Sagobygdens Blogg

Under min tidiga barndom innebar den här dagen på året ett enda stort skri. Ett ramaskri! Fött någonstans i jordens inälvor brukade det växa upp från dalarna i stadens periferi, det vältade ner uppifrån kullarna, det trängde bakom husen, såväl de rikas som de fattigas, det sprutade ut ur hundratals uthus, det stänkte de vitkalkade murarna, det målade bakgårdarnas plankstängsel rött, det sipprade ut bland plankor och pinar, det blandade sig med smågatornas klibbiga gyttjan för att till sist samla sig i gränderna där luften fylldes med en tung, kvävande stank. Det var Ignat, grisslaktsdagen. Man misstänkte att något var i görningen redan kvällen innan. En lugn och andaktsfull stämning tog vartenda hushåll i besittning. Man skulle kunna tro att det var julafton, men det var inte en födelse som lugnet förebådade, utan döden. En fruktansvärd slakt, som alla i bygden hade väntat på, som alla hade pratat om i veckor innan den barbariska handlingen ägde rum: ”Hur mycket väger eran?”, ”Gör ni det själva eller kallar ni på någon?”, ”Kommer era barn hem vid Ignatdagen?”

En sådan självklarhet satte sina spår även i språkbruket. När man planerade något ärende under den tiden, sade man inte i november månad, utan det och det skulle ske antingen före eller efter Ignatdagen. Före eller efter. Under den där ödesdigra dagen fick inte något annat ske än det heliga, mångfaldiga offrandet. Kvinnorna fick varken sy eller spinna. Den obetänksamma som arbetade den 20 november blev ignatbesatt, d.v.s. han eller hon blev allvarligt sjuk. Kanske var detta grisarnas förbannelse.

Dagen då grisarna slaktas kallas ”zigenarnas jul” eftersom det var just zigenarna som brukade slakta husböndernas grisar förr i tiden. Under aftonen före måste en mängd bestämmelser följas för att motverka det ondas inverkan. På natten sägs det att häxorna brukar gå omkring för att stjäla hushållets välstånd. Därför bör man strö hirs och salt kring huset, ladugården och ladan. På Ignataftonen kastar mannen i huset vetekorn upp i luften och ropar ”Så här stor”. När jag var liten trodde jag att far menade mig när han uttryckte dessa ord. Sedan förstod jag att det var vetet på åkrarna han syftade på. Matmoran kokar vetesäde och lagar vetegröt; mannen omger dem med rökelse och välsignar den. Av denna maträtt äter alla familjemedlemmarna och det som blir kvar kastas under morgondagen till fjäderfäna. Om det dyker upp en objuden gäst som kommer in i huset blir denne ombed att sätta sig på den bästa stolen i huset, i tron att gårdens hönor skulle värpa mycket under den kommande våren.

När grisen slaktas ute på gården smörjer man sig med dennes blod på pannan och på kinderna för att bli frisk och rödkindad under hela året. Det uppsamlade blodet hälls på ett fat med hirs. Det torkas, mals och sparas för att sedan användas som botemedel. Som rökelse botar den barnens snuva eller skräck. Den som under Ignatdagen inte ser en gris som slaktas bör sticka sig i fingret med en nål för att se blod åtminstone. Sedan tas grisen in i huset. Då får man vara noga att föra den in med huvudet först och med trynet framåt för att vara säker att man för turen med sig i hushållet. Sedan skärs trynets främsta del av och hängs upp på en spik. Grisens fett används till häxkonster både för kärlekslycka och för att smörja in de döda som misstänks vara vampyrer. Mjältens tjocklek siar om hur besvärlig vintern kommer att bli.

Vad angår grisarna, de som slipper slaktas under Ignatdagen slutar gå upp i vikt; de äter inte längre för att de har drömt om sin kniv den dagen. För länge sedan betraktade man grisen som ett heligt djur och därför förevigades dess namn på himlavalvet. I den folkliga astronomin kallas gryningens Venus, när den syns för blotta ögat, för grisens stjärna.

Bevitnad och ihågkommen av Daniel Onaca