by | 03 september 2011 · 9:06

Ur bokhyllan: Likpredikan över Anna Trolle

Du har säkert hört berättelsen om en man/riddare som rövar ett dryckeshorn från trollen. Den är en av de allra vanligaste sägnerna i Skandinavien och är knuten till många berg och kullar runt om i vårt land. I Bengt af Klintbergs sägenkatalog  The Types of the Swedish Folk Legend har den nummer K91A. Den mest kända berättelsen i Sverige handlar om Ljungby horn och pipa.

Sägnen härör från medeltiden. Det allra äldsta belägget för sägnen återfinns i en likpredikan över Anna Trolle på Eds herrgård i Voxtorp socken några mil norr om Ljungby. Anna Trolle dog 1617 och likpredikan trycktes 1620. Den hölls av biskopen i Växjö Petrus Jonæ Angermannus och återges eftersom den förklarar hur trolleättens vapen (ett troll utan huvud) fick sitt utseende. Biskopen anger Anna Trolle som källa till berättelsen. Så här låter sägnen i sin ålerdomliga stavning.

Hwadh thet nampnet Trolle anlangar är så, effter hennes S. Frus egen berättelse, then H. Wälborneheet aff sina gambIa föräldrar tagit hadhe nemlige. För nyo mans ålder skedde at en merkeligh Gudhfruchtig Herre aff sama slecht på then tijdh bodde på Edh uthi Ösbo häradt, hwilken kyrkodagar aldrigh försummade när han om Jula otte drogh med h sit hoff til Wåxtorpa Kyrkio CHristi hugneligha födelse at begå, upsatte Satan sigh medh en hoop aff sine Andar, kom emoot honom lika som en brudaferdh wiliandes samma Gudztienst hindra. Då stelte Satan en j Jungfrus lichnelse fram, som kom medh itt dryckehorn och drack Herren till: Då undfick samme Herre hornet medh then wenstra handena och kastade drycken baak om sigh men hornet behölt han och medh högra handena grep til swerdet och j thet heliga nyfödda barns Jesu Christi Nampn högg til Jungfrun och skar hennes huffued aff och när han ifrå Gudztiensten tillbaka kom fanns samma Jungfrus licknelse liggiandes på wägen medh sådan skapnad som Trollers wapn ännu j många uthugne stenar fins. Til stadfestelse at så war hendt bleff samma horn förwarat uthi Nijo mand ålder thet hennes F.Welb. några gånger berättade sigh för then förra danska Fegden offta haffua j hender hafft hwilket war affsat medh 300 slagz fergor och kom samma horn i fiendens hender när Domkyrkian och wexio stadh aff the Danske Anno 1570 bleff affbrend hwilket sleckten icke (för gammalt witne skull) för några godz hade welat mista. Så synes thenna Relatio wäl selsam mädan anderna icke haffue been och kött en heller något suerd fruckta: Men så är och thet sant at Satanas en mästare är på Tusende sätt menniskian ifrå Gudztiensten hindra och henne förföra.

Kommer du ihåg mitt förra bidrag ur bokhyllan (28 aug) där en kyrkoherde beskriver hur den onde visar sig för en stackars flicka och en ond ande tar hennes kropp i besittning. Samma tanke att den onde förleder människan uttrycker biskop Angermannus nästan 200 år tidigare. Han finner berättelsen om det rövade dryckeshornet sällsam eftersom andar inte har ben och kött och därför inte heller fruktar svärdet. Det får Angermannus att betona att det är sant att Satan är en mästare i att förföra människan. Sägnen blir ett lärostycke om kampen mellan människan och satans anhang, mellan ljus och mörker, Gud och Djävulen.

Per Gustavsson

7 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 02 september 2011 · 7:59

Berättarpedagogik 5

Ända sedan jag började med att berätta tillsammans med barn har vi hittat på fantasihistorier tillsammans. Om barnen skall  tycka att det är roligt, är det viktigt att de lär sig vad en god historia behöver innehålla för att hålla ihop. Ett sätt för eleverna att lära sig detta är att man helt enkelt berättar och läser en massa. Då får de så småningom berättelsens struktur i ryggmärgen.  Ett annat sätt är att ha en teoretisk lektion i dramaturgi, det brukar inte fungera något vidare. Då är det roligare  att leka in kunskapen. Här kommer två lekar där man improviserar berättelser utifrån vissa ramar.

Sagan jag glömt
Jag ber barnen om hjälp för att kunna berätta sagan.
Exempel:
Det var en gång en person …men jag har glömt vem det var?
Han bodde…
En dag så hände något hemskt…
Som tur var…
Sedan den dagen…
I denna lek får barnen ropa fantasifulla svar rakt ut och jag snappar upp ett svar för att kunna fortsätta sagan. Innan vi vet ordet av har vi gjort en alldeles ny saga ihop. Samtidigt har barnen har lärt sig att en berättelse behöver bl a en person, en plats och ett problem.

Mål och hinder
Detta är en övning som visar på vikten av att en berättelse behöver mål, hinder och lösning.
Vi spelar upp denna lilla scen:
Person 1 låtsas att han går ut, korsar gatan och går fram till en tidningskiosk.
Person 2 står i kiosken och säljer en tidning.
Person 1 går hem med tidningen.
Slut på på scenen.

Jag frågar vad som saknas i berättelsen. Svaret blir att en Person 3 tas in för att skapa ett problem/hinder. Tex kan Person 3 vara en hund som ställer sig framför person 1 och spärrar vägen till kiosken. Person  1 måste nu lösa problemet. Hela klassen är med och kommer med olika förslag om problem och lösningar. Den som kommer med en idé får gå in och vara aktiv i scenen.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

by | 01 september 2011 · 7:27

Brudföljena som möttes vid Resteröds kyrka

Byn Brattefors, som jag bor i, ligger ca en halvmil söder om Ljungskile och Ljungs församling har fem kyrkor varav den äldsta är Resteröds kyrka en bit norr om tätorten.

Resteröds kyrka är en mycket populär bröllopskyrka och brudpar från när och fjärran reser hit för att viga sig i den. Så har det alltid varit visar en gammal historia nedtecknad 1746  av Johan Oedman i sin ”Bahus-Lans Beskrifning”. Så här säger sägnen:

Två brudföljen var på väg till Restiröds kyrka. De möttes på kyrkbacken, men inget av följena ville vika för det andra varför ett rått slagsmål uppstod. Det gick inte bättre än att folk slog ihjäl varandra så till den milda grad att bara brudgummen på den ena sidan och bruden på den andra klarade sig. Dessa beslöt dock att äkta varandra och lät sig strax vigas.

Kyrkan är sevärd och berättar genom sitt utseende och sin fina interiör om en lång historia. Flera saker vittnar idag om kyrkans medeltida ursprung. Den uppfördes under 1100-talet och är en av få medeltida kyrkor där triumfbågen mellan långhus och kor har bevarats. 

Även dopfunten är medeltida, från 1100-talet. Originalet finns på Göteborgs stadsmuseum, men i kyrkan står en väl utförd kopia av den rikt dekorerade gamla funten, med drakar och flätmönster på det fyrkantiga karet. Dekorationerna på funtens sidor för oss tillbaka till den tidiga medeltidens bildvärld och personligen tycker jag att det är mycket intressant att hitta drakar på ett dopfunt i en kyrka i dag.

Kerstin Thuresson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som

by | 30 augusti 2011 · 6:22

Berättelser vid Hällen

På tal om fornminnen så planerar Berättarnät Väst i samarbete med Berättargruppen 3:e Vingen och Lysekils kommun att starta ett projekt med berättartillfällen vid hällristningar. Vi har fokuserat på den så kallade Skomakarhällen vid Backa mellan Brastad och Brodalen strax öster om Lysekil.

Hällen har fått sitt namn efter den 150 cm långa mansfigur med yxa i handen som dominerar hällen. Lokalbefolkningen har sett likheter mellan ristningens yxa och en skomakarhammare och därför kallat honom för Skomakaren.

Hällen är unik på många sätt, dels är motiven ovanliga och dels är de ovanligt tätt huggna, man har dessutom gjort nya motiv över de gamla, t.ex. har Skomakaren huggits rakt över ett skepp som ser ut att segla rätt in i hans mage. Ett ovanligt motiv på hällristningar är fåglar, men här finns 10 st. Även vagnar är ovanliga och på skomakarhällen finns det två stycken och de är dessutom är olika varandra. Det finns tre forntida plogar och skeppen på hällen är helt unika med ”öron” på stävarna.
Det går inte att åldersbestämma hällen med hjälp av landhöjningen då den redan under bronsåldern låg 25 meter över havet, men man tror att de äldsta figurerna är huggna ca 1700 f Kr och att man sedan huggit in nya under 1000-2000 år. Skomakarhällen ligger längs en gammal byväg och det finns flera hällristningar längs vägen.

Under sommaren har kommunen byggt en ramp vid hällen så nu finns det både sitt-och ståplatser samt ett par platser för berättare och eldfat.

Berättelser vid Hällen beräknas starta under våren – sommaren 2012.

Kerstin Thuresson

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 29 augusti 2011 · 14:38

Berättarpedagogik 4

 

Övningar som tränar lyssnandet

Tränar lyssnandet gör man i alla berättarövningar, men jag vill ändå lyfta fram dessa två.

Sagonystanet

En gammal beprövad övning i ny variant.

Ta ett antal garnstumpar i olika färger, ca en meter långa. Bind ihop stumparna så du får ett långt rep. Börja sedan improvisera en saga – och nysta samtidigt upp garnet – tills din garnstump tar slut, då måste du lämna över till nästa barn som fortsätter sagan. Om du har lika många garnstumpar som barn, kommer det sista barnet avsluta sagan samtidigt som garnet är färdig nystat. Övningen sätter gränser för pratarna och sätter lite press på de tysta. Samtidigt kan berättaren i viss mån styra hur länge man vill berätta , genom hur fort han/hon nystar upp.

Detta är en fantasiövning och en lyssnarövning.

Berätta vad du hört

Ligg stilla på golvet. Blunda, lyssna till ljud

1.Utanför huset,

2. Utanför rummet,

3.  I rummet,

4 . I er själva.

Efter varje moment får barnen berätta vad de tror sig hört. De har alltid rätt.

Mikael Thomasson

 

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

by | 28 augusti 2011 · 15:34

Ur bokhyllan: Skomakardottern som var besatt af orena andar

Under hösten kommer jag då och då att på bloggen publicera utdrag ur böcker i bokhyllan. Det blir både skämt och allvar, märkvärdigheter och tänkvärda ting. Om det blir någon gemensam nämnare i bidragen vet jag inte riktigt, men mycket kommer att fokusera kring folktro och spegla föreställningar och tankar i en gången tid. Jag koncentrerar mig på svårtillgängliga och ofta helt okända skrifter.

Jag börjar med kyrkoherde Pehr Tollesson skrift om skomakardottern Sara Stina Schultz som var besatt av en ond ande. Skriften utgavs 1828, 7 år efter Tollesons död. Tollesson var född i Åseda i Kronobergs län 1747 och prästvigdes 1771. Han utnämndes till hovpredikant 1792 och blev kyrkoherde i Närtuna och Gottröra 1793. Han karakteriseras som folkpredikant och sägs ha varit en ganska lärd och beläst man.

Tollesson var själasörjare på Davwiks hospital och det var där han 1783 träffade på den sjuka skomakardottern. Så här skriver Tollesson:

Hon sade sig hafwa en så stor och besynnerlig kärlek till den Onde, att hon aldrig kunde låta bli att tänka på honom, och med ett slags förtjusning umgås med honom både när- och frånvarande. Också berättade de, som woro beständigt omkring henne, att hon ofta i största hast af en oemotståndlig drift sprungit ut, likasom för att tala med någon, hörde henne ropas wid namn och sågo den Onde i hwarjehanda skepelser, än som en stor svart hund, än som en wälklädd herre, än som en fogel o.s.w.; hwarjemte de ock hörde honom än bulta, än tjuta, än raspa på wäggarne, än på annat sätt gifwa sin närwarelse tillkänna; försäkrandes de, att de alltför wäl kunde åtskilja hans bullrande tillställningar ifrån allt hwad eljest wanligt plägar förefalla.

Jag efterfrågade orsaken och anledningen till allt detta, och då berättade hon, att när hon war på 6:te året gammal, hade hon af sin fader, som då bodde i Stockholm, och emot henne skall warit mycket sträng, en gång blifwit skickad till en bagarebod med en Plåt- eller Niodalers-sedel, att derföre köpa bröd. Denna sedel hade hon tappat, och af fruktan att derföre blifwa på det hårdaste straffad, hade hon då i sin ångest tänkt kasta sig i sjön. I detta sitt uppsåt går hon till bryggan wid Nybrohamnen, och der möter henne en wacker rödklädd herre, som strax tilltalar henne med mycken godhet, säger sig weta hwad hon ärnade göra, warnade henne, gaf henne igen sin förlorade sedel, och lofwade att, om hon framdeles wille komma i hans tjenst, älska och lyda honom, skulle hon få mycket godt och ingen widare nöd behöfwa lida.

I den här beskrivningen känner vi igen bekanta sägenmotiv, både hur den onde uppenbarar sig i olika skepnader och att ett kontrakt ingås med den onde.

Tollesson beskriver ingående Sara Stinas tillstånd. Idag skulle vi närmast säga att hon var psykotisk och drabbad av hysteri, som kännetecknas av obalanserade lynnesutbrott och krampanfall.

Det är intressant att se hur sägendiktningen används för att förklara och förstå verkligheten, samtidigt bekräftas på nytt giltigheten i den kollektiva folktron. I det här fallet är det dessutom en studerad präst som lägger ut texten.

Hur gick det för Sara Stina? Genom Guds ord och nåd (och också ris) lyckades Tollesson befria henne från den onda andens makt över henne. Hon lämnade Danwiken men ”skall likwäl sedan efter någon tid fallit in i liderlighet och kommit på Spinnhuset” men senare kommit till Köpenhamn, där hon dog på 1790-talet.

Tollesson är medveten om att en del håller håller det ”för widskepligt, löjligt och orimligt att tro” att den Onde kan inta någons kropp. Men själv är han ”fullkomligt öfwertygad” att det har hänt och att det kan hända igen.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 27 augusti 2011 · 17:06

Magiska träd

Brunskog socken är värd en resa om man är intresserad av magiska träd.

Pengatallen i Vikene. Besökaren stoppade in ett mynt i springorna i barken för att bland annat bli kvitt sjukdomar.

Nolbytallen, som folk satte bort tandvärk i. Även här har man slagit in mynt i tallen för att bli av med sina åkommor. Barn sprang barfota runt tallen på Vårfrudagen.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 27 augusti 2011 · 16:31

När Ida-Maria hittade ett strumpeband

Gården jag bor på, Brattefors, ligger som jag tidigare berättat intill en dundrande och dånande fors. Bron som går över forsen har tre vackra massiva brovalv av sten som förr ledde vattnet i tre kanaler till kvarnen. Vi som bor här vet hur man skall bete sig när man går över rinnande vatten, det finns flera sägner om det och och en har jag omarbetat och förlagt till vår gård:

Ida-Maria var mjölkpiga borta på Anfasteröd. Hon hade gått och blivit fästefolk med mjölnarns Jonas. Han var bredaxlad, snäll och hjälpsam. Hon visste att hon skulle få det bra med honom.

En majdag skulle hon iväg och göra visit hos hans mamma och mormor här på Brattefors. På vägen plockade hon en stor bukett vitsippor och vårlök. Jonas hade berättat att den gamla var förtjust i vildblommorna.

En bit bort på vägen hittade hon ett strumpeband som såg alldeles nytt ut. Helt och rent var det. Vem kunde ha mistat det? Ida-Maria stoppade bandet innanför bluslivet och fortsatte smågnolande sin vandring. Fåglarna sjöng och ån flöt stilla fram, det var en vidunderligt vacker dag. Så där som det bara kan vara i Bohuslän i maj månad.

Så kom hon till bron över forsen, nu var hon nästan framme. Plötsligt kände hon hur det rörde sig där innanför bluslivet. Upp ur barmen hennes ringlade en orm som dök ner i forsen! Den ringlade vidare upp på en sten och förvandlades till en man! Aldrig hade hon sett en så fager och grann karl. Han började spela för henne på en fiol. Ida-Marias öron fylldes av den ljuvligaste musik. Inte hade hon hört något så vackert tidigare, det var helt något annat än Fredriks fiolspel vid lördagsdansen.

Men så mindes hon plötsligt vad farmor hade berättat! Det var Näcken som satt där vid forsen och spelade. Hon knep ihop ögonen, svalde, drog ett djupt andetag och sprang sedan så fort bena bar henne uppför trappan och in i huset. När hon lugnat sig berättade hon för Jonas mamma och mormor vad som hänt. Den gamla skakade på huvudet och gav Ida-Maria en kaffesked.

