I det speciella numret av ”Smålänningen” läser jag att det är många människor på olika håll i världen som anser att, i berättarfestivalssammanhang, den som mest förtjänar smeknamnet ”berättaren” är en lärare och författare från Alaska. Hans namn är Jack Dalton. Vid två tillfällen hade jag glädjen att bevittna hans berättarkonst. Första gången var det på invigningsdagen, när han redogjorde för sin allra första kontakt med Sverige och svenska språket. Det var en dräpande historia. Händelsen ägde rum för cirka tio år sedan, när han kom som utbytesstudent till Göteborg. Den lämnade bestående minne hos honom i form av ett djupt sår på näsan. Detta minne bar han med sig på väg tillbaka till sitt hemland.
Andra gången jag lyssnade på Jack Dalton var under en föreställning av den inuitiska skapelsemyten som tog en och en halv timme i anspråk. Tänker man ”Alaska”, får man framför sig bilden av en enhetlig världsdel. När Jack Dalton förklarar att denna ”enhet” omfattar två dominerande kulturer, fem kulturella grupper, elva olika underkulturer, 25 olika språk och 250 dialekter fördelade på cirka 500 byar, då börjar bilden nyanseras avsevärd. Yup’ik indianerna ingår som en liten del i denna mosaik av kulturer. Hos detta folk har korpen en nyckelroll i världsalltet uppkomst. Det var den som skapade både jorden och människosläktet. Under sitt arbete får korpen uppleva både misstro och tillit, glädje och förtvivlan, ensamhet och behovet av bekräftelse.
J Daltons sätt att berätta är så intensivt, hans agerande så uttrycksfullt, hans historia så gripande att man inte märker hur tiden går. Att följa hela mytens händelseförlopp (språket är engelska) kräver också en viss ansträngning. För min del, märkte jag hur trött jag blev på grund av den utdragna koncentrationen först när föreställningen var slut. Men det var det värt ända in till den minsta tidsbråkdel.
text: Daniel Onaca
foton: Steve Anderson
