Kategoriarkiv: Att berätta

by | 26 november 2010 · 8:24

Per på Färöarna. Del 3

Här på Färarna berättar jag för barn från 6 till 16 år. Barnen här lär
sig danska genom att se på dansk TV. Men det är ändå inte så lätt att
begripa en svensk sagoberättare. En del barn gör det utmärkt, andra
tycker det är mycket svårt. Jag ber lärarna om hjälp med att översätta
viktiga ord till färöiska. Efter en föreställning berättade en lärare
att en mycket duktig elev hade inte förstått mycket, men att en annan
flicka som hade läs- och skrivsvårigheter och hade det jobbigt i skolan
hade följt med mig in i sagans värld och begripit allt. Så besannas
åter att muntligt berättande attraherar elever som har svårt med det
skrivna ordet.

Jag har också lärt mig att det är lättare att berätta eventyr än sägner.
Eventyren har en tydlig struktur och där hjälper elevernas
förförståelse av hur ett eventyr är uppbyggt.Sägnen däremot är mer
oberäknelig, den kan ge sig av åt det mest oväntade håll.

Jag tycker att det gått lättats att berätta för klasserna 3-5.
Där tillåter sig eleverna att vara mer barnsliga och tillsammans kan vi
leka lite mer under berättandet. Och här funkar mina Ritsagor utmärkt
som ett avbrott mellan alla ord.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta

by | 25 november 2010 · 18:26

Mer Per från Färöarna

Idag har jag berättat på skolan i Sydrugøta, som ligger på ön
Eysturoy.

Förr i världen var det ohyggligt med råttor på Færöarna. Så kom en
trollkunnig islänning till öarna och folket på Eysturoy och Nordöarna
sökte upp honom och bad om hjälp mot råttorna. Han lovade att hjälpa
dem om han fick en oxe från varje hushåll på öarna. Folket lovade det.

Islänningen läste en trollformel. Och har ni sett: alla råttor på
Eysturoy och Nordöarna kom fram ur sina gömmor och samlades i Raktangi,
en av de sydligaste uddarna på Eysturoy. Men en råtta dröjde och det
var en gammal råtthona från Eidiskollur längst i norr på Eysturoy. Hon
skulle ha ungar och hon tog sig fram långsamt. Men till slut nådde hon
fram och så var alla råttor samlade.

Men tror ni inte att folket på Eysteroy sa att nu när alla var framme
behövde de ingen mer hjälp. De kunde slå ihjäl råttorna själva och
några oxar skulle trollgubben inte få. Men folket från Nordöarna stod
fast vid sitt löfte.

Trollgubben blev arg och ropade:
– Försvinn nu alla råttor tillbaka till era hålor, men inte ni från
Nordöarna.

Då spred sig alla råttor över Eysteroy och än idag är råttorna en plåga
där. Men på Nordöarna säger folk att det inte finns några råttor.

Känner du igen berättelsen? En liknande sägen finns i Sverige och vi
berättar den på Sagomuseet. Men i den svenska varianten gömmer sig
råttorna igen när en karl bryter den tystnad som är viktig att iakttaga
när man håller på med trolleri.

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 24 november 2010 · 20:13

Per Gustavsson berättar från Färöarna

Jag har berättat på en liten skola i Velbastadur drgyt en halvmil
sydväst om Torshavn. Från skolfönstret ser jag öarna Koltur och Hestur.

Det berättas att på Koltur bodde en yngling som var förälskad i en
flicka på Hestur. Hon var lika kär i honom. Men flickans far tyckte
inte om att de träffades. I hemlighet simmade då pojken över sundet
till Hestur. Det är 200 meter brett. Han passade på när tidvattnet
kunde föra honom till Hestur och återvände när tidvattnet strömmade åt
andra hållet. Pojken hette Magnus och udden på Hestur där flickan
mötte honom heter Magnusudden. Hon hade med sig torra kläder till
honom. Viken innanför udden där ungdomarna gömde sig kallas
älskareviken.

