Författararkiv: Daniel Onaca

Profilbild för Daniel Onaca

Om Daniel Onaca

Det berättas att på den tiden då det gamla Rom ville dra tillbaka sina trupper från Dacien, vägrade de flesta soldaterna lämna trakten. Den erövrades tidigare under kejsar Trajanus styre och nu trivdes veteranerna där. De hann gifta sig med Daciens kvinnor, skaffa barn, bygga hus och köpa bil (fast det sista finns inte belägg för). De kände att landet mellan Donau och Karpatbergen hade blivit deras nya hem. Deras avkomlingar blev förfäderna till folket som idag kallas rumäner. Dessa betraktar sig som ättlingar till både daker och romare. De hedrar Trajanus och har bevarat hans namn i mängder av legender, toponymer och julsånger till exempel. De ser på den romerska kejsaren som ett slags totemfigur och de döper gärna sina barn med latinska namn såsom Traian, Adrian, Octavian, Aurelian, Marius, Claudiu eller Tiberiu. Mitt eget namn har inte någon latinsk klang, men jag är också rumän. Under min uppväxttid har jag otaliga gånger hört historien om, hur det rumänska folket blev till. Jag har hört även andra berättelser som de gamla har bevarat i sitt minne. Jag badade i en ocean av sagor, sägner och legender, folkliga ballader och sånger, skrönor, sedelärande historier och ordspråk. När jag flyttade till Sverige, tog jag dem med mig förstås, men jag visste inte att det var en skatt jag bar på. Först när jag läste en högskolekurs i muntligt berättande fick jag upp ögonen för det. Kursen gavs av Högskolan på Gotland i samarbete med Sagomuseet i Ljungby. Det var då jag kände att sagoskatten jag bevarat borde tas fram i ljuset. Det är det som jag ägnat mitt liv åt, vid sidan av mitt arbete som bibliotekarie i en sagolik by vid Nissadalen i västra Småland. Jag berättar rumänska och balkanska sagor för både unga och gamla här i Sverige och förmedlar svenska berättelser för rumänerna i mitt gamla hemland. Det är mitt sätt att förverkliga en insikt jag har fått och som lyder: LIVETS MENING ÄR ATT BLI BERÄTTAD. Zămislit la poalele Semenicului şi alungat de acolo de sminteala vremurilor comuniste, am găsit adăpost la apa Nissei, într-un sătuc de basm unde, în zilele de lucru, împrumut sătenilor cărţi la bibliotecă iar, în cele libere, hălăduiesc prin pădure ori prin paginile clasicilor în căutarea trufelor, bune de dăruit şi altora.

Mellan Ljungby och Alaska

I det speciella numret av ”Smålänningen” läser jag att det är många människor på olika håll i världen som anser att, i berättarfestivalssammanhang, den som mest förtjänar smeknamnet ”berättaren” är en lärare och författare från Alaska. Hans namn är Jack Dalton. Vid två tillfällen hade jag glädjen att bevittna hans berättarkonst. Första gången var det på invigningsdagen, när han redogjorde för sin allra första kontakt med Sverige och svenska språket. Det var en dräpande historia. Händelsen ägde rum för cirka tio år sedan, när han kom som utbytesstudent till Göteborg. Den lämnade bestående minne hos honom i form av ett djupt sår på näsan. Detta minne bar han med sig på väg tillbaka till sitt hemland.

Andra gången jag lyssnade på Jack Dalton var under en föreställning av den inuitiska skapelsemyten som tog  en och en halv timme i anspråk. Tänker man ”Alaska”, får man framför sig bilden av en enhetlig världsdel. När Jack Dalton förklarar att denna ”enhet” omfattar två dominerande kulturer, fem kulturella grupper, elva olika underkulturer, 25 olika språk och 250 dialekter fördelade på cirka 500 byar, då börjar bilden nyanseras avsevärd. Yup’ik indianerna ingår som en liten del i denna mosaik av kulturer. Hos detta folk har korpen en nyckelroll i världsalltet uppkomst. Det var den som skapade både jorden och människosläktet. Under sitt arbete får korpen uppleva både misstro och tillit, glädje och förtvivlan, ensamhet och behovet av bekräftelse.

J Daltons sätt att berätta är så intensivt, hans agerande så uttrycksfullt, hans historia så gripande att man inte märker hur tiden går. Att följa hela mytens händelseförlopp (språket är engelska) kräver också en viss ansträngning. För min del, märkte jag hur trött jag blev på grund av den utdragna koncentrationen först när föreställningen var slut. Men det var det värt ända in till den minsta tidsbråkdel.

text: Daniel Onaca

foton: Steve Anderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Nytt från festivalen

Den lilla salen i Eskilgården var sprängfylld igår kväll, när berättare från när och fjärran kom dit. Det var Kate Corkery  och Ida Junker som underhåll publiken med var sin sagosvit. De bar lyssnarna på folksagornas och myternas vingar på upptäcktsfärd av magiska världar, befolkade av hjältar, vars handlande fångar upp mycket av människans innersta väsen.

Det är andra gången i rad Kate besöker Ljungby berättarfestival. Under tiden hann hon med att driva en hel del storytelling projekt både på Irland och i England. Även Ida Junker har en intensiv aktivitet som sagoberättare. Men inte bara det. Vid sidan av sin tolvåriga ”karriär” som muntlig berättare har hon erfarenhet av kulturpedagogarbete. En rörelse som ”Fabula Storytelling” kan ge en vink om hennes viktiga insatser både som folkbildare och företagare.

Kate Corkery spred en romantisk skymmer i lokalen, när hon steg in bärandes på en lång vit schal på sina axlar. Hennes irländska fairy tales betonade kärlekens kraft, svårigheten att välja mellan trohet och lojalitet, om försummelse och hängivenhet, om högmod och offrandets värde. På det sättet växte en förtrollad värld  fram där lyssnarna sögs in som i en tidsvirvel. En förtjusande föreställning.

En annan slags förtjusning bjöd Ida Junker på. Hon anträdde scenen iförd en lång svart klänning med en stor blomma på ena axel (om det var ett ros, vågar jag inte säga; röd var den i alla fall). Världen som Ida spann omkring sina åskådare var befolkad av kvinnogestalter från nordiska mytologin. Hon tog upp sådana hjältinnor som nämns endast i förbigående när man hör berättelser om Odin, Thor, Balder eller Loke. Ida lyfte fram dessa gudinnors avgörande roll i de gamla vikingarnas andliga värld. Hon belyste de mänskliga egenskaperna hos några viljestarka figurer som Verdandi, Idun (med sina äpplen), Skade, Freja och några fler. Hennes föreställning var både gripande och övertygande.

De som hade chansen eller turen att befinna sig på Eskilgården igår kväll
tillbringade några oförglömliga timmar där.

text: Daniel Onaca

foton: Steve Anderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Berättarfrukost

Dagen började med det traditionella arrangemanget. Många var det som tog tillfället i akt och anträdde den lilla scenen i matsalen på hotell Terraza för dela med sig var sin historia.

Birgit Borg fortsatte på gårdagens matlagningstema och avslöjade varifrån uttrycket ”tretton på tolv” kommer.

Ida Nilsson valde att underhålla publiken med en läskig historia med sensmoral på slutet.

Kate Corkerys dramatiska uppträdande handlade om pojken Jack som fick det omöjliga uppdraget att köpa ingenting.

Lindigö Manskör avslutade förmiddagens program med sånger utförda på ett originellt och överraskande sätt.

Text: Daniel Onaca

Foton: Steve Anderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Nytt från berättarfestivalen

Den musikaliska inramningen av årets berättarfestival utgjordes av ett par sånger utförda av en mycket talangfull grupp som kallas Navarra. Den består av fyra ungdomar som spelar en sofistikerad blandning av folkmusik och jazz. Sofia Bergström gjorde ett starkt intryck med sin starka och vackra röst.

Själva invigningen skedde under halvceremoniella former av Lisa Syrén. De som brukar lyssna radioprogrammet ”Ring så spelar vi” vet vem hon är. Den välkända  programledaren klippte det blågula bandet med hjälp av en någon motsträvig sax  och avslöjade sedan en del glada nyheter. Hon planerar att göra ett helt radioprogram som bara handlar om Ljungby berättarfestival. Under hela sommaren, varje söndag klockan 10.00 kommer att sändas ett radioprogram som ska heta ”Sverige berättar”. Dess innehåll kommer att bestå av berättelser som bandas här i Ljungby, i dagarna. Några stycken från Sveriges radio kommer att stå  utanför Sagomuseet söndagen eftermiddag mellan 12-18 för att samla in dessa sagor. Alla som har lust och vilja att dela med sig en rolig eller gripande historia kan söka sig dit för att få den inspelad.

Johan Theorin utlöste salvor av skratt i publiken när han muntligt återgav några händelser utplockade från sin senaste bok. Det var historierna om Axeltranan och den whiskeydrickande havsörnen.

Årets Mickelpris tilldelades Ida Junker, verksam i bl.a. ”Fabula Storytelling” företaget och Monika Westin, drama- och berättarpedagog vid Sundsvalls Kulturskola.

text: Daniel Onaca

foton: Steve Anderson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Den magiska järngrässtrån

     Denna planta hetter Iarba fiarelor på rumänska och har många magiska egenskaper. Den skyddar dess ägare mot alla slags järnvapen och den öppnar den lås och reglar gjorda av järn. Den skänker gåvan att tyda djurens och växternas tungomål m.m. Järngråsstrån glänser som guld när den blommar ut, men den växer bara på vissa ställen och brukar förflytta sig under nattetid. För att slippa bli upplockad sjunker den ner i jorden eller under vattnet.

     En intressant rumänsk sägen förtäljer hur igelkotten hade upptäckt och lärt människan att använda denna växt. Den som vill få tag i iarba fiarelor måste följa en viss ritual som bara igelkotten känner till: det innebär att man måste be plantan om tillåtelse att bli upplockad och lova att inte använda den i ont syfte. Människorna fångar igelkottens ungar och stänger in dem i en bur försedd med järnlås. Sedan väntar de tills honan dyker upp. Hon kommer till buren bärandes på iarba fiarelor för att befria sina ungar. Då passar man på att lägga beslag på den åtråvärda växten.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Den dansande igelkotten

När Gud ville skapa dygnets lopp ville han göra så att dag och natt skulle följa på varandra. Han tog upp två trådnystan, en med vit tråd och en med svart och tänkte tvinna ihop dem. Natten och dagen skulle inflätas med varandra precis som de två olika färgerna löpte längs tidens tråd. Det var ett besvärligt arbete. Gud tog igelkotten till sin hjälp för att hålla i trådarna och släppa ut dem jämnt och fint. Just som de höll på denna viktiga sysselsättning gick ett bröllopsfölje förbi. Igelkotten glömde sin uppgift och rycktes med i den allmänna glädjeyran.

Efter ett tag märkte Gud att det bara kom svart tråd. ”Vad kan detta vara?” undrade Den Allsmäktige. Han reste sig från sitt ställe och gick bort för att se efter, vad som hände. Då möttes han av en förfärlig syn: de två trådnystarna låg i en salig röra på marken, medan igelkotten stod där och var helt genomsvettig så nykommen från bröllopet som han var. Då blev Gud arg och skällde ut den lilla varelsen. Han förbannade den med orden:

— För att du struntade i din plikt må det vara så hädanefter att, när du hör herdepipans ljud, skall du alltid börja dansa oavsett hur håglös eller trött du är.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Den vise igelkotten

     När Gud hade skapat världen, märkte han att jorden blev bredare än himmelen. Dess valv var inte stort nog för att täcka hela jorden. Medan Gud rådgjorde med Sankte Per, vad de skulle göra för att rätta till felet, dök igelkotten upp. Den erbjöd sig att ge sitt förslag, men Sankte Per avvisade honom direkt:

     – Ge dig iväg, detta är en alldeles för stor fråga, för dig.

     Då blev igelkotten ledsen och gick därifrån. De två heliga fortsatte tänka på vad de skulle göra, men kom inte på något. Till slut sade Gud till Sankte Per:

     – Kanske den lilla varelsen har en lösning ändå. Skicka någon för att fråga honom om råd. Först skickade Sankte Per spindeln. Denne visade inte någon större vilja att följa den heliges befallning. Han svarade:

     – Jag kan inte göra det för jag är mitt i mitt vävningsarbete. Skicka någon annan i stället. Då blev Sankte Per arg och förbannade honom med orden:

     – Du skall väva och väva och aldrig bli färdig med ditt arbete.

