Ur bokhyllan: Spöken, Trolldomar och Widskeppelser

Ofta säger vi lite slarvigt att folk trodde på tomtar och troll förr i tiden. Med folk avser vi allmogen. Att vi lite svepande säger så är ju inte så konstigt, när till och med studerat folk omfattade tron på onda andar och spöken. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius var övertygad om att lindormen levde och trivdes i Småland.

Då kan det vara tankeväckande att ta del av äldre dokument som ifrågasätter tron på magiska väsen. Den här lilla skriften ”De Gamla Göthernes Spöken, Trolldomar och Widskeppelser hemtade ur Nordens Urkunder” gör upp med övertron och förklarar berättelserna om övernaturliga upplevelser med rationella orsaker. Den utkom 1824 i Stockholm av en anonym författare.

Så här beskriver författaren bortbytingar och förklarar bakgrunden till denna tro:

Bytingar äro icke annat än barn, som af bergtroll blifwit bortbytte första thorsdagsnatten, innan de hunnit befordras till dop och Christendom. Men hinna föräldrarne den natten waka, tills klockan slår 3 på morgonen, eller till dess tuppen gal, så är faran förbi.  Wåra gamla förfäder erforo ofta det missödet att se sina wackra och wälskapade barn blifwa bortbytta emot fula och wanskapliga, som woro trollens foster. Derföre höllo de wakstugor öfwer sina odöpta barn och läto ljus brinna hela nätter wid deras wagga. Ännu i dag se wi allmogen hysa samma farhåga.

Författaren har ofta sett eldstål på bröstet under lindan, psalmböcker under örngottet i waggan och kors öfwer dörren till rummet, der odöpta barn funnits. Kattor tålas alldeles icke i barnrummet, emedan så snart dessa djur gått under waggan, trollen erhålla full magt att werkställa bytet. En bonde berättade författaren att han en onsdags afton war bjuden såsom fadder till sin granne. Under wägen dit ser han ett bergtroll, med röd mössa, stå i slöjdboden, sysselsatt att af en trädklump tillyxa ett barn, som det troligen skulle hafwa laggt i det werkliga barnets ställe, i fall dopet dröjt till thorsdagen. Ännu i dag se wi Bytingar.

Men de äro icke annat än naturliga barn, som födas af Rachitiska föräldrar. Sjukdomen kallas allmänt Engelska Sjukan. Hufwudet wexer owanligen stort, ögonen äro stora och klara, matlusten stark; men kroppen afmagrar, ryggen kroknar, ben och lår äro smala, kraftlösa och bära icke kroppen.

Kom ihåg att texten är nära 200 år! Den hade kunnat vara skriven idag.

Per Gustavsson