Kategoriarkiv: Litteratur

Om den urgamla trollnationen

Neikter

Det här häftet på 75 sidor med titeln De Gente Antiqua Troll utkom åren 1793 till 1799. Det är en avhandling av professor Jacob Fredrik Neiter i Uppsala. Tråkigt nog har jag inte kunnat läsa den tidigare eftersom den är skriven på tidens avhandlingsspråk latin.

Men glädjande nog har den nu efter över 200 år kommit i översättning med titeln Om den urgamla trollnationen. Den är översatt av Krister Östlund och ingår i volymen Om människans historia, som innehåller ytterligare en skrift av Neikter. I en inledning tecknar idéhistorikern Carl Frängsmyr en bild av Neikter och hans tankevärld.

I trollskriften framför Neikter en tanke som Linné redan lyft fram och Gunnar-Olof Hyltén-Cavallius utvecklade i Wärend och Wirdarne. Han menar att trollen urpsrungligen varit ett folkslag som trängts undan, en primitiv folkstam av lapskt eller finsk härkomst. På 900-talet bodde trollen i bergsområdet mellan Sverige och Norge.

Han skriver:

Det är tillräckligt klarlagt att trollen förr var ett mänskligt släkte, även om gemene man i dag betraktar dem som ett slags demoner, eller som man brukar uttrycka sig: ‘djefvulens anhang’. Vad folk numera menar med troll anser vi vara svårt att avgöra, men det som vi kunnat få fram ur dessa vanföreställningar utfaller ungefär så, att de till sin natur skulle vara ett mellanting mellan människa och demon med en kropp och med känslor som inte skiljer sig särskilt mycket från människans – ty de äter, dricker och är uppdelade på två kön som får barn tillsammans – men när det gäller illvilja och ränker står de närmare djävulen. De håller sig gömda i det inre av bergstrakterna, de värdesätter tillgångar som guld och silver, de föder upp boskap, och inte sällan är de mycket välbeställda. De brukar förvisso vara förargade på  och hotfulla mot de människor som har ådragit sig deras antipati.

Den här föreställningen skyller Neikter på medeltidens munkar som slog samman de dunkla ryktena om troll med berättelserna om djävulens anhang i deras religiösa handböcker. Trollen har därmed också tillskrivits ett motbjudande utseende, både horn och svansar.

Trollsägnernas berättelser om bergtagna förklarar Neikter med att bondflickor ”i förlitande på föräldrarnas benägenhet att sätta tilltro till gamla sägner sagt sig vara bergtagna, för att under denna förevändning rättfärdiga sina otillåtna kärleksäventyr och sin frånvaro från hemmet.”

Bortbytingar förklarar han med att det är barn med engelska sjukan. Men denna folkliga uppfattning har inte uppstått utan orsak, eftersom personer från ”förtryckta folk, såsom judar och zigenare” både har anklagats för att röva bort barn och också dömts för detta.

Neikters avhandling ger alltså rationella förklaring till en del folktrouppfattningar, samtidigt som vi idag kan förvånas över den lärda världens försök att söka ursprunget till mytiska väsen i biologiska varelser.  Om den urgamla trollnationen ger en fascinerande inblick i1700-talets idévärld.

Neikter nyOm Människans historia. Avhandlingarna Om klimatets inverkan & Om den urgamla trollnationen. Utgivna av Carl Frängsmyr & Krister Östlund.Atlantis, 2013. ISBN 978-91-7353-571-7.

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur

August Bondesons sagor

Fågelboet nu

August Bondeson är mest känd som författare till den klassiska romanen Skollärare John Cronschougs memoarer och en lång rad folklivsberättelser från Halland. Bondeson föddes 1854 och dog 23 september 1906. I anslutning till han dödsdag firas Bondesondagen i år den 22 september på födelsehemmet Fågelboet i Vessigebro. Fågelboet är i dag ett museum över Bondesons liv och verk. På Bondesondagen kommer jag att berätta halländska sagor och Hallands spelmansförbund spelar halländsk folkmusik. Mer om dagen kan du läsa här.

Jag tycker Bondeson framförallt är värd att uppmärksamma som bevarar av våra folksagor, en av de främsta i landet. Han gav ut tre mycket intressanta böcker. 1880 kom Halländska sagor, som innehåller 35 folksagor och är berättade på utpräglat bygdemål och  därför också försedd med ordförklaringar på över 20 sidor. En stor del av sagorna är barndomsminnen från Bondesons uppväxt. I inledningen skriver Bondeson att han har haft att välja på två sätt när han sammanställt sagorna:

antingen att ordagrant återgifva just det, som berättats, eller ock själf ingripa och gifva innehållet en ordnad form. Det senare har synts mig lämpligast; ty dels måste man hopleta spridda drag af samma saga hos ett flertal personer; dels erhåller man stundom en saga, hvilkens form, i följd av brist på förmåga och sinne hos den enskilde berättaren, ej svarar emot hännes innehåll.

I den här samlingen kan man säga att Bondeson är författare till sagorna. Han skapar en egen sagostil på dialekt. Han krusar ut och smyckar dem och förser dem med humoristiska språkliga vändningar. Ungefär som Djurklou gjorde när han gav ut Sagor och äfventyr berättade på svenska landsmål, 1883. Bondeson brevväxlade också med Djurklou och förfaringssättet låg i tiden.

Fågelboet då1883 ger Bondeson ut en ny samling sagor Svenska folksagor som innehåller berättelser inte bara från Halland utan också från Småland, Västergötland och andra sydliga landskap. I förordet skriver Bondeson att han inte bara vill ”offentliggöra nakna uppteckningar … utan låta sagan framträda … i en för alla njutbar form”. Även här griper Bondesom in och ordnar och tillrättalägger men betydligt mer återhållsamt än i Halländska sagor. Man kan säga att han är återberättare av sagor. Han gör som alla sagoberättare gör, berättar på ett personligt sätt men på traditionens grund och med respekt för det folkliga materialet.

Ytterligare tre år senare, 1886, kommer så Historiegubbar på Dal. Här är Bondeson långt före sin tid, han kan kallas modern. Bondeson är upptecknaren som låter sagoberättarna komma till tals och berätta sagorna på deras egna vis. Han skildrar gubbarnas liv och framförandesituationen. Historiegubbar på Dal är fortfarande en av de viktigaste svenska sagoböckerna.

Foto:

Fågelboet i dag: Anna Pia Åhslund, som också skrivit om Bondeson i boken I författarens fotspår – litterära utflykter i Halland, 2009.

Fågelboet förr 100 år sedan: Varbergs museum, Bondeson framför Fågelboet ca 1900.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur, Utflyktstips

Ny Bok: Berätta om Grodan- Handbok för tematiskt arbete kring en saga…

berc3a4tta-om-grodan-omslag_1

Tin Carlesons är litteraturpedagog. I dagarna har hon gett ut en handbok för dig som vill arbeta med berättande och saga i förskolan. Boken utgår från det arbete som gjorts på föräldrakooperativet Lagnö barn, utanför Trosa.

Steg för steg får läsaren följa val av saga, planering, genomförande och utvärdering. Planeringen görs med hjälp av sagomindmap, där delmålen tydligt anges. Genomförandet är mycket konkret beskrivet och inte minst är reflektionerna av den dagliga verksamheten läsvärda. Allt är tydligt kopplat till läroplan och aktuell forskningslitteratur.

”Berätta om grodan” kommer inte med några revolutionerande nyheter, men den behövs verkligen idag. Resurserna på landets förskolor blir allt mindre. Det är svårt att hinna med annat än den grundläggande omsorgen. Mitt i detta höjs röster som kräver mer pedagogik och lärande. Tin Carleson visar att det trots allt går att arbeta med tema, sagor och berättande, samtidigt som man prioriterar kunskap och lärande. Låt dig påverkas av hennes idéer, använd verktygen eller se boken som inspiration till att hitta egna pedagogiska vägar.
Vad du än väljer så är jag övertygad om att den tid det tar att läsa ”Berätta om grodan” är väl investerade minuter.

För dig som inte arbetar i förskolan fyller boken en annan viktigt funktion. Den lyfter fram det sagoarbete som länge funnits bland små barn, men som inte riktigt fått plats i berättarrörelsen. Så du som är scenberättare; läs boken och du får inblick i förskolans underbara berättarmiljö.

1 kommentar

Under Litteratur, Pedagogik

Vi sejlede bare – bakgrunden till en mästerlig roman

Jensen

I sommar har jag besökt Ærø, den lilla vackra ön söder om Fyn. Det som förde mig dit var önskan att uppleva den miljö som Carsten Jensen skildrar i den storslagna romanen Vi, de druknade, en berättelse full med fantastiska historier. På Marstals sjöfartsmuseum hittar jag en annan bok av Jensen som jag aldrig hört talas om. Det är Vi sejlede bare, som är en skildring av bakgrunden till Vi, de druknade. Den har han skrivit tillsammans med Karsten Hermansen som är historiker och arbetar på Sjöfartsmuseet.

Rikt illustrerad ger boken en fyllig historisk bakgrund till romanen. Carsten Jensens inledning i boken med titeln Lang vej hjem är bara den värd varenda dansk krona boken kostade. Det är ett strålande kapitel om vägen till romanen och om mötet med människorna i Marstal.

Carsten Jensen har ofta fått frågan om vad som är verklighet i romanen och vad som är fiktionen.

Jag plejer at svare, at det i dette tilfælde gælder en simpel tommelfingerregel. Jo mere usandsynligt, det lyder, jo mere kan I være sikre på, at det virkeligt er hændt. Jo mere almindeligt og hverdagsagtigt, det lyder, jo mere kan I være sikre på, at det er noget, jeg har fundet på.

Det beror på att människor som berättat om sitt liv i Marstal, gör som alla andra som berättar självbiografiskt, lyfter fram märkvärdiga, dramatiska och minnesvärda händelser. Vardagens små trivialiteter bevaras inte i Sjöfartsmuseet arkiv. Människors drömmar, längtan och hopp, vänskap, det allmänmänsklig är osynligt i arkivmaterial. Det måste en författare hitta på.

Lyckliga ni som har det här två böckerna kvar att läsa!

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Solknepet – en bok att läsa i sommar

solknepet

Den här bloggen handlar om muntligt berättande. Men nu kan jag inte låta bli att tipsa om en litterär berättelse. Det är visberättaren Christinas Kjellssons debutroman Solknepet.

Hon berättar om ett år i flickan Mirjams liv, det året hon börjar första klass. Mirjam växer upp i en liten by i Jämtland i mitten av sextiotalet. Mirjam är ett påhittigt litet barn som tänker och funderar mycket på allt som händer och gärna delger omgivningen sina tankar. Allt som händer i boken skildras konsekvent ur Mirjams perspektiv. Barns konkreta tänkande framträder. Det är både tänkvärt och ofta mycket roligt, trots sorgliga händelser. Det är urstyvt gjort. Som läsare får jag själv fundera vidare på allt det som barnperspektivet inte förklarar. Författaren står inte bara på barnets sida utan litar också på sina läsare. Så här ska en riktigt bra bok skrivas!

Christina Kjellsson: Solknepet. Kabusa böcker 2013, ISBN 978-917355-306-3

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Fåglar i svensk folklig tradition

fåglarSå heter en nyutkommen bok av etnobiologen Ingvar Svanberg. Vi gav boken till berättaren och ornitologen Helena Heyman.

För en muntlig berättare låter titeln på Ingvar Svanbergs bok verkligen spännande. Här kan jag säkert få nya uppslag till fågelberättelser tänker jag.

Boken tillhör genren fakta och utgår från den relativt nya disciplinen etnobiologi, som utforskar folklig biologi i historia och nutid, alltså det samspel som uppstår mellan människor och den biologiska närmiljön.

Svanberg beskriver här samspelet mellan människor och fåglar under svensk förindustriell tid under 1700-och början på 1800-talet, så kallat folklig ornitologi.

