Kategoriarkiv: Litteratur

Stallo

stalloSamtidigt som det muntliga berättandet de senaste decennierna lyft fram folkliga berättargenrer som sagor och sägner, har folktrons väsen även intagit den skrivna diktningen. Vi har mött spiritusar och basilisker, vampyrer och älvor samt döda som firat nattliga gudstjänster.

Nu har Stefan Spjut skrivit en spänningsroman med namnet Stallo. I samisk folktro är stallo trollfolket. De var stora som jättar och talade samma språk som samerna, var klädda som dem och hade renar. De var både onda och goda, men inte särskilt kloka, så ofta blev de lurade av samerna. Stallo kunde, precis som de sydsvenska trollen, röva bort små barn.

I Stefan Spjuts roman kan stallona ta djurgestalt, en parallell till alla berättelser om hamnbjörnen, en människa i björnens skepnad. Det är romanens förklaring till att stallon och små vättar ha existerat i hundratals år utan att människor i dagens samhälle har varit medvetna om deras reella existens.

Stefan Spjut tar ut svängarna ordentligt men har svårt att hålla ihop historien. När boken slutar efter 600 ibland alltför pratiga sidor, hänger fortfarande många trådar lösa. Som läsare förstår jag aldrig riktigt varför en grupp människor håller sig med stallon och vättar i sina hus och inte ens drar sig för mord för att bevara sin hemlighet.

Spännande? Ja, bitvis.

Läsvärd? Ja, om man som jag är intresserad av folktron. Och jag gillar skrönartade inslag som förbindelsen mellan stallo och trolltecknaren John Bauer.

Per Gustavsson

Stefan Spjut: Stallo. Stockholm, 2012. ISBN 978-91-0-012119-7

Vill du läsa läsa sägner om Stallo rekommenderar jag Daga Nybergs bok Solskatten som kom ut 1986.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

En klassiker att läsa i jul

För många år sedan råkade jag under ett strövtåg bland bibliotekshyllorna på vårt kommunbibliotek gå förbi de inlästa böckerna, på den tiden handlade det för den vanlige låntagaren om kassettböcker. Ett omslag bland skyltexemplaren väckte min nyfikenhet; Merabs skönhet av Torgny Lindgren,  inläsaren var författaren själv. Titeln var liksom broderad på en väggbonad, omgiven av en vacker blomgirland. Jag satte den i bilens kassettspelare redan på hemvägen, och aldrig har jag väl kört så långsamt, jag ville höra så mycket som möjligt innan jag var framme.

Det fanns en tanke med det bonadsliknande omslaget. Den första berättelsen handlar nämligen om skräddar Molin, som inte hade minsta fallenhet för detta hantverk, ingen ville ha hans vanskapta kostymer. Som tidsfördriv förfärdigade han en gång en bonad av spillbitar med ett visdomsord som text. ”Kläderna”, sa han till sin hustru, ”är en världslig sak. Men orden är livets bröd”. Hustrun gick i grannbyarna och sålde bonaderna, alla ville köpa. Men en dag kom hon inte tillbaka. En man hade tvingat sig på henne och hennes skam var så stor att hon inte förmådde återvända, hon blev kvar hos honom i vanmakt. Då började Molin själv att gå i stugorna. Han berättade på varje ställe, och sen fick han sälja en bonad. Och det är dessa berättelser vi får del av i boken.

Det är den om Samuel Burvall, han som var så rädd för att få lungsoten, den sjuka som så många dog i runtom honom. Han räknade ut att det måste vara själva ordet som var smittokällan och han hade därför alltid händerna redo att hålla för öronen då han var bland folk. Till sist fann han för gott att stänga in sig i lillkammaren uppe på vinden. Han gjorde en lucka där pigan kunde sätta maten och ta hans slaskhink, han drog ett järnrör från kammaren ner i köket, på så vis kunde samtal föras om vad som tilldrog sig i världen.

En annan berättelse handlar om Jakob Lundmark som  så gärna ville vara sin hustru till lags. En stor tallstubbe i trädgården störde henne, hon ville hellre ha vinbärsbuskar där. Och fast stubben var ofantlig så gav han sig i kast med den. Till sin hjälp hade han en stubbrytare, en jättelik anordning som med linor, block , kugghjul och vev kan lyfta mångdubbelt mer än en människa förmår. En klinka som faller ner mot kugghjulet gör att det som lyfts med vevens hjälp hålls kvar av stållinorna. Jakob arbetade oförtröttligt, bit för bit fick han den väldiga stubben att ge med sig, han ville så gärna se glädjen i hustruns ögon som belöning. Men i sin iver tappade han taget om veven…

Och så den om Merab. Gabriel Israelsson, gampojken som levde för sina fyra kor, Deras namn var Merab, Mikal, Tapenes och Basematt och de var de fetaste och mest välmående korna i trakten. De gick på skogsbete om dagarna och kom hem vid mjölkdags varje kväll. En dag hade en av korna en skada på ryggen när hon kom hem, nästa gång var det en annan ko som fått ett slag, svansen var nästan sönderslagen. För att inte hans ögonsten Merab också skulle råka illa ut, följde han med korna ut i skogen för att se vad som egentligen skedde. Han hade bössan med sig men när han mötte förövaren insåg han att det inte var lönt att skjuta.

Berättelserna utkom 2003 och är en utgåva med fler berättelser än i boken Merabs skönhet som kom första gången 1983. Den finns också inläst på cd. Att höra Torgny Lindgren berätta på dialekt förhöjer upplevelsen tiofalt. Det är en bok jag inte kan vara utan. Kan du?

Saga Alexandersson

1 kommentar

Under Litteratur

Julläsning om ”spöken, medier och astrala resor”

För 10 år sedan efterlyste etnologen Per-Anders Östling berättelser om övernaturliga upplevelser och erfarenheter av healing, schamanism, magi och andra alternativa världsåskådningar. I år har Institutet för språk och folkminnen, SOFI, givit ut hans bok Spöken, medier och astrala resor. Trots att det är ett antal år sedan berättelserna samlades in, tror jag att de ger en bra bild av människors föreställningsvärld i dagens Sverige. Här i norra Skåne där jag bor arrangeras det med jämna mellanrum mässor där det är möjlighet att att knyta kontakter både med spökutdrivare och healers.

spökenDet längsta kapitlet handlar om modern spöktro. Östling jämför med tidigare insamling av spökberättelser och konstaterar att den avgörande förändringen är att många idag upplever mötet med spöken som positivt eftersom det innebär en kontakt med avlidna anhöriga och vänner. Spökberättelserna förr i tiden betonade ofta vad som hände om människan förde ett orättfärdigt liv. Idag har den försonande och förlåtande hållningen blivit starkare än den straffande och ett livstecken från ”andra sidan” betonar att allt är bra. De flesta berättelserna är väldigt likartade, vilket Östling menar är ett tecken på att spöktron är fast etablerad i dagens föreställningsvärld.

100 sidor av boken ägnas åt alternativa världsåskådning. En mycket bra och givande genomgång av allt från anden i glaset, vandring på kol, asatro till satanistisk magi. Boken inleds med en översiktlig genomgång av tidigare forskning och hur människors föreställningsvärld idag påverkats av Swedenborg, fantasy och New Age-litteraturen.

Boken kan beställas från SOFI.

Per Gustavsson

Östling, Per-Anders: Spöken, medier och astrala resor. Övernaturliga upplevelser, folktro och alterbativa världsåskådningar i våra dagars Sverige. Skrifter utgivna av Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och ortnamnsarkivet i Uppsala, B:24. Uppsala, 2012. ISBN 978-91-86959-02-9

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Julläsning: De forsvundne. Hedens sidste fortællere

Tang

Pottemager Erik Larsen som bl.a. berättade om Rejsen till Troms kirke, en trollkunnig kärings möte med djävulen.

Som berättare har jag under årens lopp haft stor glädje av eventyr och sagn som Evald Tang  Kristensen tecknade upp under sin 50-åriga gärning som folkminnesinsamlare. Tang Kristensen är inte bara Nordens flitigaste upptecknare utan säkert också världens främste insamlare av folkdikt. Han föddes 1843 och dog 1929.

8712046205Nu har etnologen Palle Ove Christiansen skrivit en mycket vacker och fängslande bok om Tang Kristensen insamlingsarbete 1873. Han reser i Tang Kristensens spår och skildrar hans vedermödor och framförallt mötet med folkliga berättare som levde på den jylländska heden belägen mellan Ringkøping och Silkeborg. Boken är rikt illustrerad med samtida målningar och fotografier samt nytagna fotografier avHenrik Saxgren, som visar landskapets förändring.

Ibland sägs det att sagor och sägner berättades av alla och inte diktades av någon särskild person. Det är en sanning med modifikation och i den här boken träder berättare fram som har ett personligt förhållningssätt till folkdikten och vi får lära känna både deras diktande och liv.

Boken är ett fynd för alla som vill ha en lättillgänglig introduktion till folkligt berättande i allmänhet och Tang Kristensens storartade gärning i synnerhet.

Per Gustavsson

Christansen, Palle Ove: De forsvundne. Hedens sidste fortællere. Gads forlag, 2011. ISBN 978-87-12-04620-2

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Litteratur

Om bilder i sagoböcker – en röst från 1800-talet

grimmDen första fullständiga utgåvan av Grimms sagor utkom 1883 (Ernst Lundquists översättning) och riktade sig till vuxna. Samma år utgav pedagogen Julius Humble första delen av sin Grimmutgåva som riktade sig till barn.1884 kom en andra del. Samlingen innehåller total 44 sagor.

Julius Humble var då rektor vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm och var djupt engagerad i ungdomars läsning. I en kortfattad inledning till sagosamlingen skriver han om de gamla folksagorna att ”ingenting motsvarar bättre de ungas andliga behof och utgör en sundare näring för barnafantasien och det vaknanade känslolifvet”.

Men här vill jag framförallt lyfta fram ett litet passage om bilder i sagosamlingar.

Det hörer till vår tids lyx att förse snart sagdt alla slags böcker med illustrationer, och en sagobok utan teckningar torde väl numera knappast blifva vederbörligen uppmärksammad. Utgifvaren är emellertid för sin del öfvertygad, att illustrationer till sagoböcker för barn egentligen ära obehöfliga, eller åtminstone att flertalet af de senare skulle hafva vunnit på att undvara dem, som der förekomma. Frestelsen ligger här nära till hands att till föremål för teckningarna välja sådana varelser (troll, feer m.m.) hvilka icke böra i bild framställas, eller hvilkas betydelse åtminstone förlorar i värde genom att framträda i yttre tydlighet och bestämdhet, enär en viss hemlighetsfull obestämdhet hörer till deras egentliga väsen.

Ett memento till vår egen tid med alla sönderillustrerade utgåvor av folksagor.

2 kommentarer

Under Litteratur

Bröderna Grimm, Reuterdahl och Julläsning för barn

I januari skrev jag om att det i år är 200 år sedan Bröderna Grimm publicerade första delen av sin sagosamling Kinder- und Hausmärchen. Jag tycker att jubileumsåret har gått ganska spårlöst förbi, åtminstone i Sverige. Beror det på att folksagor har blivit läsning för barn. Som bekant värderas barnböcker lägre rent litterärt sätt än vuxnas. Det räcker att se på den bristfälliga bevakningen av nyutkommen barnlitteratur i tidningarna.

JulläsningI Sverige utkom många Grimmsagorna som små billiga folkböcker, riktade till vuxna. Den som först bearbetade en del av sagorna för svenska barn var Henrik Reuterdahl, som senare blev  ecklesiastikminister och ärkebiskop. 1837 och 1838 gav han ut de två böckerna Julläsning för barn. I förordet till första årgången skriver han att ”det äventyrliga giver… barnet något att undra på, något att glädja sig över…”.  Glädje, spänning blev här lika viktig som moral och fostran.

I den första samlingen hittar vi bland annat Hans och Greta, Fru Holle och Stadsmusikanterna från Bremen. I andra samlingen Den tappre skräddaren, Kung Trastnäbb, Törnrosa, De sju korparna och ytterligare åtta sagor.

I sina memoarer skriver Reuterdahl att hans Julläsning köptes och lästes mest av alla hans skrifter. Det säger något om barns längtan efter rolig läsning. Det behovet uppfyllde Bröderna Grimms sagor med råge. Jag är övertygad om att de också gör det idag. De flesta är fortfarande okända för både barn och vuxna.

Jag inspirerades till det här inlägget av Lena Kårelands artikel om Bröderna Grimm i Svenska Dagbladet 2 december. Det är en bra sammanfattning av deras liv och gärning och den tidigaste sagoutgivningen i Sverige, men också med tankar om hur synen på folksagor har skiftat under århundradena.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Litteratur

Snorres Konungasagor

I skolan fick jag lära mig att Olof Skötkonung döptes vid Husaby källa i Västergötland 1008. Han bidrog till Sveriges kristnande. I Norge regerade samtidigt Olav Tryggvasson, som kristnade stora delar av Norge. Två betydelsefulla konungar som var väl värda att minnas och vördna. Det kommer jag ihåg från skolundervisningen. Och på något sätt har den lärdomen funnits kvar i mig.

Nu läser jag Snorre Sturlassons Konungasagor och förskräcks. Här krigas det, rövas och skändas sida efter sida. Hör här hur den rike trollkunnige bonden Raud behandlas av kung Olav Tryggvasson:

Rau ropade högt och sade att han aldrig skulle tro på Kristus, och utfor i svåra hädelser. Konungen blev mycket vred och förklarade, att Raud skulle lida den svåraste död. Därefter lät konungen gripa honom, binda honom med ryggen emot en stång och sätta en kvale mellan hans tänder för att på det sättet spärra upp munnen på honom. Därpå lät han taga en orm och hålla den framför munnen på honom, men ormen ville icke krypa in i munnen, utan slingrade sig undan, ty Raud blåste emot honom. Då lät konungen taga den ihåliga stjälken av en kvanne och sticka i munnen på Raud, släppte in ormen däri och stack in en glödande järnstång efter den; ormen slingrade sig då in i munnen på Raud och sedan ned i halsen och åt sig ut genom sidan. Där miste Raud sitt liv.

Konungasagor, eller Heimskringla som den också heter, har kommit ut i flera utgåvor i Sverige och har ofta använts för att lyfta fram landets ärorika förflutna och rika historiska tradition.

Idag när jag lyssnar på rapporter om kring och nöd i världen har jag ofta svårt att på djupet förstå hur människor ständigt tar till vapen för att kämpa för sin sak. Förklaringar finns alltid, men ändå, den väpnade vägen har inte visat sig speciellt framgångsrik. Det är lätt att tänka att vi i Norden är fredligare av oss, men Konungasagorna ger en helt annan bild av vår historia. Nu är ju mycket dikt och fantasi, men själva förhållningssättet att makt tas med vapen i hand är tyvärr sant.

Jag tänkte att jag skulle berätta ur Konungasagorna, det är därför jag börjat läsa verket. Om det nu blir en berättelse eller om det blir ingenting, vet jag inte än. Jag läser vidare.

Per Gustavsson

Överst till vänster: Första svenska fullständiga utgåvan 1697, av Johan Peringskiöld.

Överst till höger: Utgåva från 1670 från Per Brahes tryckeri på Visingsö och tryckt av Johann Kankel.

3 kommentarer

Under Litteratur

Filmberättarskan – en bok om det muntliga berättandets kraft

Bild

Jag har läst en liten roman med stort innehåll. Boken är skriven av Hernán Rivera Letelier och handlar om flickan som återberättar de mest långtråkiga filmer så de blir i sprakande färg och med fängslande handling. Snart blir hennes berättande så poulärt att folk i byn slutar gå på bio och istället väljer att få filmen återberättad i en billigare och bättre version. Allt förändras dock när televisionen kommer.

Flickan heter Maria Margarita och boken om henne och livet i den lilla chilenska gruvbyn är verkligen en berättelse som är fylld  av värme och livsglädje, men här finns också sorg och vemod. Drömmar går i kras, löften sviks och övergrepp sker. Ändå är det bestående intrycket av boken livsglädje i allmänhet och berättarkraft i synnerhet. Läs boken genast!

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

”Mestis”

Det är en elvaårings fråga som förflyttar mig till Hoverberg och spring uppför grusgången. När jag står pustande framför ytterdörren kommer Monna ut med ett glas fet mjölk och en väl tilltagen hårdbrödmacka med messmör.

Förflyttningen från en skolsal i centrala Paris i november 2011 till barndomens julidag 1957 sker i stunden och det som med sådan snabbhet förbinder Paris med Hoverberg är orden ”mestis” och ”messmör”. En elvaårig pojke vars föräldrar kommit till den franska huvudstaden från Martinique har suttit med handen i luften ganska länge, lite tvekande. Framför de tjugosju barnen sitter innupoeten Rita Mestokosho och författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio. De båda har under några dagar besökt skolor i centrala Paris och talat om sitt författarskap och de har även ställt frågor till barnen om vad de drömmer om, vad de längtar efter. Le Clézio berättade för en stund om sin bakgrund på Martinique och över huvud en brokig familjebakgrund och han säger sig vara ur av flera kulturer. Den lite tvekande pojken reagerade på just det där med brokig familjebakgrund och när det till sist blir hans tur att fråga, undrar han:

– Varför är ni inte mestis?

Le Clézio förklarar att man kan vara ur flera kulturer och ändå vara vit och förundrad över svaret tar pojken ned handen och han ser mycket glad ut. Jag försvinner som sagt till Hoverberg med en mycket god messmörsmacka i handen och med mjölkmustasch under barnnäsan.

Hur kom det sig? Hur kunde pojkens fråga om mestis förflytta mig till barndomens förmodligen förskönade minne, så starkt? Mes, var det, mes och stis, mes och smör.

Väl hemma börjar jag fundera över vad som hände i den parisiska skolan och konsulterar ordböcker och ser att det alls inte var så märkligt att messmörssmaken kom i munnen när mestisorden blev utsagt. Mestis betyder blandning och messmör är ur indoeuropeiskans miks som betyder blanda och sanksritskans or för röra om, meksayati. Ordböckerna lär mig att också Misch-masch och mäsk och givetvis mesost är komna via latinets mixtus.

Varför är du inte mestis? undrar barnet från Martinique

kort tvekan hos dig och barnet

innan barnet hör att alla språk är sjungande kreolska

insidans språk

hos oss alla

 Bengt Söderhäll

Här kan du läsa mer om Rita Mestokoshos och Jean-Marie Gustave Le Clézios möte med barn i franska skolor.

2 kommentarer

Under Litteratur, Pedagogik

Pelle Båtsman

Omslaget till sagan om Pelle Båtsman berättar att historien handlar om en pojke, ”hwilken, sedan han från ett stort röfwarband räddat konungens af Armenien dotter, blef med henne förmäld, samt efter konungens död blef en mäktig och aktad regent öfwer samma rike”.

Skillingtrycket pryds av Pelle Båtsman ridande på en gast. Som tack för att Pelle betalat den osaliga gastens skuld och denne sålunda får frid, lovar gasten att bistå Pelle Båtsman närhelst han är i trångmål. Vid ett tillfälle när Pelle behöver anlända till Armeniens huvudstad i brådrasket tar gasten Pelle på ryggen och ”ungefär så fort som tanken flyger, nedsattes han midt på torget i Armeniens hufvudstad”.

Sagan om Pelle Båtsman är en av många sagor som handlar om resor till främmande länder och kamp mot troll och andra fiender. Just den här sagan har troligtvis inhemskt ursprung och publicerades i början av 1800-talet i en sagobok och kom sedan ut som skillingtryck. Mickel i Långhult hade säkert hört den här sagan eller läst den innan han komponerade sina egna vindlande äventyrsberättelser.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Litteratur