Kategoriarkiv: Att berätta

I ett ett torp långt ute på landet

Min mormor var en stor kvinna. Och bred. Och mjuk. Hon var som en vetedeg, med en tunn hinna på huden. Några veckor varje sommarlov spenderade jag hos henne och morfar, i deras lilla torp långt ute på landet, fjärran från liv och rörelse i stan. Inte ens en TV fanns det i det lilla huset nära skogen. Morfar tyckte att det var onödigt med en TV.

Jag satt därför ofta och dinglade med benen i pinnsoffan i köket och det enda som hördes var köksklockans tickande. Oj, så sakta visarna gick. Men det var då som mormor började berätta från sin plats vid köksbordet. Kaffet var slut och som vanligt hade hon druckit det på fat.

Hon berättade om storebror Oscar som förargade gårdstomten och blev kastad rakt över åkern, tvillingarna som hungriga och frusna kröp upp i den redan trånga sängen, äventyren på vägen till byskolan under de tre år det var aktuellt, silltunnan som snart var tom igen, lillasyster som slukades av eldens lågor i ett obevakat ögonblick. Oändligt antal berättelser ramlade ur mormors mun, rakt in i mina öron och bilderna spelades upp för mitt inre. När mormor sjöng någon av visorna, ”I en sal på Lasarettet” eller ”Lilla Vackra Anna,” då visste jag att det var slut för den här gången. Och jag längtade redan till nästa gång jag skulle få höra mer om mormor och de 18 syskonen.

Morfar hade rätt, någon TV behövdes inte. De bilder som mormor berättelser gav mig finns fortfarande kvar i mitt minne väldigt tydligt och jag är övertygad om att det var där, i mormors pinnsoffa, det första fröet till mitt eget berättande såddes.

Monika Westin

3 kommentarer

Under Att berätta

Berättarpedagogik 7

Hur man tillsammans kan utveckla berättelsen.

Många frågor
När barnen berättat sin historia, får lyssnarna ställa nyfikna frågor .
Frågor som inleds med Hur? Vem? Vad? Var? och när? är exempel på bra  frågor vars svar kan utveckla historien . Varför frågor  är däremot svåra och får användas med urskiljning. Ett sätt är att under några få minuter bombardera berättaren med frågor. Vad han än svarar så är det rätt. Det ända han inte får säga är  jag vet inte . Berättaren uppmanas att genast berätta igen och då  väva in några av svaren i berättelsen. Förhoppningen är att berättaren på så vis skall få hjälp att ytterliggare utveckla sagan. Att fråga på detta sätt kräver träning, därför är det bra om man får göra det gång på gång och att även en vuxen är med och ställer nyfikna och öppna frågor.

 

 Dra ett ord
Om man kört fast i sin historia kan det hjälpa att dra ett slumpord som man skall ta in i berättelsen. Får man upp en lapp med oväntat ord , kan det hjälpa en  att få ny fart på historien. Har provat läskiga ord, roliga ord m m, men allra bäst funkar alldeles vanliga ord som sko, ficklampa ,bord etc. Med inte läskunniga barn kan man använda föremål eller bilder istället.

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Som vanligt

  Just nu i dagarna så planerar jag för vår höstens första Berättarkväll här i Sundsvall. Berättarnät Sundsvall arrangerar sedan fem år tillbaka Berättarkvällar varje termin, tillsammans med Sundsvalls Stadsbibliotek. Vi håller till i deras lokaler på Kulturmagasinet. Det börjar kännas som en vana nu.

Vi vet aldrig hur många, eller vilka, som kommer eftersom vi inte har någon förhandsanmälan och det är alltid fritt inträde. Som vanligt står stadsbiblioteket för  marknadsföringen och vi får en fin affsch att använda på olika sätt. Billigt fika  finns att köpa för en liten slant. Tiden är alltid 19:00-21:00. 

 Efter 5 år så är det, som vanligt, någon av oss i Berättarnätet som är ordfördelare. Oftast jag, men även Wiqtor Ådahl, har axlat den rollen några gånger. Inför en sådan kväll så förbereder  jag mig alltid. Jag vet nämligen aldrig vad som ska hända och behöver därför verkligen vara      förberedd. En öppningshistoria och kanske en avslutningsberättelse samt en hel del berättelser att ha i reserv, om ingen annan har en berättelse att dela med sig av. Det har hittills aldrig hänt att jag har använt mig av hela reserven med mina berättelser ännu. Höstens första Berättarkväll är säkert inget undantag och som vanligt jag går säkert hem med fler berättelser än när jag kom.

Vi kallar det Berättarkvällar och alla är välkomna att berätta eller bara lyssna. Det har hänt att någon bjudit på en sång eller ett musikstycke. Någon har haft med sig en en sak de velat berätta om eller helt plötsligt minns någon en händelse  de absolut vill dela med sig av. De här kvällarna går inte att planera eftersom vi inte vet vad som kommer att hända. Ingen kväll är den andra lik. Det första året försökte vi med teman för kvällen, men vi upptäckte alltid att vi inte lyckades hålla den tråden. Sedan dess följer vi kvällens strömningar och innan vi skiljs åt så sammanfattar vi tillsammans med lyssnarna vad vi varit med om.  Nästan alltid finns det ett genomgående tema, utan att vi planerat det. Det känns tryggt att veta att det  fungerar, därför sitter jag här och planerar med samma reserv av berättelser jag hade för fem år sedan. En alldeles vanlig planering för en Berättarkväll alltså

Titta gärna förbi Sundsvall just när det är en av våra Berättarkvällar är du naturligtvis välkommen att kliva in i gemenskapen. Vad som kommer att hända just den kvällen? Det vet jag inte, som vanligt.

Monika Westin

                     

2 kommentarer

Under Att berätta

Vad jag svarade min elev…

Vad jag svarade min elev som undrade om berättelserna vi skapar måste vara sanna? Nej, jag sa inte att det är okej att ljuga, för det är det inte. Inte medvetet och vilseledande. Vi måste vara sann mot berättelsen och berätta den som den vill bli berättad, det vill säga så att berättelsen får mening för lyssnaren. Därför sa jag: ”det viktigaste är att det är intressant och det blir den om det är ‘din egen’ berättelse du delar med dig av.” Därpå följde ett långt och givande samtal om sanning kontra lögnen, om hur man gör en berättelse intressant utan att ljuga och att det är fullt möjligt att berätta om något som inte har hänt ännu.

Sedan gav jag henne mina två grundregler för att bli en bra berättare, ha kul och var dig själv. Det är så enkelt, har man kul när man berättar, då märker lyssnarna det och då tycker de också att det är roligt. Att ha kul innebär att man törs låta sig ledas av berättelsen och att man tycker om det man berättar, oavsett om det är en sorglig eller glad berättelse. Kul är det också när man har kontakt med lyssnarna, man är med dom och de är med dig. Att vara sig själv är inte alltid så enkelt som det låter men det är en trygghet i att veta att man duger som man är och då blir det genast mycket roligare.

Rickard är en av berättarna på Kulturskolan i Sundsvall. Han är med i Folkmusikgänget där han  spelar kontrabas och genom samarbetet upptäckte Rickard hur kul det var med berättandet. Rickard var med på berättarlägret i Ljungby sommaren 2011 och i workshopen med den fantastiska irländska berättaren Kate Corkery fick de ungdomar som berättade omedelbar återkoppling på sin berättelse. Det ska bli spännande att följa Rickard och de andra ungdomarna i deras utveckling med muntligt berättande det kommande läsåret.

Monika Westin

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Måste det vara sant?

”Måste det vara sant?” frågar min nya elev på Kulturskolan när jag introducerar henne i vad muntligt berättande handlar om och hur vi kommer att jobba med det tillsammans. Lärarhjärtat i mig hoppar till en aning och tankarna går till den värdegrund som finns i skolans läroplan, den som jag några dagar tidigare så noggrant studerade med mina kollegor inför terminsstarten. Hur var det nu då? Saklighet, allsidighet, gemensam referensram och etiskt perspektiv är några av de ord och begrepp som finns med i skolans värdegrund och som jag måste ha i ryggraden när jag undervisar mina elever.

”Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig”. Sista meningen i stycket Skolans Uppdrag får bli min ledstjärna, för det är vad det handlar om. Mina berättarelever är med i ett skapande av en konstart och sitt eget uttryck av den konstform de valt att fördjupa sig i, det muntliga berättandet.

På Sundsvalls Kulturskola är det fullt möjligt sedan ett par år tillbaka att få lära sig mer om berättande om man är mellan 10-19 år. Varannan måndag träffas hela gruppen och vi gör olika berättarövningar som stimulerar fantasin, vi leker med de berättelser vi redan kan och vi fördjupar oss i en del av den repertoar med traditionella berättelser som eleverna sakta är på väg att lägga till  i sin egen berättarskatt. Och vi skapar nya berättelser tillsammans, berättelser som inte fanns innan vi steg in i rummet tillsammans.

 Övriga måndagar finns det tid och möjlighet för berättarna att träffa mig individuellt, eller i mindre konstellationer, utifrån behov och önskemål för extra finslipning. Det kan vara inför ett kommande evenemang eller bara för att man vill tränga in mer i sitt berättande och undersöka sina berättelser vidare. Som lärare är det min uppgift att se till att den tiden fylls ut och därför föreslår jag ofta elever att komma för att få lite egen träning. Den största svårigheten är att få tiden att räcka till för ungdomarnas ivriga törst att få mer kunskap i sitt eget berättande.

Ingen avgift tas ut för att delta i Kulturskolans verksamhet i vår kommun. Det är ett stort privilegium som vi är glada åt och värnar starkt om. Det ger mig som undervisande lärare större svängutrymme och möjlighet att experimentera med olika former för lärandet, både i tid och innehåll. Den här terminen kommer vi att samarbeta till viss del med Folkmusikgänget och då jobbar vi mot en föreställning tillsammans, där julen är ett centralt tema. Musikerna bidrar till berättelsen med ljudillustrationer och det blir ett samspel mellan de två konstformerna. Ett mycket uppskattat inslag i de sammanhang där vi deltagit tidigare och då heter gruppen BerättarFolk.

Vad jag svarade min elev som undrade om berättelserna vi skapar måste vara sanna?Det svaret får ni i morgon.

Monika Westin

3 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Sägenresa med Angelstad skola

De senaste 20 åren har jag åkt på sägenresor med barnen i Angelstad skola, som ligger någon mil väster om Ljungby. Alla barn i skolan ska under sin skoltid ha möjlighet att följa med på en resa i sin egen hembygd och upptäcka sägenomspunna platser.

Jag tycker det är mycket roligt själv. Barnen vet en hel del. De har haft äldre syskon som åkt tidigare och berättat om resan och skapat en förväntan inför den. De berättar själva i sin tur för yngre syskon.

Vi passerar Skeadåre. Och visst ser stenen ut som en gammal gumma som springer i motvinden, kutryggig. Vi besöker Fotastenen med jättespår. Då måste man förstås prova om den egna foten passar i spåret på stenens krön. Jag berättar om jättegäddan i Skinnesjö som är så gammal att den har löss och skägg. En pojke bekräftar att fisken är stor i sjön. En kompis pappa fick en gädda på 17 kilo och den finns numera på ett museum i Stockholm.

Den här stenen har en jätte suttit på. Finns tydligt avtryck efter hans bak. Den måste man förstås provsitta.

Färden går bokstavlingen från koja till slott. Vi besöker den lilla stugan i Dragaberg som ligger på sin ursprungliga plats och upplever vardagstillvaron för en stor del av landsbygdens befolkning för inte alltför länge sedan. Där passar jag på att berätta en ormsägen från Angelstad om en gubbe som försökt döda en orm. Ormen klarar sig undan och under sju långa år ruvar den på hämnd. När gubben den sista dagen på det sjunde året går ut ur stugan har ormen gömt sig på taket och ringlar ner.

