Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

by | 10 oktober 2011 · 10:42

Maskrosens val

I tidernas begynnelse, när jorden skulle prydas med blommor, steg en ängel ner från himlens höjder och frågade varenda en, hur de ville se ut. Blommorna svarade i tur och ordning. Somliga kunde ge klart besked meddetsamma. Andra behövde mer tid på sig för att tänka. De tittade sig omkring och berättade sedan för ängeln att de ville ha den och den färgen eller formen.

Till sist fick alla blommorna det utseende som de önskade sig. Endast maskrosen blev kvar. Den kunde inte bestämma sig. Först, när den såg solens strålar, ville den likna solen. Sedan såg maskrosen den silvriga månen och ville se ut som han: vit och rund. Därefter såg blomman natthimlens stjärnor och tyckte om dem med. Den blev så förvirrad genom att titta på alla himlakropparna, att den inte kunde välja någon av dem. Den ville likna var och en av dem. Då uppfylldes även maskrosens önskemål.

Därför är den gul som solen till en början. Sedan blir den rund och vit som fullmånen. Och när vinden blåser, sprids maskrosfrön åt alla håll som mängder av små glidande stjärnor på jordens yta.

Daniel Onaca

11 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 03 oktober 2011 · 9:58

Finnmarks-derby med etterspill

I norska boklådor hittar jag två sägenvolymer redigerade av Roald Larsen, som är verksam vid Universitetet i Tromsø. De heter Hodeløse menn og ihjelfrosne haikere (tillsammans med Ann Sylvi Larsen, Eureka forlag,Tromsö,  3 oppl 2011) och Gandere og hjelpere i nordområdene (tillsammans med Lev Levit, Arktisk Forlag, Tromsø 2011).

Det som är spännande med de här samlingarna är att de lyfter fram en levande sägentradition i norra Norge. Böckerna innehåller både äldre sägner om olika väsen men också nutida märkliga händelser.

Hör här! 1999 spelades en fotbollsmatch i division 2 mellan Alta och Hammarfest. Alta vann med 2-1. Känslorna var heta, som det ofta blir när det är lokalderby. Efteråt skyllde Hammerfestlaget förlusten på en feldömd straff och kritiserade domaren hårt.

Domaren resten till Hammerfest för att få en ursäkt. Han klargjorde för klubbledningen att om han inte fick en ursäkt skulle han ”gande”, alltså sätta en förbannelse över laget. Men domaren fick ingen ursäkt och tog inte hotet på allvar.

Nu började Hammerfestlaget förlora match efter match. Laget dominerade ofta matcherna men stod ändå som förlorare när slutsignalen ljöd. Spelarna började tro att de själva inte hade kontroll över spelet. Till slut fiskade Hammerfesttränaren sill och offrade den vid en offersten som kallades ”Stalloen”. Det var en sjösame som givit tränaren rådet att göra det. Men det var försent. Laget som tidigare kämpat om seriesegern vann inte en enda match under resten av säsongen och flyttades ner i division 3.

Året efter tog Hammerfest klivet tillbaka till den högre division. Så skulle Hammerfest möta Alta på nytt. Lite före den matchen kontaktade Hammerfests tränare den kritiserade domaren och bad om ursäkt.

Hur det gick? Hammerfest vann matchen.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 02 oktober 2011 · 15:36

På resa med Hurtigruten

Häromveckan åkte jag Hurtigruten längs Norges västkust, från Kirkenäs i norr till Bergen i söder. Under de korta uppehållen i hamnarna besökte jag, min vana trogen, boklådor för att leta efter dokumentation av lokala sägner. Jag blev inte lottlös.

På båten läser jag om Johan Kaaven, den största nåjden i Finnmarken. Edith Flåten har skrivit en liten bok om honom med titeln Johan Kaaven, fortellinger (Nordnorsk forlag, 2009). Hon utgår i sin tur från andra forskares uppteckningar av folktraditionen.

Johan Kaaven levde 1835-1918. De sista 50 åren av sitt liv bodde han med sin familj i Indre Billefjord i Porsanger, ungefär 6 mil från Hammerfest.

På båten läser jag om när Kaaven åkte Hurtigruten.

Kaaven satt i salongen. Renskinnsjackan han hade på sig var gammal och sliten och själv var han ovårdad och skitig. Då och då spottade han på golvet och de andra passagerar na såg med vämjelse på honom. Till slut kom kaptenen och sa till Kaaven att han fick hålla sig på däck tills de var framme. Kaaven lämnade rummet utan ett ord.

Efter en stund stannade skeppet, trots att motorerna gick för fullt. Det var besynnerligt, vädret var ju dessutom fint. Besättningen fann inget fel på motorerna. Då kom kaptenen att tänka på att speciella krafter kunde vara i görningen. Han hade ju hört mycket om Kaaven och hans trollkraft. Han bad en av matroserna hämta gubben. Men Kaaven stod bara vid relingen och spottade i havet och brydde sig inte om matrosen. Då skickade kaptenen styrmannen, men Kaaven vägrade komma.

– Dessutom är jag inte maskinkunnig, sa han kort.

Till slut fick kaptenen gå till Kaaven. Nu var det bråttom, för pålandsvinden drev fartyget stadigt närmare land. Kaptenen bönföll Kaaven att förhindra förlisning och förlust av människoliv.

– Ja, nu går båten, sa Kaaven.

Och det gjorde den. Då bjöd kaptenen in Kaaven på en sup i kaptenshytten. Nu var inte Kaaven den som drack, men en liten sup kunde han ta.

Men kaptenen fick inte upp korken på flaskan. Han slet och drog, men korken satt som fastlimmad. Då frågade Kaaven om han skulle hjälpa till och han drog lätt ut korken. När kaptenen skulle skänka i glasen kom inte en droppe ur flaskan.

– Ska jag hälla upp? frågade Kaaven.

Det fick han. Och har ni sett., han fyllde glasen hur lätt som helst.

– Det var trevligt att få bjuda kaptenen på en sup, sa Kaaven. Skål!

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 26 september 2011 · 7:08

Ur bokhyllan: Spöken Trolldomar och Widskeppelser, del 2

Låt oss återvända till skriften från 1824 som gör upp räkningen med allsköns oknytt. Så här skriver författaren om mjölingar, eller mylingar som vi ofta kallar dessa väsen.

Mjölingar äro ett slags osynliga warelser, små till vexten, men ganska tunga. De hafwa sitt tillhåll i skogar, bergsskrefwor och på backar. Deras upprinnelse är egen. I gamla tider, då lagarna med stränghet bestraffade öfwerträdelser af sjette Budet, sökte mången flicka, som i otid blifwit mor, att, genom barnets afdagatagande undgå straff och wanära. Upptäcktes mordet, medan modren lefde, så blef barnet försonadt genom hennes undergångna straff, och fick, som allmogen säger, hwila i ro. Men blef brottet icke upptäckt, så uppkom efter wissa års förlopp, eller rättare efter modrens död, en så kallad Mjöling, hwilken beswärade trakten, der han bodde, och unnade ingen, som beblandat sig med qwinnor, att fara fredad förbi. Han satte sig på tisteln under bondens wagn och war så tung, att löderswetten dröp af de utmattade hästarne; kunde kusken då litet trolla till husbehof, så tog han betslet ur munnen på frånmanshästen, förde det 3 gånger baklänges under wenstra foten, hwarefter Mjölingen under ett hånskratt lemnade wagnen, som strax gick lättare. Härunder borde dock den försigtigheten iakttagas att spotta 3:ne gånger imellan betslet och hästens hufwud, för att icke erhålla en duktig örfil af Mjölingen. Läsaren har förmodligen, i synnerhet om sommaraftnarne, hört en liten fogel, allmänt kallad Horsgök, som, med en wiss rörelse af wingarna, i luften åstadkommer ett ljud, fullkomligen likt en killing, som bräker. Detta skrattlika ljud har förwillat en widskepplig allmänhet. När bonden, efter en warm sommardag, kört sina hästar trötta, så att de swettige stannat i sista backe, har han fått höra denna fogels skrattande läte, än på det ena, än på det andra stället omkring sig, samt slutat deraf, att Mjölingen hängt sig fast på hans wagn, och här torde läsaren finna nyckeln till denna hemlighet.

Horsgök är ett folklig namn på enkelbeckasinen. Fågelns läte har också givit upphov till namn som himmelsget, bräkbock och gethök.

Men åter till författarens vidräkning med dåtidens övertro. Gastars hemska ljud åstadkommes av uven. Att folk sett bergtroll beror på svindel. Maran är inget annat än en kvävning under sömnen som plågar ”feta, trögbröstade och blodfulla personer” som ätit för mycket, plågas av väder och gärna ligger på rygg.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

by | 17 september 2011 · 8:02

Ur bokhyllan: Spöken, Trolldomar och Widskeppelser

Ofta säger vi lite slarvigt att folk trodde på tomtar och troll förr i tiden. Med folk avser vi allmogen. Att vi lite svepande säger så är ju inte så konstigt, när till och med studerat folk omfattade tron på onda andar och spöken. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius var övertygad om att lindormen levde och trivdes i Småland.

Då kan det vara tankeväckande att ta del av äldre dokument som ifrågasätter tron på magiska väsen. Den här lilla skriften ”De Gamla Göthernes Spöken, Trolldomar och Widskeppelser hemtade ur Nordens Urkunder” gör upp med övertron och förklarar berättelserna om övernaturliga upplevelser med rationella orsaker. Den utkom 1824 i Stockholm av en anonym författare.

Så här beskriver författaren bortbytingar och förklarar bakgrunden till denna tro:

Bytingar äro icke annat än barn, som af bergtroll blifwit bortbytte första thorsdagsnatten, innan de hunnit befordras till dop och Christendom. Men hinna föräldrarne den natten waka, tills klockan slår 3 på morgonen, eller till dess tuppen gal, så är faran förbi.  Wåra gamla förfäder erforo ofta det missödet att se sina wackra och wälskapade barn blifwa bortbytta emot fula och wanskapliga, som woro trollens foster. Derföre höllo de wakstugor öfwer sina odöpta barn och läto ljus brinna hela nätter wid deras wagga. Ännu i dag se wi allmogen hysa samma farhåga.

Författaren har ofta sett eldstål på bröstet under lindan, psalmböcker under örngottet i waggan och kors öfwer dörren till rummet, der odöpta barn funnits. Kattor tålas alldeles icke i barnrummet, emedan så snart dessa djur gått under waggan, trollen erhålla full magt att werkställa bytet. En bonde berättade författaren att han en onsdags afton war bjuden såsom fadder till sin granne. Under wägen dit ser han ett bergtroll, med röd mössa, stå i slöjdboden, sysselsatt att af en trädklump tillyxa ett barn, som det troligen skulle hafwa laggt i det werkliga barnets ställe, i fall dopet dröjt till thorsdagen. Ännu i dag se wi Bytingar.

Men de äro icke annat än naturliga barn, som födas af Rachitiska föräldrar. Sjukdomen kallas allmänt Engelska Sjukan. Hufwudet wexer owanligen stort, ögonen äro stora och klara, matlusten stark; men kroppen afmagrar, ryggen kroknar, ben och lår äro smala, kraftlösa och bära icke kroppen.

Kom ihåg att texten är nära 200 år! Den hade kunnat vara skriven idag.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som

by | 14 september 2011 · 6:49

Sägenresa med Angelstad skola

De senaste 20 åren har jag åkt på sägenresor med barnen i Angelstad skola, som ligger någon mil väster om Ljungby. Alla barn i skolan ska under sin skoltid ha möjlighet att följa med på en resa i sin egen hembygd och upptäcka sägenomspunna platser.

Jag tycker det är mycket roligt själv. Barnen vet en hel del. De har haft äldre syskon som åkt tidigare och berättat om resan och skapat en förväntan inför den. De berättar själva i sin tur för yngre syskon.

Vi passerar Skeadåre. Och visst ser stenen ut som en gammal gumma som springer i motvinden, kutryggig. Vi besöker Fotastenen med jättespår. Då måste man förstås prova om den egna foten passar i spåret på stenens krön. Jag berättar om jättegäddan i Skinnesjö som är så gammal att den har löss och skägg. En pojke bekräftar att fisken är stor i sjön. En kompis pappa fick en gädda på 17 kilo och den finns numera på ett museum i Stockholm.

Den här stenen har en jätte suttit på. Finns tydligt avtryck efter hans bak. Den måste man förstås provsitta.

Färden går bokstavlingen från koja till slott. Vi besöker den lilla stugan i Dragaberg som ligger på sin ursprungliga plats och upplever vardagstillvaron för en stor del av landsbygdens befolkning för inte alltför länge sedan. Där passar jag på att berätta en ormsägen från Angelstad om en gubbe som försökt döda en orm. Ormen klarar sig undan och under sju långa år ruvar den på hämnd. När gubben den sista dagen på det sjunde året går ut ur stugan har ormen gömt sig på taket och ringlar ner.

Till sist återstår bara resans höjdpunkt. Vi ska titta på blodfläckarna på Bolmarö säteri, där herrgårdsfrun dansade med djävulen till fotsulorna var uppslitna. Här kan du lyssna på sägnen om djävulsdansen.

Jag kan inte tänka mig ett roligare sätt att lära känna sin hembygd och dess historia. För i sägnerna finns levande människor och vardagslivet.

Per Gustavsson

PS I morgon handlar det också om berättande med barn och ungdomar. Då kommer gästbloggaren Monika Westins bidrag att handla om arbetet i Kulturskolan i Sundsvall.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Taggat som , , ,

by | 13 september 2011 · 7:32

Pengaträd

27 augusti skrev jag om pengatallen i Vikene i Värmland. Läs här om pengaträd i Storbrittanien. Här kan man verkligen prata om sådana träd.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som

by | 10 september 2011 · 8:34

Jättarna i Örnekulla knalt

Det finns fler sägner om gården jag bor på:

En piga här på Brattefors gård var alltid så trött och hängig. Henne matmor bannade henne och sa till henne att hålla sig inne på nätterna. Pigan beklagade sig å det värsta och menade att vem som helst nog skulle varit trött om dagen om man som hon tvingades att gå till jätten i Örnekulle knalt och sålla mjöl om nätterna.

Moran trodde inte sina öron. Visste inte tösen att en måste kavla upp ärmarna på lintyget om kvällarna?

Nä, det hade hon aldrig hört talas om, men den kvällen gjorde hon som matmor sagt, hon kavlade upp de långa ärmarna på sitt lintyg. Den natten fick hon sova ifred och blev kvar i sin säng tills vällingklockan ringde.

Jättens hustru däremot var alltid hjälpsam med folket i trakten. En gång låg det en liten unge i en vagga ensam i en av torpstugorna vid berget. Fadern var ute på dagsverke och moden var iväg och mjölkade deras två kor. När hon kom in i stugan fick hon se jättekvinnan ligga framstupa över vaggan och ge di åt barnet som en katta. Modern blev förfärad, men jättekvinnan sa åt henne att inte bli rädd.

– Denna gutt skall alltid klara sig.

Barnet, deras son, blev en stor stark karl som alltid var hjälpsam mot sina föräldrar och fick det gården att blomstra och de levde gott i många år.

Kerstin Thuresson

Tack Kerstin för att vi fått vara med dig i ditt Bohuslän. Snart hälsar vi en ny gästbloggare välkommen. Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 07 september 2011 · 7:21

Folktro och gudstro

Söndagen den 4 september var jag som representant för Berättargruppen 3:e Vingen medbjuden på Bohusläns Hembygdsförbunds årliga kustträff för de kulturarvsföreningar som har maritim inriktning i sin verksamhet. Jag skulle prata om en del av vårt immateriella kulturarv, nämligen de muntliga berättelserna i allmänhet och sägnerna i synnerhet, jag skulle även tipsa föreningarna om hur man kan ta in dessa i sin verksamhet.

Träffen ägde rum på Bassholmen en liten bit utanför Dragsmark i Uddevalla kommun. Bassholmen är populär för tre saker; ett omtyckt vandrarhem, ett spektakulärt betessläpp av hingstar på våren och ett mycket fint träbåtsmuseum som drivs av föreningen Allmogebåtar.

Föreningen Allmogebåtar arbetar för att bevara våra gamla nordiska båttyper, samt fiskar- och båtbyggartraditionerna runt dem och vi fick en innehållsrik guidning och historik om platsen som en gång varit både råoljekokeri och båtvarv.

Därefter var det min tur att i en trevlig sjöbod börja berätta. Alla lyssnade med spänning och intresse, men när jag började prata om folktrons väsen såsom, havsrå, håvål, sjöfolk och skeppstomtar fick jag reda på, att jag inte visste vad jag pratade om för ”när man förr i tiden var på sjön fanns det bara två saker att lita sig till, nämligen Gud och sig själv och sådant där prat om olika figurer hade de då aldrig hört talas om”.

Jag blev tämligen ställd och överrumplad och mina försök att påtala att folktron nog levde parallellt med gudstron föll inte i god jord. Det blev tyvärr ingen diskussion om ämnet utan en tryckt stämning lade sig över övriga deltagare och jag vet ju Schartaus ande vilar tungt över flera av de små fiskesamhällena framförallt ute på öarna, men kunde ändå inte riktigt förstå rädslan för folktron.

Är det någon annan som kan det?

Kerstin Thuresson

7 kommentarer

Under Folktro och traditioner

by | 06 september 2011 · 7:24

Bergssmedens dom över Anfasteröds gård

Jag berättade tidigare att gården jag bor på, Brattefors, i många år lytt under Anfasteröds gård, en gård med anor från 1100-talet. Brattefors ligger vid foten av ett 105 meter högt berg, Örnekulle knalt, som är våldsamt brant västerut mot byn. Det går en gammal sägen om berget, en sägen som återfinns i olika varianter på många orter i vårt land:

På 1590-talet regerade Björn Månsson på Anfasteröd, det talades om honom att han härstammade från ”rasar” = jättar, och han var så stor, att lästen över vilka hans skor blev gjorda var 60 cm lång.

Han tillfångatog en gång en s.k. ”bergssmed” som han under jakt på Örnekulle knalt fann sovande på en avsats av berget med sin uddehatt bredvid sig och var därför synlig. Bergssmeden försökte lösa sig med löftet, att för Björn utföra allt smedsarbete denne ville begära, allenast Björn ville lägga råämnet därtill på ett visst överenskommet ställe.

Då Björn likväl ej fästade avseende vid hans anbud, hotade bergssmeden, att hans efterkommande på Anfasteröd skulle drabbas av olyckor och fattigdom. Men detta hot hjälpte ej heller, utan Björn förde honom i fängsligt förvar till Bohus fästning, tre gånger under färden bad bergssmeden för sin familj, men Björn lät sig icke bevekas.

En annan sägen berättar:
Bergssmedens hustru kom till Brattefors för att be om bröd och mjölk till sina barn då maken satt på Bohus fästing. Då folket på gården gav henne mat till barnen välsignade hon gården, innan hon med makens uddehatt i handen begav sig till Bohus fästning för att besöka honom. Samma dag försvann han ur cellen.

En variant av sägnen säger att hon inte fick någon hjälp här och därför tog en hästsko och kramade den i ena handen tills den blev en klump. Sedan förbannade hon båda gårdarna. Men vi som bor här på Brattefors vet att så inte var fallet, här är och har alltid varit gott att leva.

Men så långt som det går att följa dokumentationen tillbaka har alla ägarna till Anfasteröds gård drabbats av olyckor. Nuvarande ägare Anders Söderberg  fick se huvudbyggnaden, d.v.s hans hem, brinna upp på 80-talet. Hans pappa fick ladugården nedbrunnen och på hans farfars tid drabbades gården av mul- och klövsjuka.

En tidigare ägare, av den berömda Macfie-släkten, ruinerades när han satsade stort på att exportera is till Skottland (!) Iisblock skickades i en trä-ränna från en högt belägen sjö ner till ett skepp vid kusten, första isblocket landande långt ut i havet och den andra bröt av masten på skeppet och när de väl lyckats lasta isblocken var de nedsmälta innan de ens lämnat svenskt farvatten. Förlusten tog livet av honom och hans syster tog över gården, hon blev sol-och-vårad och på det här viset fortsätter Anfasteröds historia.

Kerstin Thuresson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,