Kategoriarkiv: Att berätta

Vid Aspstranden

För att träffa lärare och berätta om berättelser i undervisningen var jag i Haparanda och fick den absolut bästa lektionen själv.

Jag satt i Staffan Svanbergs stora kök i söndags. Utanför fönstret rann Torne älv, den naturliga gränsen mellan Sverige och Finland. Men den ryska Tsaren flyttade gränsen en bit åt väster bara för att få med hela Torne stad på den ryska sidan 1809.

Det berättade Staffan bland annat medan vi åt knäckebröd med nyrökt löja, löjrom och rödlök. Vi drack te till.

Nämndordförande Kåre Strömbäck anslöt sig till sällskapet och förundrad satt jag och lyssnade till deras historier från skärgården i Haparanda om säljakt med hundar, Robin Hood-like piraten Mustaparta, spökerier och skrock.

Kåre berättade:

En kväll hade en av mina släktingar varit ute och fiskat. På väg in mot en ö hade han plötsligt fått syn på något. Han vände båten och sa: ”Här är vi inte välkomna nu.” De var skrockfulla på den tiden.

Vi tog en tur i Haparanda och en utlandsresa på fem minuter till tvillingstaden Torneå. Kåre berättade att:

alla fick hjälpa till under kriget. Man såg hur det brann på andra sidan och folk kom över älven. Ett ordspråk från bygden är ”en givares hand blir aldrig tom”. Det kommer från den tiden.

”Även en berättares historier tar aldrig slut”, tänkte jag.

Haparanda betyder för övrigt Aspstranden på svenska.

Ola Henricsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Murgrönans legend

 

En gång, för länge sedan, levde en mäktig kung på jorden. Han var så rik att han inte kunde hålla räkning på alla sina slott, palats och gods. Kungen var mycket klok och hans fru var rund, glad och godhjärtad. Kungaparet hade en son också. De gladde sig mycket över honom för att det visade sig att pojken ägde en massa talanger. Han kunde fäkta och rida, han kunde sjunga och dansa, han kunde simma och han kunde vissla på sina fingrar på flera olika sätt. Att härma fåglarnas läte kunde han också. Alla flickorna vid hovet var förälskade i honom, men Traian – så hette pojken – gick hellre på jakt med sina hundar, än vänslades med kvinnofolk. Den kungliga skogen var stor och rik på vilt av alla slag, stort som smått.

Under en av sina jaktrundor, fick pojken syn på en ung flicka. Hon var ensam och bar på en näverkorg. Då och då böjde hon sig ner pr att plocka något från marken. Flickan samlade kantareller. Hon skrämdes väldigt när kungasonens hundar störtade fram mot henne, men pojken skyndade sig att hejda dem. Sedan närmade han sig flickan och frågade henne, vem hon var och vad hon hette.

– Jag är skogvaktarens dotter, svarade flickan, och jag heter Murgröna.

De två fattade tycke för varandra. De träffades flera gånger där ute i skogen. En vacker dag tyckte de att det var bättre att gifta sig med varandra. Traian gick raka vägen till flickans far och bad om Murgrönans hand. Mannen lyssnade på honom, men visade inte stor entusiasm för hans plan:

– Ärade prins, sade han, detta är omöjligt. Vi är kungens undersåtar och din far, kungen, skulle aldrig ge sitt medgivande till ett sådant giftermål.

Traian svarade inte. Han gick hem grubblande över skogmannens ord. Fram på kvällen avslöjade han sina tankar för sin far. Den gamle kungen svarade att pojken fick genomgå en test först:

– Kan du avstå helt från att träffa Murgröna under ett helt år, kan du, när tiden är inne, gifta dig med din käresta.

Traian accepterade detta. Trots sin brinnande önskan, gick han inte längre i skogen för att träffa sin flickvän. Han övergav till och med sin favorit sysselsättning, jakten, för att inte råka se Murgrönan. Flickan var mycket ledsen förstås när hon såg att Traian inte längre dök upp. Hon visste ju ingenting om kungens och sonens överenskommelse.

Under tiden kom en massa adelsfamiljer till palatsen på besök. De svarade på kungens inbjudan och det hände att de stannade flera dagar, ibland en hel vecka, och njöt av kungafamiljens frikostighet. Under ett av dessa gästabud fick Traian syn på en adelsflicka. Han blev förförd av hennes behag och glömde helt att han lovat sitt hjärta åt Murgröna. Följden blev att kungasonen och den vackra adelsflickan blev ihop och deras föräldrar ställde till en överdådig bröllopsfest.

När dagen för festen var inne samlades en massa släktingar i kungaparets palats. På kvällen lystes det upp av tusentals facklor och levande ljus. Murgröna, som nåddes av rykten om kungasonens bröllop, ville se, hon också, vem som tog hennes plats vid Traians sida. Hon gick till palatset, men släpptes inte in. Hon var inte bjuden dit och en sådan fest var inte något för fattigt folk.

Med sårat hjärta sprang skogsmannens dotter till ett fönster för att titta in. Hon ville se sin älskade en sista gång, även om det var bara en glimt hur liten den än var. Men Traian fanns inte där. Då sprang hon till ett annat fönster, sedan till nästa och till nästa. Brudgummen syntes inte till! Då ville hon titta genom fönstren på övervåningen och bad Gud om hjälp. Hon bad innerligt, med tårarna rinnande nedanför kinderna. Plötsligt kände Murgröna att hon kunde höja sig av sin egen kraft ända upp till palatsets övriga våningar. Genom ett av fönstren däruppe såg hon Traian till sist. Men hon såg inte vad som hände med sig själv. Och när hon såg det, förstod hon inte längre vad som har hänt.

Det sägs att på det sättet uppstod murgrönan i växtriket. Även dess förmåga att sträcka sig längs husens murar har sitt ursprung i denna gamla händelse. Murgrönan strävar fortfarande att nå alla byggnadernas fönster för att titta in genom dem. Fast den glömde för länge sedan, vad var det den ville se därinne.

Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Den Bergtagna på högstadiet

”Yes! Ola berätta en saga för oss!”, utbrast ett par av ungdomarna medan andra frågade om jag hade mungigan med mig när jag klev in klassrummet till klass 9A igår morse. ”Det var ett fint mottagande”, tänkte jag och trodde att det kanske skulle funka att sjunga medeltida ballader för ungdomarna. Min son som också går i högstadiet, men på en annan skola, skulle troligtvis ha sjunkit genom alla golven i skolbyggnaden, ner i kulverten, dragit luvan, på tröjan, över huvudet och gått omvägar hem om jag sjungit medeltida ballader i hans klass. Det får man förstå.

Men de här ungdomarna lyssnade när jag sjöng om ”Sven i Rosengård”, ”Liten Karin” och ”Den Bergtagna”. Jag sjöng alla verser och till enkelt gitarrkomp.

”Och jungfrun hon skulle sig åt Ottesången gå
– Tiden görs mig lång
Då gick hon den vägen åt höga berget låg
– Jag vet att sorgen är tung”

”Tiden görs mig lång”, tänkte nog en flicka, trots allt, som satt mitt framför mig. Mitt i en strof mellan två omkväden i Den Bergtagna utbrast hon:

”Hallå, du har ju sjungit i fjorton minuter nu!”

Många skrattade och även jag. Men de flesta inklusive hon själv ville faktiskt ändå lyssna till slutet.

Vi hade innan balladen pratat om att gifta sig med någon som man inte älskade eller som kanske inte visade sig vara snäll eller till och med var våldsam. De ville veta hur det skulle sluta. Kunde hon hålla sitt löfte och vad skulle hända om hon inte höll det?

Balladerna väckte mycket funderingar och intressanta saker att prata om som våld, kärlek, tro, makt och sorg.

Det är inte så långt mellan medeltiden och oss om man reser med berättelser trots att de är långa.

Jag var glad efter lektionen men har fortfarande inte mött 9B. De möter jag i morgon.

Ola Henricsson

Illustrationen är hämtad från Svenska folkvisor, utgivna av E.G. Geijer och A.A. Afzelius, ny betydligt utökad upplaga 1880. Här finns text och musik till de tre balladerna Ola sjöng.

4 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Maskrosens val

I tidernas begynnelse, när jorden skulle prydas med blommor, steg en ängel ner från himlens höjder och frågade varenda en, hur de ville se ut. Blommorna svarade i tur och ordning. Somliga kunde ge klart besked meddetsamma. Andra behövde mer tid på sig för att tänka. De tittade sig omkring och berättade sedan för ängeln att de ville ha den och den färgen eller formen.

Till sist fick alla blommorna det utseende som de önskade sig. Endast maskrosen blev kvar. Den kunde inte bestämma sig. Först, när den såg solens strålar, ville den likna solen. Sedan såg maskrosen den silvriga månen och ville se ut som han: vit och rund. Därefter såg blomman natthimlens stjärnor och tyckte om dem med. Den blev så förvirrad genom att titta på alla himlakropparna, att den inte kunde välja någon av dem. Den ville likna var och en av dem. Då uppfylldes även maskrosens önskemål.

Därför är den gul som solen till en början. Sedan blir den rund och vit som fullmånen. Och när vinden blåser, sprids maskrosfrön åt alla håll som mängder av små glidande stjärnor på jordens yta.

Daniel Onaca

11 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Publikmöte och svåra ord

En del av mina söndagseftermiddagar ägnar jag åt att planera kommande jobbvecka. Så även denna söndag. En av utmaningarna i arbetet med mina ungdomar är att hitta berättartillfällen där de får möta offentlig publik. Hela sex gånger kommer det att ske den här terminen. Den här veckan ska vi fokusera på vad som händer när berättelsen möter lyssnarna. Det är då först som det blir en  hel berättelse, då är berättandet på riktigt.

MIna yngre elever som jag besöker ute i grundskolorna ska få ta del av svåra ord, insprängda i berättelserna de ska få höra den här veckan. Lärarna på en skola har upptäckt att eleverna har ett dåligt förråd av en hel del ord som de borde kunna betydelsen på.” Vi stoppar in dem i berättelserna,” sa jag då. Då kan man förklara dem i ett sammanhang. Lärarna är skeptiska men inte jag. Ordet tjäle till exempel, hur bra blir det inte att få höra om det hindret i en berättelse. Då blir får orden betydelse och eleverna kan lätt relatera till något när de hör dem vid andra tillfällen. Då är berättandet på riktigt.

Förra veckan hade vi besök av Thomas Andersson, förra årets Mickelpristagare, här i Sundsvall. Efter hans föreställning hade vi ett långt och givande samtal, oss pristagare, berättare och norrlänningar emellan. ”Kulturarvet slår tillbaka” heter hans föreställning och jag har hört den ett antal gånger nu  men varje gång så hittar jag något nytt i den. Det gläder Thomas och vi pratar länge om vikten av att det som vi gör känns bra och är äkta, även om vi redan gjort det flera gånger tidigare. En berättelse måste leva annars är den förbrukad. ”Det måste kännas,” sa Thomas,” det är då det är på riktigt.”

Med de orden tackar jag för mig här på bloggen, för den här gången. Jag avslutar min söndag med att hämta lite inspiration i Ola Henricssons nyutgivna bok ”Möten med berättande.”

Monika Westin
Berättare, Drama & Berättarpedagog, Berättarkonsulent
En del av Stenstans Berättarteater och ordförande Berättarnät Sundsvall/ Mitt

Det här är Monikas avslutande bidrag som gästbloggare. Tack för att du delat med dig av dina erfarenheter, tankar och berättarlust! Vi säger också välkommen till Ola Henricsson, som ny gästbloggare. Ola, vars nya bok var inspirerande söndagsläsning för Monika.

Per Gustavsson

6 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Berättarkväll på Sagomuseet

Camilla Ek

Camilla Ek

Det är en regnig höstkväll i Ljungby. Vinden blåser kallt, regnet kryper genom kläderna, men inne på Sagomuseet är det varmt och mysigt. I berättarrummet avlöser den ena berättelsen den andra. Skratten fyller lokalen, kommentarerna och melansnacken blir en del av berättandet och vi känner alla att detta blir en kväll att minnas. När jag går hem känns det som Eva Ceasars huvudperson går bredvid och när jag väl är hemma tänker jag på  sierskan som Camilla Eks pappa träffade. På natten kommer en dröm  om djävlar och kärlek .  Jag misstänker att Hennings, Marinas och Idas historier påverkat mig.

Gud vad jag längtar till nästa berättarkväll på Sagomuseet. Den blir den 1 november.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Död åt häxan!

Hans och Greta jublar när häxan åker in i ugnen och de äntligen är fria och kan leta sig tillbaka hem igen. Är inte det här en förfärlig saga egentligen? frågar sig min kollega och jag när vi ska ut på förskolorna i kommunen för att möta 5-åringarna. En häxa som brinner upp, barn som blir lämnade i skogen och så ska stackars Hans bli uppäten också? Ja, frågorna är många hur vi ska förhålla oss när vi berättar just den här sagan. Idag har vi en helt annan värdegrund och ingen lämnar sina barn i skogen ostraffat.

Efter många funderingar och desto färre svar enas vi om att vi kommer inte ifrån berättelsen hur vi än gör. Vi bestämmer oss för att använda sagan och nu har vi mött två grupper med 5-åringar. De har lyssnat fascinerat och många känner till sagan.

När vi har berättat om Hans och Greta får barnen gestalta den och vi gör ett litet uppspel för varandra. Hittills har ingen velat vara häxan, det kan vara en slump men om det upprepar sig så kanske det har sin förklaring. När barnen spelar sagan för varandra har de väldigt klart för sig vad den handlar om. Alltså har vi valt en bra saga för vårt arbete. Vi vill att barnen ska få lust till berättelser och berättandet redan tidigt och därför vill vi inte att de ska bli skrämda.

Monika Westin

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Berättarpedagogik 8

Retorik

I muntligt berättande är själva framförandet minst lika viktigt som berättelsens innehåll. När man står inför en grupp och skall berätta en historia eller hålla ett tal så är det lätt att nervositeten får en att tala entonigt, med ett kroppsspråk som säger: jag är livrädd.  Då kan det vara bra att bli medveten om att röst och kroppsspråk  går att träna. De är medel som man aktivt kan använda för att fängsla en lyssnarskara. Här följer några övningar som tränar  KÖR. K- står får Kroppspråk, Ö- står för Ögonkontakt och R- står för Röst.

Svepet (Ögonkontakt)
Stå i en ring och låt blicken svepa runt på kamraterna. Tycker man det är otäckt att titta i ögonen, kan man titta på hårfästet eller liknande.Försök behålla ”Svepet” i alla andra övningar söm tränar KÖR

Jag är så glad (Röst, ögonkontakt)
Barnet väljer en mening att säga, t ex: ”Jag är så glad”. Han/hon väljer sedan en känsla som inte alls passar ihop med orden; t ex: arg, ledsen eller blyg. Denna övning kan också göras i helgrupp, alla säger meningen samtidigt

 Glada punkten (Kroppspråk, ögonkontakt)
 Barnen står i ring och får följande instruktion: – Ställ dig med benen lite isär. Känn ”gasen” under fötterna. Sedan sträcker du på dig , visar glada punkten som sitter mitt på bröstbenet  När du gör så här visar du  dig själv och din publik att du är säker och glad.

50 – öringen(Kroppspråk, ögonkontakt)
Egentligen en variant på övningen ovan. Låtsas att du har en 50-öring mellan skinkorna. Knip ihop skinkorna för att inte tappa pengen.
När du gör det sträcker du samtidigt på ryggen. Det blir lätt en massa skratt när man gör denna övning. Dels inför tanken att man skall ha en femtioöring mellan skinkorna, dels för att man lockas att överdriva. Fördelen är att barnen aldrig glömmer denna övning.

Berätta Rotvälska  (Ögonkontakt, kroppspråk och röst)
Barnen får i uppgift att berätta en historia om ett vardagligt ämne, t ex: ”min semester”. De skall dock berätta på ett språk ingen förstår och uppmanas därför använda röstläge och kroppsspråk. Om man vill kan man låta en annan person vara expert på språket och översätta.  En tredje variant är att man sätter talaren på en stol med händerna i knät. Därefter tar man fram en stor jacka som läggs över talaren.  Slutligen får en annan person sätta sig bakom och stoppa in sina armar i jackan. En övning där berättaren och arm-ägaren ofta får de som lyssnar att skratta.

Mikael Thomasson

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Uttrycksfulla sagor

I går skrev jag om en gammal svensk ordspråkssamling. Har du lust att arbeta med ordspråk och talesätt i skolan? Leka med ord?

Då dristar jag mig att tipsa om min egen bok Surt, sa räven. Den innehåller 25 sagor som givit upphov till ordspråk, ordstäv och talesätt eller sagor som använder sig av dessa uttryck och gör dem begripliga för barn i dag.

Här hittar du sagor som Måttliga korvar är bäst, Otack är världens lön och Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten.

Vad är en björntjänst? Vad menas med sjusovare? Bygga luftslott?

Boken är sedan länge slutsåld. Men hav tröst. Sagomuseet har en mycket liten restupplaga och säljer den för 100 kronor + frakt. Här kan du beställa boken.

Än mer inspiration kan du hitta i Johan Althoffs båda böcker Folklig ordkonst (2005) och Ordförrådet ( 2003). Liksom min bok är de utgivna av Alfabeta.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ur bokhyllan: Sveriges mest beryktade tryckfel

Få ord och fyndiga är bättre än många och myndiga.

Det passar in på de gamla ordspråken och talesätten, som allt färre ungdomar förstår i dag. Men det är en form av folklig diktning som är spännande att ta del av. Uttrycken kan ha sitt ursprung både i litterära källor såsom antikens fabler och i det jordnära vardagsspråket.

En av de allra mest kända ordspråkssamlingarna är Penu  Proverbiale som utkom redan år 1665. Den sammanställdes av vice landshövdingen i Kalmar län Christopher Larsson Grubb.

Jag har den nya utgåvan som utkom 1678 hos Niclas Wankijf i Stockholm. Den innehåller den svenska litteraturens mest beryktade tryckfel. Ordspråket ”Bondebruk är ingen barnalek” har förändrats till ”Bondekuk är ingen barnalek”.

På Ljungby berättarfestival för ett antal år sedan berättade Per Erik Wahlund om Grubbs innehållsrika samling.  Wahlund gav redan 1968 ut boken  Osed och ordsed, som innehåller 1234 ordspråk ur Grubbs samling. Ordspråken är kunnigt kommenterade och boken inleds med en fyllig berättelse om Grubbs liv och verk.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta