vara i görningen. Han hade ju hört mycket om Kaaven och hans trollkraft. Han bad en av matroserna hämta gubben. Men Kaaven stod bara vid relingen och spottade i havet och brydde sig inte om matrosen. Då skickade kaptenen styrmannen, men Kaaven vägrade komma.

– Dessutom är jag inte maskinkunnig, sa han kort.

Till slut fick kaptenen gå till Kaaven. Nu var det bråttom, för pålandsvinden drev fartyget stadigt närmare land. Kaptenen bönföll Kaaven att förhindra förlisning och förlust av människoliv.

– Ja, nu går båten, sa Kaaven.

Och det gjorde den. Då bjöd kaptenen in Kaaven på en sup i kaptenshytten. Nu var inte Kaaven den som drack, men en liten sup kunde han ta.

Men kaptenen fick inte upp korken på flaskan. Han slet och drog, men korken satt som fastlimmad. Då frågade Kaaven om han skulle hjälpa till och han drog lätt ut korken. När kaptenen skulle skänka i glasen kom inte en droppe ur flaskan.

– Ska jag hälla upp? frågade Kaaven.

Det fick han. Och har ni sett., han fyllde glasen hur lätt som helst.

– Det var trevligt att få bjuda kaptenen på en sup, sa Kaaven. Skål!

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Ur bokhyllan: Spöken Trolldomar och Widskeppelser, del 2

Låt oss återvända till skriften från 1824 som gör upp räkningen med allsköns oknytt. Så här skriver författaren om mjölingar, eller mylingar som vi ofta kallar dessa väsen.

Mjölingar äro ett slags osynliga warelser, små till vexten, men ganska tunga. De hafwa sitt tillhåll i skogar, bergsskrefwor och på backar. Deras upprinnelse är egen. I gamla tider, då lagarna med stränghet bestraffade öfwerträdelser af sjette Budet, sökte mången flicka, som i otid blifwit mor, att, genom barnets afdagatagande undgå straff och wanära. Upptäcktes mordet, medan modren lefde, så blef barnet försonadt genom hennes undergångna straff, och fick, som allmogen säger, hwila i ro. Men blef brottet icke upptäckt, så uppkom efter wissa års förlopp, eller rättare efter modrens död, en så kallad Mjöling, hwilken beswärade trakten, der han bodde, och unnade ingen, som beblandat sig med qwinnor, att fara fredad förbi. Han satte sig på tisteln under bondens wagn och war så tung, att löderswetten dröp af de utmattade hästarne; kunde kusken då litet trolla till husbehof, så tog han betslet ur munnen på frånmanshästen, förde det 3 gånger baklänges under wenstra foten, hwarefter Mjölingen under ett hånskratt lemnade wagnen, som strax gick lättare. Härunder borde dock den försigtigheten iakttagas att spotta 3:ne gånger imellan betslet och hästens hufwud, för att icke erhålla en duktig örfil af Mjölingen. Läsaren har förmodligen, i synnerhet om sommaraftnarne, hört en liten fogel, allmänt kallad Horsgök, som, med en wiss rörelse af wingarna, i luften åstadkommer ett ljud, fullkomligen likt en killing, som bräker. Detta skrattlika ljud har förwillat en widskepplig allmänhet. När bonden, efter en warm sommardag, kört sina hästar trötta, så att de swettige stannat i sista backe, har han fått höra denna fogels skrattande läte, än på det ena, än på det andra stället omkring sig, samt slutat deraf, att Mjölingen hängt sig fast på hans wagn, och här torde läsaren finna nyckeln till denna hemlighet.

Horsgök är ett folklig namn på enkelbeckasinen. Fågelns läte har också givit upphov till namn som himmelsget, bräkbock och gethök.

Men åter till författarens vidräkning med dåtidens övertro. Gastars hemska ljud åstadkommes av uven. Att folk sett bergtroll beror på svindel. Maran är inget annat än en kvävning under sömnen som plågar ”feta, trögbröstade och blodfulla personer” som ätit för mycket, plågas av väder och gärna ligger på rygg.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Ur bokhyllan: Spöken, Trolldomar och Widskeppelser

Ofta säger vi lite slarvigt att folk trodde på tomtar och troll förr i tiden. Med folk avser vi allmogen. Att vi lite svepande säger så är ju inte så konstigt, när till och med studerat folk omfattade tron på onda andar och spöken. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius var övertygad om att lindormen levde och trivdes i Småland.

Då kan det vara tankeväckande att ta del av äldre dokument som ifrågasätter tron på magiska väsen. Den här lilla skriften ”De Gamla Göthernes Spöken, Trolldomar och Widskeppelser hemtade ur Nordens Urkunder” gör upp med övertron och förklarar berättelserna om övernaturliga upplevelser med rationella orsaker. Den utkom 1824 i Stockholm av en anonym författare.

Så här beskriver författaren bortbytingar och förklarar bakgrunden till denna tro:

Bytingar äro icke annat än barn, som af bergtroll blifwit bortbytte första thorsdagsnatten, innan de hunnit befordras till dop och Christendom. Men hinna föräldrarne den natten waka, tills klockan slår 3 på morgonen, eller till dess tuppen gal, så är faran förbi.  Wåra gamla förfäder erforo ofta det missödet att se sina wackra och wälskapade barn blifwa bortbytta emot fula och wanskapliga, som woro trollens foster. Derföre höllo de wakstugor öfwer sina odöpta barn och läto ljus brinna hela nätter wid deras wagga. Ännu i dag se wi allmogen hysa samma farhåga.

Författaren har ofta sett eldstål på bröstet under lindan, psalmböcker under örngottet i waggan och kors öfwer dörren till rummet, der odöpta barn funnits. Kattor tålas alldeles icke i barnrummet, emedan så snart dessa djur gått under waggan, trollen erhålla full magt att werkställa bytet. En bonde berättade författaren att han en onsdags afton war bjuden såsom fadder till sin granne. Under wägen dit ser han ett bergtroll, med röd mössa, stå i slöjdboden, sysselsatt att af en trädklump tillyxa ett barn, som det troligen skulle hafwa laggt i det werkliga barnets ställe, i fall dopet dröjt till thorsdagen. Ännu i dag se wi Bytingar.

Men de äro icke annat än naturliga barn, som födas af Rachitiska föräldrar. Sjukdomen kallas allmänt Engelska Sjukan. Hufwudet wexer owanligen stort, ögonen äro stora och klara, matlusten stark; men kroppen afmagrar, ryggen kroknar, ben och lår äro smala, kraftlösa och bära icke kroppen.

Kom ihåg att texten är nära 200 år! Den hade kunnat vara skriven idag.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Sägenresa med Angelstad skola

De senaste 20 åren har jag åkt på sägenresor med barnen i Angelstad skola, som ligger någon mil väster om Ljungby. Alla barn i skolan ska under sin skoltid ha möjlighet att följa med på en resa i sin egen hembygd och upptäcka sägenomspunna platser.

Jag tycker det är mycket roligt själv. Barnen vet en hel del. De har haft äldre syskon som åkt tidigare och berättat om resan och skapat en förväntan inför den. De berättar själva i sin tur för yngre syskon.

Vi passerar Skeadåre. Och visst ser stenen ut som en gammal gumma som springer i motvinden, kutryggig. Vi besöker Fotastenen med jättespår. Då måste man förstås prova om den egna foten passar i spåret på stenens krön. Jag berättar om jättegäddan i Skinnesjö som är så gammal att den har löss och skägg. En pojke bekräftar att fisken är stor i sjön. En kompis pappa fick en gädda på 17 kilo och den finns numera på ett museum i Stockholm.

Den här stenen har en jätte suttit på. Finns tydligt avtryck efter hans bak. Den måste man förstås provsitta.

Färden går bokstavlingen från koja till slott. Vi besöker den lilla stugan i Dragaberg som ligger på sin ursprungliga plats och upplever vardagstillvaron för en stor del av landsbygdens befolkning för inte alltför länge sedan. Där passar jag på att berätta en ormsägen från Angelstad om en gubbe som försökt döda en orm. Ormen klarar sig undan och under sju långa år ruvar den på hämnd. När gubben den sista dagen på det sjunde året går ut ur stugan har ormen gömt sig på taket och ringlar ner.

Till sist återstår bara resans höjdpunkt. Vi ska titta på blodfläckarna på Bolmarö säteri, där herrgårdsfrun dansade med djävulen till fotsulorna var uppslitna. Här kan du lyssna på sägnen om djävulsdansen.

Jag kan inte tänka mig ett roligare sätt att lära känna sin hembygd och dess historia. För i sägnerna finns levande människor och vardagslivet.

Per Gustavsson

PS I morgon handlar det också om berättande med barn och ungdomar. Då kommer gästbloggaren Monika Westins bidrag att handla om arbetet i Kulturskolan i Sundsvall.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet