Författararkiv: Per Gustavsson

I mitten av 1800-talet kom det ut en liten skrift med titeln Jubelfesten i Blåkulla. Det är inte som man först kan tro en skildring av folktron kring häxsabbaten. I själva verket är det en nykterhetsskrift som använder sig av den traditionella folktron för att propagera för nykterhet. Och det gör den genom att måla upp en skräckskildring av vad som väntar drinkarna.

Den okände författaren använder sig av ett fiktivt vittnesmål från de stora trolldomsprocesserna på 1600-talet. En 13-årig flicka berättar om sitt besök Blåkulla och de hemskheter hon varit med om. Djävulen arrangerar en jubelfest, precis som det i Sveriges arrangerades en jubelfest 1693 med anledning av 100-årsminnet av det viktiga Uppsala möte, där svenska kyrkan preciserade sin trosgrund.

Djävulen firar sin jubelfest till dens ära som uppfunnit brännvinet. Det var en munk hävdade djävulen  ”och han skall genom sin uppfinning mera föröka mitt rike än Luther skall förminska det”.

Djävulen öppnar den ena väggen i den stora salen och flickan får se en bonde som dött efter att ha druckit en flaska brännvin, folk som blivit galna av brännvin, slagsmål på lekstugor och krogar, en rik som supit upp sin förmögenhet och får spö som straff för begångna inbrott. Djävulen målar upp en bild av ett framtida Sverige där det blir svårt att hitta någon som inte super.

Festen avslutas med ett fyrverkeri ”vari deras själar, som supit ihjäl sig, brunno som Bengaliska eldar”.

Skriften slutar:

Det förmäles, att Domstolen af detta wittnesmål blifwit så bestört, att den beslutit att det skulle utgå ur protokollet, och att detta är orsaken hwarföre det hittills endast genom minnet från far till son fortplantats till wåra tider.

Per Gustavsson

Mitt exemplar av skriften trycktes av Södergrens tryckeri i Wexjö 1852.

Lördag 7 juli är det vernissage för Kjell Sundbergs utställning på Galleri Pictor i Munka Ljungby. Han visar nya bilder, bland annat inspirerade av sagan om Sigurd Fafnersbane och den danska sagan Gullfågeln, som finns med i Sven Grundtvig samling av Danska folksagor, som utkom i Sverige 1884. Läs mer om utställningen här. Nedan följer en text som jag skrev till Kjell Sundbergs förra stora utställning i Huskvarna.

En elefant med lysande röda tånaglar cyklar elegant och glatt, tillsynes viktlös, på sin enhjuling. Den förälskade mannen släpper cykelstyret och jonglerar med åtta hjärtan. Kärleksparet vägrar vinter och sitter i frostigt landskap vid vakens kant med fötter och ben i vattnet där näckrosorna blommar.

I Kjell Sundbergs bildvärld blir fantasi och drömmar till tydlig verklighet. Det är som om konstnären vill mana oss att, trots vår mänskliga bräcklighet, rädsla och tillkortakommanden, iscensätta det liv vi verkligen vill leva. Det går! Tyngdlagarna är till för att upphävas. Bojorna till för att sprängas! Kärleken till för att förverkligas! Glädjen till för att upplevas!

Kjell Sundbergs konst är en berättande konst. Det händer alltid något i hans bilder och vi kan ana oss till både tidigare skeenden och framtida händelser och bilden växer ut till en hel liten berättelse. Det är inte så konstigt att han i sitt konstnärskap inspirerats av berättare såsom Gustaf Fröding, Evert Taube, Birger Sjöberg, Dan Andersson och Torgny Lindgren. Bildsatta dikter är ett bra ord för en del av Kjells målningar och litografier. Det är folkkära dikter han målar fram. Det är igenkännandets glädje. Vi har läst dem, kanske för länge sedan i skolan, eller hört dem sjungas. Men samtidigt har de en omisskännlig prägel av Kjell Sundbergs egen bildvärld. Målarens eget möte med kända dikter och berättelser bjuder oss nya infallsvinklar och upptäckter.

Kjell Sundberg är som en traditionell muntlig sagoberättare. Sagoberättaren var inte experimentell, utstuderad originell och nerrivande. Nej, hans uppgift var att förmedla ett hundraårigt, ja tusenårigt berättarstoff som rymde människors tankar, fantasier och livserfarenheter. Men det var inte ett mekaniskt återberättande, då hade berättelserna snart förlorat sin kraft och snart dött. Varje berättare satte själv sin prägel på det traditionella stoffet, tog bort och nydiktade i samma ögonblick. En fängslande sagoberättare formade sin historia utifrån sin egen berättarförmåga och sina egna livserfarenheter, men berättelsens kändes igen av lyssnarna. Så berättades sagorna gång på gång, förändrades inom sin givna struktur och skulle ha fortsatt att förändras in i vår egen tid om inte den muntliga kulturen förlorat sin roll i samhället och sagorna blivit nedskrivna.

En muntlig berättare skapar inte en text i lyssnarnas huvud utan bilder. Den som lyssnar ser vad som händer i berättelsen. Kjell Sundberg delar med sig i sina bilder av vad just han ser när han hör dikter och berättelser.

Som sagoberättare i bild är det naturligt att Kjell Sundberg mer och mer inspirerats av den muntligt berättade sagan och sägnen, i synnerhet den småländska. Tillsammans med Mia Einarsdotter är Kjell ansvarig för den konstnärliga gestaltningen på Sagomuseet i Ljungby av den folkliga berättartraditionen. Målningar, skulpturer, textilier, färg- och ljussättning bildar en både spännande, fantasieggande och vacker helhet som väcker både lust och kärlek till folkdiktens sagor och sägner. Sagosamlingen Den förtrollade pisspottan (Rabén & Sjögren 2001) rymmer hans säregna och vackra bildtolkningar av svenska folksagor.

Kjells bilder är också en hyllning till den lekande människan. I bilderna finns en äkta barnslighet och lekfullhet som i grunden är djupt allvarlig och rent av nödvändig för att vi ska bli hela människor. Det gäller i hög grad hans skulpturer som på senare år alltmer tagit form av skåp med luckor och titthål. Så nu är det bara att öppna luckorna till Kjell Sundbergs fantasier och se vad som rent konkret döljer sig bakom skåpens stängda dörrar. Möter du sagans groda, passa då på att pussa den.

Per Gustavsson