Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Semesterbild 1

Korset på Veckholms kyrkogård


Nu börjar jag åter arbeta efter några veckors semester. I bloggen tänker jag de kommande dagarna visa några semesterbilder som anknyter till sägenomspunna platser och folktro. Kanske kan de inspirera till utflykter och framtida resor.

Veckholms kyrka ligger två mil sydost om Enköping. Liksom många andra kyrkor runt Mälaren byggdes den äldsta delen på medeltiden.  Vid kyrkan står ett träkors och minner kyrkobesökarna om en märklig händelse. När korset har ruttnat har det alltid under århundradena ersatts av ett nytt kors. Folk har trott att en stor olycka ska drabba Veckholm om inte korset vårdas

På 1500-talet var herr Melchior präst i Veckholm. Herr Melchior var en gammal, vördnadsvärd och gudfruktig prost. Sent varje kväll gick han från prästgården till kyrkan för att förrätta sin bön.

En av hans drängar tyckte illa om prosten. Han hade vid ett tillfälle blivit tillrättavisad och längtade efter att hämnas på husbonden. En kväll bestämde han sig för att gå till kyrkan och skrämma prosten. Han svepte in sig i ett stort vitt lakan, satte fast horn på huvudet och tog en getaklöv i handen. Han ställde sig vid kyrkporten och grinade som den värste djävul och sträckte fram sin klo. Där stod han och väntade på prosten. När prästen kom sa denne bara skarpt och kort:
– Vem är du?
Den sällsamma skepnaden svarade inte, utan förblev tyst och orörlig. Prosten upprepade flera gånger sin fråga men lika förgäves. Till slut sa han:
– Jag besvär dig, vid levande Gud, att du säger mig, vem du är?
Men då prästen ändå inte fick något svar sa han med befallande stämma.
– Så öppna sig då jorden under dina fötter och uppsluka dig, du avgrundens foster!
I detsamma började drängen sjunka ner i jorden. När han sjunkit till knäna, sa han äntligen:
– Jag är kära fars dräng, hjälp mig för Guds skull!
Men prosten svarade:
– Bed Gud! Jag kan icke hjälpa dig.
Och så försvann drängen i djupet.

En del säger att det var prostens egen hustru som bett drängen skrämma maken på kyrkogården. Drängen skulle få ett stop öl för tjänsten. Prästfrun tyckte att makens aftonbön i kyrkan var överflödig. Prästfrun sägs vara begraven på Håtuna kyrkogård och hennes kropp har aldrig förmultnat. Det var ett hemskt öde, för man trodde att om inte kroppen blev till stoft skulle människan aldrig bli salig.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips

Grym fogde och ”skogens drottning”

Nu är det fint på alla våra 40 sägenplatser i Sagobygden. Alla skyltskåp är målade och ett 100-tal pilar uppfräschade. Sista anhalten på min och praktikanten Cecilia Ivars rundresa i Sagobygden var Galgahallarna vid Virestadssjön. Sägnen berättar att den grymme fogden Trotte på medeltiden hängde upp folk i klyftan mellan de väldiga stenarna. Man la stora stenar på deras armar så att de inte föll ner. Där fick de hänga tills de dog.

Nuvarande  markägaren Björn Martinsson visade oss ön där fogdens fästning en gång lär ha legat. Björn vill gärna se en provgrävning här. Vad skulle man hitta? Han visar oss trampestenen med årtalet 1780 som tidigare låg i ån och gjorde det möjligt för folk att hoppa på stenarna och ta sig över till andra sidan. Björn röjer och vårdar  omsorgsfullt platsens historiska minne. Nu föreslår han oss att arrangera en paddling i Helge å, den å som fogden en gång lär ha färdats på. På stående fot bestämmer vi att det gör vi nästa sommar. Vi har vandrat, åkt båt, cyklat i Sagobygden men aldrig paddlat kanot och berättat tidigare. Men nu sker det nästa sommar.

I väntan på det arrangemanget kan du redan i morgon lyssna på historier en bit norr om Galgahallarna, vid Puke rör  i V Garanshult. Där får du höra om skogens drottning. Låter lite trevligare än en grym fogde. Lena Pettersson och arkeolog Alexandra Nylén berättar.

Det är skyltat från vägen mellan Liatorp och Virestad, strax väster om Helge å. Ta gärna med kaffekorg. Virestad hembygdsförening och Kultur & Fritid i Älmhult är medarrangörer.
Börjar kl 18.30.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Den magiska järngrässtrån

     Denna planta hetter Iarba fiarelor på rumänska och har många magiska egenskaper. Den skyddar dess ägare mot alla slags järnvapen och den öppnar den lås och reglar gjorda av järn. Den skänker gåvan att tyda djurens och växternas tungomål m.m. Järngråsstrån glänser som guld när den blommar ut, men den växer bara på vissa ställen och brukar förflytta sig under nattetid. För att slippa bli upplockad sjunker den ner i jorden eller under vattnet.

     En intressant rumänsk sägen förtäljer hur igelkotten hade upptäckt och lärt människan att använda denna växt. Den som vill få tag i iarba fiarelor måste följa en viss ritual som bara igelkotten känner till: det innebär att man måste be plantan om tillåtelse att bli upplockad och lova att inte använda den i ont syfte. Människorna fångar igelkottens ungar och stänger in dem i en bur försedd med järnlås. Sedan väntar de tills honan dyker upp. Hon kommer till buren bärandes på iarba fiarelor för att befria sina ungar. Då passar man på att lägga beslag på den åtråvärda växten.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Den dansande igelkotten

När Gud ville skapa dygnets lopp ville han göra så att dag och natt skulle följa på varandra. Han tog upp två trådnystan, en med vit tråd och en med svart och tänkte tvinna ihop dem. Natten och dagen skulle inflätas med varandra precis som de två olika färgerna löpte längs tidens tråd. Det var ett besvärligt arbete. Gud tog igelkotten till sin hjälp för att hålla i trådarna och släppa ut dem jämnt och fint. Just som de höll på denna viktiga sysselsättning gick ett bröllopsfölje förbi. Igelkotten glömde sin uppgift och rycktes med i den allmänna glädjeyran.

Efter ett tag märkte Gud att det bara kom svart tråd. ”Vad kan detta vara?” undrade Den Allsmäktige. Han reste sig från sitt ställe och gick bort för att se efter, vad som hände. Då möttes han av en förfärlig syn: de två trådnystarna låg i en salig röra på marken, medan igelkotten stod där och var helt genomsvettig så nykommen från bröllopet som han var. Då blev Gud arg och skällde ut den lilla varelsen. Han förbannade den med orden:

— För att du struntade i din plikt må det vara så hädanefter att, när du hör herdepipans ljud, skall du alltid börja dansa oavsett hur håglös eller trött du är.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Den vise igelkotten

     När Gud hade skapat världen, märkte han att jorden blev bredare än himmelen. Dess valv var inte stort nog för att täcka hela jorden. Medan Gud rådgjorde med Sankte Per, vad de skulle göra för att rätta till felet, dök igelkotten upp. Den erbjöd sig att ge sitt förslag, men Sankte Per avvisade honom direkt:

     – Ge dig iväg, detta är en alldeles för stor fråga, för dig.

     Då blev igelkotten ledsen och gick därifrån. De två heliga fortsatte tänka på vad de skulle göra, men kom inte på något. Till slut sade Gud till Sankte Per:

     – Kanske den lilla varelsen har en lösning ändå. Skicka någon för att fråga honom om råd. Först skickade Sankte Per spindeln. Denne visade inte någon större vilja att följa den heliges befallning. Han svarade:

     – Jag kan inte göra det för jag är mitt i mitt vävningsarbete. Skicka någon annan i stället. Då blev Sankte Per arg och förbannade honom med orden:

     – Du skall väva och väva och aldrig bli färdig med ditt arbete.

     Sedan kallade han biet till sig. Det höll på att baka bröd. När biet hörde det gudomliga budet släppte det allt som det hade för händer och flög bort till igelkotten meddetsamma. Denne var fortfarande sur för att de två inte ville lyssna på honom från första början. Därför ville den inte svara på biet som förmedlade Guds ord. Biet låtsades fly tillbaka, men den gömde sig någonstans i närheten. Då hörde den igelkotten som mumlade för sig själv: ”Ska det vara så svårt? Det är bara att ta i o lyfta upp jordskorpan och sedan knåda den ordentligt tills det uppstår berg och dalar, kullar och slutningar. När den blir lagom skrynklig så kan himmelen täcka den helt.” När biet hörde detta flög det tillbaka och berättade för Gud vad hon hade hört. Gud blev glad över detta och välsignade biet med orden:

     – Må honung hädanefter rinna ur din mun. Och ditt vax skall användas som ljus. De skall brinna i kyrkor och vid alla heliga stunder. Mot fiender skall du försvara dig med din gadd.

     Sedan satte Gud igång och skapade berg och dalar, precis så som igelkotten tänkt sig. Till slut såg han att allting såg bra ut. Han blev nöjd och välsignade även igelkotten med orden:

     – Du skall bära en skjorta som skyddar dig mot solens brännhetta. När dina fiender vill komma åt dig skall du omvandla dig till ett taggigt klot tills faran är över. Och den som vågar döda dig skall få en stor bock i syndernas bok.

    Därför sägs det att det är en synd även i våra dagar att döda en igelkott.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

”H.C Andersen slog fortællingerne ihjel”

På Färöarna besöker jag en bokhandel och finner Rune T. Kiddes självbiografi Kruseduller,  kragetæer og kreative krumspring (Modtryk, 2007). Ögonblicket senare har jag inhandlat boken. Den måste jag bara läsa. Rune träffade jag på 90-talet när han besökte Ljungby berättarfestival och gjorde reportage för Danmarks radio. 1999 framträdde han själv med berättelser och sånger tillsammans med sina bandmedlemmar. Nöjd konstaterar jag att han framhåller framträdandet i Ljungby som höjdpunkten i hans berättarkarriär.

Krumsprång handlar det verkligen om när man tar del av Runes liv. Han är en tusenkonstnär med alldeles egensinniga, galna, fantasieggande och starka berättelser.

Jag kan inte låta bli att delge er hans tankar om H.C. Andersen:

”Jag havde altid sagt, at H.C.Andersen slog fortællingerne ihjel. Det var naturligtvis grumme polemisk och bevidst provokerende; men noget er der nu om snakken. Han levde i den periode, hvor vandrehistorierne bygyndte at uddø, og han hjalp selv godt med til deres udryddelse ligesom Asbjørnsen, Moe och brøderne Grimm. De skrev vandrehistorierne ned, og på den måde stivnede og døde de. De skrevne historie forholdt man sig til som til en lærebog, en færdigstøbt form til efterligning. Man fortalte fra nu af kun historierne på én måde, for sådan var de jo skrevet ned, og sådan var de naturligtvis også korrekte. Men sådan var det jop slet ikke med de oprindelige vandrehistorier, de havde deres ganske særlige kendetegn.

Kigger man i Evald Tang Kristensens gigantiske historiesamlinger, så vil man opdage, at der i mange tilfælde er nedskrevet måske 15 versioner af den samme fortælling, de er bara slet icke ens. Nogle fortællere har glemt pointen eller digtet en ny, nogle maler og utbygger historien, nogle fjerner elementer eller laver helt nye, steder og personer ændrer identitet. Det er vandrehistoriens kendetegn, den har været i evig forandring. Sådan går det jo, når en fortælling går fra mund til mund i mange, mange led. Der kommer aldrig så meget som bare to helt ens udgaver.

Sådan har jeg altid selv arbejdet som historiefortaller; something old, something new, something borrowed, something blue. Ja, og så lidt stribet hattelak i ny og næ. Andersen burde skamme sig, han har bare lavet litteratur. Rejs en skamstøtte, vi vil have levende fortællinger.”

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Sparven och grodan

     När syndaflodens vatten drogs bort och Noas ark hamnade på fastlandet satte gubben igång med att släppa loss alla djuren. Under vistelsen på havet hade de sina ben fastbundna med rep för att inte springa omkring på däcken, orsaka obalans och därmed utsätta hela arken för fara. Det var mycket jobb att lossa repen på alla djur, men fram på kvällen verkade det som Noa och han medhjälpare lyckade avsluta sitt arbete. Det var precis innan mörkret föl.

    Nästa dag, tidigt på morgonen släpptes alla djur ut ur arken och de började springa ikapp. Sist av alla kom sparven och grodan ut. Men de sprang inte utan de kom hoppandes på sina små ben. Detta på grund av att Noa missade att lossa repet på deras ben kvällen före. Som följd av detta, fortsätter sparven och grodan att hoppa i stället för att gå även i våra dagar.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Kvinnans ovanliga egenskaper

        Alla vet hur det gick till när Gud skapade kvinnan av Adams revben medan han sov. Fast jag är inte så säker på att denna historia är riktigt sann. Enligt en gammalt rumänsk sägen var handlingen lite annorlunda. Att det var mannen som skapades först kan vara sant. Men när Gud ville skapa en kvinna då märkte Han att det inte fanns något material kvar. Allt var förbrukat! Då plockade Han månens rundhet, solstrålarnas ljus, vågornas böljande, grenverkets vajande, svalans spenslighet, blommornas doft och hindens kärleksfulla blick. Till dessa ingredienser tillade Han lövsångarens skygghet, påfågelns fåfänga, svanens graciösa hållning, duvans mildhet, vargens grymhet, diamantens hårdhet, marmorns kyla och eldens glöd. Allting blandade Gud ihop och skapade kvinnan som han skänkte till Adam.

        Efter en vecka kom mannen till Gud och sade: ”Min herre, den varelse som du gav mig som livskamrat gör mig olycklig. Hon kräver all min uppmärksamhet, lämnar mig aldrig ifred, pratar för mycket, är nyckfull och gråter ofta utan anledning. Jag lider för mycket på grund av Eva. Jag orkar inte längre leva ihop med henne. Därför vill jag att du tar henne tillbaka.”

        Gud lyssnade på mannens klagan och tog henne från honom. Efter en vecka kom Adam tillbaka och sade: ”Min herre, jag tycker att det var dumt av mig, när jag bad Dig att ta tillbaka min kvinna. Jag kan inte glömma hennes ljuva röst när hon pratade med mig. Hon sjöng i min närhet, hon såg kärleksfullt på mig, henne blick smekte min själ, hennes skratt klingade som fågelkvitter i mina öron. Jag ber dig på mina bara knän att återlämna Eva till mig för att jag inte kan leva utan denna underbara varelse.”

Daniel Onaca

5 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Påskafton

Det var en käring som lurade med sig ett litet barn till Blåkulla.
De skulle lära henne att trolla.

På påskafton blev flickan bjuden på mat.
Det såg så fint och gott ut.
På faten låg goda stekar och korvar.
Där fanns kakor och kringlor.
Men så knäppte flickan sina händer.
Hon läste en bön före maten,
precis så som hon var van att göra.
Hon mumlade lite tyst:
– Gode Gud. välsigna maten. Amen!

Guds namn får man inte nämna hos djävulen.
Nu brast förtrollningen.
Flickan såg hur all den goda maten i själva verket såg ut.

Det var bara ormar, grodor, ödlor och maskar.
och allt äckligt man kan tänka sig.

Per Gustavsson

bild: Boel Werner

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Långfredag

Den som först vaknade på långfredagen
fick piska de andra i familjen med björkris.
På det sättet skulle man komma ihåg
att Jesus plågats på långfredagen
då han blev korsfäst.
Jesus blev slagen med ris från dvärgbjörken.

Före Jesu födelse var dvärgbjörken ett högt och ståtligt träd.
Som straff för att den vållat Jesus lidande
fick den bli liten.
Den fick gömma sig i kärr och högt uppe på fjället.

Ibland kan man se röda fläckar på dvärgbjörkens blad.
De kallas för Jungfru Marias tårar.
Jungfru Maria grät vid Kristi kors.
Tårarna förvandlades till blod. Det är dessa
som man nu ser på dvärgbjörkens blad.

Per Gustavsson

bild: Boel Werner

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner