Det händer att en man står upp en vacker dag. Han skryter om sin makt och ropar: Här är jag! Hans rykte varar blott en drömsekund, Hans död står redan klart och ropar: Här är JAG!
Denna dikt tillhör en persisk poet som levde på 1100-talet. Omar Khayyam hette han. Han var en stor personlighet av sin tid. En lärd man. Han var läkare, poet, astronom, filosof, matematiker… Han bidrog till utformningen av den persiska kalendern t.o.m. I västerlandet är han känd mest för hans dikter. Han var upphovsman till ett hundratal fyrradiga strofer som kallas rubaiyat. Verserna som står i början av detta inlägg utgör just en sådan rubaiyat. Omar Khayyam arbetade som astronom åt Sultanen i Samarkand fast han levde nästan hela sitt liv i sin födelsestad Nishapur. Där är han begravd och där finns ett fantastiskt vacker gravmonument (som kan ses på nätet). Han var en livsnjutare. Det finns en hel del att berätta om denna… trevliga aspekt av hans liv, men jag avstår från det, för att jag vill berätta om en händelse som jag misstänker att det har inspirerat Omar Khayyam att skriva dikten ovanför.
Det var på den tiden då den turkiske sultanen Alp Arslan härskade. Sultanen förberedde ett militärtåg för att erövra Turkestan som låg i öster, bortom floden Oxus. Han tänkte inleda offensiven genom att erövra ett antal fästningar längs floden. Detta av logistiska skäll, som man säger idag. En av dessa fästningar var just Nishapur, staden där Omar Khayyam levde. Stadsborna erbjöd ett oväntat hårt motstånd. Sultanen fick belägra den under flera dagar tills stadens försvarare gav upp. Deras ledare var en tapper krigare vars namn var Youssuf. Efter att han sårades och fångades, fördes han till Sultanen, som var nyfiken på mannen som ställt till så mycket besvär för honom. Fången höll sig upprätt och stolt, mellan två jättelika karlar som höll honom hårt i var sin arm. Sultanen satt med korslagda ben på en träplattform täckt med alla slags mattor och kuddar. De bägge männen såg på varandra med utmanande blickar. Sedan sade segraren till sina soldater:
– Bind fast honom mellan fyra hästar och lått dem slita isär honom!
Youssuf tittade på Sultanen med blicken fylld av förakt och utropade:
– Så behandlar du den som slagits som en man?
Sultanen svarade inte, utan vände bort ansiktet. Då tilltalade fången honom återigen:
– Du, vekling, det är dig jag talar till!
Då hoppade sultanen som stungen av en skorpion. (Det ryktades nämligen att härskaren var impotent.) Han grep sin pilbåge, lade an en pil och befallde vakterna att släppa fången. (Han ville inte riskera att skada dem.) Om det nu beror på upphetsning, brådska eller på att det är svårt att skjuta på så kort avstånd, så misslyckades sultanen att träffa Youssuf. Fången kastade sig över honom. Sultanen, som satt med korslagda ben på sin plats, försökte komma upp men fastnade med fötterna i mattorna, snavade och föll omkull. Youssuf var redan över honom. I handen hade han en dolk som han hade gömd i kläderna. Han körde den i sidan på Sultanen innan han själv blev ihjälslagen.
Efter fyra plågsamma nätter dog sultanen Arslan. Han dog pinad och bitter. Hans ord återfinns i krönikorna från den tiden och låter så här: Häromdagen såg jag mina trupper passera revy från en höjd. Jag kände jorden darra under deras steg och tänkte: ”Jag är världens herre! Vem kan mäta sig med mig?” Som straff för min arrogans och fåfänga, skickade Gud mig den eländigaste av människor, en besegrad, en fånge, en dömd på väg till dödsstraffet. Han visade sig vara mäktigare än jag. Han störtade mig från tronen. Han berövade mig livet.
Jag tror att det var just denna händelse har inspirerat Omar Khayyam att skriva sina verser.
Hört och förmedlat av sagosamlaren och fredsälskaren Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 