Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

by | 03 januari 2011 · 11:55

Åsnans huvud

   

 Det sägs att i tidernas begynnelse, var djävulen inte så ond som hans rykte säger  idag. Han var varken listig, avundsjuk eller skadeglad. Även om han visade sig klumpig ibland, var han snäll och hjälpsam.  Det var därför Gud anlitade honom som medhjälpare, när Han skapade alla djur på jorden. Vid ett tillfälle lämnade vår Fader arbetet i djävulens händer medan Han gick ett stycke bort för att se världen på avstånd och fundera på vad som skulle skapas mer.

     Under tiden fortsatte djävulen med sitt göromål. Han höll på att frambringa hästen och åsnan, men när han skulle avsluta jobbet satte han fel huvud på djuren. Det huvud som skulle pryda hästens kropp satt han på åsnan och tvärtom. Gud såg förväxlingen, när Han kom tillbaka, men i sin mildhet skällde Han inte på djävulen för sin klumpighet. Gud ville inte såra sin medhjälpare och därför välsignade Han de två djuren i den skepnad de blev skapade.

     På det sättet blev åsnas huvud alldeles för stort för kroppen, medan hästens huvud är för litet eftersom meningen var att det skulle tillhöra åsnan.

God fortsättning på det nya året 

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 01 januari 2011 · 12:50

Berättande tillsammans med personer med demens

Jag arbetar just nu med demenssjuka på äldreboenden i Ljungby.

På varje ställe träffar jag en grupp på 4-6 dementa herrar och damer. Vi träffas tre gånger ,varje gång cirka en timme.

Lite förhandsinformation har jag fått: namn, familj, intressen mm.

Jag börjar med att berätta om mig själv och min uppväxt och så tar jag in de deltagandes minnen och berättelser.

Vi har pratat kring jul och julförberedelser, väder , mat, kringelbak och tvättande. Så väver jag in folksagor , skrönor och sägner som anknyter till det vi pratat om.

Diverse föremål har jag också med, en skomakarläst, några hattar, ett djurkranium ( det finns ett par män som jagat), lavendel, nötter och annat som kan anknyta till berättelserna eller väcka minnen.

Vi har mycket trevligt tillsammans och det blir en hel del skratt.

Till våren fortsätter jag med tre äldreboenden utanför tätorten.

Eva Andersson

Berättarpedagog på Sagomuseet

3 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

by | 22 december 2010 · 22:50

En rumänsk julsaga

 

  Det sägs att före Jesu födelse fanns det inga andra himlakroppar förutom solen. En vinterdag kom jungfru Maria till ett hus i en liten by och bad om att bli insläppt. Husmor tyckte synd om den främmande kvinnan, men hon svarade:

     – Jag skulle gärna ge dig skydd under natten, men jag är rädd för min man. Han är ondsint. Just nu är han ute i kvarnen och mal säde. Tolv lass har han med sig, så det lär dröja till sent på natten tills han vänder tillbaka. Men när han kommer hem, då blir det hugg och slag. Både jag och mina tre döttrar får sparkar och slag av honom, utan minsta skäl.

     Mannens namn var Crăciun och hans fru visade jungfru Maria sina armar och ben som var fulla av sår och blåmärken. Även kvinnans döttrar kom fram och då visade sig en vara halt, en annan blind och den tredje orkeslös. Maria visste redan om allt detta elände, men hon låtsades inte om det, utan bad igen:

     – Tillåt mig vila i stallet åtminstone. Där är jag inte i vägen för din man.

     Då släppte kvinnan in henne på gården och Maria gick och lade sig i stallet. När natten kom födde hon en son. Crăciuns fru hjälpte henne och oxarna värmde den nyfödde med sin varma andedräkt. Sedan tändes månen och stjärnorna på himlavalvet. De lyste så stark att det syntes som på ljusa dagen. Det var som om allt omkring ville se undret. Crăciuns döttrar närmade sig det lilla barnet också. Guds moder gjorde så att de blev friska som i ett trollslag.

     Under tiden malde Crăciun färdigt säden och nu var han på väg tillbaka. Han såg sitt hus på långt håll, trots att de var sent på natten. Han undrade vad det var för något. När Crăciun kom in på gården möttes han av frun och de tre tillfrisknade döttrarna. De har berättat för honom, vem som har kommit till dem och vilka under som skett. Han förstod då att det måste ha varit Guds makt. Då såg han till att den nyfödde och dennes mor hämtades in i huset och fick all vård, de behövde.

     Från den stunden slutade mannen att vara elak. Han blev en mild och gudfruktig man. Allt detta hände på julafton och sedan dess heter denna dag Crăciun på rumänska. Varje år vid den här tiden förbereder sig folk att fira Crăciun.

 Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 21 december 2010 · 7:48

Julklapp till berättare och lyssnare 12

Arkivarie Fredrik Skott på Dialekt-, ortnamns- och folklivsarkivet i Göteborg påminner om en bok med några år på nacken, men som inte går av för hackor.

Bengt af Klintberg: Folkminnen. Stockholm, 2007.

Radioprogrammet Folkminnen sändes varje vecka under åren 1990 till 2004. I boken med samma namn utgår Bengt af Klintberg från några av alla de lyssnarbrev som skickades till programmet. Här kan man bland mycket annat läsa om berättelser om den inmurade flickan i Torpa stenhus, talesättet ”Ingen ko på isen” och varför man inte ska lägga nycklar på bordet.

En av artiklarna som jag särskilt fastnat för är Vårbrasor och gängkrig. Här tar Bengt af Klintberg upp de ofta våldsamma grankrigen som förr förekom bland annat i Borås, Falköping, Borås och Kiruna. Konkurrerande ungdomsgäng samlade julgranar och annat brännbart som bränsle till maj- eller påskbrasor. Det gällde att få störst brasa och ett sätt att var att stjäla från ett annat gängs ”granförråd”, vilket kunde resultera i regelrätta bataljer. Traditionen lever och frodas fortfarande – i Göteborgs-Posten kan man årligen läsa om händelser i samband med grankrigen på Öckerö och Hönö.

God julläsning önskar

Sagomuseet

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

by | 20 december 2010 · 7:49

Julklapp till berättare och lyssnare 11

Nycklar till kunskap om människans bruk av naturen. Red: Håkan Tunón och Anna Dahlström. Kungl. Skogs- och lantbruksakademien och Centrum för biologisk mångfald. 2010. ISBN 978-91-85205-93-6

Etnobiologi är studiet av människors användande av och föreställningar om naturen. Det handlar mycket om tyst kunskap, kunskap som har förmedlats praktiskt och muntligt från generation till generation. Olika former av berättelser, såsom sägner och till exempel ramsor om väderlek är intressanta för en etnobiolog.

Vilka källor finns för att hitta den här kunskapen? Det handlar den här boken om. Det kan låta tråkigt, men det är både spännande och lättläst. Tora Wall (som kommer till berättarfestivalen 2011) skriver om Nordiska museets folkminnessamling. Ingvar Svanberg (som tidigare varit på berättarfestivalen) skriver synnerligen tänkvärt om “Fabulat, plagiat och spökuppgifter”. Yngve och Lilian Ryd behandlar muntliga källor. Andra rubriker: “Döda ben talar”; “Morfars karta – som jag minns den”; “Träföremål berättar”.

Boken kan beställas från Skogs- och lantbruksakademien. 08-54547720 eller kslab@ksla.se.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

by | 16 december 2010 · 8:27

Julklapp till berättare och lyssnare 6

Bengt af Klintberg och Ritwa Herjulfsdotter: Jungfru Maria gick i gräset. Trollformler mot ormbett. Bilder Agneta Flock. Ellerströms förlag. ISBN978 91 7247 242-6

Jag kan känna en rent fysisk glädje när jag håller en vacker bok i min hand. En sådan bok är den här. Bengt af Klintberg och Ritwa Herjulfsdotter har sammanställt trollformler mot ormbett. Agneta Flock har på sitt alldeles eget vis klippt i papper och målat. Hon har under många år förnyat silhuettklippningskonsten och det här är makalöst bra! Trollformlerna går inte heller av för hackor. Det är stark folklig diktning. Hör bara på den här från småländska Värend.

Gub, gub, gub under granerot
stack Vår Herre Jesu i hans fot.
Sprack den som stack
men inte han som skadder vart.

Det myllrar av noanamn på ormen, det är poesi i sig: linglång, slänge-buse, ringel rangel.

Lärdom, folklighet, skönhet i förening.

Läs och njut!

Per Gustavsson

bild Agneta Flock

1 kommentar

Under Folktro och traditioner, Rim och ramsor

by | 09 december 2010 · 8:28

Sägenresa genom Sverige 12

Trollen i Björnekulla klint som ville smaka på julölet
Idag den 9 december har Anna namnsdag. Förr sa man “Anna den granna, hon kommer med kanna”. Då var det dags att smaka på julölet. Det var inte ovanligt att trollen också ville smaka.

Lite före jul knackade det på dörren till en bondgård vid foten av Söderåsen, nära nuvarande Åstorp. Bondgumman öppnade och där utanför stod två små fulingar. Hon förstod att det var troll från Björnekulla klint en bit bort från gården.

– Vi vill låna av julölet, sa trollen, för vårt är slut.

