Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Fiskarens dröm

Det var en gång en fiskare som bodde i ett litet hus vid havet. Han steg tidigt upp varje morgon och rodde ut i sin båt, för att dra upp de nät han hade lagt ut kvällen innan.  Fisken sålde han på marknaden i stan och fick pengar som han köpte smör, mjölk och bröd till sin lilla familj.

En vacker och solig sommardag när arbetet var klart för dagen rodde han ut på havet. Han kastade i ankaret nära stranden och la sig ner i båten och njöt av stillheten och tystnaden. Båten guppade lätt på de små vågorna och den ljumma vinden svalkade honom. Han kände sig glad och lycklig.

– Hallå där, hörde han någon ropa och väcktes ur sina dagdrömmar.

När han tittade upp fick han se en fint klädd man stå vid stranden, Han bar en dyrbar kostym.

– Varför ligger du där och latar dig mitt på blanka dan? frågade främlingen. Varför fiskar du inte?

– Jag är klar med mitt arbete för dagen, förklarade fiskaren. Jag har sålt morgonens fisk på marknaden och nu ligger jag här och vilar och njuter av det fina vädret.

– Men varför ror du inte längre ut på havet och fångar mer fisk? frågade mannen.

– Varför ska jag göra det? undrade fiskaren.

– Du är en riktig dumbom! Du kan ju sälja mer fisk och tjäna mer pengar. Efter ett tag kan du köpa en större båt och ta dig längre ut på havet där det är lättare att få riktigt stora fångster. Och när du har sålt all den fisken, kan du köpa en än större båt och anställa folk som hjälper dig i ditt fiske.

– Varför ska jag det?

– Men då kommer du att tjäna mer pengar än du någonsin kan drömma om.

– Varför ska jag det?

– Du kan anställa så många fiskare du bara vill,  så att du slipper arbeta själv. Då kan du lata dig hela dagarna. När helst som du får lust kan du ro ut på havet i din lilla roddbåt. Tänk dig själv, en varm och solig sommardag kan du ligga i båten och bara lata dig, njuta av värmen och känna hur bra du har det.

 En så kallad visdomshistoria vars ursprung är okänt och som jag hittat i Margaret Silf: One Hundred Wisdom Stories From Around the World. Ny uppl Oxford 2011.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Min julläsning

DSC01884Jultid är lästid för mig. Eller bär åtminstone på förhoppningen om läsning i lugn och ro när julkalasen är över och barnbarnen åkt hem. Vad ligger det då för spännande i min boktrave på skrivbordet?

När jag gick i mellanstadiet och vi skulle läsa om Sörmland i geografiundervisningen, sista veckan på vårterminen, var jag ledig för sommarresan till Skåne. Så det landskapet har jag aldrig riktigt känt mig hemma i. Därför ser jag fram emot mig att läsa Björn Gidstams vackra bok Sörmland med undertiteln Strövtåg i kulturlandskapet. Det är ytterligare en bok i hans landskapsserie, där han tidigare bland annat har skildrat hemlandskapet Småland. Det är en bok som man gärna läser lite här och där i, bläddrar i och hittar något spännande. Och det är inte svårt, sprängfylld som boken är med naturskildringar, byggnadskultur, traditioner och folktro, möten med människor.

En bok som kom för några år sedan och som jag missat är historieprofessorn Ingrid Millbourns Det hemlighetsfulla mötet – publik och gycklare. Den har en riktigt bra undertitel: Om skräcken och lockelsen i att se varandra. Det känner jag igen mig i. När sagoberättaren lämnar intimsfären, visst närmar hen sig då både gycklaren och bondkomikern. Författaren utgår från en samling cirkusaffischer som hon hittat på Kungliga biblioteket och åskådarnas minnen som finns gömda i Nordiska museets folkminnessamling.

Ebbe Schön har skrivit en ny bok om gårdstomten, Gårdstomens långa minne. Men nu har han vänt på perspektivet: det är tomten som betraktar människornas ofta dåraktiga värld, så som den gestaltat sig de senaste 1000 åren.

Berättande i förskolan ingår i Natur och Kulturs pedagogiska handboksserie för yrkesverksamma inom förskolan. Här ska berättande förstås i vid bemärkelse, där muntligt berättande bara är en liten del av begreppet. Det handlar om högläsning, berättelser i böcker, lek och samtal och barns språkutveckling och eget berättande. Boken är en antologi med bidrag av akademiska forskare inom skilda discipliner.

Hoppas också hinna med två böcker om vårt textila kulturarv. Museet i Ystad som heter Klostret visar just nu utställningen Himmelskt vackert – vävnader från Österlen. Jag har inte hunnit se utställningen än, men den pågår till 2016, så än finns det tid. Men en bok med samma titel lockar lockar och förför och skildrar utförligt denna kvinnliga kulturskatt.

Det gör också Ståten och nyttan, som handlar om folkliga kläder och textiltraditioner i södra Småland. Dräktrådet i Kronobergs län har under en lång följd av året inventerat den textila traditionen bl. a i Sagobygden och resultatet föreligger nu i en imponerande bok. Några kapitelrubriker: När piga blev bondbrud; I vadmal och renhud; Barn i linda och kolt; När köpetygerna kom till Småland; I takt eller otakt med modet. Boken finns att köpa på Sagomuseet.

En bok i boktraven har jag redan betat av, det är Bengt af Klintbergs Hylla. Baksidestexten anger att det är en ”maskerad självbiografi”. Och visst är det så. Alla kapitlen utgår från en företeelse, ett ord, en person som börjar på H, såsom happenings, halshuggning, Hameln, hustru, hoppilandkalle, hemlängtan, Hodell, alla på olika sätt kopplade till Bengts verksamhet och många intressen. Så vill du läsa om något som du kanske aldrig tänkt läsa om ska du botanisera i Bengt af Klintbergs Hylla, det är både lustfyllt och lärorikt. Och eftersom jag själv i tonåren lyssnade på text- och ljudkompositioner och köpte märkliga skivor som Gubbdrukningar, läste poeterna Apollinaire och Cendrars, surrealistiska manifestet och fördjupade mig i 1900-talets konstnärliga modernism så väcker boken också starka minnen.

En bok som saknas i min trave på skrivbordet är Håkan Håkanssons magnifika och vackra verk Vid tidens ände, som handlar om vårt lands förste riksantikvarie Johannes Bureus och den tid han verkade i. Han var tidigt ute och samlade medvetet in folktro och sägner som finns i handskriften Sumlen som utgavs i Svenska Landsmål 1886. ”Det är den mest fascinerande och förföriska historiska text jag läst på länge” skrev Aftonbladets anmälare Carl-Michael Edenborg. Den bok hoppas jag få i julklapp eller födelsedagspresent. Annars  köper jag den bums efter helgen.

Fin julläsning önskar jag alla. Och du får gärna berätta om hur din julläsning ser ut?

Böcker:

Björn Gidstam: Sörmland. Strövtåg i kulturlandskapet. Carlsson bokförlag, 2014

Ingrid Millbourn: Det hemilighetsfulla mötet – publik och gycklare. Carlsson bokförlag, 2012

Ebbe Schön: Gårdstomtens långa minne. Carlsson bokförlag, 2014

Berätttande i förskolan. Red: Bim Riddersporre och Barbro Bruce. Natur & Kultur, 2014.

Himmelskt vackert – vävnader från Österlen. Ystadiana 2014, utg. av Ystads Fornminnesförening.

Ståten och nyttan – folkliga kläder och textila traditioner i södra Småland. Dräktrådet i Kronobergs län, 2014

Bengt af Klintberg: Hylla. Atlantis, 2014

Håkan Håkansson: Vid tidens ände –  om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand. Makadam förlag, 2014

2 kommentarer

Under Litteratur

Halländska sagor – nyutgåva

Jag tycker mycket om August Bondesons Halländska sagor. I boken berättar Bondeson drygt 30 sagor från sina halländska hembygd, många av dem hade han hört fadern berätta när han var liten. Det som gör boken så intressant, är  att Bondeson i många av sagorna målande lyfter fram vardagslivet och förhållandet mellan de olika befolknignsskikten i 1800-talssamhället. Dessutom berättar han på dialekt och här finns mängder med unika och härliga uttryck, som  känns naturliga i sammanhanget.

Bondesons bok kan jämföras med Djurklous mer kända Sagor och äfventyr berättade på svenska landsmål, som kom ut 1883. De två utgåvorna har de gemensamt att  Bondeson och Djurklou mer är författare till sagorna än upptecknare. De skapar en egen sagostil. Jag föredrar den orättvist bortglömde Bondeson, som mer solidariserar sig med personerna i sina sagor och är friskare och naturligare.

halländskaHalländska sagor kom ut 1880 och har länge varit svår att få tag på. Nu har Bondesonsällskapet glädjande nog givit ut samlingen i en  faksimilutgåva. Den är försedd med ett efterord av Maria Ehrenberg, som skrivit en avhandling om en annan viktig sagosamlare, Eva Wigström. Maria Ehrenberg skriver om Bondesons verksamhet som sagoutgivare och sätter in hans arbete i tidens syn på sagorna. Hon skildrar hans utveckling från sagoförfattare till upptecknare, vilket jag lite kortfattat tidigare har skrivit om på Sagomuseets blogg. Läs det här.

Jag är inte riktigt överens med Ehrenbergs syn på Bondesons andra sagoutgåva, Svenska folksagor från skilda landskap. Hon beklagar att Bondeson här överger det dialektala och förkortar sagorna. Jag tycker detta är en ypperlig sagoutgåva, där författaren träder i bakgrunden, och ändå behåller ett berättande som känns äkta och friskt. För sagoberättare är boken en guldgruva, som tillåter ett personligt muntligt berättande.

Maria Ehrenberg kommenterar varje saga och lyfter särskilt fram om det är en kvinnlig eller manlig saga och pekar på alla fina vardagsdetaljer i sagorna. Jag tror att hennes kommentarer kan underlätta läsningen. På grund av dialekten är inte sagorna snabblästa. Men den som tar sig tid får rikt utbyte och det finns en mycket bra ordlista längst bak i boken.

Jag tycker det är synd att Maria Ehrenbegr inte använt den senaste utgåvan av The Types of International Folktale från 2004, som ger varje sagotyp ett typnymmer, förkortat ATU. Den ger en betydligt rikare bild av var i världen de olika sagorna återfinns än utgåvan från 1961. Flera sagor som hon uppger saknas i den internationella katalogen och inte ger något typnummer, återfinns faktiskt i den.

Halländska sagor kan bli en härlig julläsning för många. Den kostar 150:- och finns snart att köpa på Sagomuseet. Den kan också beställas från Bondesonsällskapet.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Julberättelser i vintermörkret

DSC01866Snart är det advent. Ordet betyder ankomst, men i folkmun fick det betydelsen väntan. Hela advent är en lång tid av väntan på juldagarna. Inte bara för att fira Jesusbarnet födelse, utan lika mycket för att det för många var det enda tillfället på året, då mat fanns i överflöd, liksom öl och brännvin. De var några dagars vila, utan betungande arbete. Det var också en tid för lekar, dans och berättande. Berättelserna handlade ofta om allt märkligt som sades ha hänt just under de mörka veckorna kring jul och nyår, då allt oknytt och lortatyg var i rörelse. Men inomhus brann ljusen och talgdankarna och skrämde bort allt hemskt. Då blev de hemska mindre farligt.

Stugan var smyckad till fest. Dragen med textilier, takduk över bordet med julkrona i mitten och så om råd fanns därtill, vackra målade bonader med bibliska berättelser.

Under många år har jag i advent dukat upp ett gammaldags småländskt julbord med äpplastake, julhögar, ölstånka, brännvinsstop, grötfat. Över hänger svinbortskronan och spiklyktorna är framtagna för att tas med till julottan och värma under kjolarna. Så berättar jag utifrån alla föremål, börjar med slakten och slutar med farängladagen och tjugonde knut.

I år berättar jag i några bygdegårdar. Så välkommen att lyssna om du har möjlighet.

Tisdag 25 nov kl 18.30 – Ösjöbols bygdegård, norr om Åseda

Torsdag 27 nov 18.30 – Knislinge bygdegård

Fredag 28 nov kl 19 – Judhults bygdegård, Göteryd

Passa gärna på att besöka Ljungby museum vid Ljungby Gamla Torg under julhelgen, de har en förnämlig samling av sydsvenska julbonader.

DSC01868

6 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Kärlekslås på Åland

okäntI Mariehamn vandrar jag längs havet och går över den lilla bron som leder till Lilla Holmens badplats. På broräcket hänger fyra lås och de älskande paren har slängt nyckeln i vattnet. En magisk handling, som förhoppningsvis kommer att bevara deras kärlek för alltid.

Många välkända broar i Europa har blivit så behängda med lås, att tyngden har blivit för stor. Ansvariga myndigheter har sett sig tvungna att klippa bort låsen. Det här är alltså en levande spridd folklig tradition.

Men de fyra låsen på bron till Lilla Holmens badplats ser så ensamma och övergivna ut. Har myndigheterna även rensat här? Eller är det en ny tradition just på Åland? Eller kanske rent av en handling som aldrig blev en tradition och kommer att klinga av?

Mer om den här traditionen och dess ursprung finner du här.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Svenska lejon

lejonKan man skriva en bok om lejon i Sverige. Ja, om man heter Ingvar Svanberg och är etnobiolog. Han har tidigare publicerat en rad böcker och artiklar rörande folklig kunskap om djur och växter. För en berättare är böckerna mycket givande eftersom de innehåller fina berättelser och mycket folktro. Ingvar Svanbergs nya bok heter kort och gott Svenska lejon. Det är en ganska så sorglig historia om hur lejonet har varit en maktsymbol för svenska kungar. Johan III var den första svensk kung som bevisligen kunde stoltsera med ett lejon. Det var 1586 han fick ett lejon från en engelsk adelsman. Men mycket pekar på att redan brodern Erik XIV hade haft lejon, eftersom han lät bygga ett lejonhus av sten. Inför drottning Kristinas kröning införskaffades också ett lejon till Sverige och precis som i det antika Rom anordnades det ett skådespel med djurhetsning, där lejonet fick möta en björn. Drottning Kristina benämndes också som ”det rätta Nordiska Lejonet”. Många svenska kungar har också avporträtteras tillsammans med ett lejon. Lejon och andra vilda djur var vanliga gåvor mellan länder och kungar under många århundranden. Så sent som 2004 fick den svenska kungafamiljen ett par elefanter från den thailändske kungen. Sverige har i gengäld sänt renar till kontinenten. I slutet av 1700-talet och under hela 1800-talet var det vanligt med kringresande menagerier, där besökare kunde beskåda lejon. 1918 blev det förbjudet av visa upp vilda djur i menageriet, men man kan säga att det ändå fortsatte eftersom det var fritt fram med vilda djur på cirkusar och de kunde beskådas i pauserna. 1960 var det slut med rovdjur på cirkusar i Sverige. Nu finns de i våra djurparker. Innan verkliga lejon fanns i Sverige kände svenskar till lejon genom berättelser, framförallt då Bibelns alla lejon. Där som överallt annat är lejonet symbol för styrka. Berättare, som jag är, hade jag gärna sett en utförligare skildring av lejonet i berättelsernas värld. Det är ju genom berättelserna som många människor för första gången möter bilden av lejonet. Tänk bara på dagens små barn, ett lejon i pekboken är mycket mer intressant än en realistiskt tecknad banan. Vilda djur fascinerar. Svanberg nämner berättelsen om slaven Androkles, som fortfarande lever kvar och berättas i dag, t ex i serietidningen Bamse. Minns ni den? Slaven som plockar ut en tagg ur lejonets tagg. När han senare kastas till lejonet, känner lejonet igenom honom och skonar honom. Den berättelsen fanns i Läsebok för folkskolan. I svensk sägenberättande är lejonet ersatt av björnen. En berättelse jag associerar till är en av de tidigaste svenska folksagouppteckningarna från 1702. Det är sagan om ynglingen som befriar tre bortrövade prinsessor, ATU 301. Han lyckas med bedriften eftersom han delar ett dött djur rättvist mellan fem djur i skogen och belönas med att kunna förvandla sig till dessa djur. Ett av djuren är ett lejon och ynglingen får nu lejonets styrka. En annan sak jag erinrar mig när när jag läser boken är kungastatyerna i Kungsträdgården i Stockholm. Svanberg nämner statyerna av Karl XII och Karl XIII. Den sistnämnde är omgiven av lejon. Jag kommer ihåg att min mor berättade en minnesregel från sin skoltid, när det gällde att komma ihåg vilken betydelse de svenska kungarna hade. ”Karl XII är ett lejon omgiven av fyra krukor. Karls XIII är en kruka omgiven av fyra lejon.” Marginella företeelser säger en hel del  om det samhälle vi lever i. Ingvar Svanbergs berättelse om de svenska lejonen är ytterligare en liten pusselbit som belyser vår historia. Det handlar om makt och underkastelse.

Boken utan skyddsomslag

Boken utan skyddsomslag

Det här är inte bara en bok, det är en mycket vacker bok, förtjänstfull formgiven av Patrik  Sundström. Det är rena rama njutningen att hålla den i handen. Så här ska kunskap paketeras. En starkt försvar för boken som sådan. Inte oväntat är den utgiven av ett litet förlag som älskar böcker, Dialogos förlag. Mer information om förlagets spännande utgivning hittar du på www.dialogosforlag.se.

1 kommentar

Under Litteratur

Trollkäringen som skapade en fors

DSC01726På väg från Snorres Reykholt till Skagafjordur stannar vi till vid forsen Kolugljúfur. Det var trollkärringen Kola som en gång grävde den en kilometer långa klyftan där vattnet strömmar fram. Hon är begraven i en kulle vid fjällets fot,  inte långt från forsen. Där är också hennes skatter gömda.   DSC01725

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Reykholt och Snorre

Snorre blickar ut över Reykholt

Snorre blickar ut över Reykholt

I går var vi i Reykholt där Snorre Sturlasson bodde. Thorvald Steen har skrivit en fin liten bok om Snorres fem sista dagar, Den lilla hästen. Han ger en levande bild av Snorres gård och skildrar rädslan och osäkerheten inför det obönhörliga slutet. Samtidigt berättar han också om Snorres liv och gärning genom en rad återblickar.

Snorres heta bad

Snorres heta bad

Lämningarna efter Snorres gård

Lämningarna efter Snorres gård

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Egil Skallagrimssons saga

DSC01699I dag har vi besökt Landnamscentret (The Settlement Centre) i Borganes, 1 timmes bussresa norr om Reykjavik. Här finns två intressanta utställningar. Den ena handlar om de första bosättarna på Island. Den andra om Egil Skallagrimssons saga. Egil levde just i området kring Borgarnes. Hela sagan berättas i ett 30-tal tablåer och vi lyssnar i en audioguide på svenska. Reliefer, skulpturer och modeller levandegör sagan och det är både skickligt och fantasifullt gjort. Så missa inte detta museum när du kommer till Island.

2 kommentarer

Under Sagomuseets verksamhet

Odensjön och Skäralid 4

Odensjön, från Runa 1844

Odensjön, från Runa 1844

Åter till Odensjön. Kanske du minns att folk har betraktat den som bottenlös.

En gång var det en bonde som bestämde sig för att undersöka saken och mäta sjöns djup. Han begagnade sig av 18 sammanfästade hövälingar. En höväling är repet som binds om ett hölass och kan vara 24 famnar långt, alltså nära 43 meter. Då kan du själv räkna ut vilket oerhört långt rep bonden begagnade. Ändå nådde inte repet bottnen. När han drog upp repet med järnstången som hade fungerat som tyngd, var järnet borta. Istället satt där ett krumt baggehorn.

Nästan afton kom till bonden en sjö-bo med hälsning från far, att få tillbaka hans nya supasked. Bonden svarade att matskeden skulle lämnas tillbaka, då järnstången återställdes. När det gått en stund kom stången farande över taket in i gården och hornet dansade genast ut genom stugdörren och försvann.

Det här återger den omtalade klockaren i Röstånga Nils Lilja, i Richard Dybecks tidskrift RUNA 1844. Han tillägger att sjön varit ett tillhåll för sjörå och att så sent som sommaren 1822 såg flera personer en vacker kvinna vid sjön, till hälften höja sig ur en våg och strax försvinna ner i djupet.

Lämna en kommentar

Under Att berätta