I förord och inledning lyfter Svanberg fram det biologiska kulturarvet som ytterligt värdefullt att förvalta. Han nämner etnobiologins klassiker  Birds of My Kalam Country (1977) som handlar om folklig ornitologi på Papua Nya Guinea. Svanberg ser paralleller mellan djungelfolkets iakttagelser och uppfattningar om fåglarna i närmiljön med vår svenska allmoges föreställningar och nyttjande av fåglarna. Tyvärr blir jag lite frågande och fundersam när Svanberg, som jag uppfattar det, närmast raljerar över naturvetenskapens exakta ornitologiska kunskaper vad gäller fåglars systematik, fysiologi, ekologi, etologi och de vedertagliga nationella fågelnamnen.

Svanberg har valt ut 74 olika fågelarter som han menar var vanliga under 1700-talet. En del arter är i dag i Sverige fortfarande mycket vanliga, andra ytterst sällsynta.

I varje fågelkapitel redogörs för olika benämningar, föreställningar och exploateringsområden och några berättelser kan man också finna.

Fåglarna är ordnade i  bokstavsordning, vilket jag upplever som rörigt. För mig hade den gängse systematiska ordningen känts mer naturlig, som dessutom borde kompletterats med de latinska namnen. Ibland är det tydligt och klart vilken art som avses, som bofink, grönsiska, sädesärla ock gulärla, gråsparv till exempel. Men ibland väljer Svanberg ett samlingsnamn som rubrik, uggla, svan, örn, beckasin,grissla till exempel. Man får leta i texten efter vilken art som menas.

Varje kapitel innehåller ett myller av lokala artbenämningar och även namn på platser och namn på uppgiftslämnarna. Intressant om man vill slå upp något särskilt. Man får en inblick i allmogens föreställningar kring den aktuella arten beroende på fågelns olika läten, beteenden och utseenden.

Till exempel visste samerna, som var väl fötrogna med fjälltraktens blåhake att sol var att vänta när fågeln sjöng, men att kallt väder närmade sig när fågeln var tyst eftersom hans tunga blev stel av kylan. Åska och regn, solsken och torka, storm och oväder, viktiga företeelser i allmogens vardag. Många fåglar kopplades samman med vädret. Spillkråkan varnade för regn, stormsvalan för storm, tranan förebådade ljus och värme.

Att lika botar lika var en vanlig princip i den folkliga medicinen. För att bota gulsot ansågs det tillrådligt att äta torkade och söndersmulade gulsparvar eller gulärlor.  Olycka, krig, sjukdom och död förebådades ofta av de nattligt aktiva fåglarna. Berguvens dova rop från något stup kändes hotfullt och kattugglans klävitt  förebådade vit liksvepning. Nattskärran surrade över mörka hyggen. Det var den farliga skogsfrun som spann.

I några kapitel kan man läsa längre berättelser som till exempel kungsfågeln som vann över kungsörnen, göken som blev en hök, prästfrun som förvandlades till en spillkråka och pigan som förvandlades till en ladusvala. För mig nya berättelser är den om beckasinen (menas nog enkelbeckasin), horsgöken, som tidigare varit en stygg vallpojke och även den om den beskäftiga talltitan som trodde att den kunde skrämma iväg en björn.

Vad gäller de olika så kallade exploateringsområdena berättar Svanberg om den folkliga användningen av fåglar och ägg som föda, om dun och fjädrars insamlande, om vad skinn och näbbar, klor och skelett kunde användas till. Under många arter beskrivs synnerligen utstuderade jaktmetoder där fåglarna  plågsamt avlivas på ett motbjudande sätt, dessutom med detaljerade teckningar över fångsmetoderna. Snaror, fällor, klubbor, strypanordningar, tjärpinnar, kratskäppar, krokar, den otäcka listan kan bli hur lång som helst.

Även så kallad nöjesjakt beskrivs med hur småpojkar roade sig med att fånga eller skjuta prick på den första lärkan, eller hur de med stor entusiasm fångade snösparvar med fallbräda eller snara. ”För pojkarna var detta den första riktiga jaktpassionen, och att fånga sparvarna kunde bli till en sport och en tävlan.”

Man får också reda på att infångade fåglar kunde vara till hjälp i stugorna för att hålla rent från flugor och andra smådjur. Prästen och naturforskaren Pehr Osbeck citeras om buskskvättan i Halland:”Det är wäl ledsamt att föda foglar i ett rum utan bur, i anseende till deras smuts,  men får denna flyga lös, som här sker på ett och annat bondeställe, så skiljer han snart huset wid flugor.”

Även infångade fåglar såldes i bur för sångens eller sällskaps skull, grönsiskor till exempel, som är släkt med kanariefåglar.

Boken är rikt illustrerad med tidstypiska målningar och teckningar. De mycket vackra fågelbilderna ser man gärna länge på. Tyvärr finns inga uppgifter om konstnärerna, men några bilder kan man känna igen, målade av Magnus Körner, välkänd fågelmålare under början av 1800- talet.

Boken avslutas med en gedigen lista över källor, litteratur, och register över folkliga fågelnamn.

Är man etnobiologiskt intresserad, alltså road av att veta mer om människans bruk av och föreställningar om fåglar i det förindustriella svenska samhället är detta en bok väl värd att läsa. Är man däremot mer intresserad av fågelberättelser från den tiden finns det annan mer tilltalande litteratur, tycker jag.

Ingvar Svanberg verkar inte riktigt ha samma hjärta för fåglar som jag, men i kapitlet om nattskärran visar han på fågelpoetisk talang, som värmer.

Om man närmar sig nattskärran ligger den och trycker till allra sista ögonblicket då den likt ett stycke bark eller gren liksom lyfts av vinden och singlar bort och försvinner.

Helena Heyman

Lund 21 maj 2013

Ingvar Svanberg: Fåglar i svensk folklig tradition. Stockholm, 2013. Dialogos förlag. ISBN 978-91-7504-258-9. Boken finns att köpa på Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Bokrecension: En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström

en_piga_bland_pigor-nordstrom_ester_blenda-19233671-frntl

 Ester Blenda Nordström skrev för hundra år sedan om sin tid som piga i Sörmland. Nu har boken givits ut på nytt.

 

Ester Blenda (23år) arbetade på Svenska Dagbladet 1914 som journalist. Hon söker arbete som piga på en gård i Sörmland. Meningen är att hon vill göra ett reportage för att skildra pigornas och drängarnas liv på landet. För att inte Ester Blenda ska bli avslöjad, skaffa hon sig ett falskt namn och en förlovningsring. Hon ska nu låtsas ha en fästman.  Hon kan ju inte vara så fin om händerna heller! Då rengör hon en bilmotor dagen innan hon åker. Hon ser till att oljan tränger in i alla porer och nagelrötter.

Bonden Berg ifrån Taninge hämtar henne vid stationen just valborgsmässoafton 1914. Ester Blenda lär nu känna hela hushållet, hon delar säng med pigan Anna som hela tiden ger Ester Blenda order var som ska göras och inte göras. Upp halvfem varje morgon, koka kaffe, mjölka, se till småbarna, städa. Då får hon lära sig att det viktigaste städverktyget är disktrasan! Den används flitigt. Den var tvättlapp åt barnen, man torkade golven, dammade med den, torkade köksbordet…

Ester Blenda förstår att man inte tvättar sig själv varje dag på landet. Hon smyger iväg ner till brunnen för att tvätta sig i smyg. Men då kommer pigan Anna och säger:- Är du tokig, stå här på morgonen och tvätta dig, det är ju bara torsdag idag vet ja! Varför är du så fin å dej?

Ester Blenda beskriver i sitt reportage vad man åt, hur drängar och pigor arbetar, hur man roade sig  på lördagskvällen, om kärlek och livet.

En underbar bok om en annan tid. Om livet på landet för 100 år sedan. Tankeväckande, humoristisk!  När Ester Blenda arbetat en månad på gården så säger hon upp sig.

När boken ”En piga bland pigor” kom ut blev Ester Blenda en kändis. Boken blev både teater och film.

Så här i efterhand så kallas denna metod att ”Wallraffa” troligen så var Ester Blenda den första svensk som gjorde ett sådant reportage. Kanske skulle det istället heta att ”Nordströmma”.

Läst boken har:

Siw Svensson
Under berättarfestivalen håller Siw i en resa i  bland annat Ester Blenda Nordströms fotspår den 16/6. Läs mer om det här

 

 

1 kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Erotiska naturväsen

Jag har läst Mikael Hälls avhandling Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige. Det är en riktigt intressant läsning, eftersom liknande föreställningarna ofta lever kvar i folkminnesarkivens senare sägenuppteckningar från de första decennierna av 1900-talet. Skillnaden är att under tidigare sekler togs berättelserna om människor som legat med djävulens väsen på blodigt allvar och den olycklige kunde dömas till döden.

Utifrån berättelser i form av sägner och ballader, teologiska och naturfilosofiska skrifter och slutligen rättsprotokoll målar Häll en fascinerande och detaljerad bild  av den magiskt-religiösa föreställningsvärlden med erotiska naturväsen och djävulen i centrum. Hälls utgångspunkt är att föreställningar som vi idag uppfattar som egendomliga ger oss möjlighet att förstå det förgångna.

omslag HällEnbart den inledande genomgången av berättelser från 1600- och 1700-talen och de viktiga källskrifterna är en värdefull läsning för en berättare som är nyfiken på det här materialet. I rättegångsprotokollen träder de enskilda individerna fram, sjöråets dödsdömde älskare och pigan som fick sju barn med älvkungen. Vi möter även Ragnill i Hjärtanäs som bolade med näcken och vars öde berättade vid en av Sagobygdens skyltade sägenplatser.

Och vad sägs om att teologer ansåg att  demoniska naturväsen kunde lägga beslag på döda mäns sädesvätska och befrukta kvinnor så att de födde bytingar.

Mikael Häll är uppvuxen i Uppvidinge och nu verksam vid  Historiska institutionen vid Lunds universitet. Det är glädjande att det lilla förlaget Malört vågat ge ut boken.

I vårnumret av Munvigan kommer en lång recension av boken.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur

At fortælle sig selv

brokJag tycker mycket om Lene Broks nya bok At fortælle sig selv – en børnehav fuld af fortællinger. Hon har en förmåga att skriva klart och enkelt men ändå uttrycksfullt om komplicerade förhållanden.

Boken riktar sig till pedagoger i förskolan. Första delen av boken handlar om hur berättandet bidrar till barnets språkutveckling och byggande av den personliga identiteten. Andra delen ger ett konkret exempel på hur man kan arbeta med en berättarverkstad i förskolan. Det är så bra skrivet att man som läsare genast vill sätta igång och arbeta systematiskt med berättandet för små barn.

Boken har en vacker och mycket genomtänkt layout.

Det finns dåligt med böcker om berättande på svenska, så jag hoppas den här boken når ut till pedagoger i Sverige också. Det är den värd.

Per Gustavsson

Brok, Lene: At fortælle sig selv – en børnehav fuld af fortællinger. Akademisk forlag, 2012. ISBN 978-87-500-4228-0

1 kommentar

Under Litteratur, Pedagogik

Atlas över avlägsna öar

atlasMed berättelsen kan vi resa i tid och rum. I sina föräldrars vardagsrum i DDR erövrade  Judith Schalansky okända världar med hjälp av atlasen. Nu har hon skrivit boken Atlas över avlägsna öar med undertiteln Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka. Det är nog det gångna årets vackraste bok med känsligt tecknade kartor och utsökt formgivning av författaren själv.

Schalansky berättar korta historier om varje ö. Små precisa ofta udda utsnitt ur verkligheten som ibland har en så glidande karaktär, att jag som läsare frågar vad som är sant. Just den typ av berättelser, som skulle fungera som muntliga historier.

Det är en bok om människans längtan att finna en paradisisk tillvaro långt borta på en öde ö. Något ursprungligt och naturligt. Men också en skildring av människors och länders behov av att härska och kontroller. Vilken rätt har egentligen länder som Norge, Storbritannien och Frankrike att lägga beslag på öar 100-tals mil från deras egna territorier?

Och är egentligen öarna avlägsna? Vad säger lokalbefolkningen? Sådana frågor ställer de här berättelserna. Lågmält, men envist.

Per Gustavsson

Judith Scalansky: Atlas över avlägsna öar. Pequod Press, Malmö 2012. ISBN978-9-18661-717-2

Lämna en kommentar

Under Litteratur