Bondgumman var rädd, men just därför vågade hon inte neka. Hon fyllde en ölstånka med det goda julölet och räckte trollen. Hon tänkte att det skulle räcka och mer skulle de där små inte orka bära.

– Vi vill ha mer! Vi vill ha en hel öltunna! ropade trollen.

Nu blev bondgumman alldeles olycklig. Skulle trollen ta en hel tunna skulle ölet som blev kvar inte räcka under julhelgen. Vad skulle folk säga om de kom på julakalas och fick gå törstiga därifrån? Men just för att de var troll vågade hon inte säga nej.
Trollen tog tunnan, tackade och gav sig av. Men så vände de sig om och ropade:

– Hon var snäll. Som tack lovar vi att ölet i den andra tunnan aldrig ska ta slut. Men, titta inte i tunnan! Titta inte i tunnan!
Så var trollen borta.

Och kan ni tänka er! På julafton drack man mycket öl, men tror ni det tog slut? Nejdå! Och likaså juldagen. På annandagen började julkalasen och man drack mycket öl. Likaså på trettonhelgen och tjugonde knut. Ja, hela vintern hade man öl. Och när påsken kom var öltunnan fortfarande inte tom. Bondgumman blev mer och mer nyfiken. Hur kunde detta komma sig? En dag under påsken kunde hon inte längre stilla sin nyfikenhet. Hon tänkte att det gjorde väl inget om hon tittade efter. Hon skulle bara glutta lite, lite grand. Så tog hon bort tappen och kikade ner. Hon skrek till. Där var det bara mögel och spindelväv! Efter den dagen var det slut på ölalyckan.

Förutom att man inte alltid ska vara nyfiken, kan det vara bra att veta, att snöar det på Annanatten ligger snön kvar länge och väl. Eller som man säger i Västergötland: Pissar Anna i Annersa hatt, blir det skit med hela vintern.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

by | 19 november 2010 · 11:54

Hästens kiv med korpen

 

     Så förtäljer en gammal sägen att Adam och Eva inte begrep mycket av allt som fanns omkring dem i paradiset där de vistades i tidernas begynnelse. De hade varken kläder eller mat på bordet. (De hade inget bord heller, men det led de inte av.) På hedar och i gläntor gick och betade mängder av nötkreatur. De var feta och hade så mycket mjölk i sitt juver att den rann av sig själv. I fotspåren efter dem samlades mjölken i små rännilar. Adam och Eva smakade av den vita vätskan och kände att den var god och svalkande. De bestämde sig att tämja dessa djur. Sedan tämjde de får också. Av deras ull tillverkade människorna kläder sedan.

     När de blev mätta, påklädda och mådde väl struntade Eva och Adam i att be till Gud längre. För så är människan funtad: när hon blir rik och välgödd glömmer hon himlens härskare. Men Han ville visa dem att utan Hans vilja går ingenting i lås här på jorden. Vilda djur visade sig. De slet ihjäl både kor och får, så att Adam och Eva blev fattiga och nödställda igen.

     En dag såg Eva en hästflock på en äng. Hon sade till sin man:

     – Titta, Adam: där borta betar några feta djur. Låt oss fånga och mjölka dem.

     Adam och Eva gick mot ängen, men hästarna sprang iväg, när de såg människorna. En gammal krake hamnade dock på efterkälken så att Eva hann få tag i den. Hon försökte sätta sig upp på hästen, men just då hörde hon en röst uppifrån ett träd:

     – Ge dig till tåls, kvinna! Det går inte för sig att du skulle rida det där djuret.

     Det var en vit korp som talade, sittande på en gren.

     – Tyst med dig din korp, svarade hästen. Bättre är att bära en människa på ryggen än att bli uppäten av dig.

     Medan hästen gav korpen svar på tal, drog Adam ner Eva från hästens rygg, för han tyckte att hon inte satt på rätt sätt där. Det sägs att sedan den dagen ändrades fjäderdräkten på korpen. Den blev helt svart, medan hästens kött blev oätbart för att det var en kvinna som satte sig på den först. Vad var det för fel med det, fråga inte mig. Det är det som historien förtäljer och så förmedlar jag den till er, mina ärade läsare.

 Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 04 november 2010 · 19:51

Mer folktro från Rumänien

Det sägs att det är den helige Simion som har hand om vindarna på vår jord. Han brukar hålla dem instängda i en stor tunna och han släpper ut dem, då han tycker att det är dags för det. Det sägs också att en gång i tiden hade han ett barn som dog. Då blev hans själ så fördärvad att den helige Simion ilsknade till och inte längre vill släppa ut vindarna ur tunnan. Han sade till Gud:

– Eftersom Du tog mitt barn vill jag inte låta vindarna blåsa fritt. Vår Skapare försökte övertala honom. Han skickade andra heliga män till honom för att medla, men Simion lät sig inte påverkas:

 – Gud har inte lyssnat på mig, då jag bad honom att inte ta mitt barn ifrån mig, nu vill inte heller jag lyssna på honom, svarade han. Följden blev att människorna började lida av orenheter och sjukdomar. Vindarna hade varit som en tvagning för dem förut, men nu samlade smutsen överallt i världen.

