Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Bröderna Grimm, Reuterdahl och Julläsning för barn

I januari skrev jag om att det i år är 200 år sedan Bröderna Grimm publicerade första delen av sin sagosamling Kinder- und Hausmärchen. Jag tycker att jubileumsåret har gått ganska spårlöst förbi, åtminstone i Sverige. Beror det på att folksagor har blivit läsning för barn. Som bekant värderas barnböcker lägre rent litterärt sätt än vuxnas. Det räcker att se på den bristfälliga bevakningen av nyutkommen barnlitteratur i tidningarna.

JulläsningI Sverige utkom många Grimmsagorna som små billiga folkböcker, riktade till vuxna. Den som först bearbetade en del av sagorna för svenska barn var Henrik Reuterdahl, som senare blev  ecklesiastikminister och ärkebiskop. 1837 och 1838 gav han ut de två böckerna Julläsning för barn. I förordet till första årgången skriver han att ”det äventyrliga giver… barnet något att undra på, något att glädja sig över…”.  Glädje, spänning blev här lika viktig som moral och fostran.

I den första samlingen hittar vi bland annat Hans och Greta, Fru Holle och Stadsmusikanterna från Bremen. I andra samlingen Den tappre skräddaren, Kung Trastnäbb, Törnrosa, De sju korparna och ytterligare åtta sagor.

I sina memoarer skriver Reuterdahl att hans Julläsning köptes och lästes mest av alla hans skrifter. Det säger något om barns längtan efter rolig läsning. Det behovet uppfyllde Bröderna Grimms sagor med råge. Jag är övertygad om att de också gör det idag. De flesta är fortfarande okända för både barn och vuxna.

Jag inspirerades till det här inlägget av Lena Kårelands artikel om Bröderna Grimm i Svenska Dagbladet 2 december. Det är en bra sammanfattning av deras liv och gärning och den tidigaste sagoutgivningen i Sverige, men också med tankar om hur synen på folksagor har skiftat under århundradena.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Litteratur

Snorres Konungasagor

I skolan fick jag lära mig att Olof Skötkonung döptes vid Husaby källa i Västergötland 1008. Han bidrog till Sveriges kristnande. I Norge regerade samtidigt Olav Tryggvasson, som kristnade stora delar av Norge. Två betydelsefulla konungar som var väl värda att minnas och vördna. Det kommer jag ihåg från skolundervisningen. Och på något sätt har den lärdomen funnits kvar i mig.

Nu läser jag Snorre Sturlassons Konungasagor och förskräcks. Här krigas det, rövas och skändas sida efter sida. Hör här hur den rike trollkunnige bonden Raud behandlas av kung Olav Tryggvasson:

Rau ropade högt och sade att han aldrig skulle tro på Kristus, och utfor i svåra hädelser. Konungen blev mycket vred och förklarade, att Raud skulle lida den svåraste död. Därefter lät konungen gripa honom, binda honom med ryggen emot en stång och sätta en kvale mellan hans tänder för att på det sättet spärra upp munnen på honom. Därpå lät han taga en orm och hålla den framför munnen på honom, men ormen ville icke krypa in i munnen, utan slingrade sig undan, ty Raud blåste emot honom. Då lät konungen taga den ihåliga stjälken av en kvanne och sticka i munnen på Raud, släppte in ormen däri och stack in en glödande järnstång efter den; ormen slingrade sig då in i munnen på Raud och sedan ned i halsen och åt sig ut genom sidan. Där miste Raud sitt liv.

Konungasagor, eller Heimskringla som den också heter, har kommit ut i flera utgåvor i Sverige och har ofta använts för att lyfta fram landets ärorika förflutna och rika historiska tradition.

Idag när jag lyssnar på rapporter om kring och nöd i världen har jag ofta svårt att på djupet förstå hur människor ständigt tar till vapen för att kämpa för sin sak. Förklaringar finns alltid, men ändå, den väpnade vägen har inte visat sig speciellt framgångsrik. Det är lätt att tänka att vi i Norden är fredligare av oss, men Konungasagorna ger en helt annan bild av vår historia. Nu är ju mycket dikt och fantasi, men själva förhållningssättet att makt tas med vapen i hand är tyvärr sant.

Jag tänkte att jag skulle berätta ur Konungasagorna, det är därför jag börjat läsa verket. Om det nu blir en berättelse eller om det blir ingenting, vet jag inte än. Jag läser vidare.

Per Gustavsson

Överst till vänster: Första svenska fullständiga utgåvan 1697, av Johan Peringskiöld.

Överst till höger: Utgåva från 1670 från Per Brahes tryckeri på Visingsö och tryckt av Johann Kankel.

3 kommentarer

Under Litteratur

Sagor och miljöarbete

Häromdagen fick jag ett brev från Andreas Kornevall som ville beställa min och Sagomuseets bok När träden valde kung. Små sagor, sägner och ramsor om träd och buskar. I Storbritannien, där han bor, använder han sagor i sitt natur- och miljöarbete. Jag bad honom berätta lite om sitt engagemang. Så här skriver han:

Jag heter Andreas Kornevall, utlandsvensk sedan 1986.  Har rest runt mycket och bott på många olika platser.  Just nu arbetar jag med fokusering på ekologisk integritet och restauration – planterar träd och vildblommor på nergångna platser med hundratals skolor i Storbritannien: www.earthrestorationservice.org

Myter sitter i hjärtat av ekologin, jag använder gamla myter och sagor för att få igenom fakta om våran planet och ekologiska situation.

Jag är en av grundarna till minnesplatsen Livröset – en minnesplats på Djurgarden i Stockholm for alla utrotade djur.  Det första Livsröset byggdes i England på Mount Caburn, i East Sussex, nära där jag bor: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Life_Cairn

När jag använder siffror och statistik med barn i skolor så går information in i ett öra och ut i ett annat, det blir vad de gamla grekerna kallar for mycket ”Logos” – en objektiv föreställning utan personliga känslor – det är världen av lagar och bokföring.  Inom miljön idag styrs vi mycket av ”Logos”.  Men ”Mythos” var anatemat och det talande, känsliga språket – det är detta som har gjort att jag studerar mytologi och går runt och bär på berättelser i ryggsäcken och har blivit en berättare av något slag.  Barnen lyssnar tyst, så jag tror att de funkar.

På organisationens hemsida kan du läsa sagor som Anders har skrivit.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Ormbunken blommar på midsommarnatten.

Häromdagen berättade Daniel Onaca om Mjölnarens son och ormbunkens blomma. Då kan det ju passa att publicera en liten berättelse ur den svenska sägentraditionen och folktron om ormbunken. Den återfinns i min lättlästa bok Midsommar, historier om kärlek och trolldom från 1997. Berättelsen bygger på sägner upptecknade av Eva Wigström och Elias Grip. En bra sammanfattning av folktron kring skatter och ormbunken, med internationell utblick, finns i Tobias  Nordlinds bok Skattsägner, 1918. I Bengt af Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend har sägentypen beteckningen R171 och där hittar den vetgirige fler referenser.

Ormbunken blommar på midsommarnatten.
Precis klockan tolv på natten slår den ut.
Blomman är vacker och lyser som en stjärna.
Den som plockar blomman
får alla sina önskningar uppfyllda.
Hon kan också göra sig osynlig.
Men man måste vara alldeles tyst
när man plockar blomman.
Man får varken prata eller skratta.

En pojke gick en vacker midsommarnatt iväg
för att plocka ormbunkens blomma.
Klockan tolv fick han se en massa ormar.
Pojken tyckte det var otäckt
men han stannade ändå kvar vid ormbunken.
Plötsligt kom tjurar med stora horn rusande,
följda av en mängd andra vilddjur.
Nu blev pojken verkligen rädd.
Men han stannade kvar,
trots att han skakade i hela kroppen.
Han var fast besluten att plocka blomman.

Blomman slog ut.
Men just som pojken tänkte plocka den
kom en liten höna.
Den drog på ett stort hölass.
Pojken blev glad att det hemska var slut.
Han skrattade till
för det såg så löjligt ut med hönan.
Det skulle han aldrig ha gjort.
I detsamma försvann blomman
och ormbunken stod där som vanligt.

