Lindar på Hovdala slott, strax söder om Hässleholm.
Per Gustavsson
Författararkiv: Per Gustavsson
Pigan mötte husbonden vid brunnen
En piga ville veta
vem hon skulle gifta sig med.
Hon frågade sin husmor hur hon skulle göra.
– Du ska gå ut på midsommarnatten,
svarade hennes husmor.
Spring tre varv kring brunnen
när solen gått ned.
Då kommer du att möta din blivande man.
Men du måste vara helt naken.
Hela midsommaraftonen väntade pigan
på att solen skulle gå ned.
Hon fick vänta länge.
Till sist blev det mörkt ute.
Pigan gick till brunnen.
Hon var allt lite rädd och såg sig omkring.
Hon var alldeles ensam.
Pigan klädde fort av sig naken
och började springa runt brunnen.
Redan vid andra varvet mötte hon husbonden.
Förskräckt sprang pigan in till sin husmor.
Varför har du talat om för husbonden
att jag skulle springa naken runt brunnen, klagade hon.
Husmor satt helt tyst och hörde på.
Hon visste att hennes man låg och sov i sängen.
Han hade sovit i flera timmar.
Husmor förstod vad pigans syn betydde.
Pigan skulle gifta sig med hennes egen man.
– Lova att vara snäll mot mina barn,
när jag är död, bad husmor.
Snart blev husmor svårt sjuk.
Hon dog innan året var slut.
Pigan gifte sig med hennes man.
Per Gustavsson
bild: Boel Werner
Ur Midsommar, historier om kärlek och trolldom, LL-förlaget 1997
Midsommar – sill, jordgubbar och barfotadans runt stången
Traditionsenligt kommer midsommar efter Ljungby berättarfestival (Nytt namn 2022 Sagobygdens Musik & Festival). Så även i år. Här skriver folklorist Tora Wall, Nordiska museet om midsommartraditioner.
Midsommar är vår stora sommarfest, förknippad med romantik, fest och drömmen om det idylliska livet på landet. Efter den kalla och mörka vintern längtar vi efter tiden då nätterna är varma, långa och ljusa. Midsommarfesten är högtiden som markerar att väntan är slut – tiden för bad och lata dagar i hängmattan har kommit. Inte konstigt då att det är något vi ser fram emot. Och inte heller är det konstigt att vi allt som ofta blir besvikna när midsommarafton är regnig och kall, jordgubbarna är sura och barnen griniga och myggbitna. Så är det ju med traditioner, vi bygger upp stora förväntningar omkring dem och ibland blir de krossade. Traditioner är ju en del av vår identitet och blir därför ofta laddade med både positivt och negativt.
Eftersom traditioner har en viktig roll i hur vi uppfattar oss själva vill vi gärna tro att de är uråldriga. Men traditioner är stadda i ständig förändring – det är ofta svårt att säga var och när de uppkommit, varför de förändras och ibland försvinner helt. Midsommar är, som så många andra av våra högtider, en sammansmältning av gamla och nya traditioner.
En utbredd uppfattning är att dansen kring stången är rester av en forntida fruktbarhetsfest till sommarsolståndets ära och att stången ursprungligen var en fallossymbol. Men vi vet faktiskt väldigt lite om forntidens midsommarfirande. Det är sannolikt att man på något sätt firade sommarsolståndet, och att gissa att högtiden hade med fruktbarhet att göra ligger nära till hands. Däremot vet vi inget om hur festen gick till, bortsett från en enstaka antydning i medeltida källor om rituell öldrickning och blot under vikingatiden.
Midsommarstången kom troligen till Sverige från Tyskland någon gång under medeltiden och finns belagd i avbildningar från 1600-talet. Ibland kallas den för majstång, helt enkelt eftersom den i Tyskland och på övriga kontinenten reses i samband med första majfirandet.
I bondesamhället, liksom idag, reste man midsommarstången tillsammans och roade sig med dans och lekar omkring den (fast inte Små grodorna, denna lek – som blivit en nationalsymbol för Sverige – uppfanns på Nääs kursgård utanför Göteborg i början av 1900-talet). Stångens utseende skiftade; det har funnits många varianter av form, storlek, utsmyckning och hur kransarna skulle hängas. Löv hörde till de vanligaste dekorationerna men stången kunde också kläs med till exempel pappersband och färgade äggskal.
En annan vanlig sed var att tända midsommarbål. I Sverige finns berättelser om midsommareldar fram till sent 1800-tal men sedan blev de allt ovanligare i och med eldningsförbuden som infördes (trots detta finns de dock fortfarande kvar på vissa ställen). Detta bruk beskrivs av Olaus Magnus under senmedeltid och är kanske ännu äldre än så.
I dag äter vi sill, färskpotatis och jordgubbar med grädde samt dricker öl och brännvin på midsommarafton, en standardmeny som förknippas med sommarmat och har vuxit fram under 1900-talet.
Det går inte att skriva om midsommar utan att nämnda något om kärlek och erotik. Midsommarnatten hörde (och hör kanske fortfarande) främst ungdomarna till – då hade man tillfälle att träffa unga från grannsocknarna, dansa tills solen gick upp och kanske hitta sitt hjärtas kär. Kyrkan och prästerskapet oroades mycket över det osedligt uppförande som de antog att dessa nattliga nöjen förde med sig och försökte vid många tillfällen sätta stopp för traditionerna. Lyckligtvis så lyckades de inte – i alla fall inte mer än tillfälligt – och midsommar är fortfarande romantikens högtid fram för alla andra.
foto: Karl Heinz Hernried, Nordiska museet
Gästbloggare under berättarfestivalen
I morgon invigs Ljungby berättarfestival. Följ oss på bloggen, så får du personliga intryck och tips från våra två gästbloggare. Kanske hittar du något som du absolut inte vill missa. Släng dig på cykeln, ta bilen, tåget eller bussen och kom och upplev festivalen live. Och är det omöjligt kan du få lite festivalkänsla här, som kanske kan stimulera ett besök på nästa års festival.
Vilka är då våra hästbloggare? Jo:
Viqtor Ådahl är 20-årig berättare från Sundsvall, som trots sin ungdom har berättat i flera år och även medverkat på festivalen tidigare. Nu är han inbjuden berättare igen.
Johan Theodorsson som medverkade på festivalen förra året och nu kommer tillbaka bara för att lyssna. Men man vet aldrig, det finns ju berättarcaféer där alla har en möjlighet att berätta. Och så buskar som lämpar sig för berättande. Mer om JOhan kan du läsa på hans hemsida.
Per Gustavsson
Ur bokhyllan: Spökhistorier för barn
Tidigare har jag under rubriken Ur bokhyllan skrivit om små skrifter från 1800-talet som såväl ifrågasätter tron på sägenväsen, som bekräftar och stärker tron. Nu har jag läst en skrift utgiven av förlaget P.G.Berg 1852 med titeln Spökhistorier för barn. På sanning grundade och naturligen förklarade, samt utgifne för att motarbeta tron på spöken. Det är en anonym skrift, med stor säkerhet översatt från tyskan.
Ramhistorien är enkel. Tre barn flyttar med sina föräldrar till ett gammalt slott där det sägs spöka. Barnen blir skrämda, men deras föräldrar och andra vuxna, däribland en pastor, berättar en lång rad spökhistorier för dem och ger dem alla en naturlig förklaring. Spöken beror blott och bart på människors rädslor, fantasier, starka inbillningskraft, drömmar, synvillor, hägringar och på att de som upplever skrämmande ting inte går till botten med orsaken. Det finns alltid naturliga förklaringar. När dessa upplevelser berättas vidare fogas hela tiden nya händelser till den ursprungliga historien.
