Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

by | 14 maj 2012 · 9:50

Ovanliga sägner 6

I Lunds folklivsarkiv har jag hittat den här sägnen. Den har rubriken Fruntimmer som får valpar och upptecknades 1932 av Erik Jehpsson efter Sven Nilsson, född 1839 i Häglinge. Häglinge ligger i nuvarande Hässleholms kommun.

Det var en gång ett vuxet fruntimmer, som hade en hund te o betäcka se, o nån tid efter så fick dä här fruntimret sex ungar. Då va nånting mitt emellan människa o hund. Men te straff för hon hade vatt så dum så bundo folk hennes händer bak på ryggen på henne, o så fick di där ungarna hon hade fått flänga o flå på bröstet på henne allt va di konne. Men sen dog fruntimret o ungarna mä en tid efter.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som

by | 08 maj 2012 · 12:21

Sagan om tranan

För länge länge sedan,  brukade vår Herre komma ner på jorden och vandra bland människorna för att se om de hade det bra. En gång, när den Allsmäktige gick sin vanliga runda, märkte Han att människorna besvärades av insekter. Gud tyckte synd om dem och tänkte att det var bättre att utrota ohyran. Men han ville att även människan skulle medverka i denna viktiga handling. Han samlade alla kryp i en ask och gav den till en man som just då råkade gå förbi. Mannen hette Alexie och Gud sade till honom:

– Du, Alexie, var god och ta denna ask med dig. Gå tills du hittar ett djupt vattendrag och där skall du kasta den i vattnet. Du skall inte titta inuti den och var försiktig så att locket inte ramlar av!

Alexie tog emot asken och gick iväg med den. När han kom till en bro som höjde sig över en jättestor flod tänkte han att det var en bra plats att slänga den i vattnet. Det var bara det att Alexie blev så nyfiken att se vad som fanns gömt inuti asken att han inte kunde hålla sig från att lyfta på locket lite grann. När han gjorde det störtade alla insekterna mot springan. Stackars Alexie blev förskräckt. Han försökte lägga tillbaka locket, men förgäves. Alla småkrypen flög ut i det fria, spred sig i världens fyra vädersträck och gömde sig bäst de kunde: bland stenar, i gräset och sanden, i vattnet och i sprickorna på trädens bark.

Gud som såg allt vad som hände blev ond på Alexie för att han inte lydde Hans befallning. Som straff för detta, omvandlades Alexie till en fågel med långa ben och näbb. På rumänska heter denna fågel cocostârc. I Sverige kallar vi den för trana. Oavsett vilket namn den bär, beter sig fågeln med det långa näbben likadant: den letar överallt efter insekter i hopp om att lyckas samla ihop dem och stoppa dem tillbaka i en ask för att återfå sin mänskliga skepnad.

I Rumänien räknas Alexie som en helig man trots sin felaktiga handling. I den grekisk ortodoxa kalendern hade Sankte Alexie sin dag 17 mars, dagen när det sägs att alla insekter och underjordiska djur återfår sitt liv. Dagen kallas också Ormens dag, för att man tror att då kommer ormarna ut ur jorden där de har legat i ide under sex månader (från 14 september till 17 mars). Men detta är en gammal tro som kräver sin egen berättelse.

 En rumänsk sägen återberättad av Daniel Onaca som hittills i år slapp bli plågad av myggor

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , ,

by | 08 maj 2012 · 7:13

Ovanliga sägner 5

I vanliga fall var det skogsrået kolaren skulle hålla sig väl med, för att allt skulle gå bra med kolningen. Men i Grönahög socken, som gränsar till Småland, var det kolpuken, som fanns vid milan. Puke syftar på djävulen. I norra Sverige kallades det tvjuvmjölkande väsen som drog hem mjölk och grädde till en trollkunnig person för puke.

Det var ett troll de kallade ”kolpuken” eller ”koltrollet”. Det skulle finnas ett sådant i varje skog, som de kolade i. Det skulle varit som ett svart ullnystan och kommit rullande. Kolaren skulle ha mat med sej och sätta ut till såna där troll, gröt och mjölk skulle det vara. Gav de koltrollet den maten, skulle de inte behöva se till milan på hela tiden sen. Men blev de osams med koltrollet, då blev det små hål i milan. Hur ofta kolaren täppte till dem, blev det snart nya igen, och när milan revs, var det knappt ett kol kvar. Trollet hade tagit dem och dragit av med dem till en annan kolare, som var bättre hållen av det.

Detta hörde jag av gamla kolare. Var det snö på marken, blev det en svart rand efter det svarta nystanet, sa de.

Sägnen är upptecknad av Carl-Martin Bergstrand och återfinns i hans bok Västgötasägner, 1944.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , ,

by | 04 maj 2012 · 13:45

Satans många namn

Djävulen, Skam, Faen, Skråen, Tusan, Bövel, Parkel, Katten, Graipus, Gamlefar, Gaml-Erik, Hans i hônsastuva, Horn-Pelle, Han mä horna på knäna, Hin, Hin håle, Hin onde, Den onde, Den dålige, Den laijne. Den håle, Den avritade, Den gamle ormen, Den ludne.

De här namnen räknar Klas Olofsson upp i sin bok Folkliv och folkminne. Kan du fler? Själv lägger jag till Pocker.

Per Gustavsson

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 01 maj 2012 · 8:08

Majvisa

Här några rader ur en av de visor folk brukade sjunga när de hälsade våren välkommen och bar maj i by.

Förläna oss ett ymnigt år

bevara både hus och går.

Låt säden gro på åkrarna,

och gräset uti ängarna.

Gif bina vax och honung söd

till läkedom, mat, ljus och mjöd.

Gif ost och smör och mjölken söt,

bovete till bovetegröt.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 30 april 2012 · 9:04

Valborg och första maj

Valborgsmässoafton och första maj innebär för de flesta av oss att våren är här på allvar och att det inte är så långt till sommaren. Värmen ersätter kylan, ljuset mörkret, växtligheten sätter fart och naturen befinner sig inte längre i vila. Vi vistas utomhus istället för inomhus. Förr i tiden innebar det framförallt att istället för att tära på förrådet av föda började arbetet på att skapa ett nytt förråd av livsförnödenheter. Det är naturligt att en sådan växling i naturen och i människors liv firas med fester.

På majs månads första dag samlades i många byar byalaget till bystämma. Så skedde till exempel i Angelstad socken väster om Ljugnby. Här började man klockan 11. Gärdesgårdarna inspekterades först. Var de trasiga skulle de repareras. Så letade man efter rävhien på ryen och förstörde dessa. Man drack brännvin innan man gav sig av, när man hittade den första lyan drack man ännu en gång och ännu mer när uppdraget var utfört. Och sen blev det kalas med dricka, bröd, ost och sötost.

Det var en vanlig uppfattning på många håll i landet att första maj skulle man skaffa sig krafter för sommarhalvårets hårda arbete.

Vid sådana här övergångar var också onda makter och trolltyg i farten. Trollkunniga kunde ställa till med ohägn och göra både folk och fä sjuka. Men en riktigt brasa kunde skrämma bort dem. Och hojtande och ropande och smällande i form av bösskott hade samma effekt.

Inte minst viktigt var det att skrämma bort vilda djur såsom varg och räv som hotade tamkreaturen. Det var ju vid den här tiden som får och kor släpptes ut på bete. Så långt skenet från elden syntes och ropen hördes skulle kreaturen vara fredade. Utanför ladugårdsdörren lade man järn i kors som djuren fick gå över. Det skyddade också. Ett annat sätt var att pinka på fåren innan de släpptes ut på bete.

Nu hör vi snart också göken. Räknar ni gökens galande första gången, får man också veta hur många år det dröjer tills man ska hitta sin käresta

Det här är värt att firas. Varför inte med en kaffegök. Själva ordet kommer sig av att man trodde det var farligt att höra en gök på fastande mage. Man kunde bli dårad av göken. Man kunde bli gökaskiten. Då var det bäst att åtminstone dricka något innan man gick ut, och det var ju en bra förevändning att få sig en sup.

Och tänk på det, att råkar ni stå under trädet som göken sitter och galer i, så får ni önska er något.

Trevlig valborg och första maj
önskar
Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 28 april 2012 · 13:23

Adams första hustru

Naturväsendenas uppkomst förklaras i norra Sverige med att Adam hade en hustru före Eva, Lucia. Hon ynglade som djuren och gömde en gång undan en del av sina många barn när Vår Herre kom på besök. Eftersom Lucia förnekade barnen fick de förbli osynliga och blev till de underjordiska.

En okänd variant från Västergötland berättar att det var en helt annan varelse som var Adams första hustru.

Havsfrua var Adams första hustru. I paradiset fick Adam se ett skönt fruntimmer i ett träd, och han blev så glad. Men han behandlade henne inte som han skulle. Hon födde barn: alla de usla smådjur som finns. Då blev Adam arg, och tyckte: ”Ska du fö sånt!”

”Ja, dä ä di ega skull”, sa hon. Så gick hon till sjön, och han kom efter och ropade. Men när hon gick ut i vattnet, kunde han inte följa med längre.

Havsfrua ville alltid förstöra, om det var två som var fästefolk. Så snart hon visade sig för dem. blev det aldrig något av med deras gifte.

Och hon gjorde så, att folk kunde ro och ro men aldrig hitta sitt land.

Sägnen är upptecknad i Grönahög socken, som gränsar till Småland, av Carl-Martin Bergstrand och återfinns i hans bok Västgötasägner, 1944.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 27 april 2012 · 11:16

Näcken – en förskjuten präst

I vår strävan att förmedla sägner och folktro till dagens lyssnare är det väldigt lätt att vi förenklar och medverkar till att göra folkdikten mindre mångfacetterad.

Ta trollen som exempel. Den förhärskande bilden hos de flesta är att trollen är ena små fula varelser. Men de kan också vara väldigt stora. Och de kan  ofta se precis ut som människor, men med den skillnaden att de är finare klädda. Svansen är högst ovanlig.

Jag tänkte den närmaste tiden förmedla lite mer ovanliga sägner som fördjupar bilden av sägendiktandet. Vi börjar med en berättelse om näcken. Att näcken är en fallen ängel återkommer i många sägner. Men här är en annan förklaring till näckens uppkomst. Den har berättats i Gingri socken nära Borås.

Under den första kristna tiden var det en präst, som föll tillbaka i avgudadyrkan. Sedan gjorde han, allt vad han kunde för att vilseleda människorna. För att då varda oskadlig på jorden dömdes han att bo i vattnet. Där sitter han nu. Men fortsätter i alla fall att förvilla; ty folk, som är ute och går om nätterna, då de få höra necken, råka de in på vilsna vägar.

Sägnen har jag hämtat från Klas Olofssons synnerligen innehållsrika verk Folkliv och folkminne i Ås, Vedens och Gäsene härader i Västergötland. Det kom ut i två delar 1928-1931.

Per Gustavsson

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 16 april 2012 · 7:09

Varför eken inte fäller sina löv

Nu brister snart avenbokens knoppar, men ekbusken bär ännu de vissna fjolårslöven. Här är den folkliga förklaringen till att eken behåller sina blad över vintern.

Skam beklagade sig en gång inför Vår Herre över att han fick så få barn. De kom överens om att Skam skulle få ta hand om alla barn, som dog under den tid eken står utan löv. Skam blev nöjd med detta. Han visste ju att träden tappade sina löv när det blev kallt.

Men Vår Herre som ömmade för de små barnen ordnade det så, att eken efter denna dag behöll en del löv även under vintern. Så hade Skam inget för sin överenskommelse med Vår Herre.

Per Gustavsson

Bild: Mia Einarsdotter

Text och bild ur Sagomuseets bok När träden valde kung. Små sagor, sägner och ramsor om träd och buskar.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som

by | 10 april 2012 · 11:43

Varför svalan och grodan hoppar

 

Alla vet att gubben Noah hade ett par av alla slags djur som fanns på jorden i sin ark. När arken stannade på berget Ararat ville alla stiga iland meddetsamma, men de hade fötterna ihopbundna. Då satte Noah igång och knöt upp repen, men två av dem missade han: det var svalan och grodan! Detta är förklaringen till att, fram till våra dagar, hoppar svalan och grodan fram i stället för att gå, så som alla de andra djuren gör.

Daniel Onaca, bearbetning av en rumänsk sägen

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , ,