Sagobygdens Blogg

En del av mina söndagseftermiddagar ägnar jag åt att planera kommande jobbvecka. Så även denna söndag. En av utmaningarna i arbetet med mina ungdomar är att hitta berättartillfällen där de får möta offentlig publik. Hela sex gånger kommer det att ske den här terminen. Den här veckan ska vi fokusera på vad som händer när berättelsen möter lyssnarna. Det är då först som det blir en  hel berättelse, då är berättandet på riktigt.

MIna yngre elever som jag besöker ute i grundskolorna ska få ta del av svåra ord, insprängda i berättelserna de ska få höra den här veckan. Lärarna på en skola har upptäckt att eleverna har ett dåligt förråd av en hel del ord som de borde kunna betydelsen på.” Vi stoppar in dem i berättelserna,” sa jag då. Då kan man förklara dem i ett sammanhang. Lärarna är skeptiska men inte jag. Ordet tjäle till exempel, hur bra blir det inte att få höra om det hindret i en berättelse. Då blir får orden betydelse och eleverna kan lätt relatera till något när de hör dem vid andra tillfällen. Då är berättandet på riktigt.

Förra veckan hade vi besök av Thomas Andersson, förra årets Mickelpristagare, här i Sundsvall. Efter hans föreställning hade vi ett långt och givande samtal, oss pristagare, berättare och norrlänningar emellan. ”Kulturarvet slår tillbaka” heter hans föreställning och jag har hört den ett antal gånger nu  men varje gång så hittar jag något nytt i den. Det gläder Thomas och vi pratar länge om vikten av att det som vi gör känns bra och är äkta, även om vi redan gjort det flera gånger tidigare. En berättelse måste leva annars är den förbrukad. ”Det måste kännas,” sa Thomas,” det är då det är på riktigt.”

Med de orden tackar jag för mig här på bloggen, för den här gången. Jag avslutar min söndag med att hämta lite inspiration i Ola Henricssons nyutgivna bok ”Möten med berättande.”

Monika Westin
Berättare, Drama & Berättarpedagog, Berättarkonsulent
En del av Stenstans Berättarteater och ordförande Berättarnät Sundsvall/ Mitt

Det här är Monikas avslutande bidrag som gästbloggare. Tack för att du delat med dig av dina erfarenheter, tankar och berättarlust! Vi säger också välkommen till Ola Henricsson, som ny gästbloggare. Ola, vars nya bok var inspirerande söndagsläsning för Monika.

Per Gustavsson

Retorik

I muntligt berättande är själva framförandet minst lika viktigt som berättelsens innehåll. När man står inför en grupp och skall berätta en historia eller hålla ett tal så är det lätt att nervositeten får en att tala entonigt, med ett kroppsspråk som säger: jag är livrädd.  Då kan det vara bra att bli medveten om att röst och kroppsspråk  går att träna. De är medel som man aktivt kan använda för att fängsla en lyssnarskara. Här följer några övningar som tränar  KÖR. K- står får Kroppspråk, Ö- står för Ögonkontakt och R- står för Röst.

Svepet (Ögonkontakt)
Stå i en ring och låt blicken svepa runt på kamraterna. Tycker man det är otäckt att titta i ögonen, kan man titta på hårfästet eller liknande.Försök behålla ”Svepet” i alla andra övningar söm tränar KÖR

Jag är så glad (Röst, ögonkontakt)
Barnet väljer en mening att säga, t ex: ”Jag är så glad”. Han/hon väljer sedan en känsla som inte alls passar ihop med orden; t ex: arg, ledsen eller blyg. Denna övning kan också göras i helgrupp, alla säger meningen samtidigt

 Glada punkten (Kroppspråk, ögonkontakt)
 Barnen står i ring och får följande instruktion: – Ställ dig med benen lite isär. Känn ”gasen” under fötterna. Sedan sträcker du på dig , visar glada punkten som sitter mitt på bröstbenet  När du gör så här visar du  dig själv och din publik att du är säker och glad.

50 – öringen(Kroppspråk, ögonkontakt)
Egentligen en variant på övningen ovan. Låtsas att du har en 50-öring mellan skinkorna. Knip ihop skinkorna för att inte tappa pengen.
När du gör det sträcker du samtidigt på ryggen. Det blir lätt en massa skratt när man gör denna övning. Dels inför tanken att man skall ha en femtioöring mellan skinkorna, dels för att man lockas att överdriva. Fördelen är att barnen aldrig glömmer denna övning.

Berätta Rotvälska  (Ögonkontakt, kroppspråk och röst)
Barnen får i uppgift att berätta en historia om ett vardagligt ämne, t ex: ”min semester”. De skall dock berätta på ett språk ingen förstår och uppmanas därför använda röstläge och kroppsspråk. Om man vill kan man låta en annan person vara expert på språket och översätta.  En tredje variant är att man sätter talaren på en stol med händerna i knät. Därefter tar man fram en stor jacka som läggs över talaren.  Slutligen får en annan person sätta sig bakom och stoppa in sina armar i jackan. En övning där berättaren och arm-ägaren ofta får de som lyssnar att skratta.

Mikael Thomasson