God sagojul

Sagomuseets blogg önskar en riktigt GOD JUL. Och julklappen är förstås en saga.

Prästfrun som inte hade någon skugga

En rik och fin fru ville inte gifta sig, förrän hon blivit så gammal, att hon inte kunde få några barn. Tiden gick och när åldern var inne äktade hon en prost. Allt gick som det skulle en lång tid, och de var nöjda och glada ihop.

En vacker solskensdag gick de båda makarna ut för att spatsera. När de gick vägen fram fick prosten se att hans fru inte hade någon skugga. Han frågade henne hur detta kunde komma sig. Hon kunde inte ge något besked. Hemkommen förhörde prosten henne allvarsamt och till slut måste hon ge till känna orsaken. Prästen blev förbittrad på henne, eftersom hon hade satt sig över sitt öde och inte önskade de barn som var förutbestämt för henne. Hon hade inte velat ta emot de barn som Gud utsett åt henne. Detta var en stor synd, menade prästen. Han skilde sig från henne och sa att hon i sin förhärdelse inte kunde få Guds nåd. Det skulle vara lika omöjligt för henne att få syndaförlåtelse, som att det skulle växa upp en tulpan på hans skrivbord.

Bekymrad måste frun lämna sin käre make. Ifrån den tiden var hon alldeles sanslös och visste inte var hon skulle ta vägen. Hon grunnade på sin själs salighet och drog omkring på vägarna.

En dag när hon vandrade, varthän visste hon inte, mötte hon en ryttare, som troligtvis var en uppenbarelse. Han frågade henne varför hon var så ledsen och försagd. Kvinnan berättade allt för honom. Denne rådde henne att nästa julnatt gå till kyrkan. Där skulle hon möta alla de barn som Herren skulle ha givit henne. Då skulle hon få Guds nåd.

Kvinnan gjorde så. Inkommen i kyrkan på julnatten mötte hon de tre söner hon skulle ha framfött. De var alla stora herrar i krigstjänst. Hon såg folk i bänkarna och ljus brann i lamporna. Men hon kände inte ingen någon människa. Hon stod i kyrkan en stund. Hur hon kom ut därifrån visste hon inte.

Sedan gick hon för att söka husrum för natten. Hon kom till en stor gård och knackade på dörren, men ingen ville öppna för henne, för husbonden hade förbjudit dem att ta emot löst folk som nattgäster. Men kvinnan bad och bönade och bevekte dem till slut. Tjänstefolket förstod att den gamla kvinnan var sjuk och fruktade att hon skulle frysa ihjäl denna kalla julnatt. De ville inte ha hennes död på sitt samvete. Så fick hon löfte om att ligga på höskullen, för att ingen skulle märka att hon sov på gården. Under natten dog gumman på sitt obekväma ställe.

Morgonen därpå blev tjänstefolket förskräckta när de upptäckte den döda gumman. De vågade knappt berätta det för husbonden. Gumman var okänd på stället. Husbonden, som var den präst som kvinnan varit gift med, upptäckte att den döda var hans egen hustru, som han hade fördrivit från gården.

När han senare gick in i sin kammare fick han se att en tulpan vuxit upp på skrivbordet. Hans ord hade blivit sanna och prästen förstod att hustrun hade fått nåd och blivit salig.

Det här är en av de vanligaste legendsagorna i Sverige och i den internationella sagokatalogen har den nummer ATU  755. Efter skräddargesällen Johan Magnus Pettersson, kallad Johan Sax, Svenska sagor och sägner 3, sid 32 f. Ibland har den ett lyckligt slut där prästen och hans maka återförenas. Mer om den här sagan kan du läsa i Bengt af Klintbergs uppsats Kvinnan som inte ville ha barn: litterära utformningar av en nordisk folksaga. Ingår i: Folklore och litteratur i Norden, Stockholm 1991.