Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Dags för spöken!

Snickaren som inte var mörkrädd
Det var en gång en snickare som sa
att han aldrig var mörkrädd.
En dag kom han till en gård
där en man nyligen dött.
Där skulle snickaren göra en likkista.
Den döde låg i ett rum på vinden
och snickaren stod och arbetade med kistan i samma rum.

En dräng som arbetade på gården bestämde sig för att skrämma snickaren.
På kvällen när snickaren var nere i köket och åt
smög drängen upp på vinden.
Liket låg på en bräda.
Nu flyttade drängen på den döde
och la kroppen i kistan som nästan var klar.
Så la han sig själv på brädan
och drog ett stort vitt lakan över sig.

Snart var snickaren tillbaka på vinden
och började göra locket till kistan.
Med en liten duns föll drängens ena arm ner från brädan och hängde mot golvet.
Snickaren gick bort till brädan,
lyfte upp och la tillbaka armen.
Efter ett tag föll armen ner igen.
Snickaren sa för sig själv:
– Konstigt! La jag inte upp den bättre.
Så gick han bort och lyfte upp armen igen.

Efter ett tag satte sig drängen upp på brädan med lakanet över sig.
Och då, samtidigt, satte sig liket i kistan också upp.
Snickaren skrek av skräck,
slängde hammare och spik ifrån sig
och rusade nerför trappan.
Men drängen kom inte efter.
Folket i huset blev lika rädda som snickaren
när de fick höra vad som hade hänt.
Ingen vågade gå upp på vinden.

Det dröjde en lång stund.
Men till slut kom drängen ner.
Han var alldeles blek och svag.
Han kunde knappt gå,
utan hasade sig nerför trappan.
Dagen efter dog han.

text: Per Gustavsson

bild: Per Gustavsson

Berättelsen är hämtad ur vår bok Gastar och gengångare. Alfabeta 2012.

Finns att köpa på Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Jätten Finns sten

Den bekante Jätten Finn har kastat sten mot många kyrkor. Häromdagen berättade jag sägner på ett äldreboende i Tollarp. Då passade jag på att leta rätt på den sten som Finn en gång kastade mot Västra Vrams kyrka. Ja, han blev rasande när han hörde kyrklockorna ringa. Som vanligt missade han kyrkan och stenen hamnade uppe på Linderödsåsen ovanför kyrkan. Som ni ser av bilderna gick stenen sönder när den slog i backen. Den måste ha varit ofantlig stor. Vill du leta rätt på platsen hittar du stenen på koordinaterna N 55° 55.088 E 013° 57.418.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jätten Finn gjorde också själv utflykter till norra Skåne för att hämta grus och sten för att försöka begrava Lunds domkyrka. Hålet efter en sådan utfärd kallas i dag för Bosarpssjön och ligger i Häglinge socken lite söder om Hässleholm. Men säcken med grus gick sönder och allt rann ut på vägen till Lund och skapade höjder och backar.
Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips

Arkivarien och folklivsforskaren Göran Sjögård ny gästbloggare

Vi är mycket glada över att Göran som förestår Folklivsarkivet i Lund vill vara gästbloggare de kommande veckorna. Vi har mycket värdefullt att lära av folklivsarkiven, som är en skatt för alla berättare. Här en kort presentation.

Göran Sjögård har arbetat på Folklivsarkivet i Lund sedan 1979 och utnämndes till arkivarie vid Lunds universitet 1991. Han har deltagit i Folklivsarkivets alla verksamhetsområden, dokumentation, arkivering och service. År 1989 tog han initiativet till att datorisera registren och har sedan dess haft huvudansvaret för digitaliseringen som numera är inriktad på bild- och textdokument. År 1990 avlade han en licentiatexamen på en avhandling med titeln Med ljus och lykta, människan och ljuset från bondesamhälle till industrisamhälle. Forskningsintresset är inriktat på förhållandet människa och teknik.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Kungligt besök igen

7 mars 2012 skrev Hilde Persson här på bloggen om när hon fick kungligt besök. Trots att jag är republikan, får jag erkänna, att jag gärna hoppats på att få ett liknande besök. Och nu på morgonen var han där, satt lite omskakad på en stol på altanen. Kan inte låta bli att visa den här bilden. Och jag blev lika glad när han flög iväg, oskadd, efter att ha flugit mot glasrutan.

När fåglarna valde en kung

För mycket länge sedan skulle fåglarna välja en kung. De kom överens om att den som kunde flyga högst skulle bli kung.

Den väldiga örnen tänkte att det där skulle bli en lätt sak för honom. Han flög högre och högre och ännu högre. Snart såg han alla andra fåglar under sig. Då örnen kommit så högt han ville ropade han:

– Jag är högst! Jag är kung!

Men en liten fågel hade gömt sig bland örnens ryggfjädrar. Nu kröp den lille fågeln fram och flög ännu lite högre.

– Jag är högst, ropade han med en svag röst.

Så blev den lille fågeln kung över all fåglarna. Än i denna dag kallas han för kungsfågeln.

 

1 kommentar

Under Att berätta

Studiebesök

Sagomuseets arbete tilldrar sig stort intresse. I veckan besökte 20 personer från Skånes hembygdsförbund museet för att studera hur vi använder ny teknik för att lyfta fram gamla berättelser. De fick naturligtvis också en engagerad guidning genom Sagomuseet. Här syns några skugggestalter undersöka skattgömman på Högarör.

En vecka tidigare hade landsbygdsenheten i Västra Götaland och småföretagare i länet gästat oss. Med hjälp av gps letade vi efter en cache på den gamla galgbacken i Hamneda och resan avslutades sedan med besök på Bolmarö säteri.

Vi delar gärna med oss av våra erfarenheter och i gengäld lär vi känna trevliga människor och får del av deras kunskap.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Trollen i Korpeboberget

För några dagar sedan vandrade jag i Korpebobergs lövskogar söder om Marbäck. Min ciceron var Gunilla Hållander-Andersson som bor vid naturreservatet. Gunilla har läst högskolekursen i muntligt berättande i Ljungby och är djupt intresserad av bygdens kulturhistoria. På Dialekt- ortnamns- och folklivsarkivet har hon letat rätt på sägnerna från Marbäck.

Vi gick upp på Korpebobergets torp och skådade ut över Åsunden och stora delar av Marbäcks socken. Det var en disig förmiddag, men vidunderligt vackert. Vi njöt av tystnaden och det storslagna landskapet.

Annat var det förr i tiden. För då bodde trollen inne i berget. Den här berättelsen har jag fått av Gunilla. Den tecknades upp 1937 och det är Gustaf Stolt, född 1866 i Marbäck som berättar.

I motsats till jättarna som aldrig talas om hade mer än ett barn hade trollen många, hela kullar med trollungar sägs det. Trollen sades ha långa armar, krikiga ”haser”, öron som hängde nedåt som på en hund, stora näsborrar så en kunde köra in en knytnäve i vart och ett av dem, stora runda magar som en femtikannes brännvinskutting. Kvinnorna hade stora hängande bröst som lågo i knät på dem då de sutto och halvvägs släpa på backen när de gingo. Så har åtminstonde farfar beskrivit de troll som bodde i Korpebobergen och så har jag hört andra talat om att trollen för det mästa såg ut . Bort i Vistabergen på andra sidan sjön fanns det även troll.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

I Grönahög

I tre veckor har jag vistats i Grönahögs socken söder om Ulricehamn. Jag har lärt känna Snygga-Johan, torpare Bäckman, smeden i Kvarnared, den vackra frun i Jälmån och inte minst Björnsjöfrua. Med hjälp av den topografiska kartan har jag gått upp till Högaberg, vandrat ut på Komosse och funnit Klockehåla vid kyrkan.

Det är i fantasins värld jag har vistats i socknen. På natten när jag har vaknat och inte kunnat sova har jag berättat sägnerna från Grönahög för mig själv. I måndags besökte jag Grönahög i verkligheten.

Jag åkte i god tid hemifrån för att kunna göra några stopp och känna in mig i trakten. Jag stannade vid Åremma kvarn i Ölsremma socken, grannsocknen, där jägare med det trettonde skottet träffade en trollhare vid Mörke gård. Kyrkorna i Ölsremma och Grönahög var låsta, men jag kikade in genom fönstren och vandrade på kyrkogården. I Grönahög kunde jag konstatera att Klockehåla var kvar. Till min glädje fann jag ett litet oansenligt anslag vid vägen som berättade om jättekastet mot kyrkan och den sjunkna kyrkklockan. Berättelsen lever!

Äntligen var det då dags att berätta i den lilla vackra och välskötta bygdegården i Köttkulla. Ja, så heter byn. Bilarna kommer i en strid ström och plötsligt är det över 50 personer som kommit för att lyssna. Vem är jag, som tror mig om att berätta traktens sägner för människor som levt här i hela sitt liv? För människor som hört historierna berättas av en far eller mormor med djupa rötter i bygden? Jag som aldrig tidigare varit i Grönahög och inte ens hade hört talas om socknen, när jag för ett halvår sedan blev ombedd att komma hit.

Men jag känner att det är berättelserna som är viktiga. Jag är bara en katalysator, som kanske kan bidra till att väcka minnen, lyfta fram delvis glömda historier och kanske bjuda på några helt okända. Och framförallt skapa en trivsam stund, en roande stund. Än idag kan de här gamla sägnerna underhålla, skapa gemenskap och kanske stolthet över en bygd och dess historia.

Efteråt är jag glad. Jag har haft en härlig kväll. Publiken hjälpte fram berättelserna. Tack! Stämningen blev så fin att berättelserna räckte en och en halv timme. Med en rejäl kaffepaus i mitten, då killarna i bygdegårdens styrelse bjöd på kaffe och rejäla mackor.

Per Gustavsson

PS Den ambitiösa arrangören Ulricehamns bibliotek, som medvetet anordnar kulturkvällar på små orter, som knappt finns på kartan, är också värda en eloge. Också Dialekt-, ortnamns- och folklivsarkivet i Göteborg som alltid är så hjälpsamma när en besökare letar efter lokala sägner.

1 kommentar

Under Att berätta

Ur bokhyllan: Jubelfesten i Blåkulla

I mitten av 1800-talet kom det ut en liten skrift med titeln Jubelfesten i Blåkulla. Det är inte som man först kan tro en skildring av folktron kring häxsabbaten. I själva verket är det en nykterhetsskrift som använder sig av den traditionella folktron för att propagera för nykterhet. Och det gör den genom att måla upp en skräckskildring av vad som väntar drinkarna.

Den okände författaren använder sig av ett fiktivt vittnesmål från de stora trolldomsprocesserna på 1600-talet. En 13-årig flicka berättar om sitt besök Blåkulla och de hemskheter hon varit med om. Djävulen arrangerar en jubelfest, precis som det i Sveriges arrangerades en jubelfest 1693 med anledning av 100-årsminnet av det viktiga Uppsala möte, där svenska kyrkan preciserade sin trosgrund.

Djävulen firar sin jubelfest till dens ära som uppfunnit brännvinet. Det var en munk hävdade djävulen  ”och han skall genom sin uppfinning mera föröka mitt rike än Luther skall förminska det”.

Djävulen öppnar den ena väggen i den stora salen och flickan får se en bonde som dött efter att ha druckit en flaska brännvin, folk som blivit galna av brännvin, slagsmål på lekstugor och krogar, en rik som supit upp sin förmögenhet och får spö som straff för begångna inbrott. Djävulen målar upp en bild av ett framtida Sverige där det blir svårt att hitta någon som inte super.

Festen avslutas med ett fyrverkeri ”vari deras själar, som supit ihjäl sig, brunno som Bengaliska eldar”.

Skriften slutar:

Det förmäles, att Domstolen af detta wittnesmål blifwit så bestört, att den beslutit att det skulle utgå ur protokollet, och att detta är orsaken hwarföre det hittills endast genom minnet från far till son fortplantats till wåra tider.

Per Gustavsson

Mitt exemplar av skriften trycktes av Södergrens tryckeri i Wexjö 1852.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Snibe stua

Äntligen kom jag då iväg till Snibe stua. I många år har jag läst om jätten och jättekäringen högt uppe på Hallandsåsen som slungade sten mot kyrkorna på Laholmsslätten och kyrkan i Rya vid Örkelljunga. Träffprocenten var dålig, ja obefintlig, så kyrkklockorna klämtar än i denna dag. Och stenarna ligger förstås kvar i trakten. Sibe stua är en magnifik samling av stenar med små grottor och gångar. Fantasieggande och vackert beläget i bokskogen, nästan precis vid den gamla länsgränsen mellan Skåne och Halland.

Sägentraditionen spretar, så som populära berättelser ibland gör.  Sibe avser ibland jätten och ibland jättekäringen. Hon som annars benämns Kitta. Ibland kan det avse ett troll som troligtvis flyttade in efter jättarna.

Ett litet bimotiv är förklaringen till näraliggande byn Fasalts namn. Jättekvinnan Snibe eller Snipan spann flitigt. Det hördes ända till Fasalt och människorna där förfasade sig över jättarna och trollen. Det sägs att märkena efter spinnrocken ännu syns i Snibes stua.

Hitta dit? Leta upp Skåneledens sträckning och i närheten av byn Hällede hittar du stuan.

Koordinater: N 056°19,827 E 013°12,228

Per Gustavsson

Utsikt från Hallandsåsen på väg till jättestugan

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Också en tradition

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner