Kategoriarkiv: Att berätta
Svalans kluvna stjärt
Apropå Sägner i skolan
Jag läste Per Gustavssons fina text om vikten av att jobba med sägner i skolan. Den fick mig att tänka på mina egna erfarenheter i ämnet. Jag har framförallt arbetat med sägner för att utveckla elevers fantasi, språk och skaparlust. På köpet lär de sig också om sin hembygd och hur man bygger en historia.
Sägner är ofta korta, ibland fragmentariska. När de berättades som mest så behövde de inte vara särskilt långa eller välbygda rent dramaturgiskt. Man kände ju ofta till platsen som händelsen utspelades på och ibland visste man t o m vem huvudpersonen var. Någon välbygd intrig behövdes då inte för att fängsla publiken. Dagens lyssnare saknar ofta denna tydliga koppling till historien. Man kan då reagera på två sätt; antingen tycker man berättelsen är ointressant eller så blir man nyfiken på vad som egentligen döljer sig bakom de få orden. Jag försöker uppmuntra unga till att just använda sig av sin nyfikenhet och fantasi för utveckla dessa gamla berättelser.
Upplägget är följande
– Jag berättar tre korta, fragmentariska sägner för dem.
– Tillsammans ställer vi sedan vem, vad, var, hur och varför frågor om sägnernas handling.
– Därefter får varje barn välja en historia att utveckla. Till sin hjälp har han/hon sina egna svar på frågorna vi ställt, samt de tre P:na. Tre P står för Person, Plats, Problem. Har sägnen tre P? Om inte, bör den få det.
– Efter en stunds fundering ritar var och en sin utvecklade sägen som serie
– Med serien som hjälp för minnet berättar vi för varandra i denna lilla grupp.
– Vi tränar ögonkontakt, kroppsspråk och röst
– Avslutningsvis berättar man sin historia för yngre barn
Ett annat sätt att arbeta med fragmenariska sägner är att göra ”Utveckla sägen-kort” som man har i klassrummet. Man arbetar då enskilt och kan antingen göras skriftligt eller avslutas med en muntlig berättelse . På kortet kan det se ut så här:
Utveckla sägnen
MÄRKEN EFTER JÄTTAR
berättat av Ola Petterson, född år 1841 i Lökeberg, Hålta
De är ett märke i Skåra skog efter en Jätte. Ja hela näven står tydligt i berget, å de ska vara en jättenäve.
STÄLL FRÅGOR FÖR ATT UTVECKLA BERÄTTELSEN:
Här är några förslag på frågor:
Vem var Jätten? Var bodde han? Träffade han någon? Varför slog han näven i berget? Var han arg? I så fall; på vad?
Hur slutade det?
Bilden högst upp föreställer en hustomte från Kungälv. Vanligt förekommande i lokala sägner
Under Att berätta, Pedagogik
Sägenresa genom Sverige 2
Det här är Skatelövs kyrka. Kyrkan byggdes på 1820-talet. Då revs också den gamla kyrkan, som låg vid stranden av sjön Åsnen, några hundra meter öster om den nuvarande kyrkan. Skatelöv ligger i nuvarande Alvesta kommun och är en av de sägenomspunna kyrkorna i Sagobygden. På den gamla kyrkogården har folk i socknen rest en minnessten över sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Det är också han som tecknat upp sägnen om Skatelövs kyrkklockor.
Den gamla klockstapeln hade fyra klockor och storklockan var så stark att hon hördes ända till Danmark. Så kom danskarna och ville ta klockorna. Men då började de gå av sig själva och flög till slut ut ur klockstapeln. Den stora sänkte sig i Åsne Kofva, där Helige å faller ut i sjön. Den andra for till Kvarnö, den tredje till Käringö och lillklockan till Norregårdsbacke.
Lillklockan hittades eftersom en ko stod och slickade på klockbredden så att det rungade. Den sattes upp i klockstapeln tillsammans med de två som fallit ner på öarna. Men när man nu ringde med klockorna gick de så sorgligt och lät: – Bong, Bong! Min make ligger i Åsne kofva!
Då började folk dyka efter storklockan och hittade den till slut. Men när man skulle ta upp den satt det en höna i klockan och hur man än försökte ville den inte gå dän. Då var det inget annat att göra är att söka upp en klok och fråga om råd. Han sa att de skulle dra upp klockan med två tvillingoxar, som de sedan skulle ge sjörået.
