Här berättar Per Gustavsson om en tradition på långfredagens morgon och hur det kommer sig att dvärgbjörken är så liten.
Bild: Boel Werner. Ur: Per Gustavsson: Påskkärringar. LL-förlaget, 1995
Kategoriarkiv: Folktro och traditioner
Varför dvärgbjörken är liten
Varför aspens löv darrar
Här kan du lyssna till legendsagan om aspens darrande löv. Per Gustavsson berättar.
Bild: Boel Werner. Ur: Per Gustavsson: Påskkärringar. LL-förlaget 1995.
Påskbrev
Påskbrev från 1900-talets början, Värmland
Påskbrevstraditionen är idag framför allt en västsvensk företeelse. I delar av Dalsland kastas breven fortfarande, även om det vanligaste numera är att de delas ut av utklädda påskkäringar. Numera tillhör påskbreven framför allt barnens påskfirande även om de ofta assisteras av sina föräldrar. Men under 1800-talet var traditionen att kasta påskbrev framför allt en ungdomstradition.
Påskbreven bestod vanligen av en färglagd teckning. Ett vanligt motiv var en häxa eller i varje fall hennes främsta attribut: sopan och rakan som hon troddes flyga på och smörjehornet med ”flygsalva” som hon fått av Djävulen. Men även andra motiv som till exempel kärlekspar, ägg och fantasimonster förekom. På breven fanns oftast en vers och inte sällan adresserades det till ”påsktrollet” eller dylikt. Verserna varierade men inte sällan var utformade som en inbjudan till att delta i den kommande festen i Blåkulla. Den vanligaste versen tycks vara ”Sopa, raka, smörjehorn, sänder jag dig till resedon. Far fort min vän, kom snart igen. Det önskas av en trogen vän.” Men påskbrevsverserna kunde även bestå av kärleksförklaringar. Från dalslänska Ör finns till exempel följande vers bevarad:
Möt mig kl. sju i afton
ned vid stamparns gråa grind,
där skall jag av kärlek giva
femton kyssar på din kind,
sedan skall vi åter rida
öster ut till Stränge ek,
där skola vi tillreda
denna kväll en lustig lek.
Breven viktes så att de blev tre eller fyrkantiga. Allra helst skulle de sedan överlämnas anonymt. Att klä ut sig till påskkäringar var ett sätt att minska risken att bli igenkänd men det var långt ifrån alla påskbrevskastare som var utklädda. I en uppteckning vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg berättar en värmländsk kvinna född 1849 om hur kastandet kunde gå till:
Så hade de påskbrev med sig, som de kastade i farstun. Med detsamma de hade kastat från sig påskbrevet slog de ett kraftigt slag i dörren eller i väggen. Ju större ”rammel” de kunde åstadkomma, ju bättre var det. När de hade väsnats ett slag, sprang de så mycket de orkade därifrån. Det var inte meningen att någon skulle få fatt dem. Men man sökte få fatt dem och förföljde dem långa stycken. Lyckades de, så blev det ju skämt och roligt.
Påskbrev finns fortfarande att köpa i många mataffärer. Numera delas de i regel ut av utklädda påskkäringar, ibland i skolan eller i samband med de påskparader som anordnas i många städer. Medan påskkäringarna, som från början också var en västsvensk tradition, har spridit sig över hela Sverige förekommer påskbreven fortfarande framför allt i Västsverige. I andra delar av landet delar istället utklädda påskkäringar ut handgjorda påskkort.
Fredrik Skott
Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg
Institutet för språk och folkminnen
Vallgatan 22
411 16 Göteborg
Hemsida: www.sofi.se/folkminnen
Besök oss gärna på Facebook http://www.facebook.com/folkminnen
Fler påskbrev med bilder finner du om du söker på ”påskbrev” i vår blogg.
Ryggpåhängning
Vårt sätt att fira högtider omformas kontinuerligt – vi lägger till, tar bort och omformar dem ständigt utifrån våra värderingar och föreställningar. En påsktradition som idag, tror jag, knappast längre förekommer är seden att fästa utklippta pappershäxor eller häxattribut av typ, papper eller trä på varandras ryggar. Under 1800-talet var däremot seden vanligt förekommande i stora delar av Sverige. ”Påskatyg”, ”respass”, ”dymmelstrutar” eller ”blåkullapass” kunde föremålen kallas – oftast var det frågan om de klassiska häxattributen sopa, raka och smörjehorn. Hur det kunde gå till berättas i en bohuslänsk folkminnesuppteckning:
På påskafton brukade man roa sig med att fästa föremål på ryggen på varandra. Det var mest då ungdomarna voro samlade ”för att se på påskel’”, som detta skämt förekom. Man gjorde en liten strut, ett par cm lång, som man fyllde med ”feda”, gammal talg o.dyl.; denna strut skulle föreställa ”smörjehornet”. Från en kvast tog man även två små pinnar; dessa skulle föreställa ”kvasten” och ”rakan”. Dessa föremål, smörjehornet, kvasten och rakan, band man sedan ihop och därpå satte man en knappnål, böjd som en krok, i smörjehornet. Oftast fäste man även en liten papperslapp vid det hela, på vilken stod:
”Smörjan är liten, men smörjan är god,
smörjer du duktigt, så rider du fort,
så möter dig sällskap i Blåkulla port. ”
Flera olika parallella traditioner har förekommit, både i Sverige men också internationellt. Att hänga påsar aska på varandra finns till exempel belagt från bland annat Västmanland, Dalarna och Uppland. Från småländska Vimmerby berättas istället att köpmän på dymmelonsdagen brukade hänga pappersremsor, pappersstrutar eller till och med en fisk på ryggen på kunder – här går tankarna till Frankrike där det som aprilskämt förekommer att man fäster just utklippta pappersfiskar på varandras ryggar. I Mera om oss barn i Bullerbyn skildrar Astrid Lindgren upptåget i senare tid:
På dymmelonsdagen kom Britta och Anna till mej tidigt på morgonen, för vi skulle göra dymmelonsdagspass, såna där som man sätter fast på ryggen på folk med en knappnål utan att dom vet om det. Vi klippte en hel massa av vitt papper som vi målade roliga gubbar på. På en del skrev vi ”Arg orangutang” och ”Varning för hunden” och sånt där.
Vilken funktion har då seden haft? I sin bok Gammaldags seder och bruk, först utgiven 1888, skriver Johannes Sundblad om traditionen att fästa häxattribut på varandras ryggar. Han skriver att det numera, alltså i slutet av 1800-talet, var en barnlek men att det tidigare också varit sätt ”att utmärka illa kända kvinnor vilka misstänktes kunna förgöra kreaturen, dra mjölken till sig med mera”. Men att helt lita på Sundblads uppgift är riskabelt och om det någonsin funnits mer allvarliga tankar bakom seden är de i vilket fall idag höljda i dunkel. Först och främst har det sannolikt alltid varit ett av påskens alla skämtsamma upptåg.
I folkminnesarkiven finns endast några få berättelser om traditionen på 1940-, 1950- och 1960-talen. Även om senare belägg saknas är det inte uteslutet att upptåget fortfarande förekommer. Kanske har du egna erfarenheter av seden?
Fredrik Skott
Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg
Institutet för språk och folkminnen
Vallgatan 22
411 16 Göteborg
Hemsida: www.sofi.se/folkminnen
Besök oss gärna på Facebookhttp://www.facebook.com/folkminnen
Fredrik Skott – ny gästbloggare
Fredrik Skott kommer, med början i morgon, att skriva om påsktraditioner.
Fredrik Skott är folklorist och kulturhistoriker anställd på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg, en enhet inom Institutet för språk och folkminnen. Han har studerat utklädningstraditioner inom projektet Masks and Mumming in the Nordic Area och håller på att färdigställa en bok om påskkäringarnas historia.
Hans avhandling heter Folkets minnen och diskuterar traditionsinsamlingen 1919-1964. Den handlar om upptecknare och sagesmän- och sageskvinnor, men också om idéerna bakom insamlingsverksamheten. När du läser den förstår du hur mycket spännande material det finns i folklivsarkivens gömmor.
Per Gustavsson
foto: Bengt Edqvist
De tre första blåsipporna
Blåsippan var förr, precis som idag, ett uppskattat vårtecken. I likhet med vitsippan skyddade en uppäten blåsippa mot sjukdomar. Men på många håll gällde det att äta de tre första blåsipporna man såg.
Blåsippans blad användes mot leversjukdomar, eftersom folk tyckte att den liknade en lever. Det här kallas för signaturläran. Man menade att Gud skapat växterna på ett sådant sätt att de skulle förstå vilka sjukdomar de botade.
Per Gustavsson
Ät upp den första vitsippan du ser!
Nu blommar vitsipporna i Göinge i norra Skåne. Det är en allmän folktro i stora delar av landet att äta upp den första vitsippan man ser på våren. Då slipper man bli sjuk under resten av året. I Göinge sa man att man slapp bli sjuk i frossan, som var en vanlig sjukdom förr i Sverige. Frossa är ett folkligt namn för malaria.
Per Gustavsson
Tranafton!
I kväll är det tranafton och i morgon är det första dagen på vårkvartalet, det är en ”räppadag” sägs det i Småland. På natten mellan dessa två dagar var hemliga makter i rörelse, precis som på nätterna kring jul och midsommarafton.
Nu skulle man inte längre tända ljus på kvällarna utan lägga sig när det började mörkna. Fick tranan se ett ljus brinna på natten skulle huset brinna under året eller skulle någon i familjen dö snart. På en del håll ansåg man att de som inte släckte ljuset skulle gå sömniga hela sommaren. Den som la sig sist tranaftonen skulle få sprickor i fötterna under sommaren. Ett sätt att avvärja detta var att springa barfota runt huset just i kväll.
Och glöm inte att hänga upp strumpan innan du somnar. På morgonen har tranan välsignat den med godis.
Mer om Tranaftonen kan du läsa på bloggen här.
Per Gustavsson
bild: http://www.fotoakuten.se
En tredje berättelse från Storliens fjällvärld
Armfelts krigskassa vid Rundhögen
Hösten 1718 anföll Karl XII södra Norge. Samtidigt tågade general Armfelt genom Jämtland mot Trondheim. När Karl XII dog flydde Armfelt med sin armé på 5000 man tillbaka över de jämtländska fjällen. De överraskades av en hård snöstorm. Gevärskolvar och seldon användes som bränsle och soldaterna stod tätt ihop för att värma sig, men frös ihjäl stående. De som ännu levde lade sig över de döende för att få del av deras sista värme. Längs marschvägen låg liken i långa rader. 4000 man frös ihjäl på fjällen eller avled senare av frostskador. I Handöl står ett minnesmärke över denna fruktansvärda dödsmarsch.
Några karoliner kom utmattade fram till forsen vid Rundhögen en mil väster om Handöl. Där slog de sönder sina gevär och eldade upp kolvarna för att få lite värme. Nästa dag fortsatte de sin vandring. De var utmattade och sjuka, och måste spara sina krafter så mycket som möjligt. De tvingades lämna kvar det sista som de hade släpat med sig, bland annat krigskassan. De grävde ner den och tänkte väl, att om de bara överlevde den sista strapatsen fram till bebodda trakter, så skulle de senare återvända och hämta rikedomen.
På sin dödsbädd lär general Armfledt sagt:
– Den som finner mitt bläck, han finner min skatt.
De hade bläckat, alltså huggit märken i björkar, där de grävt ner skatten. Och många har sökt efter den krigskassan. Men än i denna dag är det ingen som hittat den.
Två karlar från Handöl bestämde sig för att leta efter skatten. De tog med sig mässhaken från Handöls kapell, för de trodde att den skulle skydda dem mot allt övernaturligt som kan hända när man söker efter en skatt. När de kom fram till forsen vid Rundhögen fick de syn på en underlig gestalt som mumlade:
– Vilken ska jag ta först?
– Inte mig, skrek den ene förskräckt.
Och båda rusade där ifrån det fortaste de kunde. Hade de varit tysta den gången hade de funnit skatten, säger folk i Handöl.
Per Gustavsson
Stenen i Grönan dal
Jag har åkt skidor i Storlien. En dag skidade jag till Skurdalssjön där den sägenomspunna Stenen i Grönan Dal står på den svenska sidan nära riksgränsen mot Norge. Nu var jag inte ända framme vid stenen, eftersom vädret var dåligt, och inte mycket finns att se på vintern när snön ligger djup.
En gammal spådom är knuten till stenen. Den berättar att så länge stenen står skall jorden bestå, men när den faller omkull är domedagen nära.
En tolkning av ristningen i stenen lyder:
När svenska män taga utländska seder
Kyrkor och kloster rivas ner
Än står stenen i Grönan dal
När skalkar och bovar trivas
Och ärliga men utdrivas
Än står stenen i Grönan dal
När präster bliva bönder
Och bönder bliva vidunder
Då ligger stenen i Grönan dal.
Sägnen säger att det är siarmunken Helge broder Staffan, som ofta förväxlas med Hälsinglands apostel, som ristat stenens vers. Den skulle då varna för reformationen och den lutherska läran.
Men den påstådda inskriften har också använts i precis motsatt syfte. Stenen i Grönan dal i Jämtland nämns första gången i en visa diktad av kyrkoherde Jesper Marci. Han var en hård luthersk kritiker av den återgång till den katolska läran som an ansåg höll på att ske i Sverige under Johan III:s tid. Texten är då liten annorlunda. Hela visan tog Geijer och Afzelius med när de sammanställda sin utgåva av Svenska folkvisor på 1800-talet.
Erik Dahlberg ansåg stenen så märkvärdig att han återgav den i sitt bildverk Suecia Antiqua, som skildrar historiska platser, städer och byggnadsverk. Det var den ena platsen från Jämtland som var med i detta storslagna verk.
När Herman Hofberg 1882 utgav Svenska folksägner, den första större svenska sägensamlingen, tog han med Stenen i Grönan Dal som den enda berättelsen från Jämtland.
Lärda män har under århundraden diskuterat stenens inskrift och en del har hävdat att det i själva verket är en gränssten med inristade landskapstecken. Eftersom pilgrimer har passerat genom Skurdalspasset under århundraden har ristningarna också tolkats som heliga kors. Sanningen är nog att det är naturen som skapat inristningarna.
Sägnen om Stenen i Grönan dal med sin spådom är i själva verket ett vandringsmotiv. Den är knuten till en sten på Jylland och till en sten i Visby ringmur med årtalet 1772.
Per Gustavsson
Foto från 1930-talet efter konservering.
Litteratur för den som vill läsa mer:
Nils Ahnlund: Helge Broder Staffan. I Oljoberget och Ladugårdsgärde. Stockholm, 1924.
C J Bergman: Gotländska skildringar och minnen. 2 uppl 1906 s. 40ff
Eric Festin: Stenen i grönan dal. På skidor 1935.
Jonas Bid. Renhorn: Stenen i Grönan dal. Tansbyn 1953, Nytryck och översättning av en avhandling på latin från 1737.
Sagobygdens Blogg 