För några år sedan frågade jag mig här på bloggen när berättandet är som bäst. (Du hittar tankarna under april 2010.) Här är ett nytt svar, i form av en bild från Fågelboet i Vessige, där jag berättade August Bondesons sagor i söndags.
Utanför hällde regnet ner och det var knökafullt i storstugan. Längst in i hörnen, bakom mig, i farstun lyssnade folk. Närheten blev totalt både i berättelserna och rent fysiskt. Lyssnarna visste en hel del om Bondeson, men hans sagor var okända och nyfikenhet stor. Trots att jag inte berättade på det ätradalsmål som var Bondesons eget blev jag accepterad
Nu ser jag fram emot att berätta Göingesägner i den lilla byn Värsjö nästa vecka. Värsjö tillhörde tidigare Göinge härad, men räknas nu till Örkelljunga kommun och Norra Åsbo härad. Även här kommer jag som främling. Men för att berättandet ska funka är jag mån om att leta rätt på lokala sägner och göra mig förtrogen med den lokala terrängen. Både genom att resa med hjälp av kartan och i förväg besöka lokala sägenplatser. Det går inte att slarva, jag måste veta vad jag berättar om, för publiken har lokalkännedomen och har ibland också hört berättelserna tidigare eller brottstycken av dem.
Utmaningen är att göra dramatisk nerv av ofta kortfattade berättelser. Jag kommer säkert att berätta om pojken som tog livet av sig efter tidelag och för att han inte skulle gå igen begravde byborna honom på en ö i Värsjön. Ja, mer än så innehåller inte berättelsen. Ofta är många berättelser från en bygd odramatiska och korta, och det är just det som är den stora utmaningen för mig som berättare. Jag vill inte hitta på och lägga in nyskapade skeenden, jag vill berätta sägnerna så som de en gång har berättats i trakten. Börjar man ”fuska” så avlägsnar jag mig från den historiska sanningen och den föreställningsvärden och de minnen som folket i bygden en gång hade. Och just sägner är ett sett att lära känna både den gångna tiden och den egna hembygden.
Nej, det gäller för mig att skapa ett sammanhang, väva ihop en lång rad av småberättelser, så att en längre berättelse med dramatik och angelägenhet skapas, som lyssnarna kan ta till sig. En berättelse som kan samspela med lyssnarnas förtrogenhet med bygden och deras förförståelse. På det sättet får jag också nya historier med mig hem.
Sagobygdens Blogg 