Folk följde rådet och lovade sjörået oxarna. Så sänkte de ner rep och krokar i sjön, fick tag i klockan och oxarna började dra upp den. När de fick upp klockan över vattenytan var det en som inte kunde hålla tyst utan gapade: – Se, Gud i lov, nu behöver vi inte ge bort våra oxar!
Men då flaxade hönan till och klockan föll tillbaka ner i sjön. Där ligger hon än i denna dag. På den tiden när Huseby bruk fraktade varor med pråmar över sjön var det många karlar som kände klockan med sina stänger.
————————————–
Nästa vecka ska jag berätta i Jämtland. Dit går också färden i nästa veckas sägenresa och då handlar det om en alldeles särskild jämtländsk sägenföreteelse.
Per Gustavsson
bild: Steve Andersson
Djävulen och tisteln
Gökens sång
På rumänska heter göken ”cuc”, vilket uttalas ”kok” på rumänska.
Detta är viktig att veta för att förstå följande historia som är hämtat ur den balkanska folkloren.
En vacker vårdag träffades göken och sångtrasten uppe på en tallgren.
– Trevligt att råkas, hälsade göken. Säg mig, broder, vet du vad människorna tycker om fåglarnas sånger?
– Bara bra, svarade trasten.
– Vad säger de om näktergalen, till exempel?
– Alla människor lovprisar den.
– Alla? Och vad säger de om lärkans läte då?
– De lovordar den också, fast bara till hälften så mycket.
– Till hälften alltså !? Och dig, vad säger de om din sång?
– De pratar väl om mig med, svarade sångtrasten, fast inte så ofta. Bara ibland.
– Hur är de möjligt? Du som sjunger så vackert! Men, nu vill jag veta, vad säger människorna om min sång.
– Om jag ska vara ärlig…
– Det vill jag verkligen att du är, avbröt göken. Jag vill att du berättar för mig precis hur det är.
– Jag har lite svårt att säga det.
– Varför det, frågade göken.
– För att jag har aldrig hört någon prata om din sång.
– Aldrig någon, ingen någonsin?
– Nej, svarade sångtrasten bestämd.
– Är det sant? I så fall, ska jag visa dem vem jag är.
I nästa stund började göken ropa sitt eget namn: ko-ko, ko-ko, ko-ko. Och den gör det fortfarande, varje vår.
Daniel Onaca
Daniel Onaca är ny gästbloggare
Jag är född år 1954 i Rumänien (Banat). År 1986 kom jag till Sverige som politisk flykting efter att jag hade flytt illegalt från landet. Några år arbetade jag på en plastfabrik i Smålandsstenar sedan började jag läsa på Komvux och högskola. Förutom litteraturhistoria (där jag har en filkand) läste jag historia, konst- och musikhistoria och franska. Jag avslutade (tillfälligt) mina studier med en två års bibliotekarie utbildning i Borås.
Efteråt fick jag jobb inom Gislaved kommun, där jag är anställd som bibliotekarie på en skolintegrerat bibliotek i (Smålands) Burseryd. Vid sidan av mina ordinarie arbetsuppgifter brukar jag hålla sagostunder för lågstadieelever och förskolebarn där jag erbjuder mina små lyssnare bearbetade historier hämtade ur den rumänska folkloren (som är oerhört rik och varierad).
Eftersom jag brinner för att förmedla folkliga historier mellan olika kulturer gick jag en hel del kurser i sagoberättande, storytelling, dramatiserad berättande o.s.v. Ett viktigt steg på denna väg har inneburit för mig kursen i Muntlig berättande i Ljungby som jag gick för några år sedan.
Daniel Onaca
En sägenresa genom Sverige
Det finns många skäl att berätta sägner för barn och ungdomar. Det främsta är naturligtvis att sägnerna är spännande, häftiga, fräcka, roliga, allvarliga och gripande, med andra ord storartad underhållning. Hade de inte varit roliga att lyssna till, hade de inte traderats från mun till mun.
Men dessutom kan sägner berättas för att skapa ett intresse för hur människor levde förr i tiden och den egna hembygdens historia. Fram ur historien kliver fattigt folk och tiggare, rika herrgårdsfruar och stränga präster. Sjukdomar härjar och många hungrar. Torparen slår gräset och kvinnor skär säden. Smör kärnas, ost säljs för att få reda pengar och bröd bakas. Ja, det är vardagslivet som målas upp. Och framförallt har muntliga berättelserna förmågan att göra historien levande, plötsligt blir det här och nu.
Sägnerna berättar om alla faror i livet och visar hur övernaturliga väsen används för att förklara allt som händer. Ett barn som inte lär sig gå och prata är säkert en trollunge, en bortbyting. Om kon sinar har säkert en trollkunnig kvinna tjuvmjölkat den med hjälp av en trollhare. Försvinner folk i de framväxande städerna har frimurarna rövat bort dem. Sover man dåligt, beror det på maran som är i farten nattetid.
Sägnerna är knutna till människor som levt och till bestämda platser.
De kommande månaderna inbjuder vi dig att följa med på en resa genom Sverige till sägenomspunna platser. Vi reser till en ny plats varje vecka. Riktigt hur resan kommer att gestalta sig vet jag inte. Ibland anknyter den kanske till årstidens växtlighet, ibland till en aktuell plats men framförallt kommer den nog att styras av min lust att berätta.
Vi börjar i morgon med att berätta om den här blomman.
Per Gustavsson
Vårens första gök
I morse vaknade jag kl 4 av att göken ropade. Vårens första gök! Nu är det tid att berätta om fåglar och andra djur som ger sig tillkänna om våren. Här är ett prov ur den rika folkdiktningen om göken. Den är hämtad ur Sagomuseets bok När svanrna flög ikapp och i den hittar du också fler exempel på hur folk tytt gökens ku-ku.
Göken tog livet av sin hustru
En gång kom Vår Herre och Sankte Per till en gård. De hälsade på bonden och frågade var han hade sin hustru. Bonden svarade tvärt att hon inte var hemma, utan att hon hade gått ut. Men det var allt osanning, för bonden hade själv tagit livet av henne och gömt henne under en höstack. När Vår Herre såg bondens onda sinne förvandlade han honom till en gök.
Var än göken far omkring ropar han ideligen
– Gick ut, gick ut, gick ut!
Men när han får se den första höstacken tystnar han. Han är rädd att det ska röjas att han tog livet av sin egen hustru.
Då förvandlar han sig till en sparvhök och behåller sitt mordiska sinne. Det är därför man inte ser någon gök efter höslåttern. Som sparvhök jagar han småfåglar och den första fågel han tar efter sin förvandling är ärlan, som var hans fostermor och födde upp honom.
Göken blir arg om någon härmar hans galande. Ja, han blir så vred att han spyr ut själva hjärteblodet. Det är därför det ibland är röda fläckar på blommor och blad.
Per Gustavsson / Bild från Sagomuseet: Steve Anderson
Fortsatt samarbete med BTH – studenter
Studenterna har nu börjat jobba med att genom digital teknik levandegöra museet och sagobygden.
Här visar Mikael hur en sagoberättare kan spreta med fingrarna
Att undervisa med muntliga berättelser
Att undervisa med berättelser är egentligen hur lätt som helst, det är bara att berätta en historia man tycker om.
En god historia innehåller nämligen alltid kunskap och väcker alltid funderingar, frågor m m. Om man däremot vill förmedla kunskap i linje med skolans styrdokument så krävs det att man går lite mer metodiskt tillväga
Min erfarenhet är att man i grundskolan är duktiga på att arbeta enligt läroplaner och kursplaner.
Man arbetar på en mängd olika sätt i grupp och individuellt. När ett ämne skall introduceras gör man ofta det med föreläsningsliknande faktagenomgångar. Detta görs från lågstadiet och uppåt.
Det kan handla om t ex människokroppen, närområdets växter eller vattnets betydelse för allt liv.
Ibland tror jag man skulle vinna mycket på att ta den fakta man samlat på sig som lärare och lägga in den i en berättelse.
Med berättelse menar jag en historia med huvudperson, problem och lösningar på problemen. Gör man sådana berättelser så är jag övertygad om att eleverna minns bättre och framförallt så väcks det fler frågor och funderingar hos dem . En berättelse med en huvudperson och med problem väcker nämligen känslor , intresse och engagemang och det som känns det minns man. Dessutom är det så att vårt minne fungerar bäst ihop med bilder och berättelser väcker bilder.