Här får välkända sägenmotiv såsom de dödas julotta, den vilda jakten och dödskallen som rör sig av sig själv på kyrkogården sin förklaring. Häxtron förklaras också, nog så aktuell. Några år senare, 1858, skulle nya omfattande häxanklagelser sprida sig i Gagnef i Dalarna. (se Kristina Tegler Jerselius: Den stora häxdansen, 2003).
Här kommer ett smakprov, i lätt normaliserad språkdräkt, på en berättelse som rymmer både skendöd och att en person fastnar med rocken i kistlocket och tror att det är den döde som hämnas. Det är pastorn i boken som berättar.
En dödgrävare som bevistat likbegängelsen efter en rik man, på vilkens finger man, i följe av hans sista vilja, låtit sätta en ring av stort värde, beslöt att bortröva denna. Samvetet, som befallde honom att icke störa friden på den dödes vilorum, nedtystade han och begav sig till det valv, varest man låtit kistan stå, emedan man den följande dagen först ämnade nedsätta den i en egen grav, i ett sidokapell av kyrkan. Han försåg sig med blindlykta och några andra för hans förehavande nödvändiga verktyg.
Då jag såg honom öppna de underjordiska valven och väl kände till omständigheterna med ringen, så drog jag misstankar. Jag hade ett medel att bevaka honom; därför behövde jag nämligen blott öppna fall-luckan, som från kyrkan gick ned i gravvalven. Detta verkställde jag även med så mycken försiktighet, att jag icke hördes. Genast varseblev jag tjuven, som öppnade kistan, uppvecklade svepningen, som höljde liket, och fattade handen, på vilken ringen satt. Fingrarna var uppsvällda, så att han icke kunde avdra ringen. Då tog han sin kniv och skar av fingret, på vilken diamanten satt.
– Bov, ropade jag med hög röst, vad vågar du göra?
Utan tvivel trodde han sig höra en överjordisk stämma, ty dessa ord kom blodet att stelna i hans ådror. Han gjorde ett par steg framåt, kastade ikull lanternan och släckte ljuset. Jag kunde icke se något, men hörde hur han tillslöt likkistan. Genast begav jag mig till det underjordiska valvets dörr för att vänta, till dess han skulle komma ut.
En halv timme hade jag så stått och väntande, utan att han anlände: då hämtade jag mig ett ljus och gick ned. Jag fann boven liggande vanmäktig på kistan; han hade likväl snart åter kommit till medvetande.
– Ni har begått en skändlig handling, och förmodligen känner ni däröver en livlig ånger; följ mig och var, vad mig beträffar, utan fruktan.
Men ännu hade han icke återhämtat sina krafter‚ jag ville hjälpa honom. I etta ögonblick slocknade mitt ljus.
–Jag söker förgäves att fly, sade han till mig, den som jag har bestulit kvarhåller mig; jag är förlorad.
Och så föll han på nytt i vanmakt.
Jag försökte att bortsläpa honom, men han var verkligen kvarhållen. Då gick jag efter kyrkovaktaren, och vid vår återkomst fann vi, att rockskörtet blivit fastsittande mellan likkistan och locket, då han i mörkret tillslöt densamma. Därför trodde han också, att han av den gudomliga rättvisan blivit kvarhållen.
Under det att jag lämnade dödgrävaren nödig hjälp, öppnades kistan på nytt av kyrkoförvaltaren. Tänk er hans överraskning; den sista timman hade ännu icke slagit för den, som man nedlagt i graven. Vår tjuv hade uppväckt honom ur hans dvala, och sedan han åter något litet kommit till medvetande, sökte han öppna ögonen och röra armarna.
Jag beundrade det medel, varav försynen betjänade sig för att bevara denna människa för den henne hotande olyckan. Emellertid hade även dödgrävaren kommit sig före. Då han åter såg upp, och såg den förmente dödes ögon fästade på sig fattade honom en sådan förskräckelse, att han för alltid förlorade sitt förnuft.
Per Gustavsson
Tora Wall – ny gästbloggare
Vi tackar Neppe Pettersson för hennes personliga blogginlägg. På Ljungby berättarfestival 15-19 juni kan du möta henne som berättare och kursledare. Missa inte det!
Nu hälsar vi Tora Wall välkommen som bloggare. Hon arbetar som folklorist på Nordiska museets arkiv, där hon ansvarar för museets folkloristiska material. Där finns uppteckningar om folktro, sagor, sägner, ordspråk, gåtor, lekar, visor och mycket mer. I skrivande stund ägnar hon sig mycket åt trollsägner och föreställningar om dödsväsen.
I morgon kommer hennes första inlägg. Det handlar om troll.
Per Gustavsson
Under Att berätta
Lungört
Lungörten, vars vitfläckiga blad påminner om lungor, har använts för att bota lungsjukdomar.
Att en växts utseende genom likheten med kroppsorgan berättade vilka sjukdomar den kunde bota kallas för signaturlära. Rektor Johannes Henriksson i Dals-Rostock ägnade sitt liv åt att sprida kunskap om medicinalväxter. I sin bok Växterna i de gamlas föreställningar, seder och bruk, som utkom 1911, skriver han så här om lungörten och signaturläran.
Fordom troddes att varje växt genom sin form och färg tillkännagiva för den uppmärksamme iakttagaren, mot vilken eller vilka sjukdomar den kunde lämna bot. Hade en växtdel någon likhet med ett hjärta, utgjorde han ett hjärtstyrkande medel, och om han påminde om ett huvud, kunde han anlitas mot smärtor i huvudet. Mot gulsot tjänade alla växter med gul saft, och mot halsbränna var brännässlan den lämpligaste.
Vilken växt ägnade sig under sådana förhållanden bättre som botemedel mot heshet, blodspottning och sjukdomar i lungorna än lungörten, vars nyss utslagna blommor äro ljusröda, längre fram violetta och slutligen mörkblå alldeles som färgskiftningarna hos blodet, all efter som detta strömmar från eller till lungorna.
Per Gustavsson
Semestertips
Sugen på att se mer sagor och sägner gestaltade i bildkonsten?
Kjell Sundberg som målat och skulpterat på Sagomuseets ställer ut på Galleri Pictor i Munka Ljungby 7 juli till 12 augusti. På vernissagedagen kommer jag själv att berätta sagor och sägner som anknyter till Kjells bilder.
Här kan du läsa Galleri Pictos blogg om den kommande utställningen.
Och här finns mer information om galleriet.
Per Gustavsson
Gökblommor
Ja, så kallades gullvivorna i Lima i Dalarna eftersom de blommade samtidigt med att göken kunde höras. Gullvivan var omtyckt både för att den var vacker och för doften.
På en del håll lärde sig flickor att plocka gullvivorna tidiga morgnar då daggen låg kvar på dem. Då skulle kindernas rosor blomstra.
De här uppgifterna (liksom en del av sakuppgifterna till tidigare inlägg om blommor) har jag hämtat från Ingvar Svanbergs bok Människor och växter. Svensk folklig botanik från ag till örtbad. Den utkom 1998 och är du intresserad av folktro kring växter är den här boken oersättlig. De rikliga och noggranna källhänvisningar gör det möjligt att gå vidare till Svanbergs källor.
Per Gustavsson
Taraxacum
När jag var liten blåste vi på maskrosbollen och försökte få dunen att flyga iväg. Vi räknade fröna som var kvar och fick då reda på hur många dagar det dröjde tills vi skulle få en önskan uppfylld.
Men antalet frön som satt kvar kunde också betyda andra saker. Vad betydde det för dig?
Per Gustavsson
Under Att berätta
Sagobygdens Blogg 