     Sedan kallade han biet till sig. Det höll på att baka bröd. När biet hörde det gudomliga budet släppte det allt som det hade för händer och flög bort till igelkotten meddetsamma. Denne var fortfarande sur för att de två inte ville lyssna på honom från första början. Därför ville den inte svara på biet som förmedlade Guds ord. Biet låtsades fly tillbaka, men den gömde sig någonstans i närheten. Då hörde den igelkotten som mumlade för sig själv: ”Ska det vara så svårt? Det är bara att ta i o lyfta upp jordskorpan och sedan knåda den ordentligt tills det uppstår berg och dalar, kullar och slutningar. När den blir lagom skrynklig så kan himmelen täcka den helt.” När biet hörde detta flög det tillbaka och berättade för Gud vad hon hade hört. Gud blev glad över detta och välsignade biet med orden:

     – Må honung hädanefter rinna ur din mun. Och ditt vax skall användas som ljus. De skall brinna i kyrkor och vid alla heliga stunder. Mot fiender skall du försvara dig med din gadd.

     Sedan satte Gud igång och skapade berg och dalar, precis så som igelkotten tänkt sig. Till slut såg han att allting såg bra ut. Han blev nöjd och välsignade även igelkotten med orden:

     – Du skall bära en skjorta som skyddar dig mot solens brännhetta. När dina fiender vill komma åt dig skall du omvandla dig till ett taggigt klot tills faran är över. Och den som vågar döda dig skall få en stor bock i syndernas bok.

    Därför sägs det att det är en synd även i våra dagar att döda en igelkott.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Sparven och grodan

     När syndaflodens vatten drogs bort och Noas ark hamnade på fastlandet satte gubben igång med att släppa loss alla djuren. Under vistelsen på havet hade de sina ben fastbundna med rep för att inte springa omkring på däcken, orsaka obalans och därmed utsätta hela arken för fara. Det var mycket jobb att lossa repen på alla djur, men fram på kvällen verkade det som Noa och han medhjälpare lyckade avsluta sitt arbete. Det var precis innan mörkret föl.

    Nästa dag, tidigt på morgonen släpptes alla djur ut ur arken och de började springa ikapp. Sist av alla kom sparven och grodan ut. Men de sprang inte utan de kom hoppandes på sina små ben. Detta på grund av att Noa missade att lossa repet på deras ben kvällen före. Som följd av detta, fortsätter sparven och grodan att hoppa i stället för att gå även i våra dagar.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Kvinnans ovanliga egenskaper

        Alla vet hur det gick till när Gud skapade kvinnan av Adams revben medan han sov. Fast jag är inte så säker på att denna historia är riktigt sann. Enligt en gammalt rumänsk sägen var handlingen lite annorlunda. Att det var mannen som skapades först kan vara sant. Men när Gud ville skapa en kvinna då märkte Han att det inte fanns något material kvar. Allt var förbrukat! Då plockade Han månens rundhet, solstrålarnas ljus, vågornas böljande, grenverkets vajande, svalans spenslighet, blommornas doft och hindens kärleksfulla blick. Till dessa ingredienser tillade Han lövsångarens skygghet, påfågelns fåfänga, svanens graciösa hållning, duvans mildhet, vargens grymhet, diamantens hårdhet, marmorns kyla och eldens glöd. Allting blandade Gud ihop och skapade kvinnan som han skänkte till Adam.

        Efter en vecka kom mannen till Gud och sade: ”Min herre, den varelse som du gav mig som livskamrat gör mig olycklig. Hon kräver all min uppmärksamhet, lämnar mig aldrig ifred, pratar för mycket, är nyckfull och gråter ofta utan anledning. Jag lider för mycket på grund av Eva. Jag orkar inte längre leva ihop med henne. Därför vill jag att du tar henne tillbaka.”

        Gud lyssnade på mannens klagan och tog henne från honom. Efter en vecka kom Adam tillbaka och sade: ”Min herre, jag tycker att det var dumt av mig, när jag bad Dig att ta tillbaka min kvinna. Jag kan inte glömma hennes ljuva röst när hon pratade med mig. Hon sjöng i min närhet, hon såg kärleksfullt på mig, henne blick smekte min själ, hennes skratt klingade som fågelkvitter i mina öron. Jag ber dig på mina bara knän att återlämna Eva till mig för att jag inte kan leva utan denna underbara varelse.”

Daniel Onaca

5 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Vänskapens bro

      Det var en gång en kung som levde ensam. Ingen drottning ville leva med honom för att han var både elak och snål. Han ville äga allt som han såg omkring sig. Han ville inte dela med sig.  En natt, när kungen låg och sov, kom en liten mus smygande under sängen och kröp upp på den kungliga pottan. Kungen sov djupt och drömde att han snart skulle dö! När han vaknade nästa morgon ville han sätta sig på pottan. Då fick kungen syn på musen. Han tänkte att det var den som hade kommit med den hemska drömmen under natten. Ett sådant farligt djur, kan man inte släppa fri, tänkte kungen. Han fångade den och satte den i en bur. Därefter kallade han till sig de tre klokaste männen i landet.  Han visade dem buren med den gråa musen och berättade för dem:

– Jag drömde att en stor flodvåg kom över mig och jag drunknade. Jag vill inte ha sådana otäcka drömmar!

De vise männen tittade på varandra och började viska sinsemellan: Vi måste hitta på något så att han tror att han blir botad. Till slut, lyfte de sina huvuden och den äldste av dem sade:

– Jo, så här är det: Någonstans långt borta, på ett berg, växer ett äppelträd som ger underbara frukter. Om kungen äter ett av dessa äpplen, skulle han aldrig mer drömma otäcka drömmar.

– Skaffa mig genast de där äpplena, sa kungen och stampade i golvet.

De vise männen bockade sig artigt och sa att de skall skicka iväg en ryttare för att hämta dem. De gick ut ur palatset. Men de har aldrig skickat iväg någon att hämta äpplen, för det fanns inte ett sådant äppelträd. De bara låtsades att de har gjort det.  Efter tre dygn återvände de vise männen. En av dem hade en påse med stora mustiga äpplen i sin hand. De serverades på ett jättestort fat framför kungen. Kungen satt redan färdig med servetten under hakan. Och vilken måltid det blev! Kungen åt upp alla äpplena med skal, skrott och kärnor. Sedan blev han buren direkt till sin säng. Åtta tjänare bar honom till sängs.  Nu kan jag sova lugnt igen! tänkte han.

Under natten drömde kungen den hemska drömmen igen! Han drömde att en stor flod delade landet i två halvor.  När han vaknade tittade han omkring sig och såg att den lilla musen var borta! Buren var tom och uppe på den satt en koltrast.  Då tänkte kungen: Det måste vara den som kom med drömmen denna gång! Kungen grep den svarta fågeln och satte den i en fågelbur. Sedan kallade han de tre kloka männen till sig igen. Han visade dem fågeln och sade:

– Ni måste göra något så att jag slipper ha mardrömmar varenda natt.

De vise männen tittade på fågeln. De tittade på varandra. De tittade på kungen och de tittade på varandra igen. Under tiden ställdes en stor frukostbricka framför kungen. De vise männen viskade en lång stund sinsemellan: De måste vara så att kungen hade ätit för många äpplen kvällen före, sa den ena. Därför hade han orolig sömn, sa en annan. Men ingen vågade säga detta till kungen för de var rädda för honom.  Till slut, lyfte de sina huvuden och den näst äldste av dem sade:

– Jo, så här är det: Någonstans långt borta finns en liten sjö. På sjöns botten  ligger värdens härligaste snäckor. De är blåa till färgen och den som lägger örat till en av dessa snäckor kommer att drömma vackra drömmar.

– Åh, skaffa mig genast en av dessa snäckor, ropade kungen.

De vise männen gjorde precis som första gången. De låtsades att man har ridit långt bort för att hämta snäckorna. Efter tre dygn kom de tillbaka. De hade med sig en liten ask. Kungen öppnade asken och inuti den såg han  två blåa snäckor! Meningen var att kungen skulle välja en av de, men      han kastade sig över dem, tog båda två och sprang in till sitt sovrum. Han stängde alla fönster så att larmet från barnen utanför inte skulle störa honom. (Det låg en skolgård där, mittemot kungens palats) Sedan satte han sig bekvämt i sin fåtölj och lyfte snäckorna till örat.  Först hörde han ingenting. Han tryckte snäckorna närmare öronen. Efter en stund tyckte han att det hördes en slags sus som liknade en melodi.  Nu visste kungen att han kom att drömma vackra drömmar, för han hörde snäckornas musik. Så lade kungen snäckorna tillbaka i asken och sedan gick och lade sig för att sova.

