Korset på Veckholms kyrkogård
Nu börjar jag åter arbeta efter några veckors semester. I bloggen tänker jag de kommande dagarna visa några semesterbilder som anknyter till sägenomspunna platser och folktro. Kanske kan de inspirera till utflykter och framtida resor.
Veckholms kyrka ligger två mil sydost om Enköping. Liksom många andra kyrkor runt Mälaren byggdes den äldsta delen på medeltiden. Vid kyrkan står ett träkors och minner kyrkobesökarna om en märklig händelse. När korset har ruttnat har det alltid under århundradena ersatts av ett nytt kors. Folk har trott att en stor olycka ska drabba Veckholm om inte korset vårdas
På 1500-talet var herr Melchior präst i Veckholm. Herr Melchior var en gammal, vördnadsvärd och gudfruktig prost. Sent varje kväll gick han från prästgården till kyrkan för att förrätta sin bön.
En av hans drängar tyckte illa om prosten. Han hade vid ett tillfälle blivit tillrättavisad och längtade efter att hämnas på husbonden. En kväll bestämde han sig för att gå till kyrkan och skrämma prosten. Han svepte in sig i ett stort vitt lakan, satte fast horn på huvudet och tog en getaklöv i handen. Han ställde sig vid kyrkporten och grinade som den värste djävul och sträckte fram sin klo. Där stod han och väntade på prosten. När prästen kom sa denne bara skarpt och kort:
– Vem är du?
Den sällsamma skepnaden svarade inte, utan förblev tyst och orörlig. Prosten upprepade flera gånger sin fråga men lika förgäves. Till slut sa han:
– Jag besvär dig, vid levande Gud, att du säger mig, vem du är?
Men då prästen ändå inte fick något svar sa han med befallande stämma.
– Så öppna sig då jorden under dina fötter och uppsluka dig, du avgrundens foster!
I detsamma började drängen sjunka ner i jorden. När han sjunkit till knäna, sa han äntligen:
– Jag är kära fars dräng, hjälp mig för Guds skull!
Men prosten svarade:
– Bed Gud! Jag kan icke hjälpa dig.
Och så försvann drängen i djupet.
En del säger att det var prostens egen hustru som bett drängen skrämma maken på kyrkogården. Drängen skulle få ett stop öl för tjänsten. Prästfrun tyckte att makens aftonbön i kyrkan var överflödig. Prästfrun sägs vara begraven på Håtuna kyrkogård och hennes kropp har aldrig förmultnat. Det var ett hemskt öde, för man trodde att om inte kroppen blev till stoft skulle människan aldrig bli salig.
Per Gustavsson
