En gång, för länge sedan, levde en mäktig kung på jorden. Han var så rik att han inte kunde hålla räkning på alla sina slott, palats och gods. Kungen var mycket klok och hans fru var rund, glad och godhjärtad. Kungaparet hade en son också. De gladde sig mycket över honom för att det visade sig att pojken ägde en massa talanger. Han kunde fäkta och rida, han kunde sjunga och dansa, han kunde simma och han kunde vissla på sina fingrar på flera olika sätt. Att härma fåglarnas läte kunde han också. Alla flickorna vid hovet var förälskade i honom, men Traian – så hette pojken – gick hellre på jakt med sina hundar, än vänslades med kvinnofolk. Den kungliga skogen var stor och rik på vilt av alla slag, stort som smått.
Under en av sina jaktrundor, fick pojken syn på en ung flicka. Hon var ensam och bar på en näverkorg. Då och då böjde hon sig ner pr att plocka något från marken. Flickan samlade kantareller. Hon skrämdes väldigt när kungasonens hundar störtade fram mot henne, men pojken skyndade sig att hejda dem. Sedan närmade han sig flickan och frågade henne, vem hon var och vad hon hette.
– Jag är skogvaktarens dotter, svarade flickan, och jag heter Murgröna.
De två fattade tycke för varandra. De träffades flera gånger där ute i skogen. En vacker dag tyckte de att det var bättre att gifta sig med varandra. Traian gick raka vägen till flickans far och bad om Murgrönans hand. Mannen lyssnade på honom, men visade inte stor entusiasm för hans plan:
– Ärade prins, sade han, detta är omöjligt. Vi är kungens undersåtar och din far, kungen, skulle aldrig ge sitt medgivande till ett sådant giftermål.
Traian svarade inte. Han gick hem grubblande över skogmannens ord. Fram på kvällen avslöjade han sina tankar för sin far. Den gamle kungen svarade att pojken fick genomgå en test först:
– Kan du avstå helt från att träffa Murgröna under ett helt år, kan du, när tiden är inne, gifta dig med din käresta.
Traian accepterade detta. Trots sin brinnande önskan, gick han inte längre i skogen för att träffa sin flickvän. Han övergav till och med sin favorit sysselsättning, jakten, för att inte råka se Murgrönan. Flickan var mycket ledsen förstås när hon såg att Traian inte längre dök upp. Hon visste ju ingenting om kungens och sonens överenskommelse.
Under tiden kom en massa adelsfamiljer till palatsen på besök. De svarade på kungens inbjudan och det hände att de stannade flera dagar, ibland en hel vecka, och njöt av kungafamiljens frikostighet. Under ett av dessa gästabud fick Traian syn på en adelsflicka. Han blev förförd av hennes behag och glömde helt att han lovat sitt hjärta åt Murgröna. Följden blev att kungasonen och den vackra adelsflickan blev ihop och deras föräldrar ställde till en överdådig bröllopsfest.
När dagen för festen var inne samlades en massa släktingar i kungaparets palats. På kvällen lystes det upp av tusentals facklor och levande ljus. Murgröna, som nåddes av rykten om kungasonens bröllop, ville se, hon också, vem som tog hennes plats vid Traians sida. Hon gick till palatset, men släpptes inte in. Hon var inte bjuden dit och en sådan fest var inte något för fattigt folk.
Med sårat hjärta sprang skogsmannens dotter till ett fönster för att titta in. Hon ville se sin älskade en sista gång, även om det var bara en glimt hur liten den än var. Men Traian fanns inte där. Då sprang hon till ett annat fönster, sedan till nästa och till nästa. Brudgummen syntes inte till! Då ville hon titta genom fönstren på övervåningen och bad Gud om hjälp. Hon bad innerligt, med tårarna rinnande nedanför kinderna. Plötsligt kände Murgröna att hon kunde höja sig av sin egen kraft ända upp till palatsets övriga våningar. Genom ett av fönstren däruppe såg hon Traian till sist. Men hon såg inte vad som hände med sig själv. Och när hon såg det, förstod hon inte längre vad som har hänt.
Det sägs att på det sättet uppstod murgrönan i växtriket. Även dess förmåga att sträcka sig längs husens murar har sitt ursprung i denna gamla händelse. Murgrönan strävar fortfarande att nå alla byggnadernas fönster för att titta in genom dem. Fast den glömde för länge sedan, vad var det den ville se därinne.
Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 