I vanliga fall var det skogsrået kolaren skulle hålla sig väl med, för att allt skulle gå bra med kolningen. Men i Grönahög socken, som gränsar till Småland, var det kolpuken, som fanns vid milan. Puke syftar på djävulen. I norra Sverige kallades det tvjuvmjölkande väsen som drog hem mjölk och grädde till en trollkunnig person för puke.
Det var ett troll de kallade ”kolpuken” eller ”koltrollet”. Det skulle finnas ett sådant i varje skog, som de kolade i. Det skulle varit som ett svart ullnystan och kommit rullande. Kolaren skulle ha mat med sej och sätta ut till såna där troll, gröt och mjölk skulle det vara. Gav de koltrollet den maten, skulle de inte behöva se till milan på hela tiden sen. Men blev de osams med koltrollet, då blev det små hål i milan. Hur ofta kolaren täppte till dem, blev det snart nya igen, och när milan revs, var det knappt ett kol kvar. Trollet hade tagit dem och dragit av med dem till en annan kolare, som var bättre hållen av det.
Detta hörde jag av gamla kolare. Var det snö på marken, blev det en svart rand efter det svarta nystanet, sa de.
Sägnen är upptecknad av Carl-Martin Bergstrand och återfinns i hans bok Västgötasägner, 1944.
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 
Något liknande har jag hört berättat förra året, en natt då jag och några till vaktade en kolmilla här, i Burseryd, intill Västgötagränsen :-). Då trode jag att det var berättarens eget improviserade påhitt.