En annan pojke råkade ut för något märkligt.
På midsommarnatten gick han över en äng.
Utan att han märkte det,
föll en ormbunksblomma i hans ena sko.
När han sedan kom fram till sina kamrater
och pratade med dem,
kunde de inte se honom.
Han hade blivit osynlig.

Först när han klädde av sig för att i sängen
blev han synlig igen.

Den som vill plocka ormbunkens blomma
måste vara modig.
Men det räcker inte bara med mod.
Man måste också ha tur,
för ormbunken blommar bara en gång
vart hundrade år.

Per Gustavsson

bild: Boel Werner

Boken Midsommar är slutsåld, men sägnen ingår också i samlingsvolymen Skatten i berget, som finns att köpa på Sagomuseet. Sagopmuseet säljer också Klintbergs sägenförteckning.

4 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Flickan som inte trodde på spöken

Nu är Halloween och spökenas natt. Många menar att det här med spöken och gastar bara är fantasier och påhitt. Då kan det passa att avsluta den här lilla miniserien med spökhistorier på bloggen med en historia om en flicka som absolut inte trodde på spöken. Fler spökisar kan du lyssna på i Sagommuseets Berättarskatten.

En flicka trodde inte alls på gastar och gengångare.
Hon hade enkla förklaringar till det som kallas för spökerier.
Att det hördes konstiga ljud från gamla hus var väl inte så konstigt.
Virket i gamla trähus rör sig när det blir kallt och när det bli varmt.
Då knäpper det och låter underligt.
Konstiga ljud uppe på vinden
är bara möss som springer omkring
och fladdermöss som flyger.

Att det finns en vit fru på ett slott är inte heller konstigt.
Salarna är stora och korridorerna långa.
Är man mörkrädd är det kusligt att gå i ett slott om natten.
Då är det inte underligt att man inbillar sig en massa saker
och ser sådant som inte finns.
Det kanske bara är en gardin som fladdrar
när vinden drar genom springorna i väggen.
Att saker försvinner spårlöst är vanligt.
Vi glömmer var vi lagt nycklar, glasögon och annat.
Då är det lätt att skylla på ett spöke.

Annat är bara drömmar.
Just i det ögonblicket när man vaknar
kan det vara svårt att skilja på vad som är dröm och verklighet.
Då kan man få för sig att en skepnad står vid sängkanten.

Ja, så tänkte den här flickan.
– Förresten, sa hon, är mycket bara bus.
Folk älskar att klä ut sig till spöken och skrämma sina vänner.

En kväll var hon på väg hem.
Då fick hon se en vit varelse komma emot henne.
Hon blev snarare arg än rädd
och när skepnaden kom närmare såg hon
att det var en karl svept i ett stort vitt lakan.
Han försökte skrämma henne.
Men det gick inte.
Flickan ryckte till sig lakanet
och utan att vända sig om en endaste gång fortsatte hon raskt hem.
Men då hon kom in i huset,
sa hennes syster att lakanet luktade lik.
Flickan stoppade lakanet i soptunnan.

Den natten vaknade flickan av att husdörren for upp med en smäll.
Snart hörde hon fotsteg i trappan.
Vem var det som kom?
Alla i huset låg ju i sina sängar och sov.
Underligt att någon var uppe så här sent.
Fotstegen stannade utanför dörren till flickans sovrum.
Så gick dörren till sovrummet upp
och med ens blev det kallt och fuktigt i rummet,
som i en gammal matkällare.
En kylig vind svepte igenom rummet och ryckte till sig flickans lakan.
När lakanet for ut genom dörren hörde flickan ett ihåligt skratt:
– Ha, ha, ha! Ha,ha, ha!
Du tog min vita svepning, nu tar jag din.
Nu ska du få känna på en gastakyss och en gastakram!

Flickan låg där alldeles naken i sängen.
Hon brukade sova utan nattlinne.
Det blev hennes räddning,
för nakenhet skyddar mot spöken.
När spöket upptäckte att flickan låg naken i sängen
kunde han inte göra henne illa.

Samtidigt som dörren slog igen
hörde flickan hur någon skrattade och ropade:
– Ha, ha, ha! Ha, ha, ha! Hon tror att spöken inte finns!

text: Per Gustavsson, pergustavsson.nu

bild: Per Gustavsson, pergustavsson.se

Ur vår bok Gastar och gengångare, Alfabeta 2012

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Syndabördan

En man som hette Per Svensson hade gjort en flicka med barn.
Han var ung och ville inte gifta sig än
och han ville absolut inte bli pappa nu.
Han övertalade flickan att ta bort barnet.
Per skaffade gift och gav det till flickan.
Men hur det nu var tog flickan för mycket av giftet och dog.
Per blev alldeles olycklig,
för han hade ju tyckt om flickan
och så här skulle det inte ha gått.

Till råga på all olycka, bad flickans föräldrar,
att Per skulle köra kistan till kyrkogården när begravningen skulle ske.
Per kunde inte säga nej.
Det hade verkat underligt.

När begravningen var över körde Per hem med häst och vagn.
Då satt den döda flickan bredvid honom på kuskbocken.
På kvällen när han skulle lägga sig
kröp den döda ner bredvid honom under täcket.
Varenda kväll den sommaren,
när solen gick ner,
kom flickan till Per.
Varenda natt låg hon bredvid honom i sängen.
Per frös och huttrade.
Det var kallt och rått och fuktigt i sängen.
Per blev stel i armar och ben, ja i hela kroppen.
Han sov knappt någonting.
Om han väl somnade,
drömde han istället hemska mardrömmar.
På dagarna gick han omkring som i dimma.
Han åt dåligt, maten smakade inte gott
och han blev bara magrare och magrare.
Per var alldeles förtvivlad
och folk sa
att det var nästan som att se ett levande lik vandra omkring.
De frågade Per hur det var fatt.
Per kunde förstås inte säga som det var utan svarade bara:
– Det är inget särskilt.
Jag sover bara lite dåligt.

Till slut stod han inte ut längre.
Han gick till en klok gumma
som brukade hjälpa folk när de var sjuka eller hade bekymmer.
Per berättade allt för henne.
Hon sa att det bästa han kunde göra
var att gå till flickans grav och be om förlåtelse.

– Om du gör som jag säger, sa gumman,
så kanske hon förlåter dig.
Men det är inte helt säkert.
Ser du Per,
det är så att varje människa har ett visst antal levnadsår.
Det är bestämt hur länge vi ska leva när vi föds.
Dör människan innan den utmätta tiden,
får hon ingen ro i sin grav.
Hon går igen som en gengångare
ända tills hon skulle ha dött en naturlig död.
Den här flickan skulle ha levt länge,
om du inte hade gett henne giftet.

– Jag orkar inte ha det så här, svarade Per.
Även om jag ångrar mig och ber om förlåtelse,
blir det kanske ingen ändring.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till
om det fortsätter på det här viset.

Den kloka gumman var tyst en liten stund och sa sedan:
– Jag ska ge dig något
så att du slipper se henne,
även om hon fortsätter att spöka.

Så gav gumman Per en liten påse av skinn.
I påsen var det en bit stål, en underlig liten sten och en bränd träbit.
Gumman sa till honom att alltid bära påsen runt halsen.

Per gjorde som gumman sa.
Han gick till graven och la sig på knä på marken.
Han knäppte sina händer och bad om förlåtelse.
Per bar sedan alltid påsen kring halsen,
både på dagen och på natten.

En dag när han hade tvättat sig
glömde han att ta på sig påsen.
Då var den döda där igen.
Per såg henne
och flickan såg på honom med en sorgsen blick.
Hur konstigt det än kan låta var den ändå kärleksfull.
– Förlåt mig, förlåt mig, bad Per igen.
Kan du inte förlåta mig?

Den döda stod tyst en stund,
liksom hon tänkte över vad Per hade sagt.
Sedan sa hon:
– Jo, jag har förlåtit dig,
men du vet att jag måste gå min tid.
Jag skulle egentligen ha levt i många år till
och du skulle ha dött före mig.
Även om du inte ser mig finns jag där.
Så får du ha det så länge du lever.
Det blir ditt straff här i livet.
Det blir din syndabörda.

Det blev som hon sagt.
Per glömde aldrig mer påsen om halsen
och han såg henne aldrig mer.
Men han kände att hon fanns där.
Vart han än gick fanns den döda i hans närhet.
Det plågade honom nästan lika mycket,
som om han hade sett henne.

Per levde i tio år till.
När han hade dött
bar några karlar kistan med den döde Per till kyrkogården.
Männen sa att kistan först hade varit mycket tung,
mycket tyngre än en kista med en död människa brukade vara.
Precis när de hade kommit in på kyrkogården med den döde
hade kistan blivit lätt.
Det var ju underligt.
Folk sa att Per äntligen hade blivit kvitt syndabördan.
När den försvann vägde kistan med kroppen mycket mindre.
Per hade sonat sin skuld.

Det fanns människor som sa
att de hörde suckar från den dödas flickans grav när Per jordfästes.
Även hon hade äntligen fått frid och ro.
Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Var är ni på domedagen?

På en bondgård arbetade folk med att förbättra vägen
som gick fram till gården.
Det var höst och man körde ut nytt grus på vägen.
Gruset tog man från en liten kulle
där det växte höga björkar.
Gamla människor i byn sa
att det en gång i tiden hade stått en kyrka där.
Men det var för mycket länge sedan, för många hundra år sedan.

Drängarna körde med häst och vagn
och pigorna lassade på gruset.
Det var tungt och arbetsamt.
Plötsligt grävde en av pigorna fram ben och några dödskallar.
Hon blev förstås rädd
och sa att det kanske var sant att det stått en kyrka där.
Att det här var en gammal begravningsplats.
– Vi ska nog inte fortsätta ta grus här.

Men drängarna skrattade åt henne.
Det var väl inget att vara rädd för!
En av drängarna tog spaden och slog till skallarna.
De var så gamla och sköra
att det bara blev små smulor av dem.
Så fick benbitarna följa med i gruset ut på vägen.

En lördagskväll samlades ungdomarna i byn för att dansa på vägen.
Gruset var packat och hårt
och det var lätt att dansa där.
En del satt på sidan av vägen och tittade på.
I pausen mellan två danser, när det var lite tyst,
hördes plötsligt en röst som sa:
– Här ligger vi,
här dansar ni,
men var ni är på domedagen,
det får vi se.

Ungdomarna skingrades och sprang rädda därifrån.
Räddast av alla var pojken som hade slagit sönder de gamla dödskallarna.
Några av flickorna, som hade hjälpt till med körningen av grus, skyndade till bonden
och berättade vad som hade hänt.
Han blev bekymrad och sa:
– Det var illa. Man ska inte oroa de döda.
Aldrig mer ska vi ta grus i den backen.

Pojkarna och flickorna som hade varit med om grushämtningen,
glömde aldrig rösten ur gruset på vägen.
De tänkte ofta på vad de hade hört
och var rädda för vilket straff de skulle få när döden kom.

De ansträngde sig att leva som goda människor.
De var alltid beredda att hjälpa den människa som var fattig eller råkade i knipa.
När ungdomarna långt senare dog och domedagen kom hände inget hemskt.
De blev saliga och fick vila i ro på byns kyrkogård.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Här dansar fru Barbro på Brokind

Brokind slott ligger vid en sjö i Östergötland.
För länge sedan bodde en förnäm fru som hette Barbro på slottet.
Hon var hård och grym mot sina anställda.
De som inte gjorde som hon sa eller retade upp henne
kastade hon i slottets fängelse.
Hon band ihop deras händer bakom ryggen
och dukade fram mat och dryck på bordet framför dem.
När folket klagade över att hon var så elak och lät fångarna svälta ihjäl,
svarade hon bara:
– De har fått mat och dryck.
Vill de inte äta får de skylla sig själva.
Ja, hon var så elak att hon ibland hängde upp en brödlimpa i taket,
som fångarna med nöd och näppe kunde slicka på med tungan.

Efter sin död fick fru Barbro ingen ro i sin grav.
Hon begravdes i sina föräldrars grav inne i Linköpings domkyrka.
Där började hon spöka.
Hon väsnades och slog ut fönsterrutor.
Den döda flyttades till en grav utanför kyrkan.
Men det blev inte bättre
och även härifrån måste hon flyttas.

Nu begravdes hon på kyrkogården nära Brokind slott.
Men varje natt kom hon tillbaka till slottet
och folk hörde henne dansa och sjunga:
– Här dansar fru Barbro på Brokind!
Folk som tidigt på morgonen hade besökt kyrkogården
hade sett att hennes grav på kyrkogården varit öppen
och att likkistan varit tom.

En modig dräng sa att han kunde köra bort kistan från kyrkogården och ut i en mosse.
Han sa att han inte var rädd för den döda.
Han skulle stoppa stål och vitlök i fickan.
Det skrämmer bort gastar och gengångare.
Dessutom skulle han låta tvillingoxar dra vagnen.
Tvillingoxar är också bra mot trolldom och spökerier.
Ingen skulle kunna vålla honom något ont.

Mitt på ljusa dagen körde drängen iväg med kistan.
När han kom ut på mossen grävde han ner kistan
och för säkerhets skull slog han en grov påle genom kistan och liket.
Nu var det omöjligt för den döda att gå igen.

Det hjälpte
och fru Barbro kom aldrig mer hem till slottet.
Där fick nu folket bo i lugn och ro.
Men vid mossen kan man så fort det börjar skymma på kvällen
höra hur någon klagar nerifrån underjorden:
– Barbro påle! Barbro påle!
Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Dags för spöken!

Snickaren som inte var mörkrädd
Det var en gång en snickare som sa
att han aldrig var mörkrädd.
En dag kom han till en gård
där en man nyligen dött.
Där skulle snickaren göra en likkista.
Den döde låg i ett rum på vinden
och snickaren stod och arbetade med kistan i samma rum.

En dräng som arbetade på gården bestämde sig för att skrämma snickaren.
På kvällen när snickaren var nere i köket och åt
smög drängen upp på vinden.
Liket låg på en bräda.
Nu flyttade drängen på den döde
och la kroppen i kistan som nästan var klar.
Så la han sig själv på brädan
och drog ett stort vitt lakan över sig.

Snart var snickaren tillbaka på vinden
och började göra locket till kistan.
Med en liten duns föll drängens ena arm ner från brädan och hängde mot golvet.
Snickaren gick bort till brädan,
lyfte upp och la tillbaka armen.
Efter ett tag föll armen ner igen.
Snickaren sa för sig själv:
– Konstigt! La jag inte upp den bättre.
Så gick han bort och lyfte upp armen igen.

Efter ett tag satte sig drängen upp på brädan med lakanet över sig.
Och då, samtidigt, satte sig liket i kistan också upp.
Snickaren skrek av skräck,
slängde hammare och spik ifrån sig
och rusade nerför trappan.
Men drängen kom inte efter.
Folket i huset blev lika rädda som snickaren
när de fick höra vad som hade hänt.
Ingen vågade gå upp på vinden.

Det dröjde en lång stund.
Men till slut kom drängen ner.
Han var alldeles blek och svag.
Han kunde knappt gå,
utan hasade sig nerför trappan.
Dagen efter dog han.

text: Per Gustavsson

bild: Per Gustavsson

Berättelsen är hämtad ur vår bok Gastar och gengångare. Alfabeta 2012.

Finns att köpa på Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Jätten Finns sten

Den bekante Jätten Finn har kastat sten mot många kyrkor. Häromdagen berättade jag sägner på ett äldreboende i Tollarp. Då passade jag på att leta rätt på den sten som Finn en gång kastade mot Västra Vrams kyrka. Ja, han blev rasande när han hörde kyrklockorna ringa. Som vanligt missade han kyrkan och stenen hamnade uppe på Linderödsåsen ovanför kyrkan. Som ni ser av bilderna gick stenen sönder när den slog i backen. Den måste ha varit ofantlig stor. Vill du leta rätt på platsen hittar du stenen på koordinaterna N 55° 55.088 E 013° 57.418.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jätten Finn gjorde också själv utflykter till norra Skåne för att hämta grus och sten för att försöka begrava Lunds domkyrka. Hålet efter en sådan utfärd kallas i dag för Bosarpssjön och ligger i Häglinge socken lite söder om Hässleholm. Men säcken med grus gick sönder och allt rann ut på vägen till Lund och skapade höjder och backar.
Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips