Författararkiv: Per Gustavsson

Varje år sedan 1993 arrangerar Röstånga turist- och hembygdsföreningen Kultur och natur på Odensjön nära Röstånga. Den musikaliska föreställningen ges på en flotte i sjön. Årets huvudartist var Marlena Ernman. Vi njöt av föreställningen medan skymningen föll och hundratals ljuspunkter lyste upp slänterna kring sjön. När vi ändå var på Söderåsen passade vi på att vandra två dagar i denna mycket mäktiga natur.

Inför kvällens konsert

För mig är det alltid lite speciellt att komma till Odensjön i Nackarpsdalen och den mäktiga dalen Skäralid, som skär in i Söderåsen, där Nationalparkens hjärta i dag ligger. Min mormors far och mor Andreas och Elna Bengtsson var torpare på Söderåsens sluttning och här föddes min mormor för 125 år sedan.

Andreas och Elna för snart 100 år sedan. Trädet planterades våren 1876.

I en liten skrift om Skäralid sägs att Andreas diktade : ”Ack om jag kunde gråta, gråta bara guld. Så att jag kunde betala hela min skuld, med dessa dyra droppar. Men om jag detta ej kan få, jag vore nöjd ändå, om jag kunde skita koppar.” Jag känner igen dessa rader som ett folkligt rim, men det uttrycker ändå torparnas beroendeställning och drömmar.

Odensjön är en märklig sjö. Den är nästan alldeles rund och omges av branta stränder. Man får intrycket av att marken sjunkit och en sjö bildats. Som en magisk vattenspegel omgiven av mäktig bokskog ruvar den på sina hemligheter. Inte undra på att den är sägenomnspunnen.

För mycket mycket länge sen låg en vacker herrgård där sjön finns idag. Ägaren levde ett syndfullt liv och jagade dag som natt, vardag som söndag. Denne var ingen mindre än Oden själv, den outtröttlige jägaren. Han var dömd att för evigt jaga på grund av sin synd. En gång hade han vid nattvardsgången i kyrkan tagit oblaten och sparat den till hemkomsten. Ha la den i sin bössa och sköt för att få jaktlycka. En annan gång jagade han på själva långfredagen och vanhelgade den dag då Kristus led på korset.

Som straff för Odens syndfulla liv sjönk hans gård i jordens innandöme och Odensjön bildades.

Men själv är han tvingad att fara på jakt genom luften med sina hundar. Ibland kommer han också ridande som en vanlig människa. En gång lät han en man hålla hästen. När han som tack gav mannen drickspengar, var denne klok nog att hålla fram hatten. Det var tur att han inte sträckte fram handen. Mynten brände hål i hatten, för de var glödheta.

Folk säger att Odensjön är mycket djup, en del till och med att den är bottenlös. En gång var det en man som plöjde på kanten av stupet ner mot sjön. Han var snål om jorden och körde för nära kanten. Den brast och både oxar och plog föll över kanten och ned i sjön. Efter en tid flöt oxarnas ok upp i Bonarpssjön, som ligger en mil från Odensjön.

När jag tar del av sägnerna förstår jag min mors ovilja mot att bada i insjöar. Hennes barndoms sjö var just den trolska bottenlösa Odensjön. Hon berättade också att unga olyckliga kvinnor dränkt sig av kärlekssorg i sjön. Ogärna såg hon att vi barnen badade i Sidsjön som låg några kilometer från vårt hus.  Men när vi både var ordentligt simkunniga och stora nog att cykla dit själva, tog vi oss dit ändå. Men för henne var bad alltid havsbad.

Här är ännu en ruskig sägen från Odensjön.

På Nackarpsgården inte långt från sjön bodde en karl som hette Mats, han kallades kort och gott för Mats i Nackarp. En gång när han var vid Odensjön och fiskade fick han en stor vacker gädda och belåten gick han hemåt med sin fångst. Men under vandringen hem växte gäddan och blev bara större och större, så till slut orkade Mats knappt bära den. Då han kom hem släppte han alldeles utmattad ner fisken på golvet. När fisken blev fri, blev hon så vild och slog så våldsamt med stjärten, så att hon höll på att välta hela huset.

Mats i Nackarp förstod att det var något trolltyg med fisken. Han öppnade dörren och släppte ut henne. Då for fisken själv tillbaka till Odensjön och försvann ner i det mörka vattnet.

Odensjön med ett av sina badhus. Bilden tagen på 1930-talet.

Om någon dag berättar jag mer om Skäralid.

Hur skapar man en skröna utifrån vardagliga triviala upplevelser och iaktagelser. Hur blir en vingskadad kråka en väldig havsörn.

Det ger Johan Theorin ett lysande exempel på i berättelsen Örnen och kråkan. Och avslutningen är riktigt finurlig. Missa inte detta lilla guldkorn!

Du hittar berättelsen i novellsamlingen På stort alvar, som kom ut 2012. Nu finns den i pocket och säkert också på ett bibliotek nära dig. Många av berättelserna i boken är inspirerade av den folkliga sägentradition.

Midsommaraftons morgon och jag plockar smultron. Skörden blir ovanligt rik. Om vi ska lita på en gamla folklig uppfattning innebär det att ”Olle har kakan i ordning”, vilket betyder att på Olofsdagen kan säden malas till mjöl. Inom folkmedicinen användes daggfulla bär, smultron som plockats på morgonen när daggen ännu låg kvar, mot ögonsjukdomar. Krossade smultron läkte brännsår. Det första smultronen man plockade sönderklämdes på liktornen och ombands med en tygtrasa och snart försvann liktornen.

Enligt Arvid Månssons Örta-book, som är en sammanställning ur kontinentala källor, mer lärda än folkliga, har smultron eller jordbär 10 dygder. Smultronen ska läggas i vatten och om man dricker av jordbäravattnet rensas bröst och lunga, illaluktande dofter från munnen försvinner, sår läkes. Har man svårt att pissa hjälper smultronvattnet.

Har du plockat smultron och möter någon som frågar vad du har hittat, så tveka inte med svaret. Det lär oss en gammal legend.

Kristus mötte en gång en kvinna, som hade plockat smultron. Hon hade täckt korgen så att de inte syntes. Han frågade vad hon hade i korgen. – Ingenting, svarade kvinnan. – Gott, svarade Kristus, då ska det också ingenting vara. Sedan dess mättar inte smultron, även om man åter aldrig så många.