– Denna skall du bära med dig när du skall hit och gå över bron, annars får Näcken makt över dig och drar ner dig i forsen så du drunknar.

Vi som bor här idag vet förstås också det.
Vet ni?

Kerstin Thuresson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som

by | 26 augusti 2011 · 9:59

Berättarpedagogik 3

Två övningar som bl a tränar fantasin. Här är det viktigt att man inte kan göra fel.  

 

 

 

Diabilderna

Välj ett tema för bildvisning,  t ex ”Min fjällsemester”. Person1 får i uppgift att berätta till sina  ”bilder” . Person2 och 3 är bilden. De ställer sig helt enkelt stilla i var sin ”krånglig” ställning, Bildvisaren får nu berätta vad ”bilden” föreställer. När han sedan byter bild ändrar person 2 och 3 ställning  och bildvisaren berättar om den nya ”bilden”. Tre till fyra ”bilder” är lagom innan det är dags att låta någon annan ha bildvisning. Man kan också strunta i person 1 och istället låta eleverna räcka upp handen när de vet vad bilden föreställer. Då får man flera helt olika förslag. Självklart är alla rätt

 

 Föremål är alltid roliga att fantisera kring. Det blir lättare om man sätter in föremålet i ett sammanhang. Här är ett exempel:

Vad jag lånat ur vänners plånböcker

Håll upp föremål inför gruppen och fråga vem som haft detta i sin plånbok och varför? Ta gärna föremål som inte brukar hittas i plånböcker, t e x rakhyvel, strumpa eller dricksglas.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

by | 24 augusti 2011 · 9:08

Kung Rane och drottning Hud

Jag är kvar på Masesgården, men glömmer inte mitt löfte att ta er med på en resa i min hembygd Bohuslän som ju är välkänt för den rika förekomsten av ståtliga hällristningar, men här finns även gott om andra fornminnen bl.a. ett av landets märkligaste som ligger i Stenehed nära Hällevadsholm i Munkedals kommun.

Intill ett storslaget järnåldersgravfält med minst 45 gravhögar, stensättningar, resta stenar, en skeppssättning och en domarring står nio bautastenar resta på en lång rad. Någon exakt datering av stenraden finns tyvärr inte, eftersom inga arkeologiska utgrävningar har gjorts. Men gravfält av den här typen brukar oftast dateras till omkring 400-600 e.Kr.

Bautastenarna har från början antagligen varit ännu fler än de nio som finns idag. Kanske så många som elva eller tolv. De ökar jämnt i höjd från nordväst mot sydost. Den lägsta är 1,4 meter och den högsta 3,2 meter  Det som gör bautastenarna speciella är att de har placerats i en lång, något krökt rad där stenarna blir högre och högre i riktning från norr mot söder. Den kan ha använts på ungefär samma sätt som de kända stencirklarna vid Stonehenge i England.

En av flera tänkbara förklaring till stenraden finns i den gamla sägnen om kung Rane och drottning Hud:

Drottningen hade blivit imponerad av den modige kung Rane och ville gärna gifta sig med honom. Kung Rane tackade först ja, men när drottningen och hennes bröllopsfölje kom till Raneborg, hade han ångrat sig. Istället för att förbereda bröllopet hade han ridit ut på jakt. Drottning Hud blev så arg över sveket att hon lät storma och bränna ner hans borg. När hon red bort ifrån de svarta rykande ruinerna ska hon ha sagt:  ”Hittills har du kallats Raneborg men hädanefter skall du heta Svarteborg”. Kung Rane, som på långt håll sett lågorna från sin brinnande borg, förföljde raskt den flyende drottningen och hämnades genom att låta mörda både henne och hennes följe.

Detta skedde enligt sägnen just på den plats som nu heter Stenehed. Stenraden sägs sedan ha rests till minne av de dödade personerna. Stenarna kan naturligtvis ha använts som astronomisk kalender och ändå markera gravar. Men om det verkligen är den olyckliga drottning Huds bröllopsfölje som begravts här lär vi aldrig få veta. Vid Huds moar norr om Rabbaldshede ligger den s.k. drottningstenen som också sägs markera den plats där drottning Hud slogs ihjäl och begravdes av kung Rane.

Kerstin Thuresson

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner