Kategoriarkiv: Att berätta
Tingeling förskola: andra och tredje berättartillfället
Andra berättartillfället förflöt som det första, med fruktskål på borden där man fick ta när man ville men som plundrades efter sagan. Den här gången var det roligare att leka med djuren. Några var lite smygis på bocken men getingen var populär.
När jag kom till förskolan var jag Alex farmor det märktes tydligt på barnen. Någon saga satte de inte ihop med mig fastän jag var med på en av ”sagobilderna”. Nu fanns där nämligen två rader med foton.
Tredje gången visste alla vad det var frågan om när jag kom med min korg full av djur. De lyssnade lika storögt, men en del såg jag backa lite när det blev dags för bocken att stånga något av djuren. Sagan började bli någon de känner. Den här gången var det flera av barnen som kunde trä in handen i djuren och till och med få bocken att gapa och bitas. Det blev fina bilder för fotografen.
Dagen efter var det en liten grupp barn som tittade väldigt intensivt på mig. ”Känner ni igen Monika”, sa en av lärarna. Barnen stod helt tysta, men när jag gick ut genom dörren hörde jag en av de äldsta säga: ”Vem var det?”. Ännu är jag inte kopplad till sagan och inte heller till barnbarnet när han inte står bredvid.
De flesta barnen säger bara ord, de kan ännu inte bilda meningar, men de tycks förstå allt. Den här gången försökte jag få dem att fylla i ord i sagan men det var något de inte alls hängde med på. Det är roligt att testa och det är en lycka att få komma till Tingeling. Det är underbart att få berätta i en grupp där sagan tas på allvar och inte bara glöms bort mellan gångerna.
Jag återkommer efter 4:e berättargången.
Monika Eriksson
Under Att berätta, Pedagogik
Kyrkoherden och kortleken
Det har hänt en söndagsmorgon i kyrkan. Om det var just här i Burseryd eller på annat stället i Västbotrakten vet jag inte och det är inte så viktigt att veta heller. Essentiellt var det att alla byborna var samlade där för att lyssna på prästens predikan. Mitt under prästens utläggning behövde han snyta sig. Så han drog upp sin stora, röda snusnäsduk ur ena byxfickan och – aj aj aj! – hela kortleken följde med. Kortlapparna singlade ner i templet som fallande höstlöv. Gubbarna tyckte dock att det som inträffat var roligt, för korten dalade ju ner liksom blandade ovanifrån. Så alla började håva åt sig så många de kunde. För prästen var det hela dock ytterst pinsamt. Vad i all sina dar skulle han säga? Efter att ha snutit sej och putsat näsan eftertänksamt och grundligt skrek han till så att det ekade mellan valvbågarna:
– Nå, Johansson i Lallabo, vilket kort fick du?
– Spader ess, svarade mannen.
– Och Svensson i Hult?
– Klöver dam.
– Och Nilsson i Lida?
– Ruter fira
– Nå, kan ni också säga: Vilka var Sadrak, Mesak och Abed-Nego?
Inget svar.
– Där ser ni! Syndens väg känner ni väl till, men om rättfärdighetens vet ni inget!
Urplockat ur en gammal bok av Guds trogna tjänare och skicklig kortspelare, Daniel Onaca
Tingeling förskola: första berättartillfället
I augusti började mitt 1½ åriga barnbarn på förskolan Älvan i Tingsryd. Det är en montessoriinriktad skola som fick namn efter stadsäga 11 som de flyttade in i till att börja med. Avdelningen för de yngsta heter Tingeling och där finns 14 barn mellan 1 och 3 år.
Jag lämnar och hämtar mitt barnbarn ganska ofta och en dag frågade jag om jag kunde få komma 5 gånger under höstterminen och berätta samma saga. Personalen sken upp och sa att det fick jag gärna.
Mina funderingar kring det här var: Skulle de lyssna? Skulle de känna igen sagan efter några gånger? Kanske fylla i ord? Skulle jag bli en sagotant eller Alex farmor? Betyder berättaren något?
Eftersom jag har en fin getabock som handdocka valde jag sagan om den lilla pojken som skulle köra bort bocken ur ärtlandet. Till hjälp hade han en del djur och i min berättelse fick det bli en mus, en räv och en björn. Tordyveln, som till slut körde bort bocken, fick bli en geting, jag hade nämligen en sådan fingerdocka.
