En sägen från Catarina Walles

Vantamannen

”Jag fryser så om mina händer, jag fryser så om mina händer”.

Det hände sig på den tiden då de fattigaste bodde närmast kusten, att männen farit ut på vrakfiske.

Hösten hade kommit snabbt och dimman låg tät, nu gällde det att få fisk så att man klarade sig över vintern. Männen var väl påklädda, men hade flutit ifrån varandra i sina vrakekor. Småslumrade gjorde de mitt i natten och hjälptes åt var eka.

Plötsligt vaknar en av männen med ett ryck och är med ens klarvaken! Visst hörde han någon ropa på honom, visst gjorde han det? Visserligen var han kanske lite småfrusen och hungrig, men visst hade han hört?

”Jag fryser så om mina händer”. Jo, där kom rösten igen, men var kom den ifrån? Ännu en gång hörde han: ”Jag fryser så om mina händer”. Nu hade han hört det klart och tydligt och det kom från sjön, från havet.

Det måste vara en av havsfru som ropade på honom och hjälpte man inte till kunde det gå riktigt galet! Han kastade snabbt sina nya hemmastickade vantar i sjön och hoppades att inte få alldeles för mycket skäll när han kom hem till frun.

Mannen väckte snabbt de andra i båten och de männen de kunde höra nära omkring sig. De berättade att havsfrun hade kallat och att hon frös.

De kom lyckligt i land, alla de som hörsammat att havsfrun ropat på dem. Endast någon timme senare började blåsa upp till storm, en ordentlig storm närmare orkan hade de blivit varnade för. Männen de inte nådde när de varnade, såg de aldrig mer.

Den man som skänkte sina nystickade vantar fick alltid en riklig fångst varje gång han var ute på fiske och kanske tack vare det fick inget skäll av frun för att han kastade sina nya vantar i sjön.

Det här hände för länge sedan vid kusten mellan Åhus och Yngsjö på den östra sidan av Skåne, har du vägarna förbi så gå gärna ner till kusten och titta. Händelsen har fått en väg uppkallad efter sig: Vantamansvägen. Däremot kan jag inte lova dig att du får rikligt med fisk.

Catarina Walles, Transval – strax utanför Åhus