Eländet blev så outhärdligt att Skaparen använde alla medel för att bringa Simion på bättre tankar. Han skickade alla slags djur, till och med fåglar, till den helige mannen för att tala honom till rätta. Så blev det tuppens tur. Denna gick till helgonet och frågade:

 – Helige Simion, varför släpper du inte ut vindarna? Ser du inte, hur världen lider av allt elände?

 – Jag vill inte, för att Gud tog ifrån mig mitt barn.

 – Vad menar du? Vad skall jag då säga, som blev utan mängder av barn!? Om jag skulle klandra Gud för det, vad skulle hända då? Men jag bryr mig inte om det. Om jag förlorar en, skaffar jag ett nytt istället. Med dessa ord grepp han tag i en kyckling och vred av nacken på den.

 – Ser du, vad jag gjorde, sade tuppen? Redan inom tre veckor ska du se en nykläckt kyckling. Så kan du också göra!

Den helige Simion såg förvånad på tuppen och log:

 – Det har du rätt i. Ingen ville jag lyssna på, men ditt råd skall jag följa. Med dessa ord släppte den helige mannen ut vindarna. De hade varit instängda i tunnan under sju års tid. Därför brukar man på Balkan bära sorg i sju år, då någon nära släkting dör. När Gud såg tuppens goda gärning kallade han den till sig och sade:

 – För att du visade din duglighet välsignar jag dig så att du kan ta hand om 40 hönor på gården. Det var från den dagen som tuppen blev så mallig, sägs det.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 22 oktober 2010 · 18:14

Vid Carolina Westmans grav

På kyrkogården i Tingsryd finns en märklig gravsten. Det är en pelare lik Medelhavsländernas antika kolonner fast mycket mindre. På toppen av pelaren står en urna, där knoppen på locket är en ros. Hela konstverket är svart utom de silvriga banden som finns på urnan. Allt är av järn och påstås vara gjutet på Stenfors, ett gammalt järnbruk utanför Tingsryd. Här vilar Carolina Westman född 1804. Under lång tid visste jag bara att hon var ryska och ägare till järnbruket. Men härom året skrev en släktforskare om henne i hembygdsboken:

 Carolinas föräldrar var fattiga och emigrerade till S:t Petersburg för att få arbete. Där föddes Carolina och fyra år senare är hon och hennes mor tillbaka i Stockholm. Carolina fick börja tidigt som piga. Hon har varit i många familjer när hon en bit över 20 år kommer till familjen Westman. Sonen i huset blir förälskad och Carolina blir med barn. Hon hamnar då i en annan familj och föder där sitt barn. Men kärleken mellan de två är stark och några år senare gifter de sig i Stockholm och förpassas direkt efter giftermålet till Stenfors i Småland. Järnbruket ägs då av Fabian Westmans far. Carolina blir genast med barn igen och föder ännu en dotter 9 månader efter bröllopet. En vecka senare dör hon i barnsängsfeber. Så under denna stora tunga ”gravsten” ligger en 32-årig piga. Detta berättade jag under en kyrkogårdsvandring för ett par år sedan.

Igår träffad jag en kvinna som talade om att hon hört mig på en kyrkogårdsvandring och nu undrade hon hur det gått med pengarna.

–         Pengarna? sa jag, vilka pengar?

–         De som låg i urnan, som skulle vara till hennes framtid.

Då förstod jag att kvinnan talade om Carolina Westman och jag förklarade att det aldrig funnits några pengar i urnan. Att hela skapelsen är gjuten i järn och att locket inte går att ta av. Besviket tittade hon på mig:

–         Men du berättade om pengarna i urnan.

Hemma igen i tystnaden i Korpalycke började jag fundera. Vad hade jag gjort? Tagit död på en växande historia! En historia som kunde blivit en turistattraktion. Tingsryd kommer aldrig att utbilda guider som reser med världens alla turister i Carolina Westmans spår bara för min dumhet. Min ånger växer sig hotande stor då plötsligt en liten stråle av ljus glimmar till: Det går kanske inte att hejda en växande historia. På det hoppet ska jag leva tillsammans med nyfikenheten på vad som berättas vid Carolina Westmans grav om 20 år.

Monika Eriksson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner