Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Erotiska naturväsen

omslag HällÄr du intresserad av sägendiktning så ska du inte missa seminariet på Ljungby berättarfestival om erotiska naturväsen. Mikael Häll presenterar sin avhandling Skogsrået, näcken och djävulen och samtalar sedan med Bengt af Klintberg. Själv inleder jag seminariet med berättarföreställningen Firremirre brinner.

Tid: måndag 16 juni kl.10-12. Plats: Garvaren, sal Electrolux

Jag recenserade avhandlingen utförligt i Berättarnätet Kronobergs tidskrift Munvigan för ett år sedan. Här kommer recensionen i repris för er som missade den. Det blir ett längre blogginlägg än vanligt, men se det som en introduktion till seminariet.

I sin doktorsavhandling undersöker Mikael Häll människors föreställningar i Sverige under 1600- och 1700-talen om erotiska naturväsen. Det här är riktigt intressant eftersom liknande föreställningarna ofta lever kvar i folkminnesarkivens senare sägenuppteckningar från de första decennierna av 1900-talet. Skillnaden är att i det som Häll kallar det tidigmoderna Sverige togs berättelserna om människor som legat med djävulens väsen på blodigt allvar och den olycklige kunde dömas till döden.

Hälls källmaterial är tredelat. Det utgörs av berättelser i form av sägner och ballader, teologiska och naturfilosofiska skrifter och slutligen rättsprotokoll. Det är alltså en bred bild som Häll målar upp av den magiskt-religiösa föreställningsvärlden med erotiska naturväsen och djävulen i centrum. Han letar efter föreställningarnas mening för olika individer och grupper och om den förändras över tiden. Hälls utgångspunkt är att föreställningar som vi idag uppfattar som egendomliga ger oss möjlighet att förstå det förgångna.

Efter en sedvanlig inledning om teoretiska utgångspunkter, metod, källmaterial och forskningsläge följer en nästan 100-sidig redogörelsen för erotiska naturväsen i sägner, ballader och sagor. Fokuseringen på det tidiga berättarmaterialet är givande för en berättare, eftersom det är mer okänt än senare sägenuppteckningar. Häll behandlar både lärda skrifter och det folkliga sägenberättandet, Bland de förstnämnda tar han till exempel upp vår förste riksantikvarie Johannes Bureus tankar om troll från tidigt 1600-tal och fornnordiska sagor såsom Hervararsagan. Källmaterialet för bondesamhällets berättelser är lite mer problematisk eftersom också det bygger på lärda mäns skildringar, till exempel prästernas antikvitetsrannsakningar från 1600-talet, kyrkoherde Olof Bromans breda skildring i Glysisvallur av folktron i Hälsingland och Petter Rudebecks Småländska antiqviteter. I de här sägnerna gifter sig män med trollkvinnor och maran, har sex med skogsrået. Sägnerna skapar ett samband mellan den vilda naturen och den kvinnliga sexualiteten, som båda utgjorde ett hot mot den rådande ordningen. Inte minst kommer det fram i häxprocesserna, som Häll egentligen inte har med i sin framställning, men som oundvikligt bildar en referenspunkt.

Motsvarande väsen som frestar kvinnorna är näcken och älven. Kvinnor kunde också bli bergtagna av trollen, och om de återvände till byn igen var de ofta från vettet. Många sägner berättar också om barn som föds efter samlag mellan en människa och ett naturväsen. Den kände sägengestalten Kettil Runske var son till sjörået och Håvålen som tillhörde havsfolket betraktades som stamfar till många släkter i Bohuslän. Bondesamhällets berättelser gestaltade hot och fara i naturen och varnade för det främmande, samtidigt som det kunde verka lockande. Sägner förklarade märkligheter och var också sedelärande. Hälls ser också en genusskillnad i sägnerna. De kvinnliga erotiska naturväsena är mer hotfulla, förföriska, liderliga och måste kuvas. Manliga väsen var visserligen en lika stor fara för kvinnorna, som dock har en mer passiv roll i berättelserna och ofta framställs som hjälplösa.

Hur såg då teologerna på berättelserna om sexuella förbindelser med naturväsen? Kyrkan betraktade naturväsen som demoner och som djävulens redskap. En utgångspunkt var att de fallit ner från himlen som onda andar tillsammans med djävulen. Så menade redan kyrkofadern Augustinus som levde 354-430. Han menade också att människor kunde ha sex med dessa demoner, men han var osäker på hur det låg till med demonernas kroppar. Den frågan diskuterades livligt och det fanns olika synpunkter bland teologerna. En del menade att demonerna hade egna fysiska kroppar. Andra att de tillfälligt gjorde sig kroppar av förtätad luft. En annan synpunkt var att de kunde använda sig av mänskliga lik som de levandegjorde. De kunde också ta levande människor i besittning och använda sig av deras kroppar. Slutligen menade en del teologer att demonerna inte hade någon kroppsskepnad alls, men de kunde påverka människors sinne så att dessa trodde detta. Genom samlag drev de människor till stor synd. Prästerna använde berättelserna till att visa på vad sexuellt begär kunde leda till. Ytterst handlade det om ett brott mot Guds ordning. Men det var viktigt att komma ihåg att djävulen verkade med Guds tillstånd. Det var ett sätt för Herren att pröva människan.

Hur långt teologernas funderingar kunde gå visar diskussionen om hur kvinnor kunde bli med barn med demoner. De onda andarna kunde komma åt sädesvätska som utlösts efter ofullbordat samlag eller genom ejakulation i sömnen. En del uttolkare menade till och med att det gällde att begrava döda män utan dröjsmål, så att inte demonerna kom över deras sädesvätska. Sädesvätskan som demonerna samlat sprutades sedan in i kvinnan så hon blev havande och födde till exempel en byting eller någon form av halvmänniska.

Även naturfilosofer och vetenskapsmän diskuterade livligt under 1600- och 1700-talen erotiska naturväsen och reste bland annat frågan om det fanns mindre kända och gåtfulla varelser. Sigfrid Aronus Forsius, som i början av 1600-talet skrev den första svenska naturläran, svarade ja och skrev om elementarandar som rådde över de olika elementen. De var av Gud skapade varelser, som kunde ingå i sexuella relationer med människor, även om de hade en annan substans. Fabelväsen som sirener och sjöfruar vad djur som liknade människor. Fosius berättar om kvinnan som fick barn med en björn. Sådant var helt möjligt för naturen var kraftfull och underlig. Andra människor kunde ha svansar, såsom alla kvinnor i en släkt i Närke. Fosius såg inte avkomman som monster, men det gjorde andra.  Kring 1600 tolkades monster gärna som Guds varningar och straff. Monster kunde bland annat vara ett resultat av tidelag.

1700-talets vetenskapsmän var mer kritiska till övernaturliga väsen. Linné överförde en rad fabeldjur till apsläktet och han förundrades över att folk kunde anse en för tidigt född kalv som folk hittat i havet utanför Åhus som en sjökalv. Men ändå var han präglad av förhärskande föreställningar och menade att det fanns vildmänniskor som var fyrfota, stumma och håriga. På sin Lapplandsresa mötte han en samekvinna, som han beskriver nästan som skogsrået som vi möter i domboksberättelser. Sent på 1700-talet och också hos Hyltén-Cavalius på 1800-talet betraktade många vetenskapsmän troll som berättelser om ett primitivt urfolk som trängts undan ut i ödemarken.

Så här långt har vi kommit till mitten av Hälls avhandling. Den andra avhandlingen refererar och diskuterar ingående olika rättegångsfall där män och kvinnor anklagades för könsumgänge med naturväsen. Häll konstaterar att det inte fanns någon lag som uttryckligen reglerade denna överträdelse. Brotten kunde istället betraktas som majestätsbrott mot Gud och djävulspakt. Andra mosebokens text om att ”en trollkona skall du icke låta lefwa” användes också. Sexuella förbindelse med naturväsen betraktades också som en handling mot naturen och sorterades in under sodomi. Handlingen klassificerades också som bestialitas. Andeväsen var skilda från människan, var ett ting av annan art och därmed också onaturligt att idka könsumgänge med. Frånvaron av en specifik lagstifning menar Häll dikterades av en förtigningspolicy från överhetens sida. En livlig diskussion om djävulssamlag kunde uppmuntra till detta.

Genomgången av de 20-tal brottmålen är fascinerande läsning. Här blir sägnernas berättelser till verklighet. Men hur ska man se på det här berättelserna? Vad har egentligen hänt? Häll visar hur naturväsen ibland bland de anklagade kan upplevas som bundsförvanter, som det gällde för människan att hålla sig väl med för att lyckas med jakt, fiske och bergsbruk. Den kloke kunde förvärva kunskaper att bota sjukdomar och skaffa fiskelycka. Samlaget kan ses som en besegling av avtalet. Många människor levde under knappa och hårda villkor och magiska bruk som hörde samman med näringslycka låg därför nära till hands. Naturväsen som rådde över den vilda naturen kunde ge lycka och framgång. En del kvinnor använde samlaget med näcken för att fria sig från utomäktenskapliga och därmed förbjudna förbindelser. I ett fall från 1656 erkänner den ogifta pigan Karin Svensdotter inför tingsrätten i Sävsjö att hon fått hela sju barn med älvakungen. Några barnverkar dock aldrig ha funnit och hennes berättelse överensstämmer nästan helt med en välkänd nordisk ballad. Häll konstaterar att visan här blev verklighet. Häll menar också att kvinnor betraktades som svagare och uppfattades ofta som mindre ansvariga för sina gärningar.

Andra rättsfall aktualiserar i själva verket äktenskapliga problem, utstötta mäns villkor ryktesspridning och självangivelserna samvetsångest och rädslan inför livet efter detta.

En del av de anklagade dömdes till döden. Utfallet berodde ofta på omständigheterna kring brottet. Hade den anklagade haft uppsåt eller hade hon lurats av den onde? Hade individen förstått att det var den onde och inte en riktig människa? Var den anklagade sinnessvag? Utifrån svaret på frågorna växlar domslutet. Häll ser också en förändring under den undersökta tidsperioden. Under 1700-talet blir de högre rättsinstanserna allt mer skeptiska mot berättelserna om umgänge med naturväsen och ställde sig skeptiska till att djävulen i gestalt av naturväsen bedrev otukt med folk. 1779 avskaffade Gustav III trolldomskapitlet ur lagen.  Dödsstraffet för tidelag gällde till 1864 men den sista kända avrättningen för detta brott skedde 1778.

Genom att studera de erotiska förbindelserna mellan människor och naturväsen i ljuset av berättelser och lärda diskussioner synliggörs enligt Häll gränsdragningen mellan naturligt och onaturligt, kroppsligt och okroppsligt, natur och kultur, dröm och verklighet. 1600- och 1700-talen präglades av kyrkans och därmed också statens kamp mot vidskepliga hedniska föreställningar, djävulens makt, utomäktenskapliga förbindelser och ett allmänt fördärvligt levnadssätt. Det är i det skenet dessa rättegångar ska ses. Men sägner och verkliga berättelser om könsumgänge med naturväsen är också en iscensättning av begär, önskningar, konflikter och drömmar.

Smmantaget är det en fascinerande bild Häll målar upp av några inte alltför avlägsna århundraden. Jag kommer att återvända många gånger till boken. Därför hade jag önskat mig ett riktigt utförligt sakregister längst bak.

Mikael Häll
Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige
Malört förlag, Stockholm, 2013

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Nappträdet i Malmö

IMG_1339

När det är dags att sluta med nappen går många barn i Malmö till Rönneholmsparken och hänger sina nappar i nappträdet. Finns det något nappträd där du bor? Eller har du sett något sådant träd? Berätta gärna här på bloggen och skicka gärna in bilder till kontakt@sagobygden.se, så publicerar vi dem efter hand.

Men när mitt barnbarn i Malmö slutade med napp, så la hon dem i ett kuvert som hon postade i en gul brevlåda till tomten. Det funkade bra. Finns det andra sätt att markera att nu behöver jag inte nappen längre.

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

En mörk bild av litteraturläsningen i förskolan

littVi är många som berättar sagor för små barn. ”Berätta en till” säger ofta barnen, som har ett stort behov av lära känna världen och sig själva med hjälp av berättelser. Trots att jag vet att berättande och litteraturläsning i förskolan varierar i omfattning blir jag rejält omskakad när jag läser boken Litteraturläsning i förskolan. Den är skriven av Ulla Damber, Jan Nilsson och Camilla Ohlsson som alla undervisar blivande förskollärare.

Utifrån observationer på 40 förskolor menar författarna att litteraturläsning på de besökta förskolorna inte används medvetet i det pedagogiska arbetet. Läsningen är sporadisk, oplanerad och följs mycket sällan upp. Den läsningen som dominerar är ”läsvilan”, alltså läsning för de lite större barnen efter lunch när de ska vara tysta och inte störa de mindre barnen som ska sova.

Det är alltså en mycket dyster bild som ges av litteraturläsningen i förskolan. Den står i skarp kontrast till forskningen som tydligt visar hur meningsskapande litteratur är för små barn i och med att den bland mycket annat vidgar barns referensramar, utvecklar ordförrådet och narrativa strukturer.

Bilden som författarna tecknar står också i skarp kontrast till mina egna erfarenheter när jag arbetade som barnbibliotekarier på 1980-talet. Då besökte alla förskolor utan undantag bibliotek och bokbuss regelbundet. Barnen lånade böcker som de tog med sig hem och förskolorna lånade alltid böcker som anknöt till teman de arbetade med i förskolan. Bibliotek och socialförvaltningen anordnade regelbundet studiedagar för förskolepersonal med böcker, läsning och berättande i fokus. En gång per år deltog förskolorna i en stor utställning på biblioteket där de visade temabaserade arbeten i form av stora målningar, modeller och byggen samt dokumentation av arbetsprocessen. Barnbibliotekarierna bokpratade också regelbundet på förskolornas föräldramöten.

Om forskarnas bild av litteraturläsningen i förskolan speglar verkligheten är det inte så konstigt att skolbarnens läsförmåga blir allt sämre, som den nya PISA-studien visar.

Varför är det så här, frågar sig bokens författare. Några svar är större barngrupper och färre personal, mer administrativa uppgifter, otillräcklig utbildning och bristande insatser för kompetensutveckling när det gäller litteraturläsning.

Jag kommer ihåg att på 80-talet hade en daghemsavdelning max 15 barn och alltid två förskollärare och en barnskötare. Inte undra på att det pedagogiska arbetet då hade andra grundförutsättningar. När jag berättade sagor för små barn för kanske 20 år sedan kunde jag ha en barngrupp på 15-20 barn. Idag kan gruppen vara både tre och fyra gånger så stor.

Hur kan man då utveckla litteraturläsningen i förskolan. Bokens författare ger konstruktiva förslag i bokens andra hälft och förespråkar ett temabaserat arbetssätt där litteraturens ges stor roll. De ger också några konkreta exempel på temaarbeten. I det här sammanhanget kommer de också in på digitalt berättande i Photostory.

Läsning och berättande är intimt förbundna och även om den här boken fokuserar på litteraturläsning är den högintressant för alla som berättar för små barn. Den borde vara obligatorisk läsning för all förskolepersonal. Varför inte ett läs- och berättarlyft i förskolan?!

Ulla Damber, Jan Nilsson & Camilla Ohlsson: Litteraturläsning i förskolan. Studentlitteratur 2013. ISBN 978-91-4407813-7

2 kommentarer

Under Litteratur, Pedagogik

”Den kritiska gränsen”

En av mina absoluta favoritsägenplatser är den jättelika stenanhopningen Kanaberg, några mil sydväst om Kalmar. Ja, Kanaberg eller Karnaberg, som platsen också kallas, är överväldigande stort. Det finns klippblock som är tio meter långa och stenarna ligger travade huller om buller på varandra på ett område som är stort som ett tunnland.


Det är inte så underligt att folk i århundraden har berättat sägner om Kanaberg. Här har skatter gömts, fruktade skogstjuvar hållit sig gömda och Nils Dacke tog sin tillflykt hit när kungens trupper var efter honom. Men allra mest har man berättat om trollen.

Stället har fått sitt namn efter flickan Karna som bodde i byn Kettilshult inte långt från stenberget. En kväll när hon var på väg hem med korna blev hon bergtagen av trollen och förd in i Kanabergs grottor och håligheter. Sägnen berättar om hennes dramatiska räddningen med hjälp av prästen i Arby. Karna kom tillbaka till sin mor och far, men hon blev aldrig som förr. Hon var tyst och inbunden så länge hon levde och berättade aldrig för någon om hur hon haft det hos trollen.

Jag känner igen Kanaberg på en målning av konstnären Ella Tillema. Den har titeln Den kritiska gränsen.

kanaberg

Hon för mig tillbaka till Kanaberg, som jag senast besökte i våras. Men jag känner mig inte alls trygg. Jag är inte rädd för trollen, men det finns ett annat hot i bilden. Mannen på bilden, som kan vara jag, verkar står stadigt på stenen, vänd ut mot skogen. Men är skogen en trygg tillflykt där vi kan plocka bär och svamp och uppleva ro? Eller händer det något förödande där ute, något som undergräver vår fortsatta existens?  Och står jag i själva verket så stadigt på stenen? De stenar som en gång fösts ihop av naturens krafter, kan vi vara så säkra på att de kommer att ligga där i all evighet.

Är det inte en smartphone mannen på bilden håller i handen och studerar så intensivt? En bild av ensamhet? Eller kontakt? Den virtuella världen som en tillflykt och trygghet när den fysiska världen hotas av sättet vi lever på?

Ella Tillemas målning tillför Kanaberg och dess sägner en ny dimension. Hotet mot livet är inte borta, det ser bara annorlunda ut.

Elle Tillemas målning har visats på Galleri Thomas Wallner i Simris. Den avslutas i dag, men den som vill se andra bilder av konstnären kan besöka konstnärens hemsida.
Sägnen om Kanaberg finns att läsa i min bok Sägenresan, Rabén och Sjögren,  2006.
Kanaberg ligger längs landsvägen mellan Söderåkra och Påryd, strax norr om Göddabo.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Völvans spådom

320x480_voluspa_proximity__0x000000_45Völvans spådom är en av de mest kända dikterna i den Poetiska Eddan. En spåkvinna berättar om både världens uppkomst och dess undergång. Den har översatts många gånger till svenska, bl. a. av Björn Collinder. Hans översättning innehåller en fyllig introduktion till den Poetiska eddan.

Nu har berättaren Marit Jerstad, som medverkat på Ljungby berättarfestival flera gånger, gjort en spännande nyöversättning till norska tillsammans med Knut Harris. En tanke bakom översättning är att den ska framföras muntligt. Boken har fått titeln: Voluspå – gudinnene og verdens fremtid (Sagabok, 2013)

Vi bad berättaren Göran Hemberg, som intresserat sig för den fornordiska diktningen, att skriva en anmälan. Det var en onödig fråga, Göran hade redan bestämt sig för att skriva om boken på sin egen blogg Berättarsalonger. Här kan du läsa Görans tankar om boken.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Julbocken

När Gud hade skapat alla djuren bad Djävulen att han också skulle få skapa ett djur. Så blev geten till. Den djävulska getabocken levde länge kvar i julens utklädningsupptåg. Sen flyttade bocken av halm in i husen och blev en prydnad vid julgranen. Nu mest trevlig och snäll. Så här ser den julbock ut som blivit populär de senaste åren.

DSC01190

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

God sagojul

Sagomuseets blogg önskar en riktigt GOD JUL. Och julklappen är förstås en saga.

Prästfrun som inte hade någon skugga

En rik och fin fru ville inte gifta sig, förrän hon blivit så gammal, att hon inte kunde få några barn. Tiden gick och när åldern var inne äktade hon en prost. Allt gick som det skulle en lång tid, och de var nöjda och glada ihop.

En vacker solskensdag gick de båda makarna ut för att spatsera. När de gick vägen fram fick prosten se att hans fru inte hade någon skugga. Han frågade henne hur detta kunde komma sig. Hon kunde inte ge något besked. Hemkommen förhörde prosten henne allvarsamt och till slut måste hon ge till känna orsaken. Prästen blev förbittrad på henne, eftersom hon hade satt sig över sitt öde och inte önskade de barn som var förutbestämt för henne. Hon hade inte velat ta emot de barn som Gud utsett åt henne. Detta var en stor synd, menade prästen. Han skilde sig från henne och sa att hon i sin förhärdelse inte kunde få Guds nåd. Det skulle vara lika omöjligt för henne att få syndaförlåtelse, som att det skulle växa upp en tulpan på hans skrivbord.

Bekymrad måste frun lämna sin käre make. Ifrån den tiden var hon alldeles sanslös och visste inte var hon skulle ta vägen. Hon grunnade på sin själs salighet och drog omkring på vägarna.

En dag när hon vandrade, varthän visste hon inte, mötte hon en ryttare, som troligtvis var en uppenbarelse. Han frågade henne varför hon var så ledsen och försagd. Kvinnan berättade allt för honom. Denne rådde henne att nästa julnatt gå till kyrkan. Där skulle hon möta alla de barn som Herren skulle ha givit henne. Då skulle hon få Guds nåd.

Kvinnan gjorde så. Inkommen i kyrkan på julnatten mötte hon de tre söner hon skulle ha framfött. De var alla stora herrar i krigstjänst. Hon såg folk i bänkarna och ljus brann i lamporna. Men hon kände inte ingen någon människa. Hon stod i kyrkan en stund. Hur hon kom ut därifrån visste hon inte.

Sedan gick hon för att söka husrum för natten. Hon kom till en stor gård och knackade på dörren, men ingen ville öppna för henne, för husbonden hade förbjudit dem att ta emot löst folk som nattgäster. Men kvinnan bad och bönade och bevekte dem till slut. Tjänstefolket förstod att den gamla kvinnan var sjuk och fruktade att hon skulle frysa ihjäl denna kalla julnatt. De ville inte ha hennes död på sitt samvete. Så fick hon löfte om att ligga på höskullen, för att ingen skulle märka att hon sov på gården. Under natten dog gumman på sitt obekväma ställe.

Morgonen därpå blev tjänstefolket förskräckta när de upptäckte den döda gumman. De vågade knappt berätta det för husbonden. Gumman var okänd på stället. Husbonden, som var den präst som kvinnan varit gift med, upptäckte att den döda var hans egen hustru, som han hade fördrivit från gården.

När han senare gick in i sin kammare fick han se att en tulpan vuxit upp på skrivbordet. Hans ord hade blivit sanna och prästen förstod att hustrun hade fått nåd och blivit salig.

Det här är en av de vanligaste legendsagorna i Sverige och i den internationella sagokatalogen har den nummer ATU  755. Efter skräddargesällen Johan Magnus Pettersson, kallad Johan Sax, Svenska sagor och sägner 3, sid 32 f. Ibland har den ett lyckligt slut där prästen och hans maka återförenas. Mer om den här sagan kan du läsa i Bengt af Klintbergs uppsats Kvinnan som inte ville ha barn: litterära utformningar av en nordisk folksaga. Ingår i: Folklore och litteratur i Norden, Stockholm 1991.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

I dag ska mycket av julstöket vara klart

I dag är det Tomasdagen. Då ska allt julstök bli klart. För när det mörknar är gårdstomten och annat oknytt i farten. Då behöver de människorna redskap, både bakbord, spinnrock och kvarn. Om man inte ville ha kvar drängar och pigor nästa vår skulle de sägas upp senast Tomasdagen. Denna dag kunde också råttor och löss och andra ovälkomna husgäster sägas upp. Samtidigt som han sopade loggolvet kunde husfar säga: ”Som husbonde på gården befaller jag råttor och möss, både stora och små, både svarta och grå, att genast härifrån tåga.”

tomte

Tomten bakar

På en gård kom tomten på Tomasnatten för att baka. Bakbordet avr inte rengjort. Morgonen därpå fann gårdsfolket att köksdörren låg mitt på golvet. Tomten hade lyft av dörren och använt den som bakbord.

Gumman som bakade på Tomasnatten

På en annan gård bakade bondgumman bröd på Tomasnatten. Hur hon är försökte kunde hon inte få brödet bakat. Så fort hon stängde luckan till bakugnen, for den upp på nytt. Det var såsom en osynlig hand öppnade bakugnsluckan.

Bild: Birgitta Adolfsson ur Per Gustavsson: Julberättelser i vintermörkret, 2. upp 2001.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Minnets spelplats

Minnets spelplatsI ett TV-inslag berättar scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss om hur hon och hennes storebror Hans (som blev en av våra allra första miljökämpar) skapade en egen sagovärld som hjälpte dem att genomleva en otrygg barndom med självupptagna och frånvarande vuxna, en sjuk mor och bombningar och krig i deras barndoms Holland. Jag blir nyfiken och läser Palmstierna- Weiss memoarer Minnets spelplats. Tyvärr står det inget mer om barnens sagopåhitt.

Däremot får jag del av en annan berättelse. Bokens första 100 sidor är en oerhört skrämmande berättelse om ”borgarklassens diskreta charm”. Palmstierna-Weiss berättar naket och effektivt släktens historia fylld av framgångsrika företagare och bemärkta politiker. Samtidigt är det en obarmhärtig berättelse om inskränkthet, intriger och svek, makt och vanmakt, själviskhet och bortglömda barn. Jag tänker på Liv i Sveriges motto ”Varje liv är värt att skildra”, som är en grund för föreningens verksamhet, och som har stimulerat många okända människor att sätta sina levnadsminnen på pränt och berätta på berättarcaféer. Men också överklassens liv är värt att skildra, denna för många av oss helt okända värld. Palmstiernas-Weiss släkthistoria tilldrar sig under 1800-talet och 1900-talets första halva. Det är lätt att tro att samhället är jämlikt nu, särskilt om man själv lever under hyfsade omständigheter. Men hennes berättelse är en påminnelse om att se sig omkring och fundera hur det verkligen ser ut i dag.

Större delen av Minnets spelplats handlar om Gunilla-Pamstierna-Weiss eget konstnärskap, hennes samliv och arbete med författaren och konstnären Peter Weiss och om tidsströmningarna på 60- och 70-talet. Även den delen läser jag med stort intresse. Peter Weiss kraftsatsning, romantrilogin Motståndets estetik, var en av mina stora läsupplevelser när den utkom för 35 år sedan.

Tillsammans åker de till Vietnam för att dokumentera och skriva om hur USAs obarmhärtiga krigföring drabbar vietnameserna. Och nu hittar jag sagans roll.

En äldre kvinna kom fram till mig och tog på min långa ljusa fläta. Hon bugade sig och sa: ”Har ni äntligen kommit hem?” Det visade sig att det fanns en gammal sägen eller saga om en vietnamesisk prinsessa som rövats bort. Sägnen sa att om hon lyckades fly och komma hem från fjärran land så skulle det bli fred. Vägen var lång och när hon nått sitt hemland skulle hennes svarta hår vara vitt och hänga i en lång fläta på ryggen. Mitt ljusa hår hade bleknat rejält i den starka solen och såg nästan vitt ut. Den gamla kvinnan såg i mig sagans prinsessa, och att jag med min ljusa fläta äntligen kommit hem. Det skulle tyvärr dröja länge innan det verkligen blev fred.

En liten ögonblicksbild om hur sagan kan ge hopp och tröst i en svår tid.

I boken möter jag ett myller av författare och konstnären från tiden som skildras, den tid då jag själv var ung och läste just dessa författare, såg deras teaterpjäser och fascinerades av just dessa konstnärers bilder. Läsningen väcker minnen och känslor. En bok som också gjorde detta i somras var Gunnar Hardings memoarer Mitt poetiska liv.  Det är delvis samma människor jag möter i de två böckerna. Harding berättar om sitt arbete med att utge Akrobater i tredjeklasskupé, ett litet anspråkslöst häfte med dikter av Apollinaire, Cendrars och Max Jacob. Jag var väl 15 eller 16 år när jag hittade boken på Sundsvalls bibliotek och blev betagen. Det var mycket jag inte begrep, men rörelsen i dikten, rytmen, och kraften hänförde och ledde mig bland annat till att upptäcka surrealismen och läsa Bretons surrealistiska manifest. Och botanisera vidare i dikthyllorna.

I dag köper de kommunala biblioteken knappt dikter. I tidningen läser jag att Hässleholms bibliotek ska sluta prenumerera på en rad lite mer udda kulturskrifter. Vetenskapsrådet ska inte längre ge bidrag till en del viktiga kulturskrifter, bland annat den kulturhistoriska tidskriften RIG. I sitt remissvar över den statliga utredningen om den lättlästa litteraturens framtid (SOU 2013-58) skriver Myndigheten för tillgängliga medier, som föreslås få ett huvudansvar för den framtida utgivningen, ”Förlaget ska på sikt inte längre producera och distribuera eller lagerhålla tryckta böcker. Den tryckta upplagan ska produceras on demand, vilket innebär lägre priser och därmed en större spridning till målgruppen.”

Jag blir både fundersam och rädd. Det udda, det smala, det ovanliga, det som få efterfrågar, men som kan vara ack så viktigt, försvinner bort. Visst skapar nätet en ny tillgänglighet, ger nya spridningsmöjligheter, nya publiceringsmöjligheter. Men i detta nät drunknar också mycket.
Men vi behöver också mötesplatserna där vi kan finna det oväntade, det vi inte visste fanns. Se skådespelet, möta författaren, höra dikterna, finna den oväntade boken.

Minnets spelplats finns följaktligen endast på 3 bibliotek i Skåne Nordost, som består av 6 kommuner. På Ljungby bibliotek finns den inte alls. Så det är inte så stor chans att du helt oväntat finner denna bok på ditt bibliotek.

Gunilla Palmstierna-Weiss: Minnets spelplats, Albert Bonniers bokförlag 2013

2 kommentarer

Under Litteratur

Juhl-bocken

Förr var olika utklädningsupptåg populära under julhelgen. Ungdomar samlade in mat, brännvin och pengar till fattiga eller till julgillena. Staffanstågen gick omkring med stjärna och en person var utklädd till julbock. På sina håll gick det våldsamt till med bus och fylleri och myndigheter ingrep mot vad de ansåg vara ett ofog. Den 16 decmber 1721 blev det förbjudet att gå med julbocken i Stockholm.

julbock

Alldenstund man fast ogierna och med största missnöije månde förnimma huru såsom i stället för det, at hwar och en med innerlig hiertans andacht borde sig bereda, att rätteligen kunna och fira den instundande frögdefulla Jule-högtiden, en part sielfswåldige gåssar och andre lösa personer sälla sig tilsammans, och löpa omkring gator och gränder, samt inkomma uti husen, med de så kallade Juhl-bocken, Stiernan och andre fåfängligheter, hwarunder icke allenast en och annan vanständighet föröfwas, utan ock som aldrawärst är, blifwer der wid Guds heliga Ord och Namn obetäncksamt missbrukat;

Alt derföre ock emedan et sådant sielfswåld oskick och missbruk ingalunda kan tålas eller tillåtas, utan bör så mycket mera hämmas och afstraffas, som det hos de rättsinte och wälbetänckte ingen ringa förargelse upwäcker, hafwer hans Grefl. Excellence Riks-Rådet, Fältmarskalken och Öfwerståthållaren tillika med Magistraten funnit nödigt, här med allmänneligen kundgiöra, at eho som understår sig hädan efter, löpa omkring på Gator, Gränder, eller inkomma i husen, den samma skal genast fasttagen warda, och med behörig näpst blifwa ansedd, hwilket hwar och en som wederbör, har att ställa til hörsam rättelse och efterlefnad.
Stockholms Rådhus den 16 Decembris 1721.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner