Ali Baba och medkänsla

En sak som jag har förstått under resan med berättelser är hur effektivt berättandet är för att träna medkänsla. Lyssnaren kan sätta sig in i huvudpersonernas känslor och ta del av det som drabbar dem av
både glädje och sorg. Men det jag ska berätta nu visar på att man kan visa prov på medkänsla utan att ha fått någon speciellt bra lyssnarupplevelse.

Nej allting har inte alltid varit lyckat. Långt därifrån. Det viktigaste man kan lära sig som berättare är att berätta något som man tycker om.

När jag började använda berättande i undervisningen letade jag berättelser över allt och fann till min förvåning även berättelser i matteboken. Till varje kapitel i boken för årskurs fyra fanns en saga som inledning till varje kapitel. ”Den ska vi inte läsa”, tänkte jag, ”den ska vi berätta”. Jag försökte lite hastigt lära mig Ali-Baba och de 40 rövarna som stod på tur i boken.

Dagen för berättarstunden bad jag alla elever lägga ner sina matteböcker och sätta sig på golvet där vi brukade sitta när vi lyssnade på berättelser. Jag hängde också ut en skylt på dörren med texten: ”Berättarstund! Stör ej” .

Den skylten hade sån inverkan på speciallärare som var på väg och hämta elever till sin undervisning att de blev stående utanför utan att knacka.

Jag började berätta sagan och till en början gick det väl ok. Men snart märkte jag att jag hade svårt att komma ihåg alla turer i berättelsen. Jag var ingen bra guide i berättelsens landskap. Eleverna började hasa omkring på golvet och peta på varandra istället. Kanske inbillade jag mig svettpärlorna i pannan men det började bli riktigt svårt att minnas och jag tappade tråden och pratade nog mer om berättelsen än jag berättade.

Plötsligt när det var som värst så fes en elev. Det blev hela havet stormar framför mig där jag satt på en stol. Några gav ifrån sig högljudda protester och många skrattade.Jag handlade med ryggraden och skickade ut stackaren som fes. Sedan berättade jag det som var kvar av berättelsen för eleverna som satt
kvar lydigt med magistern i fislukten.

När jag till allas glädje var klar och eleverna studsade upp på sina platser för att ta upp matteböckerna så kom en flicka fram till mig: ”Det gick ju jättebra. Du kom ihåg nästan allting.”

”Oh nej, det var ju inte så här det skulle vara”, tänkte jag.

”Tack det var snällt sagt! Men nu måste jag berätta slutet för han som
fes.”

Utdrag ur min bok Möten med berättande.

Ola Henricsson