Det berättas att på den tiden då det gamla Rom ville dra tillbaka sina trupper från Dacien, vägrade de flesta soldaterna lämna trakten. Den erövrades tidigare under kejsar Trajanus styre och nu trivdes veteranerna där. De hann gifta sig med Daciens kvinnor, skaffa barn, bygga hus och köpa bil (fast det sista finns inte belägg för). De kände att landet mellan Donau och Karpatbergen hade blivit deras nya hem. Deras avkomlingar blev förfäderna till folket som idag kallas rumäner. Dessa betraktar sig som ättlingar till både daker och romare. De hedrar Trajanus och har bevarat hans namn i mängder av legender, toponymer och julsånger till exempel. De ser på den romerska kejsaren som ett slags totemfigur och de döper gärna sina barn med latinska namn såsom Traian, Adrian, Octavian, Aurelian, Claudiu eller Tiberiu. Mitt eget namn har inte nå gon latinsk klang, men jag är också rumän. Under min uppväxttid har jag otaliga gånger hört historien om, hur det rumänska folket blev till. Jag har hört även andra berättelser som de gamla har bevarat i sitt minne. Jag badade i en ocean av sagor, sägner och legender, folkliga ballader och sånger, skrönor, sedelärande historier och ordspråk.
När jag flyttade till Sverige, tog jag dem med mig förstås, men jag visste inte att det var en skatt jag bar på. Först när jag läste en högskolekurs i muntligt berättande fick jag upp ögonen för det. Kursen gavs av Högskolan på Gotland i samarbete med Sagomuseet i Ljungby. Det var då jag kände att sagoskatten jag bevarat borde tas fram i ljuset. Det är det som jag ägnat mitt liv åt, vid sidan av mitt arbete som bibliotekarie i en sagolik by vid Nissadalen i västra Småland. Jag berättar rumänska och balkanska sagor för både unga och gamla här i Sverige och förmedlar svenska berättelser för rumänerna i mitt gamla hemland. Det är mitt sätt att förverkliga en insikt jag har fått och som lyder: LIVETS MENING ÄR ATT BLI BERÄTTAD.
Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 