”Det berättande barnet”

Nu är det snart tid att ligga i hängmattan och njuta av läsning. Här är ytterligare ett lästips.

Jag läser den danske forskaren Pia Thomsens bok Det berättande barnet med undertiteln Stimulera förskolebarn att uttrycka sig i ord. Efter läsningen har jag fått en fördjupad förståelse för hur viktiga språkliga förebilder vi vuxna är för de små barnen.

Thomsens utgångspunkt är att barn lär sig språk ”genom att ingå i språkliga, sociala och kognitiva gemenskaper med vuxna”. Hon argumenterar för narrativa praktikformer i förskolan. Barn lär sig inte språk av sig själva och genom fri lek. Det är avgörande att den vuxne avsätter särskild tid för arbetet med språket i förskolan. Barn ska stimuleras att bli berättare. Med hjälp av berättelser tolkar vi händelser, skapar identitet, utvecklar den sociala och kognitiva förmågan.

Tomsen betonar hur betydelsefullt det är att den vuxen är aktivt lyssnande och berättande, alltså har hela uppmärksamheten i samtalet med barnen. Och här är det lätt att se att verkligheten ser helt annorlunda ut. Häromdagen när jag berättade för förskolebarn tog en i personalen upp sin mobil och smsade. Den vanligaste synen på en lekpark idag, är en vuxen som leker med telefonen, istället för att leka med barnen helhjärtat. Tomsen använder uttrycket ”världens bästa gemensamma uppmärksamhet” och menar med detta förmågan att rikta uppmärksamhet mot ett föremål eller handling, och samtidigt dela denna uppmärksamhet med en annan person. En person som visserligen är intill barnen, men som sysslar med något annat, hjälper inte barnet att utveckla denna så viktiga förmåga.

Boken är verkligen användbar eftersom den, förutom att den tecknar bilden av barns språkutveckling, också ger en rad praktiska tips på hur en narrativ praktik kan etableras i förskolan.

Som berättare påminner mig boken om hur viktigt det är att använda ett komplext ordförråd. Tomsen understryker att barn som har ett begränsat ordförråd vid tre års ålder också har det långt upp i skolåldern. Med andra ord är det viktigt att ge de små barnen nya ord. Hon hänvisar också till att undersökningar visar att i synnerhet barn med språksvårigheter har stor glädje av att höra muntliga berättelser. Det stärker sambandet mellan den kognitiva och språkliga nivån.

Barnets egna muntliga berättelser underlättar läsförståelsen, eftersom de tränat sig på att organisera vad som händer med språkliga uttryck. Erfarenheter av narrativa praktikformer i skolan skapar också lugn och ro i vardagen. En orsak är att barn upplever att de blir sedda och respekterade.

Barn i åldern 0-3 år har också ett kontextbundet ordförråd. Med andra ord kan vi underlätta förståelse av en berättelse om vi använder konkreta föremål. Detta funkar redan så tidigt som när barnet är 8 månader.

Barn mellan 3-6 år utvecklar ett kontextoberoende ordförråd och ett abstrakt tänkande. Tomsen framhåller hur viktigt och roligt det kan vara att i den här åldern använda sig av fasta språkliga uttryck, alltså talesätt och ordspråk.

I sin språkliga utveckling gör barn en massa fel, men Tomsen betonar att det är en del av den språkliga utvecklingen och hur viktigt det är att se till vad barnet vill förmedla.

Jag hade gärna läst den här boken i en läsecirkel och diskuterat vilka lärdomar vi kan dra av den aktuella språkforskningen och hur vi kan omsätta dem i det dagliga mötet med barn.

Pia Thomsen: Det berättande barnet. Studentlitteratur, Lund 2013. ISBN 978-91-44-09150-1

Översatt från danskan av Ulrika Jakobsson.