När jag kom första gången var 2 runda bord ihopskjutna så när alla satt sig bildades en halvcirkel av barn och fröknar. På varje bord stod en skål med fruktbitar. Sekunden innan jag skulle börja halkade en pojke av sin stol och började gråta. Jag grep den gråten direkt och började sagan:
”Det var en gång en mamma som hade en liten pojke och ett fint grönsaksland med … och så hade hon en getabock, som inte fick vara i grönsakslandet.” Sedan hamnar bocken bland grönsakerna och den lilla pojken ska köra bort honom. Men bocken buffar honom i magen och så sätter sig pojken ner och gråter. Nu är det dödstyst bland barnen, fruktbitarna glöms bort och jag gråter mig igenom alla djuren tills getingen kommer och kör bort bocken. Jag tror att barnen kände igen sig i gråten.
Så var sagan slut och frukten blev intressant igen. Nu fick de också känna på djuren men de var lite avvaktande. Personalen fick hålla i djuren och låta barnen känna. Hela tiden fotograferade en vuxen.
Nästa dag, när jag lämnar mitt barnbarn, hade de till min förvåning satt upp en rad med foton i barnhöjd. Där fanns foto på var och ett av sagans djur. (Otaliga är de gånger jag hört någon av pedagogerna, som i stort sett lever sina arbetsliv nerkrupna på golvet, säga: ”Ja det är björnen som gråter”. Eller: ”Bocken ville inte lämna trädgårdslandet.”)
Monika Eriksson
Under Att berätta, Pedagogik
Berättarpedagogik 9b
Konstruera berättelser
Jag har ofta tänkt att det borde gå att ta tillvara berättandets kraft i många fler sammanhang än vad som är vanligt. Det måste gå att som pedagog med enkla medel omvandla torr fakta till fängslande berättelser. Självklart kommer man som pedagog inte att uppnå samma tekniska skicklighet som t ex Selma Lagerlöf i Nils Holgersson, men det man förlorar på bristande teknik tar man igen genom att anpassa historien till nuet och till de elever som just du har framför dig.
Jag har pröva tre olika metoder för att konstruera berättelser.
Motsättningar
Boken ”Berätta som en Saga” gav mig inspiration. Den handlar om hur man kan lägga upp undervisningen så som en god berättelse är uppbyggd, vilket inte nödvändigtvis innebär att man behöver berätta. Kieran Egan – bokens författare – hävdar att barn är fantasirika men att vi i skolan har lagt störst vikt vid det förståndsinriktade och mindre på fantasi. Egan talar om att sagans tydliga motsatser är viktiga för att göra ny kunskap meningsfull för eleverna. Han säger också att vi istället för att börja med det som är känt för eleverna så borde vi börja med det som är mest okänt. Det extrema säger oss något om vår egen verklighet och stimulerar vår fantasi.
Exempel i lågstadieklass
Jag skapar en ramhistoria. Den handlar om nutids professorn som gör en tidsresa till stenåldern. Han vill lära stenåldersmänniskan modern kunskap. Pax gör sig ovän med stenåldersmänniskorna Han vill nämligen göra dem civiliserade och de tycker han är ociviliserad. I berättelsen finns med fakta beskrivningar om Stenåldersredskap, hur man bodde , vad man åt och hur man skaffade mat. Här vill jag få spänning genom att skapa och utveckla motsättningar mellan dagens civilisation och stenåldern
Klä om folksaga
Ett annat sätt är att använda sig av episkt uppbyggda folksagor som inte alltid är uppbyggda på stora motsättningar men har ett tydligt problem som skall lösas och en stark ramhistoria som jag vet fängslar. Jag tar helt enkelt en gammal folksaga och klär om den i den dräkt som passar mitt syfte.
Jag har t ex berättat Järn Hans i stenåldersversion. Även här väver jag in fakta om stenåldern på ett liknande sätt som när jag arbetar med motsättningar
Klassisk dramaturgi
Ett tredje sätt att arbeta på är att utgå från dramaturgins grunder och utifrån det skapa en berättelse. Det finns lite olika modeller, men grunden är nästan alltid att en god historia skall innehålla en huvudperson, en plats och ett problem.
Ett alternativ till att konstruera berättelser, är att berätta folksagor som redan finns. Även dessa innehåller självklart mycket kunskap.
Med risk för att jag talar emot allt som jag hittills sagt i denna artikel, så skulle jag vilja avsluta med att påstå följande:
Det viktigaste är- trots allt- inte den kunskap som finns i en berättelsen, utan de frågor som väcks efteråt. Frågor och berättelser tänkte jag att Ola Henricsson skulle få berätta mer om i berättarpedagogik 10.
Mikael Thomasson
Förtäljningar
I sin skog i Värmland täljer Maria Westerberg berättelser. De här förtäljningarna kommer du att få ta del av en tid framöver på Sagomuseets blogg.
Vill du ha en coffee-table-book (detta avskyvärda ord) som statusmarkering (lika hemskt) så föreslår jag Marias bok Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog (går att beställa från Sagomuseet här). Det är så hon kallar sig – Vildhjärta.
Det är en bok för dialog och samtal, en bok att både glädjas åt och förtvivlas över.
Här på bloggen återkommer en del förtäljningar från boken, men du möter också nya, förut inte publicerade.
Per Gustavsson
Under Att berätta
Ali Baba och medkänsla
En sak som jag har förstått under resan med berättelser är hur effektivt berättandet är för att träna medkänsla. Lyssnaren kan sätta sig in i huvudpersonernas känslor och ta del av det som drabbar dem av
både glädje och sorg. Men det jag ska berätta nu visar på att man kan visa prov på medkänsla utan att ha fått någon speciellt bra lyssnarupplevelse.
Nej allting har inte alltid varit lyckat. Långt därifrån. Det viktigaste man kan lära sig som berättare är att berätta något som man tycker om.
När jag började använda berättande i undervisningen letade jag berättelser över allt och fann till min förvåning även berättelser i matteboken. Till varje kapitel i boken för årskurs fyra fanns en saga som inledning till varje kapitel. ”Den ska vi inte läsa”, tänkte jag, ”den ska vi berätta”. Jag försökte lite hastigt lära mig Ali-Baba och de 40 rövarna som stod på tur i boken.
Dagen för berättarstunden bad jag alla elever lägga ner sina matteböcker och sätta sig på golvet där vi brukade sitta när vi lyssnade på berättelser. Jag hängde också ut en skylt på dörren med texten: ”Berättarstund! Stör ej” .
Den skylten hade sån inverkan på speciallärare som var på väg och hämta elever till sin undervisning att de blev stående utanför utan att knacka.
Jag började berätta sagan och till en början gick det väl ok. Men snart märkte jag att jag hade svårt att komma ihåg alla turer i berättelsen. Jag var ingen bra guide i berättelsens landskap. Eleverna började hasa omkring på golvet och peta på varandra istället. Kanske inbillade jag mig svettpärlorna i pannan men det började bli riktigt svårt att minnas och jag tappade tråden och pratade nog mer om berättelsen än jag berättade.
Plötsligt när det var som värst så fes en elev. Det blev hela havet stormar framför mig där jag satt på en stol. Några gav ifrån sig högljudda protester och många skrattade.Jag handlade med ryggraden och skickade ut stackaren som fes. Sedan berättade jag det som var kvar av berättelsen för eleverna som satt
kvar lydigt med magistern i fislukten.
När jag till allas glädje var klar och eleverna studsade upp på sina platser för att ta upp matteböckerna så kom en flicka fram till mig: ”Det gick ju jättebra. Du kom ihåg nästan allting.”
”Oh nej, det var ju inte så här det skulle vara”, tänkte jag.
”Tack det var snällt sagt! Men nu måste jag berätta slutet för han som
fes.”
Utdrag ur min bok Möten med berättande.
Ola Henricsson
Under Att berätta, Pedagogik
Berättarpedagogik 9 a
Berättelsens kraft
Alla som berättat sagor, sägner eller minnen för barn vet vilken magi som ofta uppstår. Det finns mig veterligen inget som skapar sådan koncentration i ett klassrum som berättandet.
Varför är det så? Jo, dels tror jag att det beror på den unika kontakt som skapas mellan en levande berättare och lyssnarna.
Dessutom är en bra berättelse uppbyggd på ett sätt som fångar lyssnaren. Den kopplar ihop fakta med känslor och fantasi, det är det som engagerar. En bra historia har fängslande inledning, ett problem, tydliga motsättningar, människoöden att engagera sig i och sist men inte minst ett tydligt slut.
Med andra ord : Det som väcker känslor det minns man
Själv har jag flera gånger råkat ut för föräldrar som berätta att deras barn nästan ordagrant återberättat halvtimmeslånga sagor hemma vid köksbordet. Min egen dotter kom hem när hon gick i tvåan och sa:
”Pappa, fröken Gunilla skällde på mig idag och försökte bitas!! ”
”Va, Vadåå!!”, sa jag
Nora: ”Ludvig Beethoven ”
Jag: ”Va!!”
Nora: ”Gunilla berättade om Ludvig. Han hade en Jätte sträng pappa som tvingade honom att gå upp mitt i natten för att träna piano. När han blev vuxen var Beethoven jätte duktig men lika sträng mot sina pianoelever. Om de hade glömt göra läxan så skrek han åt dom och bet dom i axeln.”
Jag: ”Jaha, nu förstår jag, det var när fröken Gunilla berättade som hon låtsades att hon blev så arg att hon ville bitas? ”
Nora: ”Just det, har du femman? ”
Vi lyssnar tillsammans, under tystnad, på Beethovens femte symfoni.
Efteråt säger Nora: ”Han hette nog Bethoven för att han bet folk.”
Låt gå för att hon inte fått all fakta rätt, men genom att Beethoven presenterades i en berättelse där Nora fick använda sig av sin fantasi och inlevelseförmåga så har personen gjort ett helt annat intryck på henne än vad en vanlig föreläsning hade gjort.
Tidigare använde man ofta den goda berättelsen som kunskapsförmedlare i skolan. Selma Lagerlövs ”Nils Holgerssons underbara resa” är kanske det kändaste exemplet. I Berättarpedagogik 9b kommer jag att ge exempel på mina försök att använda berättelsen på ett liknande sätt.
Mikael Thomasson
Bröstbehandlingens dystra följder
En av kung Arthurs riddare hette John. En mycket tapper ung man som ruvade på en hemlig last. Han var nämligen besatt av drottningen och ville så gärna ta henne på brösten. Riddaren visste mycket väl att en sådan gärning skulle kosta honom livet. En vacker dag kunde han inte hålla sig längre och berättade om sin längtan för trollkarlen Merlin. Kunnig i läkekonstens hemligheter som han var, hittade gubben snart en lösning på gossens problem. Men det kostade! Tusen guldmynt skulle stackars John punga ut med om han ville att hans dröm skulle gå i uppfyllelse. Den unge mannen gick med på det utan mycket grublerier.
Under natten framställde trollkarlen ett klådframkallande pulver. Han passade på när drottningen tog sitt bad och strödde det i hennes behå. (De som är tveksamma om kvinnornas utstryrsel eller badvanor på den tiden hänvisar jag till Olas historia på denna blogg; den som handlar om Nasrudin och som heter ”Är du nöjd nu?”) Hur som haver, när drottningen klädde på sig igen började det kännas mer och mer… obekvämt. Till slut talade hon öppet om sin man, kung Arthur om sitt outhärdliga kliande. Denne skickade efter hovets livläkare. Medikus Merlin fick infinna sig hos kungen på två röda sekunder! Han lyssnade noga på det kungliga parets bekymmer och var inte sen med att hitta på goda råd. Merlin berättade för kungen att det var bara en speciell sorts saliv som kunde bota hans makas plåga. Detta ”läkemedel” var tyvärr extremt sällsynt, men fallet var inte hopplöst. Det råkade vara så att en av kungens riddare kunde utsöndra just denna mirakelmedicin. På det sättet kom riddaren Johns namn på tal.
Kungen gav order att den unge mannen skulle infinna sig meddetsamma i drottningens kammare för att utföra den rekommenderade… behandlingen. Riddaren John svalde trollkarlens ”vaccin” och ställde upp till tjänstgöring. En hel timme njöt han av drottningens behag och dessutom fick han stor tacksamhet för detta! Glad i hågen gick han sedan därifrån. På slottets innegård stötte han på trollkarlen Merlin som påminde honom om hans skuld. Tusen guldmynt var inte en oansenlig summa som kunde skrapas fram hur lätt som helst. Han tänkte dock att häxdoktorn inte kunde avslöja honom. Merlin var ju medbrottsling, om sanningen skulle uppdagas! Följaktligen, var det lika bra att strunta i betalningen. Riddaren John lät trollkarlen veta att han inte kommer att få ett enda öre för sin tjänst. Mumlande och mycket besviken gick gubben sin väg, medan den unge mannen beundrade sig själv över sin förslagenhet.
Nästa morgon var han på väg mot sitt gods, när kungens vaktstyrka red ifatt honom. John fick veta att han måste vända om, och detta i allra största hast, för att kungen fick en förfärlig klåda runt de ädla delarna.
Sensmoralen: En riddare bör hedra sitt namn i alla tider och under alla omständigheter.
Daniel Onaca
Under Att berätta
Sagobygdens Blogg 