Under natten hade kungen hemska drömmar igen! Han drömde att den stora floden dränkte honom. När han vaknade såg att koltrasten var borta! Buren var tom, men uppe på den satt en liten vit duva. Kungen tog sig för nattmössan. Han hoppade upp ur sängen och ropade efter sina kloka män. Ni förstår hur arg var han. Helt galen:

– Det är alldeles på tok, ropade han. Nu har jag drömt den hemska drömmen igen! Fast jag har magen full av äpplen och öronen fulla av snäckans musik! Ni ska se till hädanefter jag bara drömmer vackra drömmar, annars är det ute med er alla! Ni får sparken allihopa!

De tre vise männen tittade på den vita duvan. De tittade på varandra. De tittade på kungen och de tittade på varandra igen. Under tiden gav kungen order att även den vita duvan skulle fångas. De vise männen viskade en lång stund sinsemellan.  Till slut sade den yngste av dem:

– Jo, så här är det: Någonstans långt borta i en liten by, finns en flöjt, som ingen människa har spelat på. Det sägs att den som gör det kommer att drömma bara vackra drömmar.

– Jamän, skaffa hit den där flöjten, ropade kungen.

De vise männen bockade sig artigt och sa att de genast skulle iväg för att hämta den. De gjorde det inte, utan de höll sig gömda under tre dygn.  Sedan återvände de och en av dem hade en ask som han överlämnade till kungen. Kungen öppnade asken och inuti den fanns det  en träflöjt!

– Kommer jag verkligen att drömma vackra drömmar nu? frågade kungen misstänksamt.

– Så sant som vi sitter här, svarade de vise männen och smög iväg så fort de bara kunde.

Kungen skyndade till sitt sovrum. Han förde flöjten till läpparna.  En fin klang hördes. Han spelade en lång stund på sin flöjt. Sedan lade kungen flöjten tillbaka i sin ask och tänkte: Nu kan jag äntligen sova lugnt igen. Och vet ni vad? Kungen sov hela natten och han drömde inte längre den hemska drömmen.  Han drömde att han låg i en båt och flöt på ett stilla flytande vatten. Båten gungade på flodens vågor och han spelade på sin flöjt. Och han var så glad. På flodens båda stränder gick människor och spelade på liknade instrument.

På morgonen, när han vaknade hörde kungen samma flöjtklanger. Ett tag trodde han att han drömde fortfarande. Sedan förstod han att han var vaken. Men  varifrån kom flöjtklangerna då? Kungen tittade omkring sig.  Först såg han den vita duvan. Den var kvar där i sin bur. Och den var levande! Men den kunde inte spela för duvan hade ingen flöjt.  Sedan lyssnade han om det var någon i rummet bredvid som spelade. Nej, det var ingen av tjänarna i palatset som spelade. Till slut tittade han mot fönstret. Han reste sig upp och gick fram till det.

Då såg han att det var barnen från skolgården mittemot som sprang omkring och blåste i något som liknade rör. När han tittade närmare såg han att de hade alla likadana flöjter som hans. Kungen var inte glad att se detta. Han ville att bara han skulle drömma vackra drömmar. Han bestämde sig att gå ut och samla alla flöjter från barnen. Kungen störtade ner för trapporna, sprang genom alla salarna, förbi portvakten och ut på gatan.

Då  hände något märkligt:  jorden började skaka och en djup spricka öppnade sig precis där kungen stod. Sprickan blev bredare och bredare. Det blev så mycket damm runt omkring att man varken kunde se eller höra något. Efter en stund, när dammolnen lättade, syntes att marken var delad i två halvor!  Mellan de två delarna låg nu en stor ravin. På den ena sidan låg kungens palats och på den andra låg barnens kola. Ovanför klyftan flög en duva, men kungen sågs ingenstans. Han var försvunnen! Sedan hände en annan märklig sak:  uppifrån berget började det forsa vatten i den stora ravinen. Den fylldes med vatten och på så sätt formades en stor flod. Efter ett tag byggde människorna en bro över floden för att binda ihop palatset och förskolan.

Ännu idag rinner den stora floden där. Den kallas Donau. Under tiden har människorna byggt flera broar över Donau. Stora, långa broar. De fick olika namn. Dessa broar ligger mellan olika delar i samma stad. Ibland förenar de två olika städer eller till och med två olika länder. Två av dessa länder heter Rumänien och Bulgarien. Den bro som ligger mellan dem förenar två städer (Giurgiu och Ruse) den och heter Vänskapens bro.  

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta