Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

by Daniel Onaca | 21 juni 2010 · 8:38

Två nya sagor från Rumänien

Korpen och duvan

En dag skickade Maria Gudsmoder en man till marknaden. Detta för att uppfylla talesättet som säger att ”När tokar far till marknaden får köpmännen penningar.” Mannen gjorde som han blev tillsagd, medan hon satt och väntade på att han skulle komma tillbaka. Det var bara det att Marias väntan blev alldeles för lång. Hon började undra, vad som hade hänt mannen. Därför skickade hon en korp för att se efter. Korpen flög iväg och hittade mannen stående med fötterna på var sin sida av Donau. Han kunde inte röra sig ur fläcken. I stället för att hjälpa den nödställde, dödade korpen honom. Sedan satte sig fågeln och började picka på hans kropp.

När Guds Moder såg att korpen dröjde, skickade hon en duva för att spana efter den. Duvan flög i väg och upptäckte både korpen och den döde mannen vid Donaus stränder. Korpen bjöd duvan att kalasa på människokroppen, men den plikttrogna fågeln vägrade. Då blev korpen ilsken. Den kastade sig över duvan och ville vältra denne i blodpölen invid den döde. Men duvan bjöd motstånd. Endast dess näbb och fötter besudlades av blodet innan den lyckades slita sig loss. Sedan flög duvan raka vägen tillbaka till Guds Moder och berättade allt för henne.

Det är lätt att föreställa sig, hur ond den heliga Maria blev på korpen. Hon dömde dess art att den i fortsättningen skulle lägga ägg i december och ruva dem ända till februari, årets kallaste period. Sedan dess blev det korpens lott att få ungar på vintern och rumänerna brukar säga: ”Det är så kallt att korpens ägg spricker av kölden”. Från samma tid har duvan röda fötter och näbb, de enda kroppsdelar som doppats i människoblod.

Den tjuvaktiga servitrisen

En gång för länge sedan, när mössen läppjade mjölk ur samma fat som katten, fanns det i en trakt vid Karpaternas fot ett berömt värdshus. Bland tjänstefolket där fanns det en ung servitris som var så kvick och fräck att hon alltid dök upp vid sidan av varenda besökare som råkade se ung och fräsch ut. Hon höll sig för jämnan i deras närhet och fäste sig vid dem likt kardborren i fårens ull. Värdshusets ägare tyckte inte om detta, men han såg mellan fingrarna eftersom uppasserskan brukade spana utanför raststället och, så fort hon såg att någon vandrare närmade sig, sprang hon till sin husbonde och berättade det för honom. Han hade då god tid att bereda sig och möta gästen på bästa tänkbara sätt.

Värre var det att den fräcka servitrisen inte kunde göra skillnad mellan sina och andras ägodelar. Hon blev påkommen upprepade gånger, men fortsatte med sin dåliga vana trots patronens tillsägelser. En dag när han märkte att tjänsteflickan snodde något igen kunde han inte tåla det mer, utan bad Gud att vedergälla henne efter förtjänst.

Gud lyssnade till mannens klagan och omvandlade flickan till en skata. Men trots att den fräcka varelsen har bytt skepnad bevarade den sin gamla vana att hoppa ut framför varje besökare som närmade sig huset. Sedan brukar den med sitt läte kungöra för husets ägare att snart kommer en främmande på besök.

Daniel Onaca

Taggat som Donau, duvan, Gud, Karpaterna, korpen, Maria, skatan

by Per Gustavsson | 16 juni 2010 · 14:34

Sägenresa genom Sverige 5

Där jordens sista människa ska dö

I sommar ska jag semestra i Halland. I Varbergs kommun ligger Borrås skåra, som är en trång spricka i urberget. Sprickan är så smal att om man sträcker ut armarna kan man nå bergssidorna. Du hittar dit genom att ta dig till Värö kyrka och följa pilen Åkraberg. (N 57° 15′ 46,65″, E 12° 14′ 18,56″)

På ett ställe är en stor sten inkilad mellan bergväggarna. Blocket har hängt där i minst 30000 år. I alla tider har folk berättat att stenen hålls fast av ett osynligt silkesband. Men en gång kommer den att falla ner och krossa den sista människan på jorden, när hon går fram här.

Det finns ännu ett skäl att vara försiktigt när man passerar genom hålan. I en grotta i bergväggen har själva djävulen visat sig.

Per Gustavsson

by Per Gustavsson | 08 juni 2010 · 10:07

Sägenresa genom Sverige 4

På fredag startar Ljungby berättarfestival. Vad är naturligare än att veckans sägenresa går just till Ljungby.

En ljuvlig sommardag lovade en ung pojke, som bodde i trakten av Ljungby, en flicka evig trohet. Sommaren gick, det blev höst och året gick mot sitt slut. På julnatten bestämde sig ynglingen för att vaka in julnatten, för att verkligen se att det skulle bli de två. För det är just på julnatten man kan skåda in i framtiden.

Han gjorde som gammalt folk sa att man skulle göra, Han satt alldeles tyst vid ett bord. På bordet hade han ställt tre bägare. Det ena med brännvin, det andra med öl och det tredje med vatten. På natten skulle sedan den blivande makan visa sig i en syn och bjuda honom att dricka. Tog hon brännvinet skulle han bli en drinkare. Tog hon vattnet skulle de bli fattiga. Tog hon bägaren med öl skulle de leva gott och rikt tillsammans.

På natten uppenbarade sig flickan. Men hon lyfte ingen bägare. Hon såg på honom med sorgsen blick. På kläderna hade hon stora blodfläckar. Vålnaden försvann lika hastigt och ljudlöst, som den kommit.

Vad skulle det här betyda? Snart glömde pojken synen och han glömde även bort flicka han lovat sin trohet. Han blev kär i annan. Vad skulle han göra? Han var ju bunden vid löftet. En sen kväll gömde han sig i skogen och när flickan kom förbi rusade han fram och stack kniven i henne och gömde kroppen. Det var denna händelse som julnatten varslade om.

Men mordet upptäcktes och pojken dömdes till döden. Han halshöggs på galgbacken i Ljungby.

Galgbacken i Ljungby lära ha legat nära rondellen på Märta Ljungbergsvägen vid Sunnberbohov, precis väster om rondellen där Norrleden skär åsen.

Per Gustavsson

by Per Gustavsson | 01 juni 2010 · 19:31

Sägenresa genom Sverige 3 PS

Vad finns det för bakgrund till föreställningen om puken?

Mjölken som gav smör och ost var en mycket värdefull tillgång i självhushållningens dagar och bidrog till att ge nödvändiga kontantinkomster. När korna gav sämre med mjölk än tidigare var det lätt att tillgripa en magisk förklaring: illvilliga häxor hade varit i farten.

I själva verket berodde sinande kor ofta på dåligt foder, små mörka och trånga ladugårdar och sjukdomar. Tjuvmjölkningen förekom också. Det var tydligen också så vanligt förekommande att Kongl. Maj:t fann det nödvändigt att skärpa straffet för denna handling. Så här låter det i en förordning från 21 januari 1773:

Göre witterligit, at ehuru Lagen uti 43 Cap. 4§ Missgärnings Balken stadgar, at then, som miölkar annor mans ko, får eller get, skal stå wid tingsdör eller rådstufwudör en tima med miölkekäril i handen; Så hafve Wi likwäl måst förnimma, at thetta straff icke warit tilräckeligt, at förekomma en slik odygd, hwilken nu, mera än förr utöfwas. Och hafwe Wi förthenskuld Oss föranlåtne, härigenom i nåder förordna, at then, som miölkar annor mans ko, får eller get, bör, föruthan det, som Lagen i förberörde måtto therom innehåller, therjemte straffas, man med sex par spö, och qwinna med fem par ris, och ärsätta wärdet af thet, som således blifwit borttagit, hwilket straff, när något thermed oftare beträdes, skal hwarje gång ökas, för then förre med try par spö och för then senare med tu par ris. Föröfrigt, och på thet en hwar må hafwa så mycket wissare warning, at ackta sig för thenna wanart och then thera följande olägenhet, wele Wi, at thenna Wår Rådiga Förordning skal årligen Walborgsmässo tiden af predikostolarne allmänneligen upläsas, samt i städerne anslås på tullportarne. Til yttermera wisso hafwe Wi thetta med Egen hand underskrifwit, och med Wårt Kongl. Sigill bekräftat låtit. Stockholms Slott then 21 januarii 1773. GUSTAF.

Per Gustavsson

by Per Gustavsson | 31 maj 2010 · 14:37

Sägenresa genom Sverige 3

I den lilla byn Ösa i Ås socken en mil norr om Östersund fanns det en gång en trollkäring som kallades Mångsmarja. Folk sa att hon hade en puke. En puke såg ut som ett grått garnnystan, men det var ett förtrollat nystan. Den rullade iväg till främmande ladugårdar och sög på kornas juver. Så rullade den hem igen och spydde upp mjölken i en träbytta som käringen satte fram. Den som hade en puke hade alltid mjölk och grädde.

En karl som hette Stefanus hade hört talas om hur man skulle ta reda på vem som ägde en puke. En torsdagsnatt när månen stod i nedan skulle man bränna nio olika sorters ved i en korsväg. Då var ägaren tvungen att visa sig.

Nära Ås kyrka möts landsvägen från Östersund och Ösavägen. Dit gick Stefanus och gjorde upp en eld av nio sorters ved. Plötsligt kilade en liten mus mot elden. Stefanus slog med en käpp efter den och träffade den på nosen. Musen försvann i mörkret.

Nästa dag såg Stefanus att Mångsmarja hade ett stort sår i ansiktet. Det läkte aldrig och hon hade det resten av sitt liv. I kyrkan satt hon alltid och torkade det öppna såret.
Alla förstod att det var Mångsmarja som hade varit förvandlad till en mus och ägde puken. Nu hade man bevis på att hon verkligen var en trollkäring. Puken miste också sin kraft.

Om du nu råkar ut för en puke är det bara att leta upp det här vägskälet vid Ås kyrka så blir du kvitt den. Med gps är det lätt att hitta dit: N 63°14.854´, E 014°34.194´.

Per Gustavsson

PS I Småland kallas mjölktjuven för mjölkhare och i Åmgermanland för bjära. Så här ser mjölkharen på Sagomuseet ut:

foto: Steve Anderson

by Daniel Onaca | 27 maj 2010 · 21:49

Svalans kluvna stjärt

På den tiden då Noas ark flöt på syndaflodens vatten blev de ihopsamlade djuren osams med varandra. Skeppet började skaka av det ständiga kivet. Alla grälade med alla. Var och en gjorde bara som det föll dem i. En mus som blev tokig av kalabaliken började gnaga på en träplanka. Det var inte vilken bräda som helst, utan en av dem som utgjorde självaste botten på farkosten. Det blev ett stort hål där så småningom. Det förelåg risk att skeppet skulle gå under för att vattnet började tränga in i nedersta rummet. Noa blev desperat. När han just var på väg att ge upp hoppet kom ormen slingrandes mellan hans fötter. Den såg upp på Noa och sade.

– Jag ser att du är orolig för din ark. Jag kan rädda den, om du lovar att du uppfyller min önskan, när vi kommer till fastlandet.

– Det skall jag göra, svarade Noa, utan att tänka för mycket på följderna av sina ord.

Då rullade ormen ihop sig och täppte till hålet i arkens botten med sin egen kropp. På det sättet hindrade han vattnet att tränga in. Havsvattnet som redan runnit in samlades i hinkar och baljor och slängdes överbord. Faran avstyrdes. Efter några månader stannade regnet och arken nådde ett högt berg. Då kom ormen fram till Noa och frågade:

– Nå, tiden har kommit för att du ska hålla ditt löfte.

– Vad är det du vill ha, frågade mannen ?

– Jag vill ha det godaste blodet på hela jorden.

– Hur kan jag veta en sådan sak ?

– Skicka ut en mygga för att leta efter det. Den kommer att suga blod från alla varelser och sedan berättar den för dig.

Noa skickade ut myggan på uppdrag. Men eftersom han anade ugglor i mossen, efter ett tag, skickade han svalan efter för att spionera på den. Svalan flög och letade efter den lilla insekten. När hon träffade honom frågade hon [på rumänska språket är svalan alltid en hona, medan myggan alltid är en hanne]:

– Nå, fick du reda på vems blod som smakar bäst ?

– Människans, svarade myggan korthugget.

– Kan jag också få smaka på det, frågade svalan?

Myggan räckte ut sin tunga för att ge svalan en droppe människoblod. Då passade hon på och kapade av myggans tunga med sitt näbb. Utan tunga, kunde myggan inte prata längre. Det hördes bara: ”bzzz – bzzz”. Så hördes även då, när myggan skulle berätta för Noa, vilken varelse som hade det godaste blodet. Ormen som var i närheten frågade också. Myggan svarade bara: ”bzzz – bzzz”. Noa log i smyg, men även ormen anade, vad som hade hänt. Den ville kasta sig över svalan för att hämnas, men fågeln flög iväg så att ormen inte kunde nå henne. Den fick bara tag i några fjädrar i hennes långa stjärt. Sedan dess ser stjärten ut som idag: som en tvåspetsig gaffel, medan myggan saknar sin tunga.

Daniel Onaca

Taggat som musen, myggan, Noa, ormen, svalan, syndafloden

by Daniel Onaca | 19 maj 2010 · 7:39

Djävulen och tisteln

När Gud hade skapat färdigt jorden samt alla växter och djur som frodas och lever på dess yta blev han nöjd. Allting såg så välordnat ut för tillfället. Fast nästa dag samlades alla varelser framför honom och bad om mat. Då började Gud med milt hjärta dela ut mat till var och en som stod där. Några fick leva på vete, andra fick majs, somliga fick havre som daglig föda, en del fick råg, några fick potatis, andra rovor och så vidare. Även djävulen kom och ville få en slags växt att leva av. Gud kunde inte vägra honom det för även den Onde var hans skapelse, som han hade ansvar för. Så blev det att fan fick havre.

Djävulen tackade för det, vände på klacken och styrde kosan hem. Men eftersom han inte hade så gott minne gick han och upprepade sädesslagets namn hela tiden för att inte glömma: ”havre, havre, havre”.

Under tiden gick Sankte Per till Gud och klagade:

– Det var mig en god föda du tilldelade en oduglig varelse. Det skulle ha varit bättre att spara havren till de stackars dragdjuren som sliter så hårt på åkrarna.

– Det har du rätt i, svarade Gud, men gjort är gjort, nu är det för sent för att ändra på det. Det som hamnar i vargens gap kan man inte rädda.

Sankte Per gav sig inte:

– Herre, låt mig försöka ta havren ifrån honom.

Knappt hade han fått tillåtelse från Gud att göra det, förrän han stack iväg följandes djävulens spår. Han sprang ikapp honom och, när han var precis bakom honom gav han till ett ramaskri: ”Bu”, hördes det ända upp till skyarna.

– Oj, vad du skrämde mig, sade djävulen, när han såg vem som skrek åt honom. Vad är det med dig, gamle tok? Nu glömde jag namnet på födan som Gud gav mig.

– Nämen! Det var synd. Vad fick du av honom?

– Det är det jag inte vet. Jag kommer inte ihåg längre. Har jag inte sagt det till dig nyss?

– Vad kunde det ha varit, låtsades Sankte Per ovetande. Var det dunkavel?

– Nej.

– Kardborre?

– Nej.

– malört, nässla, belladonna?

– Nej, nej…

– Vänta lite! Nu vet jag vad det var som Gud sparade till dig: tistel!

– Just det, svarade hind Onde. Precis!

Så blev det att Sankte Per lyckades ta havren från djävulen för att tilldela den åt dragdjuren istället. Medan fan gick sin väg mumlande ”tistel, tistel, tistel” hela tiden.

På det sättet blev tisteln djävulens växtslag. Den växer och kväver det goda vetet. Hur mycket människan än försöker få bukt med den plantan, kan hon inte utrota den helt. Och man kan inte ta i den heller för att den är så taggig. Böndernas handflator är ofta fulla av tistelns taggar medan boskapen undviker den.

Och precis så som detta ogräs beblandar sig med nyttoväxter, strosar satan bland de goda människorna på jorden för att förleda och förgöra dem.

Daniel Onaca

Taggat som djävulen, Gud, havre, Sankte Per, tisteln

by Daniel Onaca | 16 maj 2010 · 16:55

Gökens sång

På rumänska heter göken ”cuc”, vilket uttalas ”kok” på rumänska.
Detta är viktig att veta för att förstå följande historia som är hämtat ur den balkanska folkloren.

En vacker vårdag träffades göken och sångtrasten uppe på en tallgren.

– Trevligt att råkas, hälsade göken. Säg mig, broder, vet du vad människorna tycker om fåglarnas sånger?

– Bara bra, svarade trasten.

– Vad säger de om näktergalen, till exempel?

– Alla människor lovprisar den.

– Alla? Och vad säger de om lärkans läte då?

– De lovordar den också, fast bara till hälften så mycket.

– Till hälften alltså !? Och dig, vad säger de om din sång?

– De pratar väl om mig med, svarade sångtrasten, fast inte så ofta. Bara ibland.

– Hur är de möjligt? Du som sjunger så vackert! Men, nu vill jag veta, vad säger människorna om min sång.

– Om jag ska vara ärlig…

– Det vill jag verkligen att du är, avbröt göken. Jag vill att du berättar för mig precis hur det är.

– Jag har lite svårt att säga det.

– Varför det, frågade göken.

– För att jag har aldrig hört någon prata om din sång.

– Aldrig någon, ingen någonsin?

– Nej, svarade sångtrasten bestämd.

– Är det sant? I så fall, ska jag visa dem vem jag är.

I nästa stund började göken ropa sitt eget namn: ko-ko, ko-ko, ko-ko. Och den gör det fortfarande, varje vår.

Daniel Onaca

Taggat som Donau, göken, sångtrasten

by Per Gustavsson | 15 maj 2010 · 15:45

Sägenresa genom Sverige 1

Kungsängsliljan är Upplands landskapsblomma. Den växer rikligt på Kungsängen strax söder om Uppsala stad. Varför växer den just där?

I slutet av 900-talet stod här ett blodigt slag. Den svenske kungen Erik Segersäll kämpade mot systersonen Styrbjörn.

Styrbjörn var fullvuxen redan när han var 12 år gammal. Han var starkare än de flesta män och kallades därför Styrbjörn Starke. Styrbjörn krävde halva riket i arv efter sin fader. Erik Segersäll skickade då bort brorsonen på vikingafärder till främmande länder. Styrbjörn gifte sig med den danske kungens dotter. Med en stor flotta seglade han sedan till Uppsala. Kung Erik mötte Styrbjörn Starke och hans danska män på Fyrisvall. Erik offrade i Uppsala tempel åt Oden, Styrbjörn i sitt läger åt Tor. På tredje dagen dödades Styrbjörn och de flesta av hans män, som inte dessförinnan hade varit kloka nog att fly.

Efter den fruktansvärda striden växte det ur de dödas blod upp liljor på slagfältet, de som man idag kallar kungsängsliljor. För varje dansk som dog kom det en röd lilja och för varje svensk en vit lilja. Eftersom betydligt färre svenskar dog finns det inte så många vita liljor.

Per Gustavsson

1 kommentar