Till sist återstår bara resans höjdpunkt. Vi ska titta på blodfläckarna på Bolmarö säteri, där herrgårdsfrun dansade med djävulen till fotsulorna var uppslitna. Här kan du lyssna på sägnen om djävulsdansen.

Jag kan inte tänka mig ett roligare sätt att lära känna sin hembygd och dess historia. För i sägnerna finns levande människor och vardagslivet.

Per Gustavsson

PS I morgon handlar det också om berättande med barn och ungdomar. Då kommer gästbloggaren Monika Westins bidrag att handla om arbetet i Kulturskolan i Sundsvall.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Monika Westin – ny gästbloggare

 

Bibliotek, bokbuss, barn, berättarscen. Status eldsjäl. Så skulle mina memoarer kunna skrivas med sex ord.

Monika Westin, Drama & Berättarpedagog på Kulturskolan i Sundsvall, mamma till två vuxna barn och ägare av en röd Fiat Panda, det är jag det, sagomuseets kommande gästbloggare. Född och uppvuxen i Sundsvall där stadsdelsbiblioteket och senare även bokbussen, spelat en väsentlig roll i min tillblivelse och gav mig goda läsupplevelser. Något som jag har stor användning av nu när jag gästar lokalradion en gång i månaden för att prata om intressanta böcker och muntligt berättande.

En stor del av mitt liv ägnar jag åt andras berättande. Förutom mina ungdomar på Kulturskolan och de yngre eleverna jag möter ute skolorna i mina berättarprojekt, så är pedagogerna i vår kommun en målgrupp för att få i gång mer berättande i skolorna. Utanför min yrkesverksamhet brinner jag för att hålla berättarrörelsen i gång både lokalt, nationellt och internationellt. Här i Sundsvall agerar jag ordfördelare på våra Berättarkvällar som vi har en gång i månaden, där jag ständigt uppmuntrar och försöker hitta strategier för att få flera att berätta sina historier.

Mitt eget berättande har två frön, det ena började gro i mormors pinnsoffa och det andra i ladugården – eller ”lagårn” som vi sa. När det började spira och blomma är något jag kommer att skriva om här på bloggen, de närmaste veckorna. Du kommer också att få några andra glimtar ur mitt brokiga berättarliv som mentor, pedagog, eldsjäl och 2011 års Mickelpristagare.

Monika Westin

4 kommentarer

Under Att berätta

Ur bokhyllan: Hågkomster från hembygden

Sägner användes för att uppfostra, undervisa och varna. Men vi får inte glömma bort att många berättades helt enkelt för att de var roande berättelser.

En fin bild av hur berättandet kunde gå till på 1700-talet ger Samuel Ödman i den klassiska skildringen Hågkomster från hembygden och skolan, som utkom 1830, året efter författarens död. Samuel Ödman var professor i teologi i Uppsala. I boken skildrar han ett gammaldags prästhus i Vislanda socken i Småland. Samuel Ödman föddes 1750 och växte upp hos morfadern, prosten Samuel Wiesel, som förde det gamla levnadssättet i prästgården från 1600-talet vidare. Detaljrikt beskriver Samuel Ödman husets tre stora folkfester: julen, ostmötet och slutligen humlekvällarna.

Kronobergs län har stark humleplantering, och i september månad utgjorde humleplockning aftonsysslan i de flesta prästhus. Med denna i sig själv icke roande förrättning efter en sträng dags arbete vid kornskörden hade forntiden förenat en liten lustbarhet. I skymningen upptändes en stor stockeld, medan drängarna inburo och framför spisen uppstaplade en stor hög humlerevor. Inom några få minuter satt hela huset omkring denna stapel att plocka humle. men såsom detta arbete, som flera aftnar å rad fortsattes till kl. 10 och 11, var mycket sömngivande, undfägnades sällskapet med öl, och för att hålla ögonen öppna ålåg var och en att förtälja någon saga ur forntiden. Från plockningen var ingen frikallad, utom prosten och hans fru. Men sagoförtäljningen öppnades av prosten och gick för varv till adjunkt, döttrar, drängar och pigor. Var och en hade berett sig därtill, och den, som hört något roligt, sparade det till humlekvällarna. Man trodde sig försatt i en isländsk aftonsamling. Husets sätt att umgås med tjänstefolket gjorde, att ingen tvekade frambära något av sitt förråd. Alla voro uppmärksamma på den talande, och då denne slutade sin berättelse, började den näst intill sittande med den vanliga prologen: Det var en gång etc.

Vid dessa sagor upptäcktes allmogens rådande esprit, och man kunde därav göra mången nyttig reflexion. I synnerhet gingo elaka styvmödrar för draget, vilka förtryckte en styvdotter, men framdrogo en egen, som dock alltid blev utan man. Därnäst kom ordningen till de rika, som immerfort bedrogos genom sin girighet, då den fattige under sin förnöjsamhet blev lycklig och omsider rik. Vidare förekommo munklegender, i vilka Sankt Per hade mycken beställsamhet att utdela sina gåvor. Var och en undfick av honom det han önskade, men de flesta önskningar voro ovisa och misslyckades. Omsider uppträdde stockdumma drängar, som bokstavligt uppfyllde sina husbönders befallningar och därmed åstadkom de tokigaste oredor. Man återgick även till fabeltiden, då djuren kunde tala, och lät dessa djur anställa överläggningar om sina ägares förhållanden. Jämväl inströddes vidskepelser om skogsrå, tomtegubbar m.m., som utvisade den ortens tillgivenhet för skrock.

I historieförrådet känner vi igen undersagor, kortare skämtsagor, legender, djursagor och traktens sägner.

Boken har under årens lopp utkommit i många upplagor. Den senaste utgavs 1997 av Historiska föreningen i Kronobergs län och ingår i samlingsvolymen Kulturbilder från småländskt 1700-tal. Den är mycket matnyttig eftersom historikern Håkan Nordmark utförligt kommenterar Ödmans skildring.

Per Gustavsson

foto: Steve Andersson från Linnés Råshult

5 kommentarer

Under Att berätta

Berättarpedagogik 6

Att återberätta

När barn och unga får träna på att återberätta folksagor och sägner  poängterar jag ofta följande saker:

Du kan aldrig göra fel
Gör historien till din egen
Försök minnas bilder, inte orden
Rita är bättre än att skriva

Om barn gör minnesanteckningar för att lära sig berättelsen, lockas de gärna till att försöka minnas de ord de skrivit. Det är jättesvårt och många riskerar att misslyckas. Bästa sättet för barn att lära in en berättelse är istället att rita den. Man kan rita och måla sagan på många sätt. Nedan beskrivs två :

Rita sagan själv
Barnen får ett papper där  skall de rita sin berättelse. de delar in  papperet  i fyra till sex rutor.
Jag ber dem börja att rita sagans inledning för att sedan gå direkt  till sista rutan och slutet.
Först därefter gör de i kronologisk ordning övriga händelser i sagan.  Jag uppmanar dem att berätta för sin bordsgranne samtidigt som de skapar.  När sagan är färdig ritad får man berätta den för en eller två kompisar , först med teckningarna framför sig och så småningom utan papperet.

Rita sagan tillsammans
Jag berättar en saga. Barnen får sedan välja  att rita en händelse ur berättelsen. När alla är klara hjälps vi åt med att lägga ut teckningarna på golvet, i den ordning som de kommer i sagan. Barnen ställer sig sedan vid sin teckning och berättar i tur och ordning vad som händer på deras bild med egna ord, det får gärna hända mer än vad det gjorde när jag berättade. Om vi kommer fram till att några viktiga händelser saknas, får den som vill rita och berätta även den händelsen. Vi håller på några gånger tills vi är nöjda och tycker att vi tillsammans gjort sagan med egna ord.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Ny högskolekurs

Äntligen! Nu kan vi glädja alla intresserade som frågat efter en ny högskolekurs i muntligt berättande. Vårterminen 2012 startar en ny grundkurs. Precis som tidigare kommer det att handla om både berättandet i teori och praktik.

Alla uppgifter om kursen hittar du på vår hemsida.

Välkommen till en spännande, rolig och lärorik vår.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet