Författararkiv: Daniel Onaca

Profilbild för Daniel Onaca

Om Daniel Onaca

Det berättas att på den tiden då det gamla Rom ville dra tillbaka sina trupper från Dacien, vägrade de flesta soldaterna lämna trakten. Den erövrades tidigare under kejsar Trajanus styre och nu trivdes veteranerna där. De hann gifta sig med Daciens kvinnor, skaffa barn, bygga hus och köpa bil (fast det sista finns inte belägg för). De kände att landet mellan Donau och Karpatbergen hade blivit deras nya hem. Deras avkomlingar blev förfäderna till folket som idag kallas rumäner. Dessa betraktar sig som ättlingar till både daker och romare. De hedrar Trajanus och har bevarat hans namn i mängder av legender, toponymer och julsånger till exempel. De ser på den romerska kejsaren som ett slags totemfigur och de döper gärna sina barn med latinska namn såsom Traian, Adrian, Octavian, Aurelian, Marius, Claudiu eller Tiberiu. Mitt eget namn har inte någon latinsk klang, men jag är också rumän. Under min uppväxttid har jag otaliga gånger hört historien om, hur det rumänska folket blev till. Jag har hört även andra berättelser som de gamla har bevarat i sitt minne. Jag badade i en ocean av sagor, sägner och legender, folkliga ballader och sånger, skrönor, sedelärande historier och ordspråk. När jag flyttade till Sverige, tog jag dem med mig förstås, men jag visste inte att det var en skatt jag bar på. Först när jag läste en högskolekurs i muntligt berättande fick jag upp ögonen för det. Kursen gavs av Högskolan på Gotland i samarbete med Sagomuseet i Ljungby. Det var då jag kände att sagoskatten jag bevarat borde tas fram i ljuset. Det är det som jag ägnat mitt liv åt, vid sidan av mitt arbete som bibliotekarie i en sagolik by vid Nissadalen i västra Småland. Jag berättar rumänska och balkanska sagor för både unga och gamla här i Sverige och förmedlar svenska berättelser för rumänerna i mitt gamla hemland. Det är mitt sätt att förverkliga en insikt jag har fått och som lyder: LIVETS MENING ÄR ATT BLI BERÄTTAD. Zămislit la poalele Semenicului şi alungat de acolo de sminteala vremurilor comuniste, am găsit adăpost la apa Nissei, într-un sătuc de basm unde, în zilele de lucru, împrumut sătenilor cărţi la bibliotecă iar, în cele libere, hălăduiesc prin pădure ori prin paginile clasicilor în căutarea trufelor, bune de dăruit şi altora.
by | 12 november 2010 · 23:28

Daniel Onaca blir fast skribent på Sagomuseets blogg

     Det berättas att på den tiden då det gamla Rom ville dra tillbaka sina trupper från Dacien, vägrade de flesta soldaterna lämna trakten. Den erövrades tidigare under kejsar Trajanus styre och nu trivdes veteranerna där. De hann gifta sig med Daciens kvinnor, skaffa barn, bygga hus och köpa bil (fast det sista finns inte belägg för). De kände att landet mellan Donau och Karpatbergen hade blivit deras nya hem. Deras avkomlingar blev förfäderna till folket som idag kallas rumäner. Dessa betraktar sig som ättlingar till både daker och romare. De hedrar Trajanus och har bevarat hans namn i mängder av legender, toponymer och julsånger till exempel. De ser på den romerska kejsaren som ett slags totemfigur och de döper gärna sina barn med latinska namn såsom Traian, Adrian, Octavian, Aurelian, Claudiu eller Tiberiu. Mitt eget namn har inte nå gon latinsk klang, men jag är också rumän. Under min uppväxttid har jag otaliga gånger hört historien om, hur det rumänska folket blev till. Jag har hört även andra berättelser som de gamla har bevarat i sitt minne. Jag badade i en ocean av sagor, sägner och legender, folkliga ballader och sånger, skrönor, sedelärande historier och ordspråk.

     När jag flyttade till Sverige, tog jag dem med mig förstås, men jag visste inte att det var en skatt jag bar på. Först när jag läste en högskolekurs i muntligt berättande fick jag upp ögonen för det. Kursen gavs av Högskolan på Gotland i samarbete med Sagomuseet i Ljungby. Det var då jag kände att sagoskatten jag bevarat borde tas fram i ljuset. Det är det som jag ägnat mitt liv åt, vid sidan av mitt arbete som bibliotekarie i en sagolik by vid Nissadalen i västra Småland. Jag berättar rumänska och balkanska sagor för både unga och gamla här i Sverige och förmedlar svenska berättelser för rumänerna i mitt gamla hemland. Det är mitt sätt att förverkliga en insikt jag har fått och som lyder: LIVETS MENING ÄR ATT BLI BERÄTTAD.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , , , , ,

by | 04 november 2010 · 19:51

Mer folktro från Rumänien

Det sägs att det är den helige Simion som har hand om vindarna på vår jord. Han brukar hålla dem instängda i en stor tunna och han släpper ut dem, då han tycker att det är dags för det. Det sägs också att en gång i tiden hade han ett barn som dog. Då blev hans själ så fördärvad att den helige Simion ilsknade till och inte längre vill släppa ut vindarna ur tunnan. Han sade till Gud:

– Eftersom Du tog mitt barn vill jag inte låta vindarna blåsa fritt. Vår Skapare försökte övertala honom. Han skickade andra heliga män till honom för att medla, men Simion lät sig inte påverkas:

 – Gud har inte lyssnat på mig, då jag bad honom att inte ta mitt barn ifrån mig, nu vill inte heller jag lyssna på honom, svarade han. Följden blev att människorna började lida av orenheter och sjukdomar. Vindarna hade varit som en tvagning för dem förut, men nu samlade smutsen överallt i världen.

Eländet blev så outhärdligt att Skaparen använde alla medel för att bringa Simion på bättre tankar. Han skickade alla slags djur, till och med fåglar, till den helige mannen för att tala honom till rätta. Så blev det tuppens tur. Denna gick till helgonet och frågade:

 – Helige Simion, varför släpper du inte ut vindarna? Ser du inte, hur världen lider av allt elände?

 – Jag vill inte, för att Gud tog ifrån mig mitt barn.

 – Vad menar du? Vad skall jag då säga, som blev utan mängder av barn!? Om jag skulle klandra Gud för det, vad skulle hända då? Men jag bryr mig inte om det. Om jag förlorar en, skaffar jag ett nytt istället. Med dessa ord grepp han tag i en kyckling och vred av nacken på den.

 – Ser du, vad jag gjorde, sade tuppen? Redan inom tre veckor ska du se en nykläckt kyckling. Så kan du också göra!

Den helige Simion såg förvånad på tuppen och log:

 – Det har du rätt i. Ingen ville jag lyssna på, men ditt råd skall jag följa. Med dessa ord släppte den helige mannen ut vindarna. De hade varit instängda i tunnan under sju års tid. Därför brukar man på Balkan bära sorg i sju år, då någon nära släkting dör. När Gud såg tuppens goda gärning kallade han den till sig och sade:

 – För att du visade din duglighet välsignar jag dig så att du kan ta hand om 40 hönor på gården. Det var från den dagen som tuppen blev så mallig, sägs det.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 06 oktober 2010 · 19:25

Brittsommar

 

     Perioden mellan 29 september och 14 oktober, då vädret väntas bli varmare, har olika namn. I Sverige kallas det brittsommar. I andra europeiska länder kallas det Indian summer, l’été indien, Altweibersommer och så vidare. I Rumänien heter det här kortvariga mildvädret vara lui Mioi (Mihais sommar). Mihai var en flitig ung man som jobbade som dräng på godsägarens åkrar. Detta hände för länge sedan, då godsägarna i landet där hette bojarer.

     Det sägs att, när Mihai skördat böjarens säd, ville han samla säden på sin egen lilla jordplätt också. Men vädret var inte alls bra. Det regnade, det blåste och det var kallt ute. Då blev Mihai desperat. Han kom ut i farstun, lyfte sina händer mot himlen och bad:

     – Gode Gud, jag ber dig ha nåd mot mig och min familj. Gör så att mina små barn slipper gå hungriga hela vintern.

    Hans vädjande nådde ända upp till Gud, som öppnade himlen och talade till Mihai:

     – Jag vet att du är en gudfruktig man och att du alltid har följt mina bud. Därför ska jag göra ett uppehåll i höstvädret, så att du hinner skörda din säd. Du kan bärga den hem så att du, din fru och dina ungar slipper gå hungriga.

     Detta löfte gav Gud till Mihai och Han höll det inte bara den där hösten, utan även de följande åren ända fram till våra dagar.
 

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , ,

by | 21 juni 2010 · 8:38

Två nya sagor från Rumänien

Korpen och duvan
 
     En dag skickade Maria Gudsmoder en man till marknaden. Detta för att uppfylla talesättet som säger att ”När tokar far till marknaden får köpmännen penningar.” Mannen gjorde som han blev tillsagd, medan hon satt och väntade på att han skulle komma tillbaka. Det var bara det att Marias väntan blev alldeles för lång. Hon började undra, vad som hade hänt mannen. Därför skickade hon en korp för att se efter. Korpen flög iväg och hittade mannen stående med fötterna på var sin sida av Donau. Han kunde inte röra sig ur fläcken. I stället för att hjälpa den nödställde, dödade korpen honom. Sedan satte sig fågeln och började picka på hans kropp.
     När Guds Moder såg att korpen dröjde, skickade hon en duva för att spana efter den. Duvan flög i väg och upptäckte både korpen och den döde mannen vid Donaus stränder. Korpen bjöd duvan att kalasa på människokroppen, men den plikttrogna fågeln vägrade. Då blev korpen ilsken. Den kastade sig över duvan och ville vältra denne i blodpölen invid den döde. Men duvan bjöd motstånd. Endast dess näbb och fötter besudlades av blodet innan den lyckades slita sig loss. Sedan flög duvan raka vägen tillbaka till Guds Moder och berättade allt för henne.
Det är lätt att föreställa sig, hur ond den heliga Maria blev på korpen. Hon dömde dess art att den i fortsättningen skulle lägga ägg i december och ruva dem ända till februari, årets kallaste period. Sedan dess blev det korpens lott att få ungar på vintern och rumänerna brukar säga: ”Det är så kallt att korpens ägg spricker av kölden”. Från samma tid har duvan röda fötter och näbb, de enda kroppsdelar som doppats i människoblod.
 
Den tjuvaktiga servitrisen
 
En gång för länge sedan, när mössen läppjade mjölk ur samma fat som katten, fanns det i en trakt vid Karpaternas fot ett berömt värdshus. Bland tjänstefolket där fanns det en ung servitris som var så kvick och fräck att hon alltid dök upp vid sidan av varenda besökare som råkade se ung och fräsch ut. Hon höll sig för jämnan i deras närhet och fäste sig vid dem likt kardborren i fårens ull. Värdshusets ägare tyckte inte om detta, men han såg mellan fingrarna eftersom uppasserskan brukade spana utanför raststället och, så fort hon såg att någon vandrare närmade sig, sprang hon till sin husbonde och berättade det för honom. Han hade då god tid att bereda sig och möta gästen på bästa tänkbara sätt.
Värre var det att den fräcka servitrisen inte kunde göra skillnad mellan sina och andras ägodelar. Hon blev påkommen upprepade gånger, men fortsatte med sin dåliga vana trots patronens tillsägelser. En dag när han märkte att tjänsteflickan snodde något igen kunde han inte tåla det mer, utan bad Gud att vedergälla henne efter förtjänst.
Gud lyssnade till mannens klagan och omvandlade flickan till en skata. Men trots att den fräcka varelsen har bytt skepnad bevarade den sin gamla vana att hoppa ut framför varje besökare som närmade sig huset. Sedan brukar den med sitt läte kungöra för husets ägare att snart kommer en främmande på besök.
Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , ,

by | 27 maj 2010 · 21:49

Svalans kluvna stjärt

  
På den tiden då Noas ark flöt på syndaflodens vatten blev de ihopsamlade djuren osams med varandra. Skeppet började skaka av det ständiga kivet. Alla grälade med alla. Var och en gjorde bara som det föll dem i. En mus som blev tokig av kalabaliken började gnaga på en träplanka. Det var inte vilken bräda som helst, utan en av dem som utgjorde självaste botten på farkosten. Det blev ett stort hål där så småningom. Det förelåg risk att skeppet skulle gå under för att vattnet började tränga in i nedersta rummet.  Noa blev desperat. När han just var på väg att ge upp hoppet kom ormen slingrandes mellan hans fötter. Den såg upp på Noa och sade.
– Jag ser att du är orolig för din ark. Jag kan rädda den, om du lovar att du uppfyller min önskan, när vi kommer till fastlandet.
– Det skall jag göra, svarade Noa, utan att tänka för mycket på följderna av sina ord.
Då rullade ormen ihop sig och täppte till hålet i arkens botten med sin egen kropp. På det sättet hindrade han vattnet att tränga in. Havsvattnet som redan runnit in samlades i hinkar och baljor och slängdes överbord. Faran avstyrdes. Efter några månader stannade regnet och arken nådde ett högt berg. Då kom ormen fram till Noa och frågade:
– Nå, tiden har kommit för att du ska hålla ditt löfte.
– Vad är det du vill ha, frågade mannen ?
– Jag vill ha det godaste blodet på hela jorden.
– Hur kan jag veta en sådan sak ?
– Skicka ut en mygga för att leta efter det. Den kommer att suga blod från alla varelser och sedan berättar den för dig.
Noa skickade ut myggan på uppdrag. Men eftersom han anade ugglor i mossen, efter ett tag, skickade han svalan efter för att spionera på den. Svalan flög och letade efter den lilla insekten. När hon träffade honom frågade hon [på rumänska språket är svalan alltid en hona, medan myggan alltid är en hanne]:
– Nå, fick du reda på vems blod som smakar bäst ?
– Människans, svarade myggan korthugget.
– Kan jag också få smaka på det, frågade svalan?
Myggan räckte ut sin tunga för att ge svalan en droppe människoblod. Då passade hon på och kapade av myggans tunga med sitt näbb. Utan tunga, kunde myggan inte prata längre. Det hördes bara: ”bzzz – bzzz”. Så hördes även då, när myggan skulle berätta för Noa, vilken varelse som hade det godaste blodet. Ormen som var i närheten frågade också. Myggan svarade bara: ”bzzz – bzzz”. Noa log i smyg, men även ormen anade, vad som hade hänt. Den ville kasta sig över svalan för att hämnas, men fågeln flög iväg så att ormen inte kunde nå henne. Den fick bara tag i några fjädrar i hennes långa stjärt. Sedan dess ser stjärten ut som idag: som en tvåspetsig gaffel, medan myggan saknar sin tunga.
 
Daniel Onaca
 
 
 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , , , ,

by | 19 maj 2010 · 7:39

Djävulen och tisteln

 
  
När Gud hade skapat färdigt jorden samt alla växter och djur som frodas och lever på dess yta blev han nöjd. Allting såg så välordnat ut för tillfället. Fast nästa dag samlades alla varelser framför honom och bad om mat. Då började Gud med milt hjärta dela ut mat till var och en som stod där. Några fick leva på vete, andra fick majs, somliga fick havre som daglig föda, en del fick råg, några fick potatis, andra rovor och så vidare. Även djävulen kom och ville få en slags växt att leva av. Gud kunde inte vägra honom det för även den Onde var hans skapelse, som han hade ansvar för. Så blev det att fan fick havre.
Djävulen tackade för det, vände på klacken och styrde kosan hem. Men eftersom han inte hade så gott minne gick han och upprepade sädesslagets namn hela tiden för att inte glömma: ”havre, havre, havre”.
Under tiden gick Sankte Per till Gud och klagade:
– Det var mig en god föda du tilldelade en oduglig varelse. Det skulle ha varit bättre att spara havren till de stackars dragdjuren som sliter så hårt på åkrarna.
– Det har du rätt i, svarade Gud, men gjort är gjort, nu är det för sent för att ändra på det. Det som hamnar i vargens gap kan man inte rädda.
Sankte Per gav sig inte:
– Herre, låt mig försöka ta havren ifrån honom.
Knappt hade han fått tillåtelse från Gud att göra det, förrän han stack iväg följandes djävulens spår. Han sprang ikapp honom och, när han var precis bakom honom gav han till ett ramaskri: ”Bu”, hördes det ända upp till skyarna.
– Oj, vad du skrämde mig, sade djävulen, när han såg vem som skrek åt honom. Vad är det med dig, gamle tok? Nu glömde jag namnet på födan som Gud gav mig.
– Nämen! Det var synd. Vad fick du av honom?
– Det är det jag inte vet. Jag kommer inte ihåg längre. Har jag inte sagt det till dig nyss?
– Vad kunde det ha varit, låtsades Sankte Per ovetande. Var det dunkavel?
– Nej.
– Kardborre?
– Nej.
– malört, nässla, belladonna?    
– Nej, nej…
– Vänta lite! Nu vet jag vad det var som Gud sparade till dig: tistel!
– Just det, svarade hind Onde. Precis!
Så blev det att Sankte Per lyckades ta havren från djävulen för att tilldela den åt dragdjuren istället. Medan fan gick sin väg mumlande ”tistel, tistel, tistel” hela tiden.
På det sättet blev tisteln djävulens växtslag. Den växer och kväver det goda vetet. Hur mycket människan än försöker få bukt med den plantan, kan hon inte utrota den helt. Och man kan inte ta i den heller för att den är så taggig. Böndernas handflator är ofta fulla av tistelns taggar medan boskapen undviker den.
Och precis så som detta ogräs beblandar sig med nyttoväxter, strosar satan bland de goda människorna på jorden för att förleda och förgöra dem.
 
Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 16 maj 2010 · 16:55

Gökens sång

 På rumänska heter göken ”cuc”, vilket uttalas ”kok” på rumänska.
 Detta är viktig att veta för att förstå följande historia som är hämtat ur den balkanska folkloren.

 En vacker vårdag träffades göken och sångtrasten uppe på en tallgren.

–      Trevligt att råkas, hälsade göken. Säg mig, broder, vet du  vad människorna tycker om fåglarnas sånger?

–      Bara bra, svarade trasten.

–      Vad säger de om näktergalen, till exempel?

–      Alla människor lovprisar den.

–      Alla? Och vad säger de om lärkans läte då?

–      De lovordar den också, fast bara till hälften så mycket.

–      Till hälften alltså !? Och dig, vad säger de om din sång?

–      De pratar väl om mig med, svarade sångtrasten, fast inte så ofta. Bara ibland.

–      Hur är de möjligt? Du som sjunger så vackert! Men, nu vill jag veta, vad säger människorna om min sång.

–      Om jag ska vara ärlig…

–      Det vill jag verkligen att du är, avbröt göken. Jag vill att du berättar för mig precis hur det är.

–      Jag har lite svårt att säga det.

–      Varför det, frågade göken.

–      För att jag har aldrig hört någon prata om din sång.

–      Aldrig någon, ingen någonsin?

–      Nej, svarade sångtrasten bestämd.

–      Är det sant? I så fall, ska jag visa dem vem jag är.

I nästa stund började göken ropa sitt eget namn: ko-ko, ko-ko, ko-ko. Och den gör det fortfarande, varje vår.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 16 maj 2010 · 14:51

Daniel Onaca är ny gästbloggare

 

Jag är född år 1954 i Rumänien (Banat). År 1986 kom jag till Sverige som politisk flykting efter att jag hade flytt illegalt från landet. Några år arbetade jag på en plastfabrik i Smålandsstenar sedan började jag läsa på Komvux och högskola. Förutom litteraturhistoria (där jag har en filkand) läste jag historia, konst- och musikhistoria och franska. Jag avslutade (tillfälligt) mina studier med en två års bibliotekarie utbildning i Borås.

Efteråt fick jag jobb inom Gislaved kommun, där jag är anställd som bibliotekarie på en skolintegrerat bibliotek i (Smålands) Burseryd. Vid sidan av mina ordinarie arbetsuppgifter brukar jag hålla sagostunder för lågstadieelever och förskolebarn där jag erbjuder mina små lyssnare bearbetade historier hämtade ur den rumänska folkloren (som är oerhört rik och varierad).

Eftersom jag brinner för att förmedla folkliga historier mellan olika kulturer gick jag en hel del kurser i sagoberättande, storytelling, dramatiserad berättande o.s.v. Ett viktigt steg på denna väg har inneburit för mig kursen i Muntlig berättande i Ljungby som jag gick för några år sedan.

Daniel Onaca

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , , , , , ,