En vacker söndag fick Sankte Per syn på en kyrkoherde som spelade golf på gudstjänsttid. Den helige såg plötsligt hur kyrkoherden gjorde hole in one på banans ess. Han blev upprörd och gick raka vägen till Gud och skvallrade. Sankte Per undrade vilket straff som skulle tilldelas de syndige. Den Allsmäktige såg på Sankte Per och svarade milt:
– Vem kan han berätta detta för?
förmedlat av golfspelaren Daniel Onaca
I år är det hundra år sedan Stadsparken i Lund invigdes och det firar man med en mängd olika aktiviteter i parken. Men vem känner till detta gedigna program, kan man undra. Pappersprogram finns att hämta på turistbyrån, men hur ofta går man som lundabo in på sin egen turistbyrå? Programmet finns också på kommunens hemsida. Men går man in på nätet och letar efter något som man inte vet finns? Känner ni berättare igen det? En förutsättning för ett lyckat och välbesökt berättarevenemang är god marknadsföringen! I höst har jag verkligen lärt mig det.
Så var det dags för ”Fågelsagor för barn” med mig, berättaren Helena Heyman,vid två tillfällen under den gamla hängboken i Lunds Stadspark. På Lundasidan i Sydsvenskan under “Det händer idag” stod ingenting fast jag skickat in en notis. Inte heller något under “Dagens Guide” på annat ställe i tidningen. Det skulle vara arrangörens ansvar.
Jag vaknade denna tisdagmorgon med en obehagskänsla. Det kommer nog ingen , tänkte jag. Morgonen var mulen, regnet hängde i luften.
Väl förberedd och i god tid travade jag bort mot stadsparken. Över ena axeln bar jag den hopfällbara berättarstolen. Över andra axeln stor kasse med batteridriven mikrofon, presenningar, filtar och egenhändigt målade akvareller föreställande de fåglar jag skulle berätta om. I fickan låg en liten ladusvala, ett mjukisdjur som kvittrade vacker svalsång när man tryckte på ryggen.
“Samling vid kansliet kl 10.00” stod det i programmet. Jag väntade länge och studerade under tiden voljärerna i närheten med frusna undulater och märkvärdiga höns med fjädrar på fötterna. Det började duggregna. Inte en människa i parken. Jaha, mina farhågor hade besannats och jag skulle just gå bort till hängboken för att samla ihop mina utlagda filtar och presenningar.
Då, tio minuter sent kom det en ensam dam, en berättarintresserad mormor! “Är det du som skall berätta sagor”? frågade hon. “Jag vill gärna lyssna för att sedan berätta vidare för mina barnbarn.”
Nu regnade det riktigt ordenligt. Vi såg på varandra och började skratta. Båda var vi klädda i regnställ. Så, “Javisst, kom med!”sa jag och så förde jag mormor genom två mörka trollskogar av idegran och cypresser och snart var vi inne i sagovärlden, kojan under hängbokens grenar. Där var det riktigt mysigt och skyddade var vi från både regn och vind och där hängde jag upp mina fåglar i grenarna. Tvättklämmor och snören hade jag med mig i kassen.
Men var fanns bänkarna som vaktmästaren skulle sätta ut? Långt borta i en annan del av parken anade jag några gula parkbänkar – under en helt annnan hängbok!
Men mormor Eva , som ju var välklädd – och rörlig, satte sig på en av filtarna framför mig. Och så började jag berätta.
Eva hade papper och penna i handen och antecknade med stenografisk hastighet om sparvhöken som av misstag åt upp ugglans ungar, om hur spillkråkan och ladusvalan skapades, om svanarna som flög ikapp, om fåglarna som ville ha en kung och till slut om Tummelisa och den snälla ladusvalan.
När sagostunden var slut hade regnet dragit undan och solen sken vackert in i kojan. Eva var mycket nöjd med sina nerskrivna berättelser. “Vad roligt det skall bli att berätta för barnbarnen” sa hon. Och senare var Eva den första att anmäla sig till min kurs i muntligt berättande på Lunds stadsbibliotek.
Flera veckor senare var det dags för det andra tillfället med “Fågelsagor för barn under hängboken.” Denna gång stod det tydligt annonserat både under “Det händer idag” och under “guiden” i dagstidningen. Jag hade också själv informerat några förskolor om fågelberättandet.
Även denna morgon var mulen och våt när jag promenerade bort till stadsparken med min “rekvisita” över axlarna. Döm om min förvåning när det redan tjugo minuter före tio kom vandrandes, från alla håll på gångarna, små telningar, i led,i prasslande galonbyxor, med sina olika “dagisfröknar”
“Oj”, tänkte jag, “Jag skulle inte ha lämnat mikrofonen med högtalaren hemma.” Men mer “tänk” blev det inte tid till.
Genom trollskogarna och in i sagovärlden travade de små liven snällt och så satt 67 !!!! små änglar på filtarna framför mig, alla i kommunens självlysande gröna västar – och lyssnade andäktigt på spännande, lite farliga men lärorika fågelsagor!
Denna morgon var också bänkarna placerade under rätt hängbok. Sju parkbänkar, fulla till sista plats av berättarintresserade förskolelärare.
Oj, säger jag bara! Båda tillfällena lika spännande!
Helena Heyman
Under Att berätta
Då jag kom för fjärde gången tilltalade ett av de större barnen (kom ihåg att ingen är över 3 år) mig med Monika. Kanske betydde det sagotant. De ”större” gick och satte sig vid borden innan fröknarna sagt något om saga. Det var också en av dem som ropade ”get” när jag började ”Det var en gång en …”. De mindre/yngre barnen såg bara förväntansfulla ut. Någon fruktskål fanns liksom förra gången inte på bordet, sagan lockade tillräckligt för att sitta stilla. Varje gång hade jag berättat om mammas grönsaksland men den här gången fick de också se och smaka på det. Jag hade med mig gurka, ärtskidor, bönor. morot, persilja äpple och päron, allt från mammas grönsaksland. Den olydiga geten var duktig på att stoppa grönsaker i munnen.
En liten flicka gav till ett par förtjusta skrik annars var de lika tysta som vid första berättartillfället. Då, första gången hade de ett lite förvånat uttryck i ansiktena. Eller som en av lärarna sa: ”De verkade helt paralyserade.” Nu var ansiktena fulla av uttryck för förtjusning, igenkänning, lite rädsla och stor glädje när getingen dök upp och som den allra minsta blev sagans hjälte än en gång.
Efteråt avsmakades en del av mammas grönsaker. Baljorna med bönor öppnades och bönorna beundrades där de låg på sin mjuka, sidenlena bädd. Djuren fick också smaka. Vi hittade t.ex. alla bönorna noggrant instoppade i björnens kropp. De lekte en bra stund med djuren men så plötsligt var det något baarn som lekt klart och stoppade ner djuret i min korg. Det skedde tyst o lugnt och plötsligt var min korg full med djur igen och det var dags för blöjbyte och sedan utelek.
Hur det här gick till vet jag inte, kanske var det någon av de vuxna som diskret föreslog ett blöjbyte och så hade den stilla signalen gått. Den 22 november berättar jag sagan för sista gången, det ska bli spännande för då ska jag försöka få barnen att hjälpa mig med sagan.
Jag återkommer med resultatet
Monika Eriksson
Under Att berätta, Pedagogik
naturguide fågelskådare poet berättare
Tycker om att ströva i markerna, se det stora i det lilla, med öppna sinnen för naturens och livets ständiga rörelse. Sitter gärna på en stubbe i skogen, lyssnar, iakttar, väntar med penna och anteckningsbok och med kikaren tillhands.
Och jag berättar gärna om mina möten och upplevelser.
Jag framträder i olika berättarsammanhang, tillhör gruppen Skånska berättare och har högskoleutbildning i Muntligt berättande i teori och praktik.
Jag är även biolog och har mångårig erfarenhet som naturguide och fågelskådare.
Mina naturinspirerade dikter och berättelser publiceras i naturtidskrifter och dagstidningar och jag utkom med fågel/naturlyrikboken Näktergalen övertar natten 2007 på Palmkrons förlag i Lund.
Vid några utställningstillfällen har jag visat mina akvareller och oljemålningar.
Jag har vandrat bland lejon i Afrika, mött orangutanger i Borneos regnskog, häpnat inför mäkiga valrossar på Svalbard och förundrats över orädda darwinfinkar på Galapagos öar.
Men, lika spännade är mötet med björn och varg från en koja i den svenska sommarnatten, anfallande sparvhök på balkongen i Lund eller en hoande kattuggla i sovrumsfönstret på skånska Österlen.
Helena Heyman, www.helenaheyman.se
Välkommen Helena, vi ser fram emot att följa dig i berättandets spår!
En gammal rumänsk historia förtäljer att, i tidernas begynnelse, levde Solen och Månen tillsammans, som syskon, i himmelrikets höjder. När deras mor märkte att det växte en onaturlig kärlek mellan dem, bestämde hon att brodern och systern skulle leva åtskilda för alltid.
De två var mycket ledsna över detta förstås, men de kunde inte sätta sig över sin moders ord. Då tyckte Solen att det var bäst att han strålade under dagen, medan Månen skulle lysa under natten. Detta ville Månen inte gå med på. Det kivades ett tag, men lyckades inte komma överens. Till slut steg syskonen ner på jorden för att be människan att lösa deras tvistemål.
Människan kunde inte skipa rättvisa meddetsamma. I stället gav hon dem varsin blomsterkruka med några blomsterfrön i och sade:
– Ta er blomsterkruka med er till himlen och kom tillbaka med dem om tre månader. Då ska jag fälla min dom.
Månen och Solen tog var sina lerkärl och gick sin väg. När de kom tillbaka på den utsatta dagen visade de sin kruka för människan. I Månens kruka tronade en ståtlig blomma, medan i solens krus växte ingenting alls. Månen skrattade åt Solen, när hon* såg hans ledsna min. Människan tittade på bådas krukor och skakade bekymrat på huvudet:
— Det är något jag inte förstår, sade hon. Hur kunde en sådan stor blomma växa i Månens kruka, när de blomsterfrön som ni fick av mig var kokta. Sådana frön kan aldrig slå rot i jorden!
När Månen hörde dessa ord avslöjades hennes försök till lurendrejeri. Hon berättade att hon skämdes när hon såg att ingenting växte i hennes kruka och bytte då de frön, som hon fick av människan, mot sina egna frön.
Som följd av denna missgärning, bestämde människan att hon får lysa på himlen under nattetid, medan Solen ska härska under dygnets andra halva.
* på rumänska språket är månen alltid ”hon”, medan solen är ”han”
Daniel Onaca
Oktober 2000
Ulf Ärnström berättade entusiastiskt och i förtjusning om den förskräcklige Mr Fox och vad vi kunde ha berättelsen till för att träna språk med eleverna i årskurs 5. Han berättade om Richard Martin, en tysk berättare, och hans sätt att arbeta med berättelsen. Jag lärde mig berättelsen om flickan Mary som ville gifta sig med den stilige Mr Fox, och efter berättelsen fick eleverna gå igenom en övning med sina egna frågor som grund.
Came to a wall, above the gate was written: Be bold, be bold.
She was bold – went through the gate.
Juni 2001
Emma, en av mina dåvarande elever i årskurs 6, berättade Mr Fox på berättarfestivalen i Ljungby. Salen var fylld av berättare och pedagoger och jag var stolt som en tupp. Emma berättade lugnt, ledigt och lagom tyst om hur Mary spionerade på sin blivande make.
Be bold, be bold. But not too bold.
But she was bold – went in.
Oktober 2011
Richard Martin satt mitt emot mig på en pub i Göteborg förra veckan. Bredvid mig satt Ulf Ärnström. Richard hade precis avslutat en bejublad föreställning på Folkteatern tillsammans med Geeta Ramanujam från Indien och Svend-Erik Engh från Danmark. Storywood – konferens för muntligt berättande kunde inte ha börjat bättre. Jag berättade för Richard om Mr Fox och vad den kom att betyda för vårt arbete.
Han log och började prata om berättelsen. Plötsligt stannade han upp, tog av sig glasögonen och började berätta:
Be bold, be bold. But not too bold – lest that your heart’s blood should run cold.
But she was bold – opened the door…
Han fortsatte att berätta resten av historien och jag log i kapp med Marys bröder när berättelsen var slut.
http://www.tellatale.eu/tales_mr_fox.html
Ola Henricsson
Tack Ola för att du delat med dig av dina inspirerande erfarenheter från berättandet i skolan. I morgon presenterar vi en ny gästbloggare.
Under Att berätta
Prästen och hovpredikanten Henric Jacob Sivers skrift Historisk Beskrifning om Then grufweliga Pesten, Diger-Döden, eller Then Stora och Swarta Döden är en tidig dokumentation av pestsägner.
Sivers var kyrkoherde i Tryserum i nordöstra Småland. Han skrev 1751, att trots att det hade gått 400 år sedan pesten härjade, så hade menige man fortfarande mycket att berätta om digerdöden.
Så här berättade folk i Tryserum att pesten kom till socknen.
Uti thenna byen, Bode kallad, skal Digerdöden här i socknen hafwa tagit sin begynnelse, såsom folket ännu öfwer alt berättar. Ty några pigor ifrån denna byn, skola hafwa welat rida till Tryserums kyrka. Men när the ridit öfwer en bro, skola the hafwa med missnöje blifwit warse, at drängen, som åt twänne pigor sadlat hästarna, tagi bårt några stycken järnringar ifrå hästskorna. Ty wid hasarna af hästskor, woro tvänne ringar i forna dagar smidde eller fästade til en zirat, och at the skulle under ridandet gifwa et ljud, som små bjällror. Therföre skola the hafwa allesammans wändt om, at hämnas på drängen för thena them, efter theras mening, tilfogade skymfen, och icke allenast betagit drängen sin mandom, utan ock, tå han theröfwer upgaf andan, honom swept, med förewändning, at han hastigt hade fått slag och dödt. Thenna skamliga gerningen skal Gud hafwa straxt therpå straffat med digerdöden. så at thesse pigor uti Tryserums socken warit the första, som dödt uti thenna tå i Sweriges härjande farsoten.
Pestsägnerna är oräkneliga och runt om i landet berättas det om hur pesten nådde just den egna by, om pestsjuka som begravts levande och att endast en person i hela socknen överlevt farsoten.
Under Ljungby berättarfdestival 2012 åker vi på en resa i pestens fotspår i Sagobygden. Jag berättar de lokala sägnerna, historikern Dick Harrison sätter in sägnerna i det historiska sammanhanget och folkmusikanten Marie Länne-Persson bjuder på konsert i en medeltida kyrka. Boka redan nu in söndag em 17 juni.
Per Gustavsson
Andra berättartillfället förflöt som det första, med fruktskål på borden där man fick ta när man ville men som plundrades efter sagan. Den här gången var det roligare att leka med djuren. Några var lite smygis på bocken men getingen var populär.
När jag kom till förskolan var jag Alex farmor det märktes tydligt på barnen. Någon saga satte de inte ihop med mig fastän jag var med på en av ”sagobilderna”. Nu fanns där nämligen två rader med foton.
Tredje gången visste alla vad det var frågan om när jag kom med min korg full av djur. De lyssnade lika storögt, men en del såg jag backa lite när det blev dags för bocken att stånga något av djuren. Sagan började bli någon de känner. Den här gången var det flera av barnen som kunde trä in handen i djuren och till och med få bocken att gapa och bitas. Det blev fina bilder för fotografen.
Dagen efter var det en liten grupp barn som tittade väldigt intensivt på mig. ”Känner ni igen Monika”, sa en av lärarna. Barnen stod helt tysta, men när jag gick ut genom dörren hörde jag en av de äldsta säga: ”Vem var det?”. Ännu är jag inte kopplad till sagan och inte heller till barnbarnet när han inte står bredvid.
De flesta barnen säger bara ord, de kan ännu inte bilda meningar, men de tycks förstå allt. Den här gången försökte jag få dem att fylla i ord i sagan men det var något de inte alls hängde med på. Det är roligt att testa och det är en lycka att få komma till Tingeling. Det är underbart att få berätta i en grupp där sagan tas på allvar och inte bara glöms bort mellan gångerna.
Jag återkommer efter 4:e berättargången.
Monika Eriksson
Under Att berätta, Pedagogik
Det har hänt en söndagsmorgon i kyrkan. Om det var just här i Burseryd eller på annat stället i Västbotrakten vet jag inte och det är inte så viktigt att veta heller. Essentiellt var det att alla byborna var samlade där för att lyssna på prästens predikan. Mitt under prästens utläggning behövde han snyta sig. Så han drog upp sin stora, röda snusnäsduk ur ena byxfickan och – aj aj aj! – hela kortleken följde med. Kortlapparna singlade ner i templet som fallande höstlöv. Gubbarna tyckte dock att det som inträffat var roligt, för korten dalade ju ner liksom blandade ovanifrån. Så alla började håva åt sig så många de kunde. För prästen var det hela dock ytterst pinsamt. Vad i all sina dar skulle han säga? Efter att ha snutit sej och putsat näsan eftertänksamt och grundligt skrek han till så att det ekade mellan valvbågarna:
– Nå, Johansson i Lallabo, vilket kort fick du?
– Spader ess, svarade mannen.
– Och Svensson i Hult?
– Klöver dam.
– Och Nilsson i Lida?
– Ruter fira
– Nå, kan ni också säga: Vilka var Sadrak, Mesak och Abed-Nego?
Inget svar.
– Där ser ni! Syndens väg känner ni väl till, men om rättfärdighetens vet ni inget!
Urplockat ur en gammal bok av Guds trogna tjänare och skicklig kortspelare, Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 