Men flickans far fick reda på de hemliga mötena. En dag stod han på
udden med en yxa i handen och hotade slå ihjäl pojken om han steg iland. Han måste vända om och kämpa mot tidvattnet. Han försvann i havet och ingen såg honom sedan dess. Just utanför Koltursundet finns
en farlig strömvirvel idag . Det sägs att det var där pojken druknade
och att virveln uppkom som en hämnd för pojkens död.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 19 november 2010 · 11:54

Hästens kiv med korpen

 

     Så förtäljer en gammal sägen att Adam och Eva inte begrep mycket av allt som fanns omkring dem i paradiset där de vistades i tidernas begynnelse. De hade varken kläder eller mat på bordet. (De hade inget bord heller, men det led de inte av.) På hedar och i gläntor gick och betade mängder av nötkreatur. De var feta och hade så mycket mjölk i sitt juver att den rann av sig själv. I fotspåren efter dem samlades mjölken i små rännilar. Adam och Eva smakade av den vita vätskan och kände att den var god och svalkande. De bestämde sig att tämja dessa djur. Sedan tämjde de får också. Av deras ull tillverkade människorna kläder sedan.

     När de blev mätta, påklädda och mådde väl struntade Eva och Adam i att be till Gud längre. För så är människan funtad: när hon blir rik och välgödd glömmer hon himlens härskare. Men Han ville visa dem att utan Hans vilja går ingenting i lås här på jorden. Vilda djur visade sig. De slet ihjäl både kor och får, så att Adam och Eva blev fattiga och nödställda igen.

     En dag såg Eva en hästflock på en äng. Hon sade till sin man:

     – Titta, Adam: där borta betar några feta djur. Låt oss fånga och mjölka dem.

     Adam och Eva gick mot ängen, men hästarna sprang iväg, när de såg människorna. En gammal krake hamnade dock på efterkälken så att Eva hann få tag i den. Hon försökte sätta sig upp på hästen, men just då hörde hon en röst uppifrån ett träd:

     – Ge dig till tåls, kvinna! Det går inte för sig att du skulle rida det där djuret.

     Det var en vit korp som talade, sittande på en gren.

     – Tyst med dig din korp, svarade hästen. Bättre är att bära en människa på ryggen än att bli uppäten av dig.

     Medan hästen gav korpen svar på tal, drog Adam ner Eva från hästens rygg, för han tyckte att hon inte satt på rätt sätt där. Det sägs att sedan den dagen ändrades fjäderdräkten på korpen. Den blev helt svart, medan hästens kött blev oätbart för att det var en kvinna som satte sig på den först. Vad var det för fel med det, fråga inte mig. Det är det som historien förtäljer och så förmedlar jag den till er, mina ärade läsare.

 Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 12 november 2010 · 23:28

Daniel Onaca blir fast skribent på Sagomuseets blogg

     Det berättas att på den tiden då det gamla Rom ville dra tillbaka sina trupper från Dacien, vägrade de flesta soldaterna lämna trakten. Den erövrades tidigare under kejsar Trajanus styre och nu trivdes veteranerna där. De hann gifta sig med Daciens kvinnor, skaffa barn, bygga hus och köpa bil (fast det sista finns inte belägg för). De kände att landet mellan Donau och Karpatbergen hade blivit deras nya hem. Deras avkomlingar blev förfäderna till folket som idag kallas rumäner. Dessa betraktar sig som ättlingar till både daker och romare. De hedrar Trajanus och har bevarat hans namn i mängder av legender, toponymer och julsånger till exempel. De ser på den romerska kejsaren som ett slags totemfigur och de döper gärna sina barn med latinska namn såsom Traian, Adrian, Octavian, Aurelian, Claudiu eller Tiberiu. Mitt eget namn har inte nå gon latinsk klang, men jag är också rumän. Under min uppväxttid har jag otaliga gånger hört historien om, hur det rumänska folket blev till. Jag har hört även andra berättelser som de gamla har bevarat i sitt minne. Jag badade i en ocean av sagor, sägner och legender, folkliga ballader och sånger, skrönor, sedelärande historier och ordspråk.

     När jag flyttade till Sverige, tog jag dem med mig förstås, men jag visste inte att det var en skatt jag bar på. Först när jag läste en högskolekurs i muntligt berättande fick jag upp ögonen för det. Kursen gavs av Högskolan på Gotland i samarbete med Sagomuseet i Ljungby. Det var då jag kände att sagoskatten jag bevarat borde tas fram i ljuset. Det är det som jag ägnat mitt liv åt, vid sidan av mitt arbete som bibliotekarie i en sagolik by vid Nissadalen i västra Småland. Jag berättar rumänska och balkanska sagor för både unga och gamla här i Sverige och förmedlar svenska berättelser för rumänerna i mitt gamla hemland. Det är mitt sätt att förverkliga en insikt jag har fått och som lyder: LIVETS MENING ÄR ATT BLI BERÄTTAD.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , , , , ,

by | 10 november 2010 · 17:45

Vilket kalas!

I dagarna två har vi nu firat Sven Sederström. Det är klart att man behöver två dagar för att fira en 200- åring. Först firade vi i Alvesta och sedan i Ljungby. De dracks kaffe, åts smålandskringlor och det  berättades historier.  Dessutom släpptes en sagobok med  Svens samlade sagor. Vi hurrade för födelsedagsbarnet som faktiskt infann sig personligen ( fast vissa trodde det var Mikael Thomasson som klätt ut sig).

Njut av dessa bilder, tagna av Steve Andersson:

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 04 november 2010 · 19:51

Mer folktro från Rumänien

Det sägs att det är den helige Simion som har hand om vindarna på vår jord. Han brukar hålla dem instängda i en stor tunna och han släpper ut dem, då han tycker att det är dags för det. Det sägs också att en gång i tiden hade han ett barn som dog. Då blev hans själ så fördärvad att den helige Simion ilsknade till och inte längre vill släppa ut vindarna ur tunnan. Han sade till Gud:

– Eftersom Du tog mitt barn vill jag inte låta vindarna blåsa fritt. Vår Skapare försökte övertala honom. Han skickade andra heliga män till honom för att medla, men Simion lät sig inte påverkas:

 – Gud har inte lyssnat på mig, då jag bad honom att inte ta mitt barn ifrån mig, nu vill inte heller jag lyssna på honom, svarade han. Följden blev att människorna började lida av orenheter och sjukdomar. Vindarna hade varit som en tvagning för dem förut, men nu samlade smutsen överallt i världen.

Eländet blev så outhärdligt att Skaparen använde alla medel för att bringa Simion på bättre tankar. Han skickade alla slags djur, till och med fåglar, till den helige mannen för att tala honom till rätta. Så blev det tuppens tur. Denna gick till helgonet och frågade:

 – Helige Simion, varför släpper du inte ut vindarna? Ser du inte, hur världen lider av allt elände?

 – Jag vill inte, för att Gud tog ifrån mig mitt barn.

 – Vad menar du? Vad skall jag då säga, som blev utan mängder av barn!? Om jag skulle klandra Gud för det, vad skulle hända då? Men jag bryr mig inte om det. Om jag förlorar en, skaffar jag ett nytt istället. Med dessa ord grepp han tag i en kyckling och vred av nacken på den.

 – Ser du, vad jag gjorde, sade tuppen? Redan inom tre veckor ska du se en nykläckt kyckling. Så kan du också göra!

Den helige Simion såg förvånad på tuppen och log:

 – Det har du rätt i. Ingen ville jag lyssna på, men ditt råd skall jag följa. Med dessa ord släppte den helige mannen ut vindarna. De hade varit instängda i tunnan under sju års tid. Därför brukar man på Balkan bära sorg i sju år, då någon nära släkting dör. När Gud såg tuppens goda gärning kallade han den till sig och sade:

 – För att du visade din duglighet välsignar jag dig så att du kan ta hand om 40 hönor på gården. Det var från den dagen som tuppen blev så mallig, sägs det.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 23 oktober 2010 · 14:22

Sveriges kändisar har börjat med berättarföreställningar

Rubriken är tillspetsad, men bara något. Sanningen är den att i höst står flera kändisar ensamma på scen och delar med sig av sitt innersta. Media vet inte vad de skall kalla denna nya scentrend. Det är inte ståupp, inte teater, inte föreläsning, inte konsert. 

Det hela är inget nytt, artister som Jonas Gardell, Karl-Einar Häckner och Robert Broberg har länge blandat in  personliga berättelser i sina föreställningar. Men den som riktigt startade trenden var Henrik Schyffert. Han skapade stora rubriker när hans  90-tals show sändes i TV förra våren. Rakt upp och ner stod han och berättade om mobbning och fulla föräldrar. Henrik visade vägen och nu följer många efter.  Eva Dahlgren, Mikael Persbrandt, Mark Levengood och Maria Lundqvist är några som kommer att stå mer eller mindre ensamma på scen i höst och berätta om sig själva.

I en värld där shower blivit allt större och mer påkostade så lockar nu det enkla, direkta och personliga. Många är förvånade över succén för denna scenform, men inte jag. Vi i berättarrörelsen har ju länge vetat vilken kraft det finns i det enkla personliga och direkta. Vi vet också vilken styrka det finns i en stark berättelse.

Texten är inspirerad av en artikel i Göteborgs-Posten den 22 okt.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 22 oktober 2010 · 18:14

Vid Carolina Westmans grav

På kyrkogården i Tingsryd finns en märklig gravsten. Det är en pelare lik Medelhavsländernas antika kolonner fast mycket mindre. På toppen av pelaren står en urna, där knoppen på locket är en ros. Hela konstverket är svart utom de silvriga banden som finns på urnan. Allt är av järn och påstås vara gjutet på Stenfors, ett gammalt järnbruk utanför Tingsryd. Här vilar Carolina Westman född 1804. Under lång tid visste jag bara att hon var ryska och ägare till järnbruket. Men härom året skrev en släktforskare om henne i hembygdsboken:

 Carolinas föräldrar var fattiga och emigrerade till S:t Petersburg för att få arbete. Där föddes Carolina och fyra år senare är hon och hennes mor tillbaka i Stockholm. Carolina fick börja tidigt som piga. Hon har varit i många familjer när hon en bit över 20 år kommer till familjen Westman. Sonen i huset blir förälskad och Carolina blir med barn. Hon hamnar då i en annan familj och föder där sitt barn. Men kärleken mellan de två är stark och några år senare gifter de sig i Stockholm och förpassas direkt efter giftermålet till Stenfors i Småland. Järnbruket ägs då av Fabian Westmans far. Carolina blir genast med barn igen och föder ännu en dotter 9 månader efter bröllopet. En vecka senare dör hon i barnsängsfeber. Så under denna stora tunga ”gravsten” ligger en 32-årig piga. Detta berättade jag under en kyrkogårdsvandring för ett par år sedan.

Igår träffad jag en kvinna som talade om att hon hört mig på en kyrkogårdsvandring och nu undrade hon hur det gått med pengarna.

–         Pengarna? sa jag, vilka pengar?

–         De som låg i urnan, som skulle vara till hennes framtid.

Då förstod jag att kvinnan talade om Carolina Westman och jag förklarade att det aldrig funnits några pengar i urnan. Att hela skapelsen är gjuten i järn och att locket inte går att ta av. Besviket tittade hon på mig:

–         Men du berättade om pengarna i urnan.

Hemma igen i tystnaden i Korpalycke började jag fundera. Vad hade jag gjort? Tagit död på en växande historia! En historia som kunde blivit en turistattraktion. Tingsryd kommer aldrig att utbilda guider som reser med världens alla turister i Carolina Westmans spår bara för min dumhet. Min ånger växer sig hotande stor då plötsligt en liten stråle av ljus glimmar till: Det går kanske inte att hejda en växande historia. På det hoppet ska jag leva tillsammans med nyfikenheten på vad som berättas vid Carolina Westmans grav om 20 år.

Monika Eriksson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 19 oktober 2010 · 9:32

Sägenresa genom Sverige 11

Veckans resa i sägnernas spår går till Getnö i sjön Åsnen. Under rubriken Småländska höstsmaker serveras det viltmiddag med sällsamma historier onsdag 20 oktober. Då kommer jag berätta om märkliga händelser kring Getnö och sjön Åsnen: om möten med lindormar och drakar; traktens vilda vargar; om konsten att skjuta vilt utan bössa; äppelkärnorna från 30-åriga kriget. Och mycket mer underligt, skrämmande men också roligt.

Läs mer på www.smalandskasmaker.com/Getno.html.

I början av 1800-talet var det en pojke som hette Magnus som vaktade korna på Getnö. Han var 11 år gammal. En dag förde han dem ner till vattnet. Allt var som vanligt, men så plötsligt började korna råma och bli ostyriga. Från skogen ner mot sjöstranden kom en flock vargar. Korna ställde sig i en ring runt pojken med hornen riktade mot vargarna. Men dessa blev allt mer närgågna och till slut tog korna till flykten.

Magnus hade sinnesnärvaro nog att kasta sig upp på tjurens rygg och höll fast sig i hornen. Det bar iväg hemåt. Både pojke och alla kor lyckades komma undan vargarna. När pojken kom till en gärdsgård nära hemmet, skulle han hoppa av tjuren och öppna grinden. Men han föll så illa att han bröt sitt ena ben. Så länge han levde var han halt, ett minne